Back | Home | Old Friendly Noise Label site

07. The Artist Formerly Known As Chocolate Barry

Om Momus har rätt beträffande den kulturella revivalcykeln är nittiotalet just nu på väg att lämna “the battlefront” och med stormsteg på väg att uppenbara sig som ännu en guldgruva för retrokulturen att ösa ur. Det är med andra ord logiskt, i ett större perspektiv, att 2010 är året då Chocolate Barry, en gång Malmös mest mytomspunna poporkester, tar saken i egna händer och går från nästan bortglömt kultband till stans hårdast giggande, med spelning i London (med Mr Wright som förband) på meritlistan och nytt album (det första på nio år) så konkret planlagt att det nära nog kan anses vara under inspelning redan.

Debuten fick med beröm godkänt och yngre brodern Krantz, John, hanterade rollen som sångare och frontfigur med savoir faire och slemmigt självparodierande värdigt en ung Bid. Det var egentligen inte förrän efter spelningen, när Frederik, mannen som i mångt och mycket var Chocolate Barry (och som ensam på bild representerade projektet på både Grimsby Fishmarket-flexin och albumet Cucumber Trees and Ice Cold Lemonade), kom fram och pratade, som det märkliga i situationen på allvar gick upp för mig. Efter nära tjugo år gav Chocolate Barry sin första konsert någonsin och Mr Barry själv stod vid sidan av och tittade på…

Förvirring är som bekant en god sak i popmusik men jag bestämde mig för att boka in en intervju med Frederik för att få förklaringarna till den långdragna inaktiviteten då, den plötsliga aktiviteten nu och Frederiks egen frånvaro från 2010 års upplaga av Chocolate Barry som partyband. (Frederik säger sig dock sitta kvar på posten som vd och har för avsikt att producera det kommande albumet.) Men makterna vill uppenbarligen att förvirringen ska upprätthållas. Inte nog med att Frederik i intervjusituationen visade sig var fåordig och obekväm (vid andra tillfällen har han varit ett charmerande sällskap), för första gången i mitt liv som intervjuare drabbades jag av teknologins förbannelse. Efter tretton minuter av inledande small talk bröt ljudfilen ihop i ett hotfullt felmeddelande.

I efterhand tycker jag det är logiskt att Frederik inte fick chansen att berätta sin historia den här gången heller. Han skrev några av nittiotalets mest briljanta svenska poplåtar – “Always Too Late” (som Frederik själv, och alla vi som någon gång nynnat på refrängen en iskall aprildag, kallar “Springtime”) och “The Passion of Spain” är mina personliga favoriter av det fåtal låtar som gavs ut på skiva – men Chocolate Barry förblev en viskning i kulisserna samtidigt som samtida som Eggstone och Cardigans gjorde karriär. Som Frederik säger: “Eggstone repade och spelade live. Vi tyckte det var mycket roligare att gå på krogen och kolla på fotboll.” Det blev aldrig några konserter, nästan inga intervjuer och när det enda albumet till slut kom ut borde det egentligen ha varit nummer tre eller fyra i ordningen. “Vi orkade inte bry oss”, säger Frederik. “Chocolate Barrys essens är lättja…”

Detta må vara sant, men samtidigt som Chocolate Barry i sin nya tappning verkar njuta av upptagenheten har Frederik generöst delat med sig av ett par av de godbitar som aldrig nådde de popintresserade allmänheten på nittiotalet. “Anzio ‘66″ spelades in redan 1990, med Frederik fortfarande gick på gymnasiet. Bellevues ende punkare medverkar på trummor. “Ci Vediamo” är enligt Frederik Chocolate Barrys bästa låt. Definition på bästa låten: den består bara av en refräng.

Joakim Norling