Back | Home | Old Friendly Noise Label site

04. Drömmen om ett förlorat England

Den amerikanska underhållaren och elitisten Tom Lehrer avfärdade en gång  folkmusik med att låtarna är “atrocious, generally because they were written by the people”. Lehrers eleganta elakhet var förstås i första hand menad som en provokation vid en tidpunkt när amerikanska collegestudenter hellre flockades kring folkikoner som Woody Guthrie och Bob Dylan än den wildeskt humoristiske Lehrer men den innehåller också fröet till en diskussion kring ett av den sena 1900-talskulturens mest omhuldade och sedermera sönder­kritiserade begrepp – autenticitet.

Det går helt enkelt inte att komma förbi autenticitetsbegreppet om man ska diskutera folkmusik och Wire-redaktören Rob Young försöker inte heller i sin massiva exposé över brittisk folk, folkrock, acid folk, nu folk osv, Electric EdenUnearthing Britain´s Visionary Music. Diskussionen dyker upp vid flera tillfällen i boken men särskilt i början när han på ett fascinerande sätt redogör för den brittiska folkmusikrörelsens förhistoria. Vi får följa pionjärer som Cecil Sharp och  George Butterworth som i slutet av 1800-talet tar på sig uppdraget att börja samla in de traditionella sånger, nästan alltid utan känd upphovsman, som då fortfarande sjöngs varje kväll på pubar runt England. Vi lär oss att den antropologiska grundforskningen leder till bildandet av The English Folk Dance and Song Society (EFDSS) och det är i kölvattnet på institutionaliseringen som de första riktigt hårda striderna kring autenticitet uppkommer. Sharp och andra får kritik för att medvetet ha förtigit vissa delar av den brittiska folkmusikskatten och till och med ha redigerat bort sådant som man ansåg opassande ur texter som de flesta numera är överens om var fixerade vid våld, sex och allehanda profaniteter. Den folkliga smaken för underhållning verkar nämligen inte ha varit mycket annorlunda före massmediernas tid.

Det är ingen tvekan om att kritiken mot EFDSS och Sharp hade visst fog. Samtidigt leder den rakt ut på det gungfly där “autentisk” jämställs med “ursprunglig”. De traditionella sångerna har ingen känd upphovsman och oftast vet man inte ens när de först uppkom. Det enda man egentligen kan vara helt säker på är att de förändrats, ibland till oigenkännlighet, genom den muntliga traditionen. Så vilken version borde antropologerna ha nedtecknat? Man kan hävda att Sharps versioner är lika autentiska som någon av dem han hörde på pubarna, att det autentiska är den tolkning som är sann mot den som framför, eller i det här fallet nedtecknar, den.

Autenticitetsbegreppet blir allt mer problematisk när skildringen närmar sig nutiden. När elektri­fierade instrument börjar dyka upp bland artister som anser sig tillhöra folkgenren skapar det våldsamma motreaktioner bland purister som vill hålla fast vid bilden av folksångaren som en ensam man eller kvinna med akustisk gitarr. Young visar effektivt och ironiskt att den bilden, själva arketypen för folkmusik, i grunden är falsk. Akustisk gitarr förekom över huvud taget inte som ackompanjemang till traditionella sånger före mitten av 1900-talet…

Man kan fråga sig om det över huvud taget blir relevant att tala om “folkmusik” när autenticitets­begreppet mosats så grundligt, men Youngs tes i Electric Eden är att det som förbinder delar av den traditionella sångskatten, folk­influerade klassiska kompositörer som Ralph Vaughn-Williams och Gustav Holst och den långa raden av moderna utövare av folk i gränslandet till pop och rock är att de ingår i en visionär brittisk tradition där intresset för förkristen tid, den hedniska engelska religionen och drömmen om ett förlorat paradis (Albion, Avalon, The Shire osv) är centrala och levande ingredienser. Samtidigt som det är uppenbart problematiskt att diskutera autenticitet i förhållande till musiken är själva drömmen om det autentiska – ett förlorat paradisiskt ursprungs­tillstånd – bränslet som håller den visionära traditionen vid liv och förklarar intresset för en musik som upplevs förbunden med den tiden.

