Back | Home | Old Friendly Noise Label site

02. Praxis makes perfect: helt med tiden, helt ur tiden

I:
SHADOWPLAYERS – THE RISE AND FALL OF FACTORY RECORDS
For me personally it is an experiment in art. It has to do with art theory. For Rob Gretton, it’s to give people alternatives. For Alan Erasmus, it’s to keep from getting bored. We all have our motives.

Tidigare i år kom James Nices bok Shadowplayers – the rise and fall of Factory Records. Historien om Factory är inte bara berättelsen om en skivetikett från Manchester, det är en samtida lägereldsskröna och bland de fundament som bygger själva pophistorien. En historia som ständigt återberättas, mytologiseras, som är inspirerande, som ibland är klibbig.

Shadowplayers måste räknas som den definitiva biografin, James Nice roll som ciceron är närmast oantastlig. En konventionell recension av boken kändes tråkigt, istället uppmärksammar vi den på ett annat sätt: genom Factory-relaterade klipp, främst från Youtube, och låter dem och våra reflektioner berätta…. (SZ)

***

II:
TRULY MADLY DEEPLY VALE – FACTORYS MÖRKA BAKGRUND – GRANADA ITV 2004
För att förstå Factory måste man kanske förstå omständigheterna och den miljö scenen kom från. Många associerar den tidiga Factory-eran med bland annat stram, futuristisk, minimal klädstil och design. Förvånansvärt många av första generationen Factoryakter kom dock från en betydligt mossigare bakgrund i rent bildlig bemärkelse. Det här klippet visar den idylliska, grönskande festivalen Deeply Vale i djupaste Lancashire. Det första jag reagerar på är det vackra, mystiska namnet “Deeply Vale” och den ambienta skönheten i omgivningen. Det andra är hur många av de blivande Factory-artisterna som inte bara var där utan även spelade på denna hippiefestival. Förutom Tony Wilson deltog även Andy McCluskey från OMD, Vini Reilly från Durutti Column och Alan Hempsall från Crispy Ambulance. Andra relaterade grupper som the Fall, Biting Tongues (808 State) och Frantic Elevators (Mick Hucknall) var representerade.

“Everyone else covered in mud – Anthony H. appears on stage in a pristine white suit – “the trouble with hippies is you’re all so fucking complacent” …”

Det som visas i dokumentären är perioden där hippierörelsen krockade med punkrocken. Man bjuds på en del rätt roliga berättelser som den om “toalett-tronen” som byggts på en högt upphöjd plats överblickande festivalområdet. Därifrån kunde besökarna inte bara se banden utan även ofrivilligt, inför öppen ridå, skita i sann unisex-anda. I ett klipp är jag övertygad om att jag ser Martin Hannett, helt avklädd på under­kroppen och glatt springande på gräset…och är det inte Per Johansson som är i samspråk med ordningsmakten 09:30 in i videon? Det är även klart vem NME-journalisten är. Han framträder 10:38, så visst fanns det postpunk­representation i hippiegeggan. Från den här grogrunden kom de alltså. Minns att jag som yngre reagerade på att somliga Factory-akter faktiskt hade långt hår och var marijuana-rökare. Det var ju inte det man kopplade samman med den eleganta Kraftwerk-looken, men man förstår hur viktig motsättningarna är och det helt naturliga i reggaebanden som uppträdde mitt ibland punk- och postrockarna. Så vad ska vi göra efter att ha sett detta lilla klipp? Jo, gå ut och stöd Koloni i Göteborg. Bli medlem i vänföreningen och ha förståelse för att det inte finns några rena läror. (KSS)

