Back | Home | Old Friendly Noise Label site

09. Loops: Issue 02

I Elisa Ambrogios novell Up Cedar Hill, som utspelar sig 1984 och sträcker sig mellan sidorna 38 och 45 i den mycket ambitiösa blandning av musiktidskrift och essäbok som utgör Loops 208-sidiga andra nummer, öppnas en grav. Jag vet inte om gravöppningen i fråga är avsedd att illustrera ett bakomliggande tema, men väl förstärker den de intryck jag får vid första anblicken: Det väller fram spöken när man vänder upp sidorna.

Redan på omslaget ställs två 1980-talsikoner bredvid varandra på nästan exakt samma sätt som jag minns att idoltidningen OKEJ gjorde i ett bildreportage just 1984: Kyska, oskuldsfulla Michael Jackson mot farliga, sexiga Prince (ungefär). Ett ytligt svep över innehållsförteckningen hittar ännu fler gamla saker som postpunk och Manchester, året 1973, The Cramps, Napalm Death, David Mancuso & the Loft, Thom Yorke osv.  Det drömska, mytiska skimmer som förknippas med omslag till gamla jazzskivor speglas ironiskt i illustrationer av de omskrivna eller nämnda skivorna i stiliserad form: Stone Roses debut, ZZ Tops Eliminator, The Orbs Adventures Beyond the Ultraworld och Giorgio Moroders From Here To Eternity m fl; alla handskas de med sitt åldrande genom att posera som ursnygga klassiska vinylskivomslag.

Så tidstypiskt. Popmusiken har haft totalt fokus på att åldras ett tag nu och givetvis påverkas den av att vara fullt upptagen med att vårda sina gamla minnen. Det gör någonting med förväntningar och fokus, med vilka värden som upphöjs. Man bläddrar i fotoalbumet, ser sådant som man vill minnas: De skivförsäljare som det går bra för har mycket återutgivningar i sina sortiment, gärna på vinyl. För artisterna har det blivit lukrativt med konserter där man uppför något av sina mest klassiska album från början till slut. Majoriteten av musiktidningarna fokuserar på mytbildning; på att berätta så mycket som möjligt om inspelningarna av skivorna som anses vara klassiska. I det andra spektret finns de minnen och njutningar som glömts bort eller förträngts under ett liv; drömmar och svårfångade minnesfragment; det undermedvetna.”Hauntology”-begreppet har använts en del de senaste åren för att analysera och beskriva detta, men även ”hypnagogic pop” och ”guilty pleasure”-trenden kan nämnas här. Ducktails musikaliska drömlandskap med beståndsdelar från fragmentariska 80-talsminnen och förträngda njutningar som Chris de Burghs ”Lady in Red” och Don Henleys ”Boys of Summer” är typiska.

Loops, som publikation, står mitt i detta och blickar åt olika håll. Antecknar, bearbetar, fördjupar. Vill gräva djupt och veta allt, som en terapeut. Inte minst märker man en önskan och förhoppning om att det ska gå att utvinna ny, ännu icke-använd energi ur gamla fossiler. Andy Miller