Back | Home | Old Friendly Noise Label site

09. Älskande applåder

Jag stod och bakade idag. Det var det jag kunde göra, som kändes vettigt. Rent personligt: att det av lavendel härifrån skulle bli skorpor till gåva på en annans hemresa. Jag simul­erade bad i kranen, med handlederna (det var varmt). Som vanligt kom jag på “en massa bra” som jag måste komma ihåg eller skriva ner (vad det nu kan bli av det sedan). En var min prioriterings­lista, ifall jag var tvungen att välja eller svara på vad jag tyckte var absolut viktigast. Då var det folk, musik, ord, mat, hav. Det kan ha varit mat före ord och språk som möjlighet till ord. Musik var brett och bra – en hel värld i ett lommedisko.

Om mat kom efter musik var listan i komplett ordning. Listan som var dagsordningen: jag såg Caetano Veloso på Det Kongelige Teater i Köpenhamn (5 juli). “Ei blot til lyst” är deras paroll, i fina antikvor av guld ovanför scenen. Men det var fantastiskt ljus­satt ikväll och lyst hade en kägla av gult på sig i extra bra låtar. Tre unga musiker, helt hängivna sin bakåtdragna roll, och en lekfull Caetano visade med en sådan tydlighet att rum kan värmas av ljud.

Jag tycker, för att vara helt ärlig, att det är fantastiskt att någon kan sjunga som Caetano Veloso. Inte en enda gång drack han. Han bara sjöng. Sådan tid man kan lägga på förberedelser, stämningslägen…den har han sjungit. Det får låta om en, det får bli väsen (det får bli Caetano Velosos sång). Men jag tror att han har varit i stämningar också, bara att han gett dem form sedan.

Den vackraste låten, en sådan här fantastisk låt som man bara vet inte är 1960-tal utan måste ha skrivits när 70-talet precis börjat: “Maria Bethãnia”. Han berättade att denna – detta brev till Maria Bethãnia – skrev han när han levde i exil i London, för Maria Bethãnia, “min syster som också är sångare… det var ett rop på hjälp.” Den är det vackraste man kan tänka sig – och ett rop. “I wish to know things are getting better,” går texten, men det känns som att han också ville veta saker, vad som helst, från henne och han pausar där, också, efter things.

Vid det här läget i konserten vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag sitter på kanten på teaterns perfekta säte, tittar bara på denne sångare, lite på människors ansikten och rörelser, på trion bakom Caetano som följer honom så väl. Jag tittar lite på ljuset och de olika slags vatten som de filmat och har bakom. Men Caetano, vars ansikte jag inte ser tydligare, fascinerar mig. Han försöker inte bli omtyckt, men alla i lokalen älskar honom. Han rör sig som att han är glad, men försöker inte sjunga att han varit det. Han är lekfull men också sammanbiten och allting de spelar är verkligen pop. Aldrig har jag hört någon få sådana applåder.

Caetano, jag skulle vilja veta några saker.

Katja Ekman