Back | Home | Old Friendly Noise Label site

02. Jag skyller på Felt

Crumbling the Antiseptic Beauty måste ha varit den andra Cherry Red-skiva jag köpte efter Caught in Flux. Mindre än två år tidigare hade Closer, The Cures tidiga, disinsvepta skivor och TT-Reuters naturmystiska visioner på ett perfekt sätt inkapslat ett tonårigt vemod (med en bara en lätt anstrykning av romantisk överspändhet) och en stark känsla av att världen var på väg åt helt fel håll. Men vintern och våren 1982 letade jag efter något annat, ett sätt att komma vidare och Martyn Bates passionerade belästhet och Lawrences rimbaudska gestalt och galvaniserande känsla för fraser och ord passade precis.

Jag kan fortfarande framkalla känslan av att upptäcka Crumbling the Antiseptic Beauty i en nyhetsback på Tempos skivavdelning. Det rena, minimalistiska omslaget var naturligtvis svåremot­ståndligt för en ung man som bara något år tidigare nästan hade stirrat sönder Closers svarvita sorgescen. Men Crumbling var ändå något helt annat. Lawrences fasta blick bakom de koketta mörka lockarna borrade sig rakt in i mina ögon. Det fanns något uppmanande, kravfyllt utåtriktat i den där blicken. Den krävde att bli tagen på allvar, det var blicken hos en man som lagt fram sitt innersta till allmän beskådan och krävde vördnad därefter.

Och titeln! Hur elektrifierande är inte en titel som Crumbling the Antiseptic Beauty när man är precis i den ålder då man på allvar upptäckt hur plastigt och oäkta och deprimerande en stor del av den moderna tillvaron är? Den hade ju så oerhört mycket mer av revolutionär kraft i sig än den plakatpunk som fortfarande dominerade så mycket av den svenska musikscenen vid den här tiden. På omslagets baksida samma bild av Lawerence, men med högra tredjedelen bortklippt. Där hans ena öga och vänstra delen av den korta, fylliga munnen borde ha varit stod låtarnas titlar. Tre låtar på varje sida och den sammanlagda längden på varje sida, 15.15 på första sidan, 15.12 på den andra. Och låtar som hade titlar som “Cathedral”, “Evergreen Dazed” och “Templeroy” (ett ord som jag fortfarande inte känner till innebörden av). Titlar som gav antydningar om ett religiöst bildspråk, utan att flirta med den kristenhet som jag just vid den tiden hatade som mest intensivt. Det räckte med en förnyad blick på Lawrences krävande gestalt för att övertyga mig om att här var en man som inte tvekade att placera sig själv i den kristna gudens ställe, en underbar hädare.

Nedanför låtarnas titlar var brottstycken ur texterna tryckta och jag läste förtrollat fraser som dessa:

Fabulous three sisters
The sun is dripping from an open sky
And i need that breeze to take me away from here

(—)

A messenger reads from the books of old
Inscriptions proclaim, that they were wrote for us

(—)

Search for the real truth from within

Searching for the real truth in the night
Search for the truth – in the night
Well wishers stand on the hills in the night

Jag förstod ingenting men jag älskade vartenda ord och jag visste att jag skulle älska musiken också.

Och som jag älskade musiken. Det som kom ur högtalarna var gitarrmusik av en typ som jag aldrig tidigare hört – asketisk men luftig och med en stark strävan uppåt, utåt mot ljuset som sipprade in genom katedralens rosettfönster. Maurice Deebank målade underbart skimrande figuriner på sin gitarr över Gary Ainges mullrande bombmatta av pukslag som en hednisk, otämjd och hedomistisk kontrast till den stränga upphöjdheten i de sofistikerade gitarrvävarna. Ainge var Joy Divisions Stephen Morris i extremistversion. Han spelade på ett trumset utan virveltrumma, utan cymbaler och utan hi-hat. Genom att bli tvingad till sådana långtgående begränsningar (detta var helt och hållet Lawrences påfund inser jag när jag idag läser “Foxtrot Echo Lima Tango”) bidrog Ainge starkt till att skapa den känsla av renhet och försakelse som löper genom Crumbling.

