Back | Home | Old Friendly Noise Label site

01. Vi är helt omgivna av liberala horor

De skamligaste sjukdomarna är blodsmittorna. Har man HIV ska man helst inte visa sig på gatorna. Därefter kommer könssjukdomarna och pedofili. Inte för att jag vill slå ett slag för pedofilerna, men i mitt tycke är liberalism etter värre. Den självbelåtna rätt­färdigheten i att förespråka väl­görenhet framför reformer, den bisarra fäblessen för bonusar samt fixeringen vid skattesänkningar gör att liberalism börjar utkristall­isera sig som en vanligare folksjukdom än depression.

Det finns en viss orimlighet (för att inte tala om fräckhet!) i att sjukförklara oliktänkande, men liberalismens genomslagskraft i dagens Sverige förbryllar och fascinerar mig. Vi har haft en borgerlig regering de senaste fyra åren. Man har sålt ut allmännyttan, pissat på arbetslösa, sjuka och även invandrare när man ändå är i farten, tagit bort så många skatter som möjligt och artikulerat att ingen skatt kan bli för låg, instiftat RUT-avdraget och kallat det en feministisk insats, urholkat det fackliga stödet – kort sagt, monterat ner välfärden. Och av någon anledning visar opinions­siffror att en mängd människor där ute är beredda att ge borgarna fyra år till.

Naturligtvis identifierar sig inte alla väljare som liberaler, inte heller hela den sittande regeringen. Men när det borgerliga Sverige väljer att referera till en ideologi så är det liberalismen. Och även i sammanhang som inte är uttalat politiska ser vi svall­vågorna (ringarna på vattnet, ingen rök utan eld etc) av en borgerlig och ofta liberal trend – säg en morgonsoffa där Blondinbella inte suttit och smilat om jantelagen och det gynnsamma i fri företagsamhet och kvinnligt entrepenörskap. Jag förstår att det här gynnar Blondin­bella och en mängd andra människor med alldeles för mycket ekonomiskt och socialt kapital men det finns en oroväckande mängd andra som inte gör det. Snarare tvärtom. När såg vi sist en folkrörelse i Sverige som tillät en så liten grupp sko sig så oerhört på en så stor? Hade vi kallat statarsystemet för en folkrörelse skulle det förmodligen varit då. Liknar vi liberalismen vid en epidemi kommer pestutbrottet 1710 till tankarna.

Hursomhelst: vi kan godta liberalism som den ideologi som agerar beröringspunkt åt det borgerliga Sverige, gärna upp­blandad med lite hederlig värde­konservatism. Fria val ska det vara, och självklart Strindberg i händerna på sjätteklassarna. Ungefär så kan vulgärliberalismen, eller låt oss i mer teoretiska termer benämna den folkliberal­ismen, sammanfattas: ett bekvämt hopkok av John Stuart Mill, Rousseau och tankesmedjan Timbro som slentrianmässigt får agera stöd åt påståenden om allt mellan skatteparadis och frigörelsen i att förbjuda slöjor.

Precis som folkpsykologi fungerar folkliberalismen som en falsk teoribildning avsedd att ge stöd åt dagliga förväntningar, idéer och attityder, med skillnaden är att folkpsykologin är en empirisk tolkningsgrund för mänskligt beteende – ett pragmatiskt synsätt som är djupt inbäddat i sociala konstruktioner av vårt samhälle. Folkliberalismens syfte är mer oklart, och kanske mer av ett exempel på en frikostig användning av en komplex ideologi. Icke desto mindre händer det något märkligt när en icke-teori ständigt refereras till som en teori: det håller inte.

En illa sammanfogad fruktsallad av godtyckliga axiom som spottas ut men som inbördes är direkt motsägelsefulla, men som omhuldas av så vitt skilda personer som Fredrik Reinfeldt, någon idiot på SvD:s ledarsida, en handfull hemmafrubloggare och även vissa miljöpartister med en fixering vid konsumentmakt och Bondens marknad är vad vi – om olyckan är framme – har att se fram emot de närmsta fyra åren.

Man omhuldar den klassiska bildningen in absurdum, men avskyr icke-vinstdrivande humanister. Man hyllar det fria valet (vårdcentral, skola, bostad) och skiter fullkomligt i hur olika det ser ut och att man som en del av ett samhälle inte har fria val: att man som individ befinner sig i en kontext och ett kollektiv. Den här märkliga trenden måste få ett slut – det är orimligt att det ska vara modernt att hata både sjukskrivna och fackliga rättigheter. Hur blev det en kul grej som kidsen gillar?

Johanna Frid.

Johanna bloggar annars på todayssocietyisawesome. Omslagsbilden ovan, på Malcolm McDowell, har vi lånat från Lindsay Andersons film if…. (1968).