Cover FZN6

01. Intro

1/1 Det sjätte numret av Friendly Noise Magazine (FZN#6) skyller vi på Felt. De 11 000 tecknen om en än idag alltigenom egensinnig LP från 1982 och recensionen av ett sprillans nytt, 160 sidor tjockt fanzine om samma band sätter tonen för numret. Tidsaspekten, känslan av här och nu, är underordnad andra

viktiga saker, som ”förvirring”, ”icke-visshet” och annat som inte kan analyseras i minsta detalj. När man diskuterar Felt handlar det ofta om att något slags mystik fortfarande upprätthålls och när bossalegenden Caetano Velosos röst är ett slags väsen i Köpenhamn i sommar eller när ambientartisten

Oneohtrix Point Never upplever att hans synthar spelar för honom (istället för att han spelar på dem) är det egentligen samma sak.

Med hopp om god läsning.

Text: Mattias Holmberg

Foto: Johan Fredriksson

02. Jag skyller på Felt

Crumbling the Antiseptic Beauty

1/7 Crumbling the Antiseptic Beauty måste ha varit den andra Cherry Red-skiva jag köpte efter Caught in Flux. Mindre än två år tidigare hade Closer, The Cures tidiga, disinsvepta skivor och TT-Reuters naturmystiska visioner på ett perfekt sätt inkapslat ett tonårigt vemod (med en bara en lätt anstrykning av romantisk överspändhet) och en stark känsla av att världen var på väg åt helt fel håll. Men vintern och våren 1982 letade jag efter något annat, ett sätt att komma vidare och Martyn Bates passionerade belästhet och Lawrences rimbaudska gestalt och galvaniserande känsla för fraser och ord passade precis.

Jag kan fortfarande framkalla känslan av att upptäcka Crumbling the Antiseptic Beauty i en nyhetsback på Tempos skivavdelning. Det rena, minimalistiska omslaget

2/7 var naturligtvis svåremot­ståndligt för en ung man som bara något år tidigare nästan hade stirrat sönder Closers svarvita sorgescen. Men Crumbling var ändå något helt annat. Lawrences fasta blick bakom de koketta mörka lockarna borrade sig rakt in i mina ögon. Det fanns något uppmanande, kravfyllt utåtriktat i den där blicken. Den krävde att bli tagen på allvar, det var blicken hos en man som lagt fram sitt innersta till allmän beskådan och krävde vördnad därefter.

Och titeln! Hur elektrifierande är inte en titel som Crumbling the Antiseptic Beauty när man är precis i den ålder då man på allvar upptäckt hur plastigt och oäkta och deprimerande en stor del av den moderna tillvaron är? Den hade ju så oerhört mycket mer av revolutionär kraft i sig än den

plakatpunk som fortfarande dominerade så mycket av den svenska musikscenen vid den här tiden. På omslagets baksida samma bild av Lawerence, men med högra tredjedelen bortklippt. Där hans ena öga och vänstra delen av den korta, fylliga munnen borde ha varit stod låtarnas titlar. Tre låtar på varje sida och den sammanlagda längden på varje sida, 15.15 på första sidan, 15.12 på den andra. Och låtar som hade titlar som "Cathedral", "Evergreen Dazed" och "Templeroy" (ett ord som jag fortfarande inte känner till innebörden av). Titlar som gav antydningar om ett religiöst bildspråk, utan att flirta med den kristenhet som jag just vid den tiden hatade som mest intensivt. Det räckte med en förnyad blick på Lawrences krävande gestalt för att övertyga mig om att här var en man som inte tvekade att placera sig

själv i den kristna gudens ställe, en underbar hädare.

Nedanför låtarnas titlar var brottstycken ur texterna tryckta och jag läste förtrollat fraser som dessa:

Fabulous three sisters
The sun is dripping from an open sky
And i need that breeze to take me away from here

(---)

A messenger reads from the books of old
Inscriptions proclaim, that they were wrote for us

(---)

Search for the real truth from within

3/7 Searching for the real truth in the night
Search for the truth - in the night
Well wishers stand on the hills in the night

Jag förstod ingenting men jag älskade vartenda ord och jag visste att jag skulle älska musiken också.

Och som jag älskade musiken. Det som kom ur högtalarna var gitarrmusik av en typ som jag aldrig tidigare hört - asketisk men luftig och med en stark strävan uppåt, utåt mot ljuset som sipprade in genom katedralens rosettfönster. Maurice Deebank målade underbart skimrande figuriner på sin gitarr över Gary Ainges mullrande bombmatta av pukslag som en hednisk, otämjd och hedomistisk kontrast till den stränga upphöjdheten i de sofistikerade gitarrvävarna. Ainge var Joy

Divisions Stephen Morris i extremistversion. Han spelade på ett trumset utan virveltrumma, utan cymbaler och utan hi-hat. Genom att bli tvingad till sådana långtgående begränsningar (detta var helt och hållet Lawrences påfund inser jag när jag idag läser "Foxtrot Echo Lima Tango") bidrog Ainge starkt till att skapa den känsla av renhet och försakelse som löper genom Crumbling.

