Back | Home | Old Friendly Noise Label site

03. Foxtrot Echo Lima Tango

Det var ungefär sju år sedan jag blev Feltbiten. Jag var en man i mina tidiga 20 som tog mig själv på allt större allvar och Felt var det perfekta soundtracket. Jag hade aldrig hört någon sjunga som Lawrence. Det var coolare att droppa Maurice Deebank än Johnny Marr, när någon frågade om min favoritgitarrist. Låtarna hade titlar som “Sunlight bathed the golden glow” och “Rain of crystal spires”. Bandet verkade ha levat i en egen värld av kulturella referensramar. Fotomodellen Penelope Tree. Herbert Golds The man who was not with it. Lynsey de Pauls ”Sugar me”. The Smiths skulle komma att göra ungefär samma sak, men till skillnad från Felt skulle de bli världsberömda på kuppen.

När jag föll för Felt var det fortfarande svårt att ladda ner musik på internet (speciellt som jag inte hade en dator.) Skivbörsarna var inte heller att tänka på; jag var tvungen att leta på ebay. Detta minskade knappast min förtjusning. Felt förtjänade att bli lika stora och lika dyrkade som besläktade brittiska åttiotalsakter – The Smiths, The Cure, New Order och så vidare. Det var också deras önskan att bli superstjärnor. Men det hände aldrig för Felt och däri ligger mycket av deras styrka, vill jag påstå. Mystiken kring Felt är en av de viktigaste beståndsdelarna. Det finns något magiskt i att inte veta. Paradoxalt nog följs alltid icke-vissheten av en vilja att veta mer. Den får dig att vältra dig i skivomslag, pressbilder och myter. En aktiv beundran är alltid starkare än en passiv. Inte minst i dessa tider av transparens och youtubefilmer med artister som petar sig i näsan.

Nu, 20 år efter att Felt splittrades, släpps Foxtrot Echo Lima Tango. Ett 160 sidor tjockt fanzine om Felt och dess avarter. Med över 30 personer inblandade. Det är symptomatiskt att Foxtrot Echo Lima Tango är just ett fanzine. Felt blev ett band med få men dedikerade fans. Få har hört dem, men alla som har hört dem har influerats. Inget bokförlag eller skivbolag vill betala skribenter, tryckerier och distributörer för att göra en bok om ett band som la ner för 20 år sedan och som knappt någon har hört talas om. Hellre ännu en bok om Morrissey.

Jag var med på en miniturné med Go-Kart Mozart, Lawrences nuvarande band, för några år sedan. Sedan dess har jag inte kunnat lyssna på Felt med samma öron som tidigare. Mystiken kring Lawrence är skingrad. Det är oundvikligt när man träffar någon och märker att personen är människa. För att ta ett annat exempel så blev jag vettskrämd (och fascinerad) av norska black metal-band i början av 90-talet. Det fanns bara svartvita, dåligt kopierade bilder på dem. De såg ut som kyrkbrännande spöken och verkade komplett livsfarliga. Nu när jag kan se dem på Youtube fattar jag att de bara var ett gäng rollspelande tonåringar. De har blivit mänskliga och därmed mindre intressanta.

Att läsa Foxtrot Echo Lima Tango är att balansera mellan skingrad och bibehållen mystik. Nu är det inte en uttalad ambition med Foxtrot Echo Lima Tango att behålla denna mystik. Istället är fanzinet en samling texter och bilder från en massa människor med olika erfarenheter och upplevelser av Felt och dess avarter. En hyllning till ett band av deras fans, helt enkelt. Foxtrot Echo Lima Tango bjuder på många berättelser om olika personers upplevelser av Felt då det begav sig. Fans som berättar för andra fans om varför de älskar Felt. Benjamin Knights genomgång av Lawrences gitarr­spelande låt för låt, genom hela Feltdiskografin, är mumma för alla som har suttit och plinkat Felt­låtar. För alla andra? Njae. Annars tilltalas jag mest av de gamla fotona. De bara osar av coolhet.

Alistair Fitchetts långa och initierade intervju med Lawrence är kulmen på Foxtrot Echo Lima Tango. Det är en bitvis mycket intressant intervju där Lawrence ger sin syn på popmusik och på sin karriär. Ett givande samtal mellan en konstnär och en insatt och intelligent beundrare. Mellan två personer som älskar att prata om musik. Tyvärr är den också bitvis plågsam att läsa, som när Lawrence vädrar sin avundsjuka och bitterhet mot till exempel Manic Street Preachers. Inte för att avundsjuka och bitterhet är negativt, eller för att Manic Street Preachers är nåt att ha (deras cover av ”Primitive Painters” är med hundra procents säkerhet det värsta stycke musik som någonsin spelats in). Men för att det gör Lawrence ännu mer män­sklig. Lawrence, som en gång suck­ande sjöng ”My face is on fire” som om han vore från en annan planet.

Jag föll inte för Felt för att jag längtade efter en grinig gammal gubbe. Hur intressant Alistair Fitchetts intervju än är, med sina inblickar i Lawrences syn på musik, så är det oundvikligt att den ytterligare förflyttar Lawrence från mystiken. Från kung i sin egen introverta värld till missnöjd med omvärlden. Det är en position som inte klär honom.

Lawrence vill vara popstjärna och en popstjärna upphör att vara popstjärna i samma sekund som den låter lyssnaren komma för nära. I sina bästa stunder spär Foxtrot Echo Lima Tango på mystiken kring Felt. Får mig att vilja gräva djupare i deras kulturella värld. I sina sämsta stunder har Foxtrot Echo Lima Tango motsatt effekt. Kvar står riktiga människor med riktiga egenskaper och riktiga problem. Det var inte det som fick mig att falla för Felt.

Mikael Carlsson

PS. Skribenten är även aktuell med att lägga ned The Honeydrips. Avskedet kom nyligen i form av låten “Höstvisa”. Thank you for the music! säger Friendly Noise.