Cover FZN9

01. Intro

Katt

1/1 Den sista lådan till Amerika skickades idag. Friendly Noise som skivetikett tar ytterligare små steg längre in i minnets töcken, men som magasin har vi visat oss haft nio udda liv hittills. I FZN #9 recenseras bland annat Electric Eden, Rob Youngs exposé över brittisk folk, folkrock, acid folk, nu folk osv av Joakim Norling; The Ocean Tango hyllas av Alistair Fitchett; Ducktails blir intervjuad i ovanligt snygga glasögon; Hugo Lavett får datorpanik vid köksbordet; James Nice oantastliga Factory-biografi Shadowplayers uppmärksammas genom relaterade YouTube-klipp. Dessutom bjuds ett rörlig bild-inslag i form av Liminals kommande tolva The Dendrites och omslag av Rikard Heberling.

Med hopp om god läsning igen,
Mattias Holmberg

02. Praxis makes perfect: helt med tiden, helt ur tiden

Shadowplayers

1/8 I: SHADOWPLAYERS – THE RISE AND FALL OF FACTORY RECORDS
For me personally it is an experiment in art. It has to do with art theory. For Rob Gretton, it’s to give people alternatives. For Alan Erasmus, it’s to keep from getting bored. We all have our motives.

Tidigare i år kom James Nices bok Shadowplayers – the rise and fall of Factory Records. Historien om Factory är inte bara berättelsen om en skivetikett från Manchester, det är en samtida lägereldsskröna och bland de fundament som bygger själva pophistorien. En historia som ständigt återberättas, mytologiseras, som är inspirerande, som ibland är klibbig.

Shadowplayers måste räknas som den definitiva biografin, James Nice roll som ciceron är närmast oantastlig. En konventionell recension av boken kändes tråkigt, istället uppmärksammar vi den på ett annat sätt: genom Factory-relaterade klipp, främst från Youtube, och låter dem och våra reflektioner berätta.... (SZ)

***

II: TRULY MADLY DEEPLY VALE – FACTORYS MÖRKA BAKGRUND - GRANADA ITV 2004
För att förstå Factory måste man kanske förstå omständigheterna och den miljö scenen kom från. Många associerar den tidiga

2/8 Factory-eran med bland annat stram, futuristisk, minimal klädstil och design. Förvånansvärt många av första generationen Factoryakter kom dock från en betydligt mossigare bakgrund i rent bildlig bemärkelse. Det här klippet visar den idylliska, grönskande festivalen Deeply Vale i djupaste Lancashire. Det första jag reagerar på är det vackra, mystiska namnet "Deeply Vale" och den ambienta skönheten i omgivningen. Det andra är hur många av de blivande Factory-artisterna som inte bara var där utan även spelade på denna hippiefestival. Förutom Tony Wilson deltog även Andy McCluskey från OMD, Vini Reilly från Durutti Column och Alan Hempsall från Crispy Ambulance. Andra relaterade grupper som the Fall, Biting Tongues (808 State) och Frantic Elevators (Mick Hucknall) var representerade.

"Everyone else covered in mud - Anthony H. appears on stage in a pristine white suit - "the trouble with hippies is you’re all so fucking complacent" ..."

Det som visas i dokumentären är perioden där hippierörelsen krockade med punkrocken. Man bjuds på en del rätt roliga berättelser som den om "toalett-tronen" som byggts på en högt upphöjd plats överblickande festivalområdet. Därifrån kunde besökarna inte bara

se banden utan även ofrivilligt, inför öppen ridå, skita i sann unisex-anda. I ett klipp är jag övertygad om att jag ser Martin Hannett, helt avklädd på under­kroppen och glatt springande på gräset...och är det inte Per Johansson som är i samspråk med ordningsmakten 09:30 in i videon? Det är även klart vem NME-journalisten är. Han framträder 10:38, så visst fanns det postpunk­representation i hippiegeggan. Från den här grogrunden kom de alltså. Minns att jag som yngre reagerade på att somliga Factory-akter faktiskt hade långt hår och var marijuana-rökare. Det var ju inte det man kopplade samman med den eleganta Kraftwerk-looken, men man förstår hur viktig motsättningarna är och det helt naturliga i reggaebanden som uppträdde mitt ibland punk- och postrockarna. Så vad ska vi göra efter att ha sett

3/8 detta lilla klipp? Jo, gå ut och stöd Koloni i Göteborg. Bli medlem i vänföreningen och ha förståelse för att det inte finns några rena läror. (KSS)

***

III: JOY DIVISION - TRANSMISSION - TV-FRAMTRÄDANDE – SOMETHING ELSE BBC2
Att förlora sig själv i musiken, att släppa taget och visa sårbarhet inför publik. Steget när man lämnar all form av traditionellt artisteri eller musikmannaskap. Mitt i punken kom ett omslag som bröt normen. Det kom från ett punkband från Manchester med en helt annan approach. Joy Divisions första singel på Factory visar en stjärnhimmel - en sinnesexpansion. Det är lätt att glömma att de flesta vid den tiden inte visste hur bandmedlemmarna såg ut, precis

på samma sätt som anonymiteten förhöjde upplevelsen under den tidiga rave-perioden. Musiken var förmedlad på annan måtta. Alla hade nog olika idéer om vilka som dolde sig bakom den här angelägna musiken från Manchester. Intervjuerna var få och blev ännu färre. Mina känslor kring Joy Division hade med årstider, energi, platser, och egendomliga känslor att göra. Så kom de ut i ljuset... det dovt, blek-blåa ljuset. Uniformslika skjortor och korta frisyrer, inte en säkerhetsnål så långt ögat kunde se.

"Listen to the silence, let it ring on."