Jag var förbryllad av att så stor del av musiken var instrumental men det gav Lawrences stämma, hans predikningar, desto större tyngd när de dök upp. Lawrence sjöng inte, han mässade fram sin poesi om sanningssökande och drömmeri som en positiv kraft. Förmodligen för att han inte kunde sjunga ordentligt, insåg jag senare. Frasernas fåtal och gåtfullhet bidrog till att ge en känsla av högsta specifika vikt.

Jag vände och vred på vartenda ord, varenda textrad och började inse att den djupaste skönheten inte kan analyseras in i minsta detalj. Kanske var det här jag först började betrakta pop som ett slags sekulär religion, en konstform som i sina största stunder kunde ge en känsla av komma i kontakt med något större, ett sammanhang som inte var besudlat av de organiserade religionernas blodtörst och dubbelmoral och heller inte förenklande och strikt materialistisk som de dominerande politiska filosofierna.

Crumbling the Antiseptic Beauty och de därpå följande singlarna lärde mig det mesta om hur viktiga förpackningar och detaljer kunde vara i popen. Och hur förvirrande motsägelser kunde desarmera kalenderbitartendenser. (På Crumblings omslag respektive

Felt

4/7 etikett ges motstridiga uppgifter både om vem som skrivit låtarna och vilka musiker som medverkar på dem.) Singeln "My Face Is On Fire" hade ett lika slående svartvitt omslag med en livebild där det faktiskt nästan såg ut som om bandet kunde skapa ljus mitt på scen och i skivspåren åstadkom den kvarvarande trion (vid inspelningstillfället hade Maurice Deebank som så många gånger lämnat bandet) en popklassiker som verkligen var självlysande. Den sakrala stämningen från albumet var bortblåst av en obetvinglig popkänsla med en melodi som gjord att nynna på och ett akustiskt gitarrmotiv som jag inte kunde få nog av att höra. Det gick lång lång tid mellan singlarna, men både "Penelope Tree" och "Sunlight Bathed the Golden Glow" (för övrigt en fras som var en textrad på den föregående singeln - underbara

5/7 förvirring!) var värda sin väntan, omedelbara klassiker som försiktigt och målmedvetet utveck­lade Felts sound, först med smak­fullt feminina körer och sedan med lika välavvägda stråkarrangemang. Någonstans under den här perioden fick jag också höra att det var Lawrences uttryckliga plan att varje singel skulle vara en hit, medan albumen skulle vara något helt annat, med längre låtar och en mer eftertänksam och intrikat känsla. Felt ver gruppen som inte kunde göra fel och jag håller fortfarande de här tre låtarna som en av de förnämsta singel­trilogierna i pophistorien.

Maurice Deebank hade kommit tillbaka på allvar lagom till "Sunlight Bathed the Golden Glow" och medverkade även på gruppens andra album, The Splendour of Fear, som äntligen kom ut nästan tre år

efter Crumbling. Tydligen föredrar Lawrence själv Splendour framför Crumbling men trots ännu ett snyggt monokromt och pop­historiskt medvetet omslag tyckte jag då och tycker fortfarande att magin från Crumbling hade förlorat sin kraft. Visst var Splendour of Fear bättre producerad än Crumbling med sin ganska murriga, otydliga ljudbild. (Men var det inte en bidragande orsak till den tidlösa, mytiska kvalitén?) "The World Is As Soft As Lace" och "Mexican Bandits" är otvivelaktigt briljanta poplåtar men borde de inte, enligt Lawrences enkla strategi, varit singlar i stället? "The Stagnant Pool" tycker jag fortfarande är en av Felts minst lyckade låtar från de tidiga åren och "Red Indians" var visserligen långsam och gitarr­dominerad liksom kompositionerna på Crumbling men den påminde mer om ett av Morricones

spagettiwestern-teman på halvfart än en ny bön till popens gudomlighet.

Det tog lång tid innan jag lyckades acceptera att Felt hade rätt att och gjorde rätt i att utvecklas bort från Crumbling the Antiseptic Beauty. Men jag skyller helt och hållet på Felt själva. Crumbling the Antiseptic Beauty var, och är fortfarande, ett album som skapar en så stark stämning att man helst inte vill stiga ur den. Den är sitt eget popuniversum och hur många universa behöver man egentligen? När jag skriver detta funderar jag på i vilket ljus Crumbling the Antiseptic Beauty framstår för alla de som upptäckte Felt senare under åttiotalet, eller ännu senare, under de många år då ryktet och myten växt. Kanske är Crumbling i det perspektivet mest en tidig anomali, en felstart?

