Back | Home | Old Friendly Noise Label site

08. Datapanik vid köksbordet

Under några dagar i slutet av september lånade jag en kollegas lägenhet i Göteborg. I tvårummaren på tredje våningen i ett mörkrött trähus i Majorna hade jag varken dator eller internet, men i köket fanns en liten cd-spelare. Och på posten fick jag en dag Momus nya skiva Hypnoprism.

Sedan Nick Curries (som Momus egentligen heter) förra skiva Joemus (2008) verkar en hel del ha hänt i hans liv. Han har publicerat två romaner, lagt ned sin blogg Click Opera och flyttat från Berlin till Japan. Han har fortsatt på nya prosaprojekt och anställt en assistent (virtuell, visserligen) som twittrar åt honom. Inte utan orsak man är nyfiken på hur Momus musik låter 2010. Hypnoprism spelade han in i maj, under en paus i sitt skrivande, för att sedan – låt för låt – lägga upp allt på YouTube med egensnickrad video. Videor jag inte sett innan jag först lyssnade.

I köket i Göteborg sätter jag i kontakten till cd-spelaren och ut ljuder Hypnoprism. En barsk kvinno­röst inleder. Jag blir glad. Det går några meningar innan jag vågar gissa att det är persiska hon talar. Jag sätter mig vid köks­bordet tittar ut genom fönstret. Trädet utanför visar att det är höst, bladen fuktiga och fort­farande egna om sin färg. Efter tag stänger jag fönstret, genast dör vissa ljud. Vad jag trodde var ackompanjerande plink måste ha varit en spårvagn som lät. Kvinno­rösten fortsätter tala utan tecken på att mattas av. Jag kastar ett öga på displayen. Tre minuter. Det är morgon och jag har inte bråttom, dagen ligger framför mig. Om Momus nu väljer att pröva sina lyssnare är inte jag den som ger upp. I den lånade lägenhetens kök lyssnar jag i sju minuter innan jag hoppar till nästa låt. Samma röst. Samma ton­läge. Fortfarande ingen musik. Då ser jag att Hypnoprism fortfarande ligger på köksbordet.

Även den riktiga skivan öppnar starkt. Titellåten ”Hypnoprism” är helt oemotståndlig i sitt makliga tempo. Den plockande gitarren, blåsinstrumenten som stämmer upp och sångmelodin. Frustrerande är dock att jag inte en gång lyckats nynna refrängen utan att gå över i Al Stewarts ”Year of the Cat”:

I’m a little
misunderestimated
I can measure up to
nothing much
Give me half a chance
nanana in the year of the cat

Jo frustrerande, men inte märkligt. Hypnoprism lades inte bara upp på YouTube, den skapades också av sidan. Hypnotiserad framför sina favoritvideor ville Momus skriva poplåtar med samma dragningskraft och ljudbild (och det låter faktiskt streamat). Det är alltså helt i sin ordning att höra melodier från andra artister och att en av låtarna handlar om något så universellt som en datakrasch.

I won’t get the data back
‘Cause I hadn’t backed anything up
Lost a 100 GiB of memory
This whole thing is so fucked up
All the emails with a girlfriend
who later disappeared
Videos of sex with her
I still use to get off
Good bye my old friend

Varför jag blev glad över att höra den persiska kvinnorösten öppna skivan? Det har väl att göra med något så banalt som förvåning och intrycket av självständighet, och att bli prövad. Varför kände jag mig besviken när jag väl lyssnat igenom den rätta skivan? Det har väl att göra med att jag önskade mig tillbaka till den första känslan.

Den nyss citerade låten heter ”Datapanik”, och även attityden av dator ligger över Hypnoprism. Dator som i kraftlös och förgänglig. Låtarna får inte ens upprättelse av videorna på YouTube.

På flera sätt förstår jag Momus. Pengar tjänar han inte på skivorna längre. Och han har ju sitt andra skrivande nu. Skriva prosa gör han nog sittande framför en dator. Hypnoprism har han också gjort sittande framför en dator, det hörs på hans röst. Men det utan att höras till en person som sitter vid ett köksbord i Göteborg.

Hugo Lavett