Back | Home | Old Friendly Noise Label site

06. Två pensionärer på synthklubb: Dorit Chrysler, Inkonst 9/10

Åh, jag minns den ljuva tiden på gamla Inkonst i början av 00-talet! Där hängde man jämt och ständigt på klubbarna, som volontärarbetare på Distro eller bara som öldrickande konsertpublik på nåt konstigt japanskt noiserockband eller Dr Higgings eller Sagor & Swing eller så. En gång förirrade jag mig in på synthklubben Vogon Variety, det var läskigt. Stället var proppfullt med knäpptysta posörer med ilsken eller suicidal uppsyn, och de som dansade gjorde det i något slags stil som kan beskrivas som en blandning av skyltdocka och sömngångare. Själv fick jag lust att provocera, så jag flög runt som en vettvilling på dansgolvet (inte helt nykter) och gjorde mitt bästa för att försöka bryta mot all form av synthetikett. En tjock goth med skägg och bar överkropp fick syn på mig, började garva och imitera mina rörelser. Efter ett tag kom han fram till mig och skrek i mitt öra att ”det är ju fan bara du och jag som har kul på det här jävla stället!”. Men nu kom jag visst från ämnet, förlåt mig. Inkonst fick hur som helst problem med ekonomin, och flyttade seder­mera in i nya skittrista lokaler på Mazetti. Förutom några lysande spelningar med Volcano The Bear och Daevid Allen så har jag knappt gått dit, så döm om min förvåning när jag nu alltså återsåg stället, lilla baren eller vad fan det kan ha hetat, helt inrett som något slags osedlig bar i Berlin på 30-talet (komplett med tunga ekmöbler, kandelabrar, stora speglar och mörkgröna sammets­gobelänger). Eller som det där stället i Twin Peaks där Agent Cooper ser Julee Cruise sjunga, då när den där irriterande jätten kommer in och säger nåt konstigt… rökmaskin och jazz-DJ hade dom också lagt sig till med, allt för att få till den där lilla extra fuskdekadenta kioksdeckar­stämningen. Publiken bestod i princip uteslutande av äldre teaterelever, bestämde jag mig för. Förutom jag och Joakim alltså. En tjej hade till och med tagit på sig långklänning och hatt med flor. Eller om jag säger såhär: det fanns minst 20 personer där vars favorit­artist heter Tom Waits och vars filmsmak mest utmärks av fransk semierotisk knasfilm typ Amelie från Montmartre. Dom var väl roliga att titta på, men man kände sig lite utanför på något vis. Lokale DJn Finn of Tomland var också där och bjöd på viss underhållning i form av en redogörelse för gårdagens raveparty i biljettkön (”minst fyra personer fråga mej om jag hade tagit nåt kosttillskott eller hade nåt kosttillskott att sälja, ja alltså dom säger ‘kosttillskott’ när dom menar droger har jag fått lära mej, och ja ba ‘nej, ja har inte tagit nåt och ja har inget att sälja’ och dom ba tror inte sina öron, man kan vente gå på rejv utan kosttilskott å ja ba ‘HEY! var var du 1989′, det va då ja va på mitt första rejv, what can I say, ja e bastrumme­addict föfan!”). Sen kom Dorit in på den lilla scenen och ställde sig vid sin fina Moog-theremin, satte igång lite förinspelat på sin laptop och började vifta med armarna i luften. Det började bra, spöklikt och mystiskt som sound­tracket till gamla bortglömda brittiska 60-talsfilmer, med en liten touch av Kraftwerks Radio­activity. Men redan i andra låten greppade hon micken och började faktiskt sjunga, något som åtminstone gjorde mig väldigt förvånad och skräckslagen. Bara hon inte har sån där typiskt quirky tjejsingersångwriterröst, tänkte jag, och tyvärr lät det lite ansträngt sensuellt och rökigt till en början, så som vissa gör när dom vill vara lite beslöjade och sjunga “sexigt”. Men ganska snabbt började hon faktiskt sjunga ut, med en ganska fin, klar och småmäktig stämma. Jag anade att jag hade hört det någonstans förut, hon påminde om någon… jovisst! Claudia Brücken! Både rösten och musiken lät alltså stundtals till förvillelse likt Propaganda och annan tysk 80-talspop. Jag har ju alltid haft ett gott öga och öra till Propaganda, så jag blev ganska glad, om än väldigt förvånad som sagt; all annan musik jag hört av Dorit Chrysler har låtit BBC Radiophonic, Pram och Ghost Box. Förresten finns det ganska mycket Dorit och Claudia har gemensamt: båda är blonda tyskar som sjunger på engelska, båda har en förkärlek för futurism, 40-talsklänningar och pampiga stämningar. Samtidigt diskuterade jag och Joakim oss fram till att intrycket blev lite splittrat: å ena sidan mystik och spökljud, å andra sidan publik­tillvänd synthpop, kan det fungera? Kanske, kanske inte. Den bästa låten i mitt tycke var i alla fall en av de instrumentala, en sorgsen spökvals där Dorits stilla lallande inte så lite påminde om Krzysztof Komedas soundtrack till Rosemary’s baby. Hennes version av “Besame Mucho” var rätt kul också, om man går med på att en hel låt (minus hennes flamencodans­inspirerade thereminsvep) tagen från någon gammal storbandsplatta går att betecknas som ”cover”. Tre inklappningar fick hon, sen var det slut, och vi gick vidare till något ölsjapp för att diskutera konserten. På ditvägen mötte vi ett gäng ungdomar som skrattade, stirrade på oss och sa: ”Titta! Två pensionärer! Är ni pensionärer?”. Ja, det var kanske så vi framstod: som två pensionärer som just varit på konsert. Inte så långt ifrån sanningen, på vissa sätt. Vem går på synthklubb nuförtiden?

Petter Herbertsson