6/7 Felt stod högt på önskelistan att intervjua när jag och min medredaktör Michael sommaren 1982 åkte till London för en av flera intervjuresor för vårt fanzine Id. Under några intensiva dagar fick vi träffa Ben Watt, Marine Girls, Eyeless in Gaza (Pete Beckers mamma bjöd på middag, eftersom vi kommit ända till Nuneaton) och inte minst Mike Alway själv, vars existens vi inte var medvetna om när vi gav oss av. Felt ville dock inte låta sig intervjuas av några svenskar de aldrig hört talas om, utan vi blev i stället erbjudna en intervju av deras gode vän Mick Parker. Intervjun publicerades i Id nr 8, ett gott stycke tid senare, och när jag nu läser om den inser jag hur kongenial med musiken Parkers blomstrande och allusionsrika språk är och jag känner en viss tacksam­het över att mitt nittonåriga jags relativa ordfattigdom och fäbless

för putslustigheter inte fick förgöra Felts magi.

Under tiden hade Mike börjat skicka Cherry Reds promotionfotografier till oss och jag fick ytterligare bevis på Felts, dvs Lawrences, sällsynta omsorg om detaljer. Varenda bild var noga genomtänkt med allvarliga unga män i miljöer som kändes outforskade och spännande trots att jag med egna ögon kunde se att de var hämtade från en ganska sliten och grå brittisk vardag. Jag avgudade bilden med de fyra bandmedlemmarnas skor - välanvända men välputsade - och min lycka visste inga gränser när jag i en second hand-affär i Köpenhamn lyckades skaffa TVÅ rutiga skjortor av samma typ som Lawrence bar på en annan bild. (De var för övrigt av tunn, amerikansk flanell och bland de skönaste skjortor jag någonsin ägt. Jag

slutade inte använda dem förrän de bokstavligt talat börjat disintegrera.)

Trots allt tog det inte särskilt lång tid efter att jag upptäckt Crumbling the Antiseptic Beauty, och börjat propagera för den i den utvidgade bekantskapskretsen, förrän någon i reduktionistisk nit påpekade att Felt hade "snott allt" från Television. Och det är ju riktigt att Lawrence vid den här tiden höll Marquee Moon som sitt favoritalbum och att Maurice Deebanks viktigaste uppgift i Lawrences master plan säkert var att uppfylla rollen som verlainsk gitarrhjälte. Ändå är det här synsättet dumheter. Om man bemödar sig med att lyssna på båda skivorna efter varandra blir skillnaderna mer uppenbara än likheterna. Framför allt behärskas Crumbling the Antiseptic Beauty av en helt

7/7 annan sensibilitet än Televisions musik. Marquee Moon framstår som en oerhört newyorksk skiva medan Crumbling är så engelsk den kan bli, med slitningarna mellan stad och land och mellan en bittert slummig urban vardag och ett hänryckt förkristet arv levande i både text och musik. The Wicker Man och Room at the Top är lika självklara referenser.

Många skivor man hört först och älskat i unga år bleknar en smula senare, när det börjar bli uppenbart i vilken historisk kontext de tillkom och när man själv utvecklas och blir en delvis annan person än man var. Crumbling the Antiseptic Beauty tillhör inte dessa. Även om jag kan kanske inte lyssnar lika ofta som 1982 är det en av få skivor som fortfarande framstår som alltigenom egensinnig. Det är musik som kan göra mig

okontaktbar och inåtvänd. Men som också väcker en obändig lust att själv skapa och förändra och utveckla. Lusten att skriva över 11 000 tecken om en och samma skiva, till exempel, den skyller jag på Felt.

Joakim Norling

03. Foxtrot Echo Lima Tango

Foxtrot Echo Lima Tango

1/3 Det var ungefär sju år sedan jag blev Feltbiten. Jag var en man i mina tidiga 20 som tog mig själv på allt större allvar och Felt var det perfekta soundtracket. Jag hade aldrig hört någon sjunga som Lawrence. Det var coolare att droppa Maurice Deebank än Johnny Marr, när någon frågade om min favoritgitarrist. Låtarna hade titlar som "Sunlight bathed the golden glow" och "Rain of crystal spires". Bandet verkade ha levat i en egen värld av kulturella referensramar. Fotomodellen Penelope Tree. Herbert Golds The man who was not with it. Lynsey de Pauls ”Sugar me”. The Smiths skulle komma att göra ungefär samma sak, men till skillnad från Felt skulle de bli världsberömda på kuppen.

När jag föll för Felt var det fortfarande svårt att ladda ner musik på internet (speciellt som

2/3 jag inte hade en dator.) Skivbörsarna var inte heller att tänka på; jag var tvungen att leta på ebay. Detta minskade knappast min förtjusning. Felt förtjänade att bli lika stora och lika dyrkade som besläktade brittiska åttiotalsakter – The Smiths, The Cure, New Order och så vidare. Det var också deras önskan att bli superstjärnor. Men det hände aldrig för Felt och däri ligger mycket av deras styrka, vill jag påstå. Mystiken kring Felt är en av de viktigaste beståndsdelarna. Det finns något magiskt i att inte veta. Paradoxalt nog följs alltid icke-vissheten av en vilja att veta mer. Den får dig att vältra dig i skivomslag, pressbilder och myter. En aktiv beundran är alltid starkare än en passiv. Inte minst i dessa tider av transparens och youtubefilmer med artister som petar sig i näsan.