***

III:
JOY DIVISION – TRANSMISSION – TV-FRAMTRÄDANDE – SOMETHING ELSE BBC2
Att förlora sig själv i musiken, att släppa taget och visa sårbarhet inför publik. Steget när man lämnar all form av traditionellt artisteri eller musikmannaskap. Mitt i punken kom ett omslag som bröt normen. Det kom från ett punkband från Manchester med en helt annan approach. Joy Divisions första singel på Factory visar en stjärnhimmel – en sinnesexpansion. Det är lätt att glömma att de flesta vid den tiden inte visste hur bandmedlemmarna såg ut, precis på samma sätt som anonymiteten förhöjde upplevelsen under den tidiga rave-perioden. Musiken var förmedlad på annan måtta. Alla hade nog olika idéer om vilka som dolde sig bakom den här angelägna musiken från Manchester. Intervjuerna var få och blev ännu färre. Mina känslor kring Joy Division hade med årstider, energi, platser, och egendomliga känslor att göra. Så kom de ut i ljuset… det dovt, blek-blåa ljuset. Uniformslika skjortor och korta frisyrer, inte en säkerhetsnål så långt ögat kunde se.

“Listen to the silence, let it ring on.”

Musiken ökar i hastighet och med en intensitet likt brinnande magnesium. I bakgrunden syns en
upplyst bild från gruppens första album som bröt ännu mer med punkestetiken. Parallella våglinjer
med rak början, tilltagande svängning fulländad i ett klimax för att därefter återgå i en närmast rak
linje. Får en att tänka.

Trummisen fungerar närmast som en hysteriskt snabb trummaskin med propellerliknande trumrörelser. Farbrorn på högersidan, med basgitarren långt ner vid underlivet, ser aningen elak ut. I rak motsats ser gitarristen ut som en liten pojke. Ungdomen kontrasteras av ljuden de skapar. I mitten, den självklart fokala mittpunkten, ses en ung man med en märklig, rätt ful frisyr. Ögonen ser trötta ut och blicken skär rakt igenom publiken och långt, långt bortom den. Armarna famlar frenetiskt framåt i en märklig dans som utförs på tå. En aningen obekväm känsla inträder. Det här känns lite för intimt och personligt. Distansen som normalt skyddar oss är påfallande kort. Här möter tittaren frustration ansikte mot ansikte. Aggressivitet byter plats med en avväpnande sårbarhet inom bråkdelen av en sekund. Så det här är vad som doldes bakom omslagen? Jag hade aldrig sett något liknande.

3 529 684 träffar på Youtube. Vi vet vad som hände. Vi vet vad de heter. Vi har sett filmen. Vi vet att den romantiska rockmyten tog överhanden. Det finns dock perioder, när man likt ett barn kan uppleva ett fenomen helt opåverkad av en förutsagd historia. Det kommer att hända igen men på ett helt annat sätt… förhoppningsvis. (KSS)

***

IV:
MARTIN HANNETT & TONY WILSON, STRAWBERRY STUDIOS, JULI 1980
Bara för att få med snuttar från det bästa Factory-album som inte släpptes av Factory, av Pauline Murray & The Invisible Girls som bland annat bestod av Hannett och Vini Reilly. Eller kanske bara för humorn i Tony Wilsons typiska lätt sarkastiskt provocerande ton mot Hannett, en av Factorys viktigaste artistiska tillgångar: “Is this an artform or are you just a technician?”. (TB)

***

V:
52nd STREET – COOL AS ICE
Perioden ca 1982-1987, post-Martin Hannett och pre-Madchester, med skivor från semi-oskyriteter som till exempel 52nd Street, Quando Quango, Marcel King, Kalima och Thick Pigeon, är intressant. Den period som både nu och då uppfatta(t)s som en mellanperiod men som egentligen kanske innebär Factorys rikaste. Massor av bra skivor som varken lät som b-Joy Division eller som medioker indie, som var lite mer egna, ofta dansiga, ofta producerade av någon av New Order-medlemmarna via kollektiva identiteten BeMusic. ”Cool as ice” med 52nd Street släpptes som en tolva på syster­etiketten Factory Benelux, dit Wilson skeppade allt som han inte riktigt tyckte passade in hos ”riktiga” Factory, är musikaliskt besläktad med sådant som Colourbox och har samma svängiga pondus som den allra bästa dåtida electron från New York. Samtida, tidlöst, sublimt. (SZ)