Jag var förbryllad av att så stor del av musiken var instrumental men det gav Lawrences stämma, hans predikningar, desto större tyngd när de dök upp. Lawrence sjöng inte, han mässade fram sin poesi om sanningssökande och drömmeri som en positiv kraft. Förmodligen för att han inte kunde sjunga ordentligt, insåg jag senare. Frasernas fåtal och gåtfullhet bidrog till att ge en känsla av högsta specifika vikt. Jag vände och vred på vartenda ord, varenda textrad och började inse att den djupaste skönheten inte kan analyseras in i minsta detalj. Kanske var det här jag först började betrakta pop som ett slags sekulär religion, en konstform som i sina största stunder kunde ge en känsla av komma i kontakt med något större, ett sammanhang som inte var besudlat av de organiserade religionernas blodtörst och dubbelmoral och heller inte förenklande och strikt materialistisk som de dominerande politiska filosofierna.

Crumbling the Antiseptic Beauty och de därpå följande singlarna lärde mig det mesta om hur viktiga förpackningar och detaljer kunde vara i popen. Och hur förvirrande motsägelser kunde desarmera kalenderbitartendenser. (På Crumblings omslag respektive etikett ges motstridiga uppgifter både om vem som skrivit låtarna och vilka musiker som medverkar på dem.) Singeln “My Face Is On Fire” hade ett lika slående svartvitt omslag med en livebild där det faktiskt nästan såg ut som om bandet kunde skapa ljus mitt på scen och i skivspåren åstadkom den kvarvarande trion (vid inspelningstillfället hade Maurice Deebank som så många gånger lämnat bandet) en popklassiker som verkligen var självlysande. Den sakrala stämningen från albumet var bortblåst av en obetvinglig popkänsla med en melodi som gjord att nynna på och ett akustiskt gitarrmotiv som jag inte kunde få nog av att höra. Det gick lång lång tid mellan singlarna, men både “Penelope Tree” och “Sunlight Bathed the Golden Glow” (för övrigt en fras som var en textrad på den föregående singeln – underbara förvirring!) var värda sin väntan, omedelbara klassiker som försiktigt och målmedvetet utveck­lade Felts sound, först med smak­fullt feminina körer och sedan med lika välavvägda stråkarrangemang. Någonstans under den här perioden fick jag också höra att det var Lawrences uttryckliga plan att varje singel skulle vara en hit, medan albumen skulle vara något helt annat, med längre låtar och en mer eftertänksam och intrikat känsla. Felt ver gruppen som inte kunde göra fel och jag håller fortfarande de här tre låtarna som en av de förnämsta singel­trilogierna i pophistorien.

Maurice Deebank hade kommit tillbaka på allvar lagom till “Sunlight Bathed the Golden Glow” och medverkade även på gruppens andra album, The Splendour of Fear, som äntligen kom ut nästan tre år efter Crumbling. Tydligen föredrar Lawrence själv Splendour framför Crumbling men trots ännu ett snyggt monokromt och pop­historiskt medvetet omslag tyckte jag då och tycker fortfarande att magin från Crumbling hade förlorat sin kraft. Visst var Splendour of Fear bättre producerad än Crumbling med sin ganska murriga, otydliga ljudbild. (Men var det inte en bidragande orsak till den tidlösa, mytiska kvalitén?) “The World Is As Soft As Lace” och “Mexican Bandits” är otvivelaktigt briljanta poplåtar men borde de inte, enligt Lawrences enkla strategi, varit singlar i stället? “The Stagnant Pool” tycker jag fortfarande är en av Felts minst lyckade låtar från de tidiga åren och “Red Indians” var visserligen långsam och gitarr­dominerad liksom kompositionerna på Crumbling men den påminde mer om ett av Morricones spagettiwestern-teman på halvfart än en ny bön till popens gudomlighet.