Musiken ökar i hastighet och med en intensitet likt brinnande magnesium. I bakgrunden syns en upplyst bild från gruppens första album som bröt ännu mer med

punkestetiken. Parallella våglinjer med rak början, tilltagande svängning fulländad i ett klimax för att därefter återgå i en närmast rak linje. Får en att tänka.

Trummisen fungerar närmast som en hysteriskt snabb trummaskin med propellerliknande trumrörelser. Farbrorn på högersidan, med basgitarren långt ner vid underlivet, ser aningen elak ut. I rak motsats ser gitarristen ut som en liten pojke. Ungdomen kontrasteras av ljuden de skapar. I mitten, den självklart fokala mittpunkten, ses en ung man med en märklig, rätt ful frisyr. Ögonen ser trötta ut och blicken skär rakt igenom publiken och långt, långt bortom den. Armarna famlar frenetiskt framåt i en märklig dans som utförs på tå. En aningen obekväm känsla inträder. Det här

4/8 känns lite för intimt och personligt. Distansen som normalt skyddar oss är påfallande kort. Här möter tittaren frustration ansikte mot ansikte. Aggressivitet byter plats med en avväpnande sårbarhet inom bråkdelen av en sekund. Så det här är vad som doldes bakom omslagen? Jag hade aldrig sett något liknande.

3 529 684 träffar på Youtube. Vi vet vad som hände. Vi vet vad de heter. Vi har sett filmen. Vi vet att den romantiska rockmyten tog överhanden. Det finns dock perioder, när man likt ett barn kan uppleva ett fenomen helt opåverkad av en förutsagd historia. Det kommer att hända igen men på ett helt annat sätt... förhoppningsvis. (KSS)

***

IV: MARTIN HANNETT & TONY WILSON, STRAWBERRY STUDIOS, JULI 1980
Bara för att få med snuttar från det bästa Factory-album som inte släpptes av Factory, av Pauline Murray & The Invisible Girls som bland annat bestod av Hannett och Vini Reilly. Eller kanske bara för humorn i Tony Wilsons typiska lätt sarkastiskt provocerande ton mot Hannett, en av Factorys viktigaste artistiska tillgångar: "Is this an artform or are you just a technician?". (TB)

***

V: 52nd STREET – COOL AS ICE
Perioden ca 1982-1987, post-Martin Hannett och pre-Madchester, med skivor från semi-oskyriteter som till exempel 52nd Street, Quando Quango, Marcel King, Kalima och Thick Pigeon, är intressant. Den period som både nu och då

uppfatta(t)s som en mellanperiod men som egentligen kanske innebär Factorys rikaste. Massor av bra skivor som varken lät som b-Joy Division eller som medioker indie, som var lite mer egna, ofta dansiga, ofta producerade av någon av New Order-medlemmarna via kollektiva identiteten BeMusic. ”Cool as ice” med 52nd Street släpptes som en tolva på syster­etiketten Factory Benelux, dit Wilson skeppade allt som han inte riktigt tyckte passade in hos ”riktiga” Factory, är musikaliskt besläktad med sådant som Colourbox och har samma svängiga pondus som den allra bästa dåtida electron från New York. Samtida, tidlöst, sublimt. (SZ)


***

VI: PLAY AT HOME
Play at home är en timmeslång

5/8 dokumentär om Factory som sändes på tv-kanalen Channel 4 1984 där tanken var att låta New Order blanda sig i hela processen, vad gäller manus, filmande och klippning. Filmen är sannerligen ett helt fantastiskt tidsdokument och, på det sätt som illustrerar hela Factory-perioden, en balansakt mellan det distanslöst smaklösa och det smakfullt genomtänkta, med lika stora skvättar Monty Python som Malcolm McLaren i cocktailen. Bästa exemplet på detta är när Tony Wilson intervjuas av New Orders keyboardist Gillian Gilbert naken i ett badkar medan han pratar om sin ”praxis makes perfect”-teori: ”I could give you eighteen different truths, or loads of different stories. But they all come down to praxis. Praxis makes perfect. Praxis is the idea that you do something because you want to do it, and after you’ve done it you

find out all the reasons why you did it.” Måste ses. (SZ)

***

VII: NEW ORDER LIVE, 1984, SOONER THAN YOU THINK
En anomali i direktsänd tv. Shortsen, "gay sperm" (!?), den här känslan av att de verkligen kämpar för att hålla ihop musiken, en musik som sträcker sig långt över de enskilda bandmedlemmarnas tekniska färdighet. Helt utan maner eller show, en professionell amatörism på allra högsta nivå, som nog kan sammanfatta factoryandan på ett bra sätt: practical dreaming. (TB)

***

VIII: SECTION 25LOOKING FROM A HILLTOP
Helt före sin tid, som så mycket

annat Factory släppte under den här perioden 1982-1984. (TB)

För första gången bryter Section 25 upp från de mörka rockarnas skara och börjar blicka framåt rent musikaliskt. I videon ses det framtida äkta paret Larry Cassidy

6/8 (R.I.P.) och Jenny Ross varvat med bilder från Manchesterområdet Hulmes ökända bostadskvarter "The crescents" där bland annat klubben The Factory huserade. På 60-talet hade arkitekter arbetat fram en visionär papperslösning, som skulle skapa ett mänskligare samhälle där man kunde vistas på högre plan, långt ovanför trafikens avgaser. Det löstes genom gångbroar och långa gångvägar inuti husen en bra bit över marken. "The crescents" vann designpriser på den tiden men verkligheten förvandlade det hela till ett undermåligt, deprimerande betongfort som visade sig vara så dåligt isolerat att det blev för dyrt att värma upp. Det blev således billiga bostäder för studenter och squatters och en central plats för både postpunk och rave. (KSS)

***

IX: A CERTAIN RATIO – WILD PARTY & INSIDE - TV-FRAMTRÄDANDE – THE TUBE
Tuben (the Tube) sändes på svensk tv under mitten på 80-talet. Programmet presenterades av en rad fåntrattar som Jools Holland, Paula Yates och Muriel Gray. De följde en lång tradition av ointresserade mediakarriärister som lett och fortfarande leder musik-TV-program med underhållningsperspektiv.

