Back | Home | Old Friendly Noise Label site

04. När de många och tomma orden äntligen är betydelselösa: GAS-festivalen

Det slutar med ett plötsligt avsked. Jag och min fru lämnar hastigt den lokal i vilken vi drygt nio månader tidigare tillsammans med släkt och vänner firade vår vigsel. Att jämföra vår bröllopsdag med ett musikevenemang är väldigt konstigt, men de personliga associationerna är samtidigt oundvikliga. Ett brudpar bör lämna sin bröllopsfest innan gästerna. Vi lyckades ganska bra med det.

När vi denna gång, på GAS-festivalens avslutande konsert, lämnar Skansen Kronan, är det däremot med ett väldigt språng i steget. Vi har precis insett att det är omöjligt att motivera vår delaktighet i det oerhört slentrianmässiga improvisations­framträdande som Keith Rowe och tre norrmän sammanbitet tvingar sig igenom. Några trappsteg ner möts vi av kvällssolen som skiner över en av Göteborgs vackraste platser. En hund springer över gräsmattan. Medan vi promenerar hemåt jobbar Keith Rowe och norrmännen på lite till. De är kanhända något missnöjda med dagens arbete.

Det är problematiskt att presentera en musikfestival i ord, både som kritiker och som producent. Orden blir lätt många och tomma.

Jag förstår att man som producent vill resonera och kontextualisera, men jag kan samtidigt tycka att om man inte riktigt kommer fram till något substantiellt kanske man skulle tänka sig lite närmare för. Det fanns nämligen ett visst glapp mellan festivalens program­förklaring och dess program. Det som presenterades som en festival centrerad kring ”en mix av uttryck som har en brinnande attityd som inte är avskärmad från verkligheten” (lite oklar på vad detta egentligen betyder… vad som inte är avskärmat och vad som är verklig­heten osv etc) var i själva verket bara lite mer än en klassisk konstmusikfestival kryddad med ett par politiskt orienterade semi­narier. Det är inget fel med det, men är GAS-festivalen egentligen något mer än en Metaltown eller Pier Pressure för konstmusikfansen? Teori och kontextualiseringsbehov istället för svåra logotyper på svarta t-shirts och genomarbetat raka luggar.

”Årets festival presenterar indi­vider, grupper och fenomen som kännetecknas av ett brinnande engagemang och som alla har en potential att skapa debatt. Artister och akter har en öppenhet inför nya möten samtidigt som man klart kan se varje artists särart.” Ur Stefan Mossenmarks programförklaring. Ambitionen är härlig, men det är inte härligt om det i praktiken innebär att jag bara för att jag vill se Phill Niblock snällt måste lyssna till en skådespelare som läser högt ur Förenta nationernas stadgar i en kvart. Personligen är jag ytterst fascinerad av den inte helt okomplicerade förening som Niblocks kalla drone och hans filmer av ”urbefolkningar” utgör. Här kan ni föra ett samtal om demokratisering och engagemang, det vore säkert roligt och spännande.

Göteborgs drone-elit verkade nöjd ändå. Och även om jag inte kunde framkalla någon vidare entusiasm bjöd Niblock och protegen Thomas Ankersmit tveklöst på en högklassig show, där Ankersmits mest orkestrala parti var bäst. Annars föredrog jag helt klart när min kompis Johan fick högfrekventa toner att låta som popmusik dagen därpå. För mig inleddes alltså festivalen med Niblock/Ankersmit och den avslutades med Rowe och norrmännen. Däremellan spelade flera artister som både var jättebra och under 70!

En av dessa var Mattias Nihlén, som för första gången någonsin presenterade en bandversion av sitt Ved. De avslutade premiärkvällen på Pusterviksteatern och det var inte utan förväntningar som jag såg bandet inleda spelningen med ett par minuters rätt traditionellt Ved-drönande. Sedan introducerade man långsamt nya former och ett offensivt trumkomp tog ledningen. Blickar utbyttes på scenen och det var både lite spänt och lite spännande. Det var en försiktig och glidande upptakt som sedan tonades ner ytterligare för att slutligen malas ner i den effektiva maskin som bandversionen av Ved ska visa sig vara. Den här musiken känns som en fulländning av ett uttryck. Den är fullständigt självklar och samtidigt originell. Mattias är kompromisslös utan att vara världsfrånvänd eller förutsägbar. Det är funkigt. Ved är det enda bandet på hela GAS-festivalen där rytmik och harmonik är ett, arbetandes mot ett riktigt hederligt sväng.

Jag är inte bekant med Steve Reichs senaste verk ”Double Sextet” (uruppfört 2008) när NEO framför den på Nefertiti under fredags­kvällen. En livs levande sextett spelar till en inspelad sextett. Utan att tuta i egen lur slås jag att jag genomförde precis samma idé i en Reich-inspirerad dänga med min jazzgrupp just 2008. Jag hinner tänka att det här är rätt klassisk Reich och att det är jättebra innan en man i pensionsåldern dyker upp bakifrån och slår mig stenhårt på armen. Han hastar iväg lika snabbt som han dök upp. Det är konstig stämning. Några timmar och en strupsångerska senare avslutar jag kvällen halvsovandes till NEO:s oerhört vackra framförande av Gavin Bryars ”Jesus’ Blood Never Failed Me Yet”.

Söndagen var William Basinskis dag. Festivalens mest lyckade lokalval val var utan tvekan att placera Basinski på en liten platå strax ovanför bassängen på Hagabadet. Det var en fantastisk upplevelse och något annat än det där ”att gå på konsert” som man ju är så van vid. Det är – i positiv bemärkelse – en lite märklig situation att i en och en halv timma flyta runt i en pool med främlingar och bekanta. William Basinski spelar ”Vivian & Ondine”, förmiddagssolen strålar in genom takfönstren, vattnet är bara lite för kallt och volymen bara lite för låg. Det är med andra ord nästan helt perfekt.

William Basinski

Direkt från bassäng via bastu och dusch till en konsert med Hans Appelqvist. Med barytonsax som främsta melodiinstrument, upp till tre akustiska gitarrer och en sjungande dinosaurie gjorde Appelqvist festivalens allra bästa spelning. Jag har aldrig tidigare sett en regelrätt Hans Appelqvist-spelning, men jag tänker mig ändå att han nog aldrig har varit bättre.

”Vad som helst kan hända” är en klyscha som ofta är tänkt att ge ”experimentella” musikaliska sammanhang ett existensberättigande. Under Appelqvists spelning känns den faktiskt sann för första gången på väldigt länge.

Det är en genuint spännande upplevelse. Det är lätt­samt och knepigt och stört. De många och tomma orden är äntligen betydelselösa. Ibland behöver det varken vara svårare eller enklare än så.

Viktor Sjöberg

Foto: Ashleah Sjöberg Brack