***

VI:
PLAY AT HOME
Play at home är en timmeslång dokumentär om Factory som sändes på tv-kanalen Channel 4 1984 där tanken var att låta New Order blanda sig i hela processen, vad gäller manus, filmande och klippning. Filmen är sannerligen ett helt fantastiskt tidsdokument och, på det sätt som illustrerar hela Factory-perioden, en balansakt mellan det distanslöst smaklösa och det smakfullt genomtänkta, med lika stora skvättar Monty Python som Malcolm McLaren i cocktailen. Bästa exemplet på detta är när Tony Wilson intervjuas av New Orders keyboardist Gillian Gilbert naken i ett badkar medan han pratar om sin ”praxis makes perfect”-teori: ”I could give you eighteen different truths, or loads of different stories. But they all come down to praxis. Praxis makes perfect. Praxis is the idea that you do something because you want to do it, and after you’ve done it you find out all the reasons why you did it.” Måste ses. (SZ)

***

VII:
NEW ORDER LIVE, 1984, SOONER THAN YOU THINK
En anomali i direktsänd tv. Shortsen, “gay sperm” (!?), den här känslan av att de verkligen kämpar för att hålla ihop musiken, en musik som sträcker sig långt över de enskilda bandmedlemmarnas tekniska färdighet. Helt utan maner eller show, en professionell amatörism på allra högsta nivå, som nog kan sammanfatta factoryandan på ett bra sätt: practical dreaming. (TB)

***

VIII:
SECTION 25LOOKING FROM A HILLTOP
Helt före sin tid, som så mycket annat Factory släppte under den här perioden 1982-1984. (TB)

För första gången bryter Section 25 upp från de mörka rockarnas skara och börjar blicka framåt rent musikaliskt. I videon ses det framtida äkta paret Larry Cassidy (R.I.P.) och Jenny Ross varvat med bilder från Manchesterområdet Hulmes ökända bostadskvarter “The crescents” där bland annat klubben The Factory huserade. På 60-talet hade arkitekter arbetat fram en visionär papperslösning, som skulle skapa ett mänskligare samhälle där man kunde vistas på högre plan, långt ovanför trafikens avgaser. Det löstes genom gångbroar och långa gångvägar inuti husen en bra bit över marken. “The crescents” vann designpriser på den tiden men verkligheten förvandlade det hela till ett undermåligt, deprimerande betongfort som visade sig vara så dåligt isolerat att det blev för dyrt att värma upp. Det blev således billiga bostäder för studenter och squatters och en central plats för både postpunk och rave. (KSS)

***

IX:
A CERTAIN RATIO – WILD PARTY & INSIDE – TV-FRAMTRÄDANDE – THE TUBE
Tuben (the Tube) sändes på svensk tv under mitten på 80-talet. Programmet presenterades av en rad fåntrattar som Jools Holland, Paula Yates och Muriel Gray. De följde en lång tradition av ointresserade mediakarriärister som lett och fortfarande leder musik-TV-program med underhållningsperspektiv.

I mitten på 80-talet tog ACR steget fullt ut i funkgenren på ett intressant sätt och man kan säga att det är ungefär så här långt jag är villig att följa med dem i den riktningen. Notera att det var Level 42 som levde och frodades under perioden, inte Sly & the Family Stone eller Bootsy Collins. Vid tidpunkten förvånades jag av hur mycket professionellare ACR lät, på gott och ont. Simon Topping hade lämnat gruppen för esoteriska trumstudier i N.Y. och Jeremy Kerr tog över sången. Gruppen kunde därmed kasta av sig alla eventuella Joy Division-skuggor. Kortbyxorna och safari-looken sitter till viss del kvar. Donald Johnson (DoJo) är den i särklass sämst klädde, utstyrd i basker och jogging­kortbyxor av lågprismodell. Så här i efterhand kan man bara le åt det och hur perverst och motsägelse­fullt Factory var. Skivan Force som kom ut i samband med framträdandet låter mycket bra jämfört med mycket av det som släpptes vid den här perioden. (KSS)