Diskussionen kring det visionära idékomplexet löper som en röd tråd genom Electric Eden och lyfter boken över den genomsnittliga rock- eller pophistoriken. Samtidigt har Young uppenbarligen haft som ambition att skriva en så komplett översikt som möjligt över folk­rock­vågen i slutet av sexito­talet och början av sjuttiotalet och alla dess sidoströmningar. Resultatet har blivit att huvudtesen förloras ur sikte i långa stycken. Det är helt enkelt mycket folkrock, folkpop och psychfolk som inte haft tillräckligt intellektuellt eller emotionellt djup för att på ett bekvämt sätt kunna inordnas i den visionära fållan. Precis som i alla genrer och strömningar finns det gott om artister som inspirerats av ett sound snarare än det idémässiga tankegodset och varit nöjda med det.

Trots att Electric Eden egentligen alltså är två böcker i en, delvis idéhistoria, delvis konventionell rock-/pophistoria, är det svårt att inte utnämna boken till ett mästerverk. Youngs prosa är medryckande och det som imponerar mest är kanske mängden olika förhållningssätt han använder sig av för att tränga in i sitt material. Här samsas historiska analyser, närläsningar av texter och musik, biografisk grund­forskning och många andra metoder på ett naturligt sätt. Young lyckas inte bara blottlägga idéerna och troskomplexen som ligger till grund för den visionära traditionen i folk utan även levandegöra musik som jag inte tidigare haft något större intresse av att bekanta mig med.

En av mina favoritpassager i Electric Eden är Youngs etymologiska utredning av orden “pop” och “folk” som inledning till ett kapitel om folkmusik som bärare av hemlig kunskap. Pop härleds till latinets populus som betecknar folket som social enhet, som medborgare i ett ordnat stads­samhälle som det romerska. Pop är alltså etymologiskt besläktat med socialisering, institutionaliserad religion, kommers och konsensus­kultur. Folk däremot härleds från den germanska ordstammen volk som är betydligt äldre än latinets populus och har sitt ursrpung i en hednisk stamkultur där lag och ordning var relativa begrepp och religionen kopplad till naturens kretslopp. Begreppet volk är också tätt förknippat med wald, den skog som spelar en så viktig roll i många gamla sagor och myter. Alltså innehåller pop och folk etymologiskt dikotomier som stad/landsbygd, ordnad/vild, lag/anarki osv.

Det finns gott om inspirerade inslag av den här typen i Electric Eden, men läsningen tar tid – inte bara för att det är tjock och tät bok utan lika mycket för att jag hela tiden måste avbryta mig för att lyssna på något som jag inte hört på länge eller ladda ner något jag aldrig hört eller ens hört talas om. Youngs förmåga att förmedla sin entusiasm för musiken är faktiskt så stark att jag ofta blir besviken när jag väl hör den. Visst har jag gjort viktiga nya bekantskapet tack vare Electric Eden (improvisationspionjärerna Third Ear Band t ex, och briljanta folkpopduon Agincourt) men mycket som en gång kanske var inspirerande och fräscht har också framstått som nött av tidens tand. Och märkligt nog, med tanke på att den stora folkvågen inföll 1967-1972, tycker jag fortfarande att Caedmons enda album, från 1978, är det bästa i genren.

Jag skrev tidigare att kapitlen om folkens förhistoria tillhörde det bästa i boken, inte minst för att det visionära inslaget är som starkast där, och samma sak kan sägas gälla de kapitel i slutet som berör hur arvet förts vidare under de senaste knappt fyrtio åren. Young identifierar hur idéerna tagits upp och omformats av artister som David Sylvian, Kate Bush, Julian Cope, Talk Talk, Psychic TV och Coil. Boken slutar passande med en interiör från en Ghost Box-kväll i en stencistern vid London Bridge-stationen och för därmed in arvet från det hedniska England i samtiden. Som Young skriver: Idéerna lever och är fortfarande relevanta.

Joakim Norling