Nu, 20 år efter att Felt splittrades, släpps Foxtrot Echo Lima Tango. Ett 160 sidor tjockt fanzine om Felt och dess avarter. Med över 30 personer inblandade. Det är symptomatiskt att Foxtrot Echo Lima Tango är just ett fanzine. Felt blev ett band med få men dedikerade fans. Få har hört dem, men alla som har hört dem har influerats. Inget bokförlag eller skivbolag vill betala skribenter, tryckerier och distributörer för att göra en bok om ett band som la ner för 20 år sedan och som knappt någon har hört talas om. Hellre ännu en bok om Morrissey.

Jag var med på en miniturné med Go-Kart Mozart, Lawrences nuvarande band, för några år sedan. Sedan dess har jag inte kunnat lyssna på Felt med samma öron som tidigare. Mystiken kring Lawrence är skingrad. Det är oundvikligt när

man träffar någon och märker att personen är människa. För att ta ett annat exempel så blev jag vettskrämd (och fascinerad) av norska black metal-band i början av 90-talet. Det fanns bara svartvita, dåligt kopierade bilder på dem. De såg ut som kyrkbrännande spöken och verkade komplett livsfarliga. Nu när jag kan se dem på Youtube fattar jag att de bara var ett gäng rollspelande tonåringar. De har blivit mänskliga och därmed mindre intressanta.

Att läsa Foxtrot Echo Lima Tango är att balansera mellan skingrad och bibehållen mystik. Nu är det inte en uttalad ambition med Foxtrot Echo Lima Tango att behålla denna mystik. Istället är fanzinet en samling texter och bilder från en massa människor med olika erfarenheter och upplevelser av Felt och dess avarter. En hyllning

3/3 till ett band av deras fans, helt enkelt. Foxtrot Echo Lima Tango bjuder på många berättelser om olika personers upplevelser av Felt då det begav sig. Fans som berättar för andra fans om varför de älskar Felt. Benjamin Knights genomgång av Lawrences gitarr­spelande låt för låt, genom hela Feltdiskografin, är mumma för alla som har suttit och plinkat Felt­låtar. För alla andra? Njae. Annars tilltalas jag mest av de gamla fotona. De bara osar av coolhet.

Alistair Fitchetts långa och initierade intervju med Lawrence är kulmen på Foxtrot Echo Lima Tango. Det är en bitvis mycket intressant intervju där Lawrence ger sin syn på popmusik och på sin karriär. Ett givande samtal mellan en konstnär och en insatt och intelligent beundrare. Mellan två personer som älskar att prata om musik. Tyvärr

är den också bitvis plågsam att läsa, som när Lawrence vädrar sin avundsjuka och bitterhet mot till exempel Manic Street Preachers. Inte för att avundsjuka och bitterhet är negativt, eller för att Manic Street Preachers är nåt att ha (deras cover av ”Primitive Painters” är med hundra procents säkerhet det värsta stycke musik som någonsin spelats in). Men för att det gör Lawrence ännu mer män­sklig. Lawrence, som en gång suck­ande sjöng ”My face is on fire” som om han vore från en annan planet.

Jag föll inte för Felt för att jag längtade efter en grinig gammal gubbe. Hur intressant Alistair Fitchetts intervju än är, med sina inblickar i Lawrences syn på musik, så är det oundvikligt att den ytterligare förflyttar Lawrence från mystiken. Från kung i sin egen introverta värld till missnöjd med

omvärlden. Det är en position som inte klär honom.

Lawrence vill vara popstjärna och en popstjärna upphör att vara popstjärna i samma sekund som den låter lyssnaren komma för nära. I sina bästa stunder spär Foxtrot Echo Lima Tango på mystiken kring Felt. Får mig att vilja gräva djupare i deras kulturella värld. I sina sämsta stunder har Foxtrot Echo Lima Tango motsatt effekt. Kvar står riktiga människor med riktiga egenskaper och riktiga problem. Det var inte det som fick mig att falla för Felt.

Mikael Carlsson

PS. Skribenten är även aktuell med att lägga ned The Honeydrips. Avskedet kom nyligen i form av låten "Höstvisa". Thank you for the music! säger Friendly Noise.

04. The Hermetic Order “Stained glass windows in the sky”

05. Omslag: Plans & Design

Henrik

1/4 Att det visuella alltid varit en viktig del av den hybrid-konstform som popmusiken innebär kanske är överflödigt att nämna. Men ändå, låt oss! Det görs för sällan. För när det visuella lyckas - när wow!-känslan infinner sig - är det nästan omöjligt att bortse från det som en inspirerande, intressant, integrererad komponent av själva musiken. Samtidigt är form­givare som arbetar med visualisering av musik, dessa iscen­sättare av ljud, ständigt underskattade. Det är form som tycks hamna mellan stolar; mellan "konst" och "reklam", varken till­räckligt pretentiöst eller till­räckligt säljande. Jag menar dock att denna autonomi är en del av styrkan, en del av dess charm.

