Back | Home | Old Friendly Noise Label site

06. Glitchrenässans

Det har varit mycket snack om att Daniel Lopatin, aka Oneohtrix Point Never, använder sig av sin egen röst på hans senaste album Returnal. En annan snackis gällande denna skiva är att den är släppt på Editions Mego, det österrikiska bolag som drivs av Pita, Peter Rehberg, god vän till Fennesz. Man skulle kunna se det som ett slags elektronisk glitchrenässans, där de gamla rävarna Tim Hecker och Russell Haswell får göra plats åt en ny generation av elektronisk musik som just Oneohtrix Point Never eller Emeralds som också släppt på Editions Mego i år.

Det är artister som man kanske tidigare förknippat med den New York-baserade dude-labeln No Fun Productions, eller möjligtvis med kassettsläpp i begränsade upplagor på små obskyra etiketter, däribland svenska Utmarken. Traditionellt sett har känslan för dessa typer av band snarare handlat om en lofi-romantik än den stilrena och kompetenta elektronika Fennesz och grabbarna står för. Man skulle kunna säga att de nu träder fram ur mörket eller tar båten över till Europa och sätts i en ny kontext. På samma sätt som Mego sätts i ett nytt, popigare och mer nutida, sammanhang. Det är en win-win­situation för båda parterna.

Men skivbolagsrunkande eller förvrängda popröster, snackisar eller inte, det är inte det mest intressanta med denna skiva. I en text jag läste om Oneohtrix Point Never förklarades kärleken till synthar med att han tyckte att de hade förmågan att färdas sina egna vägar, att det inte var han som spelade utan synthen som spelade för honom. Jag tycker det hörs; hela skivan känns som en 40 minuters färd längs ett synthstråk, med sidospår och diken att kravla sig uppför.

Om man jämför med tidigare släpp av Oneohtrix Point Never är detta helt klart mer av ett riktigt album, där han på något vis lyckas sammanfläta glittrande synthpop med kristall­klar noise och super­ambienta drones till en slags grötig men episk helhetsupplevelse. Titelspåret ”Returnal” står för den helt klart popigaste och mest lättsmälta delen (som även är den omtalade låten med sång), medan öppningsspåret ”Nil Admirari” står för fem minuter rent och skärt oljud, och ”Ouroboros” skulle nästan kunna vara kusin till random Stars of the Lid-låt med dess långa utdragna stråkar och stillsamma drones.

Och så fortsätter det. Ingen låt är den andre lik, varje spår talar sitt eget språk och färdas längs sin egen synthväg men i slutändan verkar de ändå vara på väg till samma destination. Jag tror att det är enkelt att gilla Returnal just på grund av att den som helhet känns så välgenomarbetad. Att den på något vis faktiskt leder någonstans.

Anja Enerud