I mitten på 80-talet tog ACR steget fullt ut i funkgenren på ett intressant sätt och man kan säga att det är ungefär så här långt jag är villig att följa med dem i den riktningen. Notera att det var Level 42 som levde och frodades under perioden, inte Sly & the Family Stone eller Bootsy Collins. Vid tidpunkten förvånades jag av hur mycket professionellare ACR lät, på gott och ont. Simon Topping hade lämnat gruppen för esoteriska

trumstudier i N.Y. och Jeremy Kerr tog över sången. Gruppen kunde därmed kasta av sig alla eventuella Joy Division-skuggor. Kortbyxorna och safari-looken sitter till viss del kvar. Donald Johnson (DoJo) är den i särklass sämst klädde, utstyrd i basker och jogging­kortbyxor av lågprismodell. Så här i efterhand kan man bara le åt det och hur perverst och motsägelse­fullt Factory var. Skivan Force som kom ut i samband med framträdandet låter mycket bra jämfört med mycket av det som släpptes vid den här perioden. (KSS)

***

X: BESSY TALKS TURKEY - IKON VIDEO
Claude Bessy var en fransk ex-pat med rötter i LAs punkrörelse och skribent på Slash magazine. Då Reagan kom till makten flydde han USA och blev DJ på Hacienda. Här

7/8 sitter han slappt och slafsigt tillbakalutad och presenterar dåtidens Factory-artister som de chica Kalima, neo-pop-klassiska Durutti Column, "danskult"-akten 52:nd Street och gulliga New Order-pastisch-bandet The Wake. Videon är ytterligare en paradox då Bessy inte riktigt passar in i det man associerar till Factory. Klippet kommer från IKON video som var ett företag direkt associerat med skivbolaget och släppte VHS-kassetter, ofta med riktigt dålig kvalitet. En lustig reflektion är att Bessy i slutet av klippet får betalt av en anonym Factory-arbetare för sin skamlösa promotion. Man ville, precis som föregångaren Fast Products, ge en bild av kommersiell framtoning trots en katastrofal och komisk ekonomisk misskötsel. Omslagen kostade ofta så mycket att man förlorade på hela affären. Klubben

The Factory och Hacienda var ekonomiska fiaskon från start till mål. Artisterna fick, trots generösa "kontrakt", ofta inte betalt, vilket diskuteras i "New Order - Play at home". Detta är ytterligare en märklig artefakt. (KSS)

***

XI: THE RAILWAY CHILDREN – BRIGHTER
Det här var den låt som jag gillade allra mest på Palatine-boxen när den kom (av det jag då inte tidigare hört). The Railway Children är ett av alla dessa band som bara släppte någon lysande enstaka singel eller album för Factory och sedvanligt kontrakts­lösa gick vidare till ett större skivbolag, eller bara försvann eller både och på samma gång. Listan är lång: Red Turns To, Abecedarians, Shark Vegas, Marcel

King, The Distractions, Miaow, Wendys, Crawling Chaos, Tunnel­vision... (TB)

***

XII: T-COY - CARINO
En av de vettigaste sakerna med Shadowplayers-boken är den mer fullständiga historia som berättas, det finns ju så många spännande sidospår vid sidan av den linjära Joy Division/New Order/Happy Mondays/The Hacienda-resan. Så jag har upptäckt en hel del som jag inte tidigare kände till och som inte nödvändigtvis ens gavs ut på Factory. Som till exempel "Carino" med T-Coy - lika med Hacienda-dj:n Mike Pickering med förflutet i Quando Quango och Simon Topping från ACR - som släpptes 1987 på nya etiketten Deconstruction. Den har beskrivits som den första engelska house-skivan och får symbolisera

8/8 Wilsons vid den här tiden egentliga ointresse för dansmusik. Allt som förknippats med dansmusik i Factory-väg tycks ha kommit från andra människor runt omkring honom, som till exempel nämnda Pickering som till och med var tvungen att starta en egen etikett för att få ut T-Coys musik. Det här är ett lite flummigt klipp från ett tv-framträdande och så pass jazzigt att det fungerar som en länk mellan housen och den då begynnande acid jazzen (som även Toppings A Certain Ratio var föregångare till). Kul även att se hur de såg ut och kul att höra Wilsons Manchesterpatriotiska introduktion. (SZ)

***

XIII: CATH CARROLL– MOVES LIKE YOU
Helt med tiden. Helt ur tiden. Varför blev inte den här

fantastiska danspopen en större hit? (TB)

Stefan Zachrisson,
Tomas Bodén,
Klas Senatus Sjögren

03. Fake memories, artificial memories and that kind of stuff

Ducktails

1/4 Our favourite soundtrack of the summer; Ducktails, alias Matt Mondanile, has created quite a buzz with his home-crafted brand of dreamy beach-pop. I managed to catch him here in Stockholm during the tour in September with Dolphins Into The Future, just after his soundcheck at Landet was completed.

So, how’s your tour going?
Oh, it’s going really good. So far we’ve played in Gent in Belgium, Amsterdam, Copenhagen, Aarhus, Malmö, Gothenburg and now Stockholm. It’s been really cool.

How come you teamed up with Dolphins Into The Future?
He’s a good friend of mine. My first tour I ever went on in Europe was with him and this Belgian band called Buffle.

Buffle? I don’t think I’ve heard of them before.
Well, they are really small. They don’t really tour at all.