Omslaget till detta nummer är gjort av en gammal Friendly Noise-bekant: Plans & Design, aka Henrik Lundström. Vi ser det som Henriks comeback. Dock vet vi inte riktigt hur allvarligt han själv tar på det. Att Henrik inte jobbar heltid med formgivning utan istället jobbar med, helt andra nörd-saker, på Com Hem, och att han inte fått något uppdrag på tre år... now, that's what we call slöseri.

Recap: precis som Sebastian Rozenberg de senaste åren har visualiserat och förhöjt en hel del av den bästa nya musiken genom rörliga bilder, gjorde Plans & Design detsamma under 2002-07 men med grafisk formgivning. Kolla Plans & Designs hemsida för smakprov av Henriks arbete, till bland andra

2/4 Differnet, Viktor Sjöberg, Sophie Rimheden, Nutida musik, Tobias Rydin, The Lightbulb Project, Kupei Musika och Flow Flux Clan. Skärmen gör inte riktigt trycksakerna rättvisa, men ändå.

Så vitt jag vet är omslaget till FZN #6 det första utåtriktade i formväg som du gör på nästan tre år. Hur kommer sig "tystnaden"?
Ja, det senaste publika jag gjorde var omslaget till Differnets Collapsing Universe som stod klart vintern 2006-07. Det var förvisso ett rejält projekt - det omfattade två olika cd-omslag, mp3-grafik, en tolv- och en sjutumssingel samt en grafisk profil. I slutändan blev det bara en cd som släpptes, men det var ändå en rejäl urladdning.

Jag skapade dessutom samtidigt omslaget till Tobias Rydins roman Osynligheten, men sedan dess har

jag endast gjort några julkort. Det ligger inget stort beslut bakom min visuella tystnad, jag har helt enkelt inte blivit tillfrågad sedan dess och då jag aldrig letat efter uppdrag utan bara har tagit mig an de uppdrag som inkommit och varit tillräckligt intressanta så blev det inget nytt gjort.

Under de år som gått har jag återigen flyttat, denna gång till Stockholm där jag bor sedan 2008 och flytten och min nya tjänst som jag fick här nere har förstås tagit en del energi så formintresset har fått vila ett tag. På senaste tiden har det börjat klia i fingrarna igen, så vi får se om jag kanske ger mig ut på mitt livs första uppdragsjakt. Det vore absolut roligt med något nytt spännande uppdrag!

I vilka banor tänkte du när du gjorde kollaget som utgör FZN-omslaget?
Uppriktigt sagt så tänkte jag inte alls, jag ville bara göra ett kollage igen. Jag snubblade nämligen nyligen över den arkivlåda som innehåller Differnets gamla hemsida, eller rättare sagt de kollage som utgjorde den, och fylldes väl av någon sorts nostalgi. Ursprungligen inspirerades kollagen av allt möjligt från Kurt Schwitters till Raygun, men framförallt tyckte jag att det var kul att bara klippa ihop en massa grafiskt larv utan att ha några stora tankar bakom.

Mina andra alster brukar vara ganska konceptuella, så kollagen var ett sätt att avreagera sig och bara göra saker. Så även denna gång, det nya kollaget innehåller lite larv inklistrat i en grid och

3/4 lite pappersporr. Inget mer. Min ursprungliga plan för omslaget var att arrangera ett slags stilleben där jag satt på golvet och lutade mig mot väggen i mitt vardagsrum med kollaget i min hand. Tyvärr lade jag ner alldeles för mycket tid på att göra de affischer och annan rekvisita som skulle vara i bakgrunden bakom mig på fotografiet, så själva kollaget blev något av ett hastverk.

När du tänker på din framgångsrika och aktiva period mellan 2002 och 2007, då du ofta beskrevs med ord som "antagligen den bäste och definitivt den mest sofistikerade omslagsformgivaren i Sverige", vad tänker du då? Vad var bäst/roligast /intressantast/sämst för din del?
Det var en kul tid! Givetvis var det bra för egot att exempelvis se hur omslagsgrafiken omskrevs i majoriteten av alla recensioner av

Differnets första album. Okej om skivan hade varit dålig, men det var ett fantastiskt album och därför var det förstås extra kul att se att många recensenter ändå ägnade en del av recensionerna åt omslaget. Roligast var nog att jag under den perioden, även om det började innan dess, lärde känna många duktiga kreatörer. Och inte bara lära känna några av mina forna idoler utan till och med få uppleva den märkliga känslan att av ens förebilder intresserar sig för vad man gör och vill höra ens åsikter och kritik. Det kändes stort.