Det tog lång tid innan jag lyckades acceptera att Felt hade rätt att och gjorde rätt i att utvecklas bort från Crumbling the Antiseptic Beauty. Men jag skyller helt och hållet på Felt själva. Crumbling the Antiseptic Beauty var, och är fortfarande, ett album som skapar en så stark stämning att man helst inte vill stiga ur den. Den är sitt eget popuniversum och hur många universa behöver man egentligen? När jag skriver detta funderar jag på i vilket ljus Crumbling the Antiseptic Beauty framstår för alla de som upptäckte Felt senare under åttiotalet, eller ännu senare, under de många år då ryktet och myten växt. Kanske är Crumbling i det perspektivet mest en tidig anomali, en felstart?

Felt stod högt på önskelistan att intervjua när jag och min medredaktör Michael sommaren 1982 åkte till London för en av flera intervjuresor för vårt fanzine Id. Under några intensiva dagar fick vi träffa Ben Watt, Marine Girls, Eyeless in Gaza (Pete Beckers mamma bjöd på middag, eftersom vi kommit ända till Nuneaton) och inte minst Mike Alway själv, vars existens vi inte var medvetna om när vi gav oss av. Felt ville dock inte låta sig intervjuas av några svenskar de aldrig hört talas om, utan vi blev i stället erbjudna en intervju av deras gode vän Mick Parker. Intervjun publicerades i Id nr 8, ett gott stycke tid senare, och när jag nu läser om den inser jag hur kongenial med musiken Parkers blomstrande och allusionsrika språk är och jag känner en viss tacksam­het över att mitt nittonåriga jags relativa ordfattigdom och fäbless för putslustigheter inte fick förgöra Felts magi.

Under tiden hade Mike börjat skicka Cherry Reds promotionfotografier till oss och jag fick ytterligare bevis på Felts, dvs Lawrences, sällsynta omsorg om detaljer. Varenda bild var noga genomtänkt med allvarliga unga män i miljöer som kändes outforskade och spännande trots att jag med egna ögon kunde se att de var hämtade från en ganska sliten och grå brittisk vardag. Jag avgudade bilden med de fyra bandmedlemmarnas skor – välanvända men välputsade – och min lycka visste inga gränser när jag i en second hand-affär i Köpenhamn lyckades skaffa TVÅ rutiga skjortor av samma typ som Lawrence bar på en annan bild. (De var för övrigt av tunn, amerikansk flanell och bland de skönaste skjortor jag någonsin ägt. Jag slutade inte använda dem förrän de bokstavligt talat börjat disintegrera.)

Trots allt tog det inte särskilt lång tid efter att jag upptäckt Crumbling the Antiseptic Beauty, och börjat propagera för den i den utvidgade bekantskapskretsen, förrän någon i reduktionistisk nit påpekade att Felt hade “snott allt” från Television. Och det är ju riktigt att Lawrence vid den här tiden höll Marquee Moon som sitt favoritalbum och att Maurice Deebanks viktigaste uppgift i Lawrences master plan säkert var att uppfylla rollen som verlainsk gitarrhjälte. Ändå är det här synsättet dumheter. Om man bemödar sig med att lyssna på båda skivorna efter varandra blir skillnaderna mer uppenbara än likheterna. Framför allt behärskas Crumbling the Antiseptic Beauty av en helt annan sensibilitet än Televisions musik. Marquee Moon framstår som en oerhört newyorksk skiva medan Crumbling är så engelsk den kan bli, med slitningarna mellan stad och land och mellan en bittert slummig urban vardag och ett hänryckt förkristet arv levande i både text och musik. The Wicker Man och Room at the Top är lika självklara referenser.

Många skivor man hört först och älskat i unga år bleknar en smula senare, när det börjar bli uppenbart i vilken historisk kontext de tillkom och när man själv utvecklas och blir en delvis annan person än man var. Crumbling the Antiseptic Beauty tillhör inte dessa. Även om jag kan kanske inte lyssnar lika ofta som 1982 är det en av få skivor som fortfarande framstår som alltigenom egensinnig. Det är musik som kan göra mig okontaktbar och inåtvänd. Men som också väcker en obändig lust att själv skapa och förändra och utveckla. Lusten att skriva över 11 000 tecken om en och samma skiva, till exempel, den skyller jag på Felt.

Joakim Norling