I see. OK, I wanted to ask you about this movement people have been talking about the last couple of months. They tend to call it chillwave or hypnagogic pop or whatever, and I wanted to know your opinion about it, since both you and Dolphins seem to come from that direction.
I actually don’t think it is as much of a movement as the internet and magazines make it up to seem like it is, but I

2/4 definitely feel connected to Dolphins Into The Future and some other bands in having the same influences. I don’t really think that my music is chillwave… I think that genres like that is an easy way for music writers to rely on a hip term to put into their articles, and it enables them to not really talk about the actual music.

So I guess I don’t need to tell you about the article about hypnagogic pop in The Wire #306?
Yeah, I’m in that article, hehe.

What do you think about it?
It’s pretty cool! David Keenan is a very good writer and it’s really good that he wrote an article about The Skaters, because I feel they are a really important band in the world of experimental music. [James Ferraro and Spencer Clark of

The Skaters] are both pretty influential people for a lot of artists, especially me. But at the same time I feel I’ve gone in a different direction now with my next record, and I think that if you heard it, you wouldn’t think it sounds anything like The Skaters or something like that.

For me, this term hypnagogic pop, or chillwave, sounds kind of weird. Most bands in this genre don’t even sound alike. For instance, there’s a whole world of difference between your music and lets say Poca­haunted. Do you think it’s even appropriate to talk about it as a genre?
It’s appropriate to bring it up; because it’s a way my music has been categorized. But if you don’t think that it sounds like Poca­haunted or Emeralds or something, then it’s cool. I mean, that means

that you have listened to the music, haha.

Yeah. But at the same time, I’m really interested in the way people categorize stuff. I would speak of it more like a scene, rather than a genre. Don’t you agree?
I don’t think it’s really a scene. It’s not like there is a bunch of bands that are in the hypnagogic scene or something… I mean, they are all over the world. There are just a lot of bands linked together by writers to create juxtaposition, or some kind of relative thing, to be able to place the music somewhere. I think that everyone’s brain is connected on the same level, like a field of thought. It’s not like that there is this whole new music being created.

For example, I think that Robyn’s music is quite nostalgic, or

3/4 hypnagogic, and she’s quite popular here in Sweden. I think that mainstream artists like Robyn or The Knife have these things going on. Even bands like Weezer; they have this new single coming out called "Memories", which I think could be totally hypnagogic, but it just sounds like super-mainstream radio rock so it just wouldn’t be categorized as hypnagogic pop, haha.

So you can relate to what Keenan says about fake memories and all that?
Actually I’m really into the idea of fake memories, artificial memories and that kind of stuff. I studied it in college.

Yeah, really?
Yeah, I wrote my thesis on memory, having to deal with how the media portrayed the collapse of the

Berlin wall in Germany. They had to deal with the television implanting artificial memories in people’s minds. And as for me, I don’t live in a tropical climate; I live in a boring suburb. I like the idea of artificial landscapes and artificial places.

You have some words that reappear in Ducktails track titles, like "mirror" and…
Yeah. "Mirror", "surfer"…

Do you think of something particular when you think of a mirror?
When you look at a mirror you see yourself, but it’s also like you look at… Well, for instance this track “House of mirrors” is about me living in my parents house and looking at all those photos of me as a kid, seeing myself in different stages of my life, and

constantly being surrounded by that.

It seems like the whole hypnagogic genre uses the cassette format to great extent… why do you like tapes?
It’s physical. People can have them in their car. And it’s more of a lost object, in a way more essential than a burned CDr. To make a cassette you have to spend time dubbing it and all that. It’s like the difference between a postcard and an email.

But does it mean more than the aspect of nostalgia?
I like recording on cassettes. I like how it sounds. I like the bleeding of the 4-track, how the tracks bleed into each other. It’s like an artist’s palette and a paintbrush; it’s part of the music. It’s the most complicated way I can

4/4 record. When I grew up I took computer music classes, but when I tried to record on a computer there were so many options that I would never be able to finish anything. So when you record on a cassette you have to limit yourself to create and finish that thing. And for me, it’s really hard to fall through with things. So yeah, there you go.

Okay. So what’s next?
I have a new album coming out on Woodsist called Ducktails III: Arcade Dynamics, and an upcoming US tour with Deerhunter in October. Then I’ll go home in November and try not to tour for a while, haha.

Martin Herterich

Photo: Max Green Ekelin

04. Drömmen om ett förlorat England

Electric Eden

1/4 Den amerikanska underhållaren och elitisten Tom Lehrer avfärdade en gång  folkmusik med att låtarna är “atrocious, generally because they were written by the people”. Lehrers eleganta elakhet var förstås i första hand menad som en provokation vid en tidpunkt när amerikanska collegestudenter hellre flockades kring folkikoner som Woody Guthrie och Bob Dylan än den wildeskt humoristiske Lehrer men den innehåller också fröet till en diskussion kring ett av den sena 1900-talskulturens mest omhuldade och sedermera sönder­kritiserade begrepp - autenticitet.

Det går helt enkelt inte att komma förbi autenticitetsbegreppet om man ska diskutera folkmusik och Wire-redaktören Rob Young försöker inte heller i sin massiva exposé över brittisk folk, folkrock, acid folk, nu folk osv, Electric Eden - Unearthing Britain´s Visionary Music. Diskussionen dyker upp vid flera tillfällen i boken men särskilt i början när han på ett fascinerande sätt redogör för den brittiska folkmusikrörelsens förhistoria. Vi får följa pionjärer som Cecil Sharp och  George Butterworth som i slutet av 1800-talet tar på sig uppdraget att börja samla in de traditionella sånger, nästan alltid utan känd upphovsman, som då fortfarande sjöngs varje kväll på pubar runt England. Vi lär oss att den antropologiska grundforskningen leder till bildandet av The English Folk Dance and Song Society (EFDSS) och det är i kölvattnet på institutionaliseringen som de

2/4 första riktigt hårda striderna kring autenticitet uppkommer. Sharp och andra får kritik för att medvetet ha förtigit vissa delar av den brittiska folkmusikskatten och till och med ha redigerat bort sådant som man ansåg opassande ur texter som de flesta numera är överens om var fixerade vid våld, sex och allehanda profaniteter. Den folkliga smaken för underhållning verkar nämligen inte ha varit mycket annorlunda före massmediernas tid.