***

X:
BESSY TALKS TURKEY – IKON VIDEO
Claude Bessy var en fransk ex-pat med rötter i LAs punkrörelse och skribent på Slash magazine. Då Reagan kom till makten flydde han USA och blev DJ på Hacienda. Här sitter han slappt och slafsigt tillbakalutad och presenterar dåtidens Factory-artister som de chica Kalima, neo-pop-klassiska Durutti Column, “danskult”-akten 52:nd Street och gulliga New Order-pastisch-bandet The Wake. Videon är ytterligare en paradox då Bessy inte riktigt passar in i det man associerar till Factory. Klippet kommer från IKON video som var ett företag direkt associerat med skivbolaget och släppte VHS-kassetter, ofta med riktigt dålig kvalitet. En lustig reflektion är att Bessy i slutet av klippet får betalt av en anonym Factory-arbetare för sin skamlösa promotion. Man ville, precis som föregångaren Fast Products, ge en bild av kommersiell framtoning trots en katastrofal och komisk ekonomisk misskötsel. Omslagen kostade ofta så mycket att man förlorade på hela affären. Klubben The Factory och Hacienda var ekonomiska fiaskon från start till mål. Artisterna fick, trots generösa “kontrakt”, ofta inte betalt, vilket diskuteras i “New Order – Play at home”. Detta är ytterligare en märklig artefakt. (KSS)

***

XI:
THE RAILWAY CHILDREN – BRIGHTER
Det här var den låt som jag gillade allra mest på Palatine-boxen när den kom (av det jag då inte tidigare hört). The Railway Children är ett av alla dessa band som bara släppte någon lysande enstaka singel eller album för Factory och sedvanligt kontrakts­lösa gick vidare till ett större skivbolag, eller bara försvann eller både och på samma gång. Listan är lång: Red Turns To, Abecedarians, Shark Vegas, Marcel King, The Distractions, Miaow, Wendys, Crawling Chaos, Tunnel­vision… (TB)

***

XII:
T-COY – CARINO
En av de vettigaste sakerna med Shadowplayers-boken är den mer fullständiga historia som berättas, det finns ju så många spännande sidospår vid sidan av den linjära Joy Division/New Order/Happy Mondays/The Hacienda-resan. Så jag har upptäckt en hel del som jag inte tidigare kände till och som inte nödvändigtvis ens gavs ut på Factory. Som till exempel “Carino” med T-Coy – lika med Hacienda-dj:n Mike Pickering med förflutet i Quando Quango och Simon Topping från ACR – som släpptes 1987 på nya etiketten Deconstruction. Den har beskrivits som den första engelska house-skivan och får symbolisera Wilsons vid den här tiden egentliga ointresse för dansmusik. Allt som förknippats med dansmusik i Factory-väg tycks ha kommit från andra människor runt omkring honom, som till exempel nämnda Pickering som till och med var tvungen att starta en egen etikett för att få ut T-Coys musik. Det här är ett lite flummigt klipp från ett tv-framträdande och så pass jazzigt att det fungerar som en länk mellan housen och den då begynnande acid jazzen (som även Toppings A Certain Ratio var föregångare till). Kul även att se hur de såg ut och kul att höra Wilsons Manchesterpatriotiska introduktion. (SZ)

***

XIII:
CATH CARROLL– MOVES LIKE YOU
Helt med tiden. Helt ur tiden. Varför blev inte den här fantastiska danspopen en större hit? (TB)

Stefan Zachrisson,
Tomas Bodén,
Klas Senatus Sjögren