Sämst var nog att jag inte passade på att utnyttja situationen bättre genom att ragga uppdrag! Nu i efterhand har jag faktiskt fått höra märkliga rykten om folk som varit intresserade av att anlita mig men som inte ens tog kontakt eftersom de visste att jag var så

dyr. Det var ju lite synd, för dyr har jag aldrig varit.

Hur upplever du att klimatet är just nu vad gäller den typen av formgivning som du arbetat med, skiv/bok/tidningsomslag, grafiska profiler för hemsidor/skivbolag osv?
Det känns lite intressantare nu än för ett par år sedan, tack vare de senaste årens uppsving för specialutgåvor - under en period såg det ut som att det enda kvarlevande formatet för musikgrafik skulle vara små pluttiga jpg:s, vilket inte direkt inspirerade mig, men nu ser man fler och fler fina fysiska skivor igen vilket gläder omslagsfetischisten i mig.

Jag är i nuläget tyvärr inte så intresserad av nya medier, jag kan skapa ett grafiskt manér för sådana

4/4 tillämpningar men inte mer än så och det är inget jag planerar att ändra på i den allra närmaste framtiden - jag har helt enkelt inte riktigt ork/tid att lära mig sådant nu, det känns effektivare att samarbeta med något sådant där kod-snille när så behövs. Det vore dock kul att någon gång börja leka lite med rörlig grafik, jag ska bara först lyckas bemästra den stillasittande grafiken.

När ska du säga upp dig på Com Hem och börja formge på heltid?
När någon kommer med ett riktigt bra erbjudande, haha! Jag tycker om mitt jobb som någon sorts bredbandssystemtekniker på Com Hem, jag får bra betalt för att nörda runt en massa och det känns som en rätt bra deal. Samtidigt kan jag inte förneka att det vore underbart att arbeta med form! När varsel rådde på företaget i vintras så

började jag liksom alla andra att fundera på reservplaner och då dök förstås formtankarna upp igen. Jag började även åter att fundera på att läsa till arkitekt, mitt drömyrke av och till sedan femårsåldern, frågan är bara om jag skulle stå ut med studentekonomi i fem år. Jag vet inte om det är värt det.

Jag tror att enda vägen för mig vore att vara anställd på en byrå. Att frilansa på heltid och behöva jaga kunder är jag helt enkelt för bekväm för. Däremot frilansar jag gärna på deltid vid sidan av mitt vanliga nördjobb, jag leker en del med den tanken. Problemet med att hitta uppdrag kvarstår dock... jag ser helst att uppdragen hittar till mig.

Stefan Zachrisson

06. Glitchrenässans

Oneohtrix Point Never

1/2 Det har varit mycket snack om att Daniel Lopatin, aka Oneohtrix Point Never, använder sig av sin egen röst på hans senaste album Returnal. En annan snackis gällande denna skiva är att den är släppt på Editions Mego, det österrikiska bolag som drivs av Pita, Peter Rehberg, god vän till Fennesz. Man skulle kunna se det som ett slags elektronisk glitchrenässans, där de gamla rävarna Tim Hecker och Russell Haswell får göra plats åt en ny generation av elektronisk musik som just Oneohtrix Point Never eller Emeralds som också släppt på Editions Mego i år.

Det är artister som man kanske tidigare förknippat med den New York-baserade dude-labeln No Fun Productions, eller möjligtvis med kassettsläpp i begränsade upplagor på små obskyra etiketter, däribland svenska Utmarken. Traditionellt

2/2 sett har känslan för dessa typer av band snarare handlat om en lofi-romantik än den stilrena och kompetenta elektronika Fennesz och grabbarna står för. Man skulle kunna säga att de nu träder fram ur mörket eller tar båten över till Europa och sätts i en ny kontext. På samma sätt som Mego sätts i ett nytt, popigare och mer nutida, sammanhang. Det är en win-win­situation för båda parterna.

Men skivbolagsrunkande eller förvrängda popröster, snackisar eller inte, det är inte det mest intressanta med denna skiva. I en text jag läste om Oneohtrix Point Never förklarades kärleken till synthar med att han tyckte att de hade förmågan att färdas sina egna vägar, att det inte var han som spelade utan synthen som spelade för honom. Jag tycker det hörs; hela skivan känns som en 40

minuters färd längs ett synthstråk, med sidospår och diken att kravla sig uppför.

Om man jämför med tidigare släpp av Oneohtrix Point Never är detta helt klart mer av ett riktigt album, där han på något vis lyckas sammanfläta glittrande synthpop med kristall­klar noise och super­ambienta drones till en slags grötig men episk helhetsupplevelse. Titelspåret ”Returnal” står för den helt klart popigaste och mest lättsmälta delen (som även är den omtalade låten med sång), medan öppningsspåret ”Nil Admirari” står för fem minuter rent och skärt oljud, och ”Ouroboros” skulle nästan kunna vara kusin till random Stars of the Lid-låt med dess långa utdragna stråkar och stillsamma drones.