Det är ingen tvekan om att kritiken mot EFDSS och Sharp hade visst fog. Samtidigt leder den rakt ut på det gungfly där “autentisk” jämställs med “ursprunglig”. De traditionella sångerna har ingen känd upphovsman och oftast vet man inte ens när de först uppkom. Det enda man egentligen kan vara helt säker på är att de förändrats, ibland till

oigenkännlighet, genom den muntliga traditionen. Så vilken version borde antropologerna ha nedtecknat? Man kan hävda att Sharps versioner är lika autentiska som någon av dem han hörde på pubarna, att det autentiska är den tolkning som är sann mot den som framför, eller i det här fallet nedtecknar, den.

Autenticitetsbegreppet blir allt mer problematisk när skildringen närmar sig nutiden. När elektri­fierade instrument börjar dyka upp bland artister som anser sig tillhöra folkgenren skapar det våldsamma motreaktioner bland purister som vill hålla fast vid bilden av folksångaren som en ensam man eller kvinna med akustisk gitarr. Young visar effektivt och ironiskt att den bilden, själva arketypen för folkmusik, i grunden är falsk. Akustisk gitarr förekom över huvud taget inte som

ackompanjemang till traditionella sånger före mitten av 1900-talet...

Man kan fråga sig om det över huvud taget blir relevant att tala om “folkmusik” när autenticitets­begreppet mosats så grundligt, men Youngs tes i Electric Eden är att det som förbinder delar av den traditionella sångskatten, folk­influerade klassiska kompositörer som Ralph Vaughn-Williams och Gustav Holst och den långa raden av moderna utövare av folk i gränslandet till pop och rock är att de ingår i en visionär brittisk tradition där intresset för förkristen tid, den hedniska engelska religionen och drömmen om ett förlorat paradis (Albion, Avalon, The Shire osv) är centrala och levande ingredienser. Samtidigt som det är uppenbart problematiskt att diskutera autenticitet i förhållande till musiken är själva

3/4 drömmen om det autentiska - ett förlorat paradisiskt ursprungs­tillstånd - bränslet som håller den visionära traditionen vid liv och förklarar intresset för en musik som upplevs förbunden med den tiden.

Diskussionen kring det visionära idékomplexet löper som en röd tråd genom Electric Eden och lyfter boken över den genomsnittliga rock- eller pophistoriken. Samtidigt har Young uppenbarligen haft som ambition att skriva en så komplett översikt som möjligt över folk­rock­vågen i slutet av sexito­talet och början av sjuttiotalet och alla dess sidoströmningar. Resultatet har blivit att huvudtesen förloras ur sikte i långa stycken. Det är helt enkelt mycket folkrock, folkpop och psychfolk som inte haft tillräckligt intellektuellt eller emotionellt djup för att på ett

bekvämt sätt kunna inordnas i den visionära fållan. Precis som i alla genrer och strömningar finns det gott om artister som inspirerats av ett sound snarare än det idémässiga tankegodset och varit nöjda med det.

Trots att Electric Eden egentligen alltså är två böcker i en, delvis idéhistoria, delvis konventionell rock-/pophistoria, är det svårt att inte utnämna boken till ett mästerverk. Youngs prosa är medryckande och det som imponerar mest är kanske mängden olika förhållningssätt han använder sig av för att tränga in i sitt material. Här samsas historiska analyser, närläsningar av texter och musik, biografisk grund­forskning och många andra metoder på ett naturligt sätt. Young lyckas inte bara blottlägga idéerna och troskomplexen som ligger till grund

för den visionära traditionen i folk utan även levandegöra musik som jag inte tidigare haft något större intresse av att bekanta mig med.

En av mina favoritpassager i Electric Eden är Youngs etymologiska utredning av orden “pop” och “folk” som inledning till ett kapitel om folkmusik som bärare av hemlig kunskap. Pop härleds till latinets populus som betecknar folket som social enhet, som medborgare i ett ordnat stads­samhälle som det romerska. Pop är alltså etymologiskt besläktat med socialisering, institutionaliserad religion, kommers och konsensus­kultur. Folk däremot härleds från den germanska ordstammen volk som är betydligt äldre än latinets populus och har sitt ursrpung i en hednisk stamkultur där lag och ordning var relativa begrepp och

4/4 religionen kopplad till naturens kretslopp. Begreppet volk är också tätt förknippat med wald, den skog som spelar en så viktig roll i många gamla sagor och myter. Alltså innehåller pop och folk etymologiskt dikotomier som stad/landsbygd, ordnad/vild, lag/anarki osv.

Det finns gott om inspirerade inslag av den här typen i Electric Eden, men läsningen tar tid - inte bara för att det är tjock och tät bok utan lika mycket för att jag hela tiden måste avbryta mig för att lyssna på något som jag inte hört på länge eller ladda ner något jag aldrig hört eller ens hört talas om. Youngs förmåga att förmedla sin entusiasm för musiken är faktiskt så stark att jag ofta blir besviken när jag väl hör den. Visst har jag gjort viktiga nya bekantskapet tack vare Electric

Eden (improvisationspionjärerna Third Ear Band t ex, och briljanta folkpopduon Agincourt) men mycket som en gång kanske var inspirerande och fräscht har också framstått som nött av tidens tand. Och märkligt nog, med tanke på att den stora folkvågen inföll 1967-1972, tycker jag fortfarande att Caedmons enda album, från 1978, är det bästa i genren.

Jag skrev tidigare att kapitlen om folkens förhistoria tillhörde det bästa i boken, inte minst för att det visionära inslaget är som starkast där, och samma sak kan sägas gälla de kapitel i slutet som berör hur arvet förts vidare under de senaste knappt fyrtio åren. Young identifierar hur idéerna tagits upp och omformats av artister som David Sylvian, Kate Bush, Julian Cope, Talk Talk, Psychic TV och Coil. Boken slutar

passande med en interiör från en Ghost Box-kväll i en stencistern vid London Bridge-stationen och för därmed in arvet från det hedniska England i samtiden. Som Young skriver: Idéerna lever och är fortfarande relevanta.

Joakim Norling

05. A magical mixture

The Ocean Tango

1/2 Take equal parts Sinatra circa Watertown, Beach Boys circa Friends and Broadcast circa The Book Lovers and you’re starting to get a taste for The Ocean Tango. Or actually, no, scratch that. Take that back and wipe it. Instead take equal parts morning mist clearing to reveal Berenice Abbott’s Manhattan, a shaft of afternoon sunlight on a 1958 San Remo beach and strolling sedately through Highgate cemetery in a golden hour of 2010.

Alternatively just consider The Ocean Tango for the delicious cocktail it is: a magical mixture of London-based Louise Philippe and secretive Malmö-based Swedes Testbild!.

But hey, you know, let’s rewind again. The Book Lovers. That was no accidental reference, for there has always been a certain bookish

2/2 literate charm about Louis Philippe. He has, after all, made a record with Jonathan Coe (indeed Coe crops up again here providing lyrics to "The Munich Train") and has always managed to skirt the right side of the line that for too many crosses into weary intellectual worthiness. So whilst the overall feel of The Ocean Tango is one illuminated by instrumental passages rather than those constructed of prose it still feels luxuriously bookish regardless. That’s bookish in the sense of settling into an armchair and losing yourself in another world. Bookish in the sense of the scent of worn leather in the afternoon with a warming cup of tea or of dripping from words into dreams beneath a midsummer sun.

You could say something similar for Testbild!, whose intriguing

avant-garde adventures into sound have included a record that traced the careers of the inventors of the ENIAC and UNIVAC computers and a tribute to explorer Isabelle Eberhardt. Who said such subjects should not be the foundations for exotic Pop? Who said such topics should remain in the domain of the tedious intellectual and the irritatingly obfuscating art student? So Testbild! don their masks and play, Spirit and Clinic-like, as Pop pranksters. Who could ask for more?

And yet The Ocean Tango is so much more than what one would expect from all of the aforementioned concoctions. Triumphantly so, indeed, for it is a record that slips from the confines of time to kiss the lips of classic style and beauty whilst being simultaneously cloaked in the elegance of the

contemporary. And that is no mean feat.

As a result The Ocean Tango has established itself in my heart as one of my favourites of the year, where it joins records like The Clientele’s Minotaur (with whom Philippe has worked in the past, of course) and Withersins by Smoosh. I recommend you let it charm its way into yours.

Alistair Fitchett

More writing from Alistair: the Unpopular blog.

Listen to and order The Ocean Tango here

06. Två pensionärer på synthklubb: Dorit Chrysler, Inkonst 9/10

Dorit Chrysler

1/3 Åh, jag minns den ljuva tiden på gamla Inkonst i början av 00-talet! Där hängde man jämt och ständigt på klubbarna, som volontärarbetare på Distro eller bara som öldrickande konsertpublik på nåt konstigt japanskt noiserockband eller Dr Higgings eller Sagor & Swing eller så. En gång förirrade jag mig in på synthklubben Vogon Variety, det var läskigt. Stället var proppfullt med knäpptysta posörer med ilsken eller suicidal uppsyn, och de som dansade gjorde det i något slags stil som kan beskrivas som en blandning av skyltdocka och sömngångare. Själv fick jag lust att provocera, så jag flög runt som en vettvilling på dansgolvet (inte helt nykter) och gjorde mitt bästa för att försöka bryta mot all form av synthetikett. En tjock goth med skägg och bar överkropp fick syn på mig, började garva och imitera mina rörelser. Efter ett tag kom han fram till mig och skrek i mitt öra att ”det är ju fan bara du och jag som har kul på det här jävla stället!”. Men nu kom jag visst från ämnet, förlåt mig. Inkonst fick hur som helst problem med ekonomin, och flyttade seder­mera in i nya skittrista lokaler på Mazetti. Förutom några lysande spelningar med Volcano The Bear och Daevid Allen så har jag knappt gått dit, så döm om min förvåning när jag nu alltså återsåg stället, lilla baren eller vad fan det kan ha hetat, helt inrett som något slags osedlig bar i Berlin på 30-talet (komplett med tunga ekmöbler, kandelabrar, stora speglar och mörkgröna sammets­gobelänger). Eller som det där stället i Twin Peaks där Agent Cooper ser Julee Cruise sjunga,

2/3 då när den där irriterande jätten kommer in och säger nåt konstigt… rökmaskin och jazz-DJ hade dom också lagt sig till med, allt för att få till den där lilla extra fuskdekadenta kioksdeckar­stämningen. Publiken bestod i princip uteslutande av äldre teaterelever, bestämde jag mig för. Förutom jag och Joakim alltså. En tjej hade till och med tagit på sig långklänning och hatt med flor. Eller om jag säger såhär: det fanns minst 20 personer där vars favorit­artist heter Tom Waits och vars filmsmak mest utmärks av fransk semierotisk knasfilm typ Amelie från Montmartre. Dom var väl roliga att titta på, men man kände sig lite utanför på något vis. Lokale DJn Finn of Tomland var också där och bjöd på viss underhållning i form av en redogörelse för gårdagens raveparty i biljettkön ("minst fyra personer fråga mej om

jag hade tagit nåt kosttillskott eller hade nåt kosttillskott att sälja, ja alltså dom säger 'kosttillskott' när dom menar droger har jag fått lära mej, och ja ba 'nej, ja har inte tagit nåt och ja har inget att sälja' och dom ba tror inte sina öron, man kan vente gå på rejv utan kosttilskott å ja ba 'HEY! var var du 1989', det va då ja va på mitt första rejv, what can I say, ja e bastrumme­addict föfan!"). Sen kom Dorit in på den lilla scenen och ställde sig vid sin fina Moog-theremin, satte igång lite förinspelat på sin laptop och började vifta med armarna i luften. Det började bra, spöklikt och mystiskt som sound­tracket till gamla bortglömda brittiska 60-talsfilmer, med en liten touch av Kraftwerks Radio­activity. Men redan i andra låten greppade hon micken och började faktiskt sjunga, något som

åtminstone gjorde mig väldigt förvånad och skräckslagen. Bara hon inte har sån där typiskt quirky tjejsingersångwriterröst, tänkte jag, och tyvärr lät det lite ansträngt sensuellt och rökigt till en början, så som vissa gör när dom vill vara lite beslöjade och sjunga "sexigt". Men ganska snabbt började hon faktiskt sjunga ut, med en ganska fin, klar och småmäktig stämma. Jag anade att jag hade hört det någonstans förut, hon påminde om någon... jovisst! Claudia Brücken! Både rösten och musiken lät alltså stundtals till förvillelse likt Propaganda och annan tysk 80-talspop. Jag har ju alltid haft ett gott öga och öra till Propaganda, så jag blev ganska glad, om än väldigt förvånad som sagt; all annan musik jag hört av Dorit Chrysler har låtit BBC Radiophonic, Pram och Ghost Box. Förresten finns det ganska mycket

3/3 Dorit och Claudia har gemensamt: båda är blonda tyskar som sjunger på engelska, båda har en förkärlek för futurism, 40-talsklänningar och pampiga stämningar. Samtidigt diskuterade jag och Joakim oss fram till att intrycket blev lite splittrat: å ena sidan mystik och spökljud, å andra sidan publik­tillvänd synthpop, kan det fungera? Kanske, kanske inte. Den bästa låten i mitt tycke var i alla fall en av de instrumentala, en sorgsen spökvals där Dorits stilla lallande inte så lite påminde om Krzysztof Komedas soundtrack till Rosemary's baby. Hennes version av "Besame Mucho" var rätt kul också, om man går med på att en hel låt (minus hennes flamencodans­inspirerade thereminsvep) tagen från någon gammal storbandsplatta går att betecknas som ”cover”. Tre inklappningar fick hon, sen var det

slut, och vi gick vidare till något ölsjapp för att diskutera konserten. På ditvägen mötte vi ett gäng ungdomar som skrattade, stirrade på oss och sa: ”Titta! Två pensionärer! Är ni pensionärer?”. Ja, det var kanske så vi framstod: som två pensionärer som just varit på konsert. Inte så långt ifrån sanningen, på vissa sätt. Vem går på synthklubb nuförtiden?

Petter Herbertsson

07. Liminals “The Dendrites”

08. Datapanik vid köksbordet

Hypnoprism

1/3 Under några dagar i slutet av september lånade jag en kollegas lägenhet i Göteborg. I tvårummaren på tredje våningen i ett mörkrött trähus i Majorna hade jag varken dator eller internet, men i köket fanns en liten cd-spelare. Och på posten fick jag en dag Momus nya skiva Hypnoprism.

Sedan Nick Curries (som Momus egentligen heter) förra skiva Joemus (2008) verkar en hel del ha hänt i hans liv. Han har publicerat två romaner, lagt ned sin blogg Click Opera och flyttat från Berlin till Japan. Han har fortsatt på nya prosaprojekt och anställt en assistent (virtuell, visserligen) som twittrar åt honom. Inte utan orsak man är nyfiken på hur Momus musik låter 2010. Hypnoprism spelade han in i maj, under en paus i sitt skrivande, för att sedan – låt för låt – lägga upp allt på

2/3 YouTube med egensnickrad video. Videor jag inte sett innan jag först lyssnade.

I köket i Göteborg sätter jag i kontakten till cd-spelaren och ut ljuder Hypnoprism. En barsk kvinno­röst inleder. Jag blir glad. Det går några meningar innan jag vågar gissa att det är persiska hon talar. Jag sätter mig vid köks­bordet tittar ut genom fönstret. Trädet utanför visar att det är höst, bladen fuktiga och fort­farande egna om sin färg. Efter tag stänger jag fönstret, genast dör vissa ljud. Vad jag trodde var ackompanjerande plink måste ha varit en spårvagn som lät. Kvinno­rösten fortsätter tala utan tecken på att mattas av. Jag kastar ett öga på displayen. Tre minuter. Det är morgon och jag har inte bråttom, dagen ligger framför mig. Om Momus nu väljer att pröva sina lyssnare

är inte jag den som ger upp. I den lånade lägenhetens kök lyssnar jag i sju minuter innan jag hoppar till nästa låt. Samma röst. Samma ton­läge. Fortfarande ingen musik. Då ser jag att Hypnoprism fortfarande ligger på köksbordet.

Även den riktiga skivan öppnar starkt. Titellåten ”Hypnoprism” är helt oemotståndlig i sitt makliga tempo. Den plockande gitarren, blåsinstrumenten som stämmer upp och sångmelodin. Frustrerande är dock att jag inte en gång lyckats nynna refrängen utan att gå över i Al Stewarts ”Year of the Cat”:

I’m a little
misunderestimated
I can measure up to
nothing much
Give me half a chance
nanana in the year of the cat

Jo frustrerande, men inte märkligt. Hypnoprism lades inte bara upp på YouTube, den skapades också av sidan. Hypnotiserad framför sina favoritvideor ville Momus skriva poplåtar med samma dragningskraft och ljudbild (och det låter faktiskt streamat). Det är alltså helt i sin ordning att höra melodier från andra artister och att en av låtarna handlar om något så universellt som en datakrasch.

I won’t get the data back
‘Cause I hadn’t backed anything up
Lost a 100 GiB of memory
This whole thing is so fucked up
All the emails with a girlfriend
who later disappeared
Videos of sex with her
I still use to get off
Good bye my old friend

Varför jag blev glad över att höra den persiska kvinnorösten öppna

3/3 skivan? Det har väl att göra med något så banalt som förvåning och intrycket av självständighet, och att bli prövad. Varför kände jag mig besviken när jag väl lyssnat igenom den rätta skivan? Det har väl att göra med att jag önskade mig tillbaka till den första känslan.

Den nyss citerade låten heter ”Datapanik”, och även attityden av dator ligger över Hypnoprism. Dator som i kraftlös och förgänglig. Låtarna får inte ens upprättelse av videorna på YouTube.

På flera sätt förstår jag Momus. Pengar tjänar han inte på skivorna längre. Och han har ju sitt andra skrivande nu. Skriva prosa gör han nog sittande framför en dator. Hypnoprism har han också gjort sittande framför en dator, det hörs på hans röst. Men det utan att

höras till en person som sitter vid ett köksbord i Göteborg.

Hugo Lavett

09. Omslag: Rikard Heberling

1/2 Introbilden, "omslaget", till detta FZN-nummer kommer från Rikard Heberling.

Vad är grundidén till omslaget, hur resonerade du?
Det är ett foto från en säng i Malmö. I övrigt får Walt Whitman svara:

A NOISELESS PATIENT SPIDER
A noiseless patient spider,
I mark'd where on a little
promontory it stood isolated,
Mark'd how to explore the vacant
vast surrounding,
It launch'd forth filament,
filament, filament out of
itself,
Ever unreeling them, ever
tirelessly speeding them.

And you O my soul where you stand,
Surrounded, detached, in
measureless oceans of space,

2/2 Ceaselessly musing, venturing,
throwing, seeking the spheres
to connect them,
Till the bridge you will need
be form'd, till the ductile
anchor hold,
Till the gossamer thread you fling
catch somewhere, O my soul.

Wow! Vad gör du annars i höst?
Jag går masterprogrammet i grafisk design på Konstfack. Parallellt frilansar jag och arbetar med skivomslag, bokformgivning, förlaget Drucksache etc. Tyvärr gör jag inte så mycket musik som jag skulle vilja, men när det finns tid repar jag med Beton und Glas (BuG) och hoppar ibland in som sessiontrummis i Testbild!.

Hur mår Auton?
Auton ligger i träda. Det är ett mycket långsamt projekt. Vår första skiva tog ju fyra år att få färdig,

och jag antar att vi fortfarande återhämtar oss från denna kraftansträngning. Dessutom har vi inte bott i samma stad på länge och det är väl den största anledningen till att det inte händer så mycket. Vi har dock figurerat på ett och annat bröllop, där vi då mest har återgått till vårt ursprungliga format som gatumusikant-coverband och utökat vår repertoar med låtar av bland andra Pharoah Sanders och Pet Shop Boys. Men jag hoppas att riktiga Auton snart vaknar till liv. I så fall kanske man kan tänka sig att uppföljaren till Any Where Out of the World släpps någon gång runt år 2015.

Stefan Zachrisson

10. Vin+Maskin

Vin+maskin

"remède pour chasser le spleen" Korg SDD-1200 + Chateau Chasse-Spleen 2003 + Gaja Dagromis Barolo 2004. Fantastiskt flexibelt dubbelt delay från Korg. Chasse-Spleen, klassiskt Bordeaux-slott, mycket elegant och smaskigt. Dagromis Barolo, Gajas blandning av druvor från La Morra och Serralunga: toner av apelsinkrokant, kaffe och björnklister, lång stilig smak med rejält drag i slutet, ekiga tanniner. En bra lördagkväll helt enkelt.

Remington 700 SPS kal .308W + Mastroberardino Taurasi Radici Riserva 1999 + Santa Duc Gigondas Cuvee Tradition 2005 + Krohn Vintage Port 1995. Radici 1999 är fortfarande det bästa aglianico- vin jag druckit, underbart komplext höstskogigt motsträvigt, men samtidigt så oemotståndligt syrligt läskande. Santa Duc 2005 fullt av asiatiska kryddor, mycket bättre än nuvarande årgång.

Tomas Bodén

11. These are a few of our friendliest things: oktober

Put a egg on it

1/1 Justine & The Victorian Punks - "Still you" (låt)
Viktor Sjöberg - Breakfast in America (album)
Put a egg on it (fanzine)
It's Immaterial - "Just north of here" (låt)
Moonlighting (etikett)
Galago 2/2010 (tidskrift)
Dorisburg Sinai Hypnosis (12")
Rostade kastanjer (mat)
Lars Werner & hans vänner (album)
Seefeel - "Faults" (låt)
Underworld - "Grace" (låt)
Mohammed tur och retur av Sara Moein (radiodokumentär)
Roberto Bolaño 2666 (bok)
Burnier e Cartier - Fotos pra a capa do... (album)
Agincourt - Fly Away (album)
Braen's Machine - "Ritmica Sportiva" (låt)
Wolfram Wire with Broadcast - Verstehen 1,8; 3.296.2.1
Exotic Pylon (radio & live)
Broadcast - Microtronics (3")
Harold McNair - "The Hipster" (låt)
Discodeine feat. Jarvis Cocker - "Synchronize" (låt)