Och så fortsätter det. Ingen låt är den andre lik, varje spår talar

sitt eget språk och färdas längs sin egen synthväg men i slutändan verkar de ändå vara på väg till samma destination. Jag tror att det är enkelt att gilla Returnal just på grund av att den som helhet känns så välgenomarbetad. Att den på något vis faktiskt leder någonstans.

Anja Enerud

07. The Artist Formerly Known As Chocolate Barry

Chocolate Barry

1/3 Om Momus har rätt beträffande den kulturella revivalcykeln är nittiotalet just nu på väg att lämna "the battlefront" och med stormsteg på väg att uppenbara sig som ännu en guldgruva för retrokulturen att ösa ur. Det är med andra ord logiskt, i ett större perspektiv, att 2010 är året då Chocolate Barry, en gång Malmös mest mytomspunna poporkester, tar saken i egna händer och går från nästan bortglömt kultband till stans hårdast giggande, med spelning i London (med Mr Wright som förband) på meritlistan och nytt album (det första på nio år) så konkret planlagt att det nära nog kan anses vara under inspelning redan.

Debuten fick med beröm godkänt och yngre brodern Krantz, John, hanterade rollen som sångare och frontfigur med savoir faire och

2/3 slemmigt självparodierande värdigt en ung Bid. Det var egentligen inte förrän efter spelningen, när Frederik, mannen som i mångt och mycket var Chocolate Barry (och som ensam på bild representerade projektet på både Grimsby Fishmarket-flexin och albumet Cucumber Trees and Ice Cold Lemonade), kom fram och pratade, som det märkliga i situationen på allvar gick upp för mig. Efter nära tjugo år gav Chocolate Barry sin första konsert någonsin och Mr Barry själv stod vid sidan av och tittade på...

Förvirring är som bekant en god sak i popmusik men jag bestämde mig för att boka in en intervju med Frederik för att få förklaringarna till den långdragna inaktiviteten då, den plötsliga aktiviteten nu och Frederiks egen frånvaro från 2010 års upplaga av Chocolate Barry

som partyband. (Frederik säger sig dock sitta kvar på posten som vd och har för avsikt att producera det kommande albumet.) Men makterna vill uppenbarligen att förvirringen ska upprätthållas. Inte nog med att Frederik i intervjusituationen visade sig var fåordig och obekväm (vid andra tillfällen har han varit ett charmerande sällskap), för första gången i mitt liv som intervjuare drabbades jag av teknologins förbannelse. Efter tretton minuter av inledande small talk bröt ljudfilen ihop i ett hotfullt felmeddelande.

I efterhand tycker jag det är logiskt att Frederik inte fick chansen att berätta sin historia den här gången heller. Han skrev några av nittiotalets mest briljanta svenska poplåtar - "Always Too Late" (som Frederik själv, och alla vi som någon gång

nynnat på refrängen en iskall aprildag, kallar "Springtime") och "The Passion of Spain" är mina personliga favoriter av det fåtal låtar som gavs ut på skiva - men Chocolate Barry förblev en viskning i kulisserna samtidigt som samtida som Eggstone och Cardigans gjorde karriär. Som Frederik säger: "Eggstone repade och spelade live. Vi tyckte det var mycket roligare att gå på krogen och kolla på fotboll." Det blev aldrig några konserter, nästan inga intervjuer och när det enda albumet till slut kom ut borde det egentligen ha varit nummer tre eller fyra i ordningen. "Vi orkade inte bry oss", säger Frederik. "Chocolate Barrys essens är lättja..."

Detta må vara sant, men samtidigt som Chocolate Barry i sin nya tappning verkar njuta av upptagenheten har Frederik generöst

3/3 delat med sig av ett par av de godbitar som aldrig nådde de popintresserade allmänheten på nittiotalet. "Anzio '66" spelades in redan 1990, med Frederik fortfarande gick på gymnasiet. Bellevues ende punkare medverkar på trummor. "Ci Vediamo" är enligt Frederik Chocolate Barrys bästa låt. Definition på bästa låten: den består bara av en refräng.

Joakim Norling

08. Chocolate Barry: “Anzio ‘66″/”Ci vediamo”


Chocolate Barry

09. Älskande applåder

Caetano Veloso

1/2 Jag stod och bakade idag. Det var det jag kunde göra, som kändes vettigt. Rent personligt: att det av lavendel härifrån skulle bli skorpor till gåva på en annans hemresa. Jag simul­erade bad i kranen, med handlederna (det var varmt). Som vanligt kom jag på "en massa bra" som jag måste komma ihåg eller skriva ner (vad det nu kan bli av det sedan). En var min prioriterings­lista, ifall jag var tvungen att välja eller svara på vad jag tyckte var absolut viktigast. Då var det folk, musik, ord, mat, hav. Det kan ha varit mat före ord och språk som möjlighet till ord. Musik var brett och bra - en hel värld i ett lommedisko.

Om mat kom efter musik var listan i komplett ordning. Listan som var dagsordningen: jag såg Caetano Veloso på Det Kongelige Teater i Köpenhamn (5 juli). "Ei blot til lyst" är deras paroll, i fina antikvor av guld ovanför scenen. Men det var fantastiskt ljus­satt ikväll och lyst hade en kägla av gult på sig i extra bra låtar. Tre unga musiker, helt hängivna sin bakåtdragna roll, och en lekfull Caetano visade med en sådan tydlighet att rum kan värmas av ljud.

Jag tycker, för att vara helt ärlig, att det är fantastiskt att någon kan sjunga som Caetano Veloso. Inte en enda gång drack han. Han bara sjöng. Sådan tid man kan lägga på förberedelser, stämningslägen...den har han sjungit. Det får låta om en, det får bli väsen (det får bli Caetano Velosos sång). Men jag tror

2/2 att han har varit i stämningar också, bara att han gett dem form sedan.

Den vackraste låten, en sådan här fantastisk låt som man bara vet inte är 1960-tal utan måste ha skrivits när 70-talet precis börjat: "Maria Bethãnia". Han berättade att denna - detta brev till Maria Bethãnia - skrev han när han levde i exil i London, för Maria Bethãnia, "min syster som också är sångare... det var ett rop på hjälp." Den är det vackraste man kan tänka sig - och ett rop. "I wish to know things are getting better," går texten, men det känns som att han också ville veta saker, vad som helst, från henne och han pausar där, också, efter things.

Vid det här läget i konserten vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag sitter på kanten på teaterns

perfekta säte, tittar bara på denne sångare, lite på människors ansikten och rörelser, på trion bakom Caetano som följer honom så väl. Jag tittar lite på ljuset och de olika slags vatten som de filmat och har bakom. Men Caetano, vars ansikte jag inte ser tydligare, fascinerar mig. Han försöker inte bli omtyckt, men alla i lokalen älskar honom. Han rör sig som att han är glad, men försöker inte sjunga att han varit det. Han är lekfull men också sammanbiten och allting de spelar är verkligen pop. Aldrig har jag hört någon få sådana applåder.

Caetano, jag skulle vilja veta några saker.

Katja Ekman

10. 10 punkter om Volt

Volt

1/2 1. Volt, festival för elektronisk musik, 5 juni på Uppsala konsert & kongress.

2. I år med inriktning dansmusik. (Bra om dansmusikens mest gynnsamma natur: »no genres, no boundaries, just dance music«.)

3. Associationer till AGF:s musik: häxkonst, bålbränning, visklekar och långa testtoner.

4. Och till Aki Onda: åskmolnsmuller, solstormar (transcenden­talt), känslan av fältinspelningar gjorda av misstag som levandegörs.

5. Olof Dreijer hade hellre fått komma som Oni Ayhun.

6. Fem år sen senast bevittnade The Field-konserten. Då: en ensam man bakom en laptop i ett litet dj-bås. Nu: bandsättning med gitarr, bas och trummor på en scen. I allra högsta grad transparent musik. Bjöd även på en smula Garmonbozianostalgi.

7. Ölen var ganska dyr.

8. Le Petit Orb var som bäst i sina dubbigaste stunder. Alex Patersons scenshow påminde smått om videoklippet när Peter Hook spelade färdiginspelade mixar under ett dj-set.

2/2 Thomas Fehlmann hade å andra sidan en mer klassiskt tysk approach.

9. Liminals spelade två nya låtar med biologitema. Kom att tänka på hur pop kan kännas leftfield.

10. Besökaren som stannade hela kvällen kunde dansa till över 50 000 beats. Det är väldigt många beats.

Text: Niklas Karlsson

Foto: Sara Johansson

11. Vin+Maskin

Vin+maskin

Gyllene. Le Dauphine de Guiraud Sauternes 2005 + Sennheiser MD21.

Rabl Zweigelt Rosé 2009 + Lexicon MX200. Om ni nu måste sommardricka rosé köp inget från det fasta sortimentet utan logga in på systemets nya e-beställning och fixa hem några flaskor av det här istället. MX200 gör också sin grej helt ok, praktisk om man ska ha en modern multieffekt i racket, S/PDIF och VST/AU-pluginfunktion.

Tomas Bodén

12. These are a few of our friendliest things: July

1/1 Sail A Whale - "The truest whale" (song)

Dunwich Radio (blog)

Camille Sauvage Fantasmagories (LP, 197?)

Panda Bear - "Slow motion" (song)

Det stundande upproret (book)

Cavil - "Certain friend" (song)

Herman Shoonderwalt Quintet - "Theme from 'Mensen van Morge'" (song)

Ved - "Evergreens" (song)

Versions, Oliver Laric, 2010

Various artists - All surprises - music from the Curve Ball (download album)

Alberto Favero

Alberto Favero - Suite Trane (LP)

Munnen (live @ Parklife)

Krzysztof Komeda - Ballet Etudes (LP)

A Summer in 3/4 Time (mp3 mix)

Jorge López Ruiz - Bronca Buenos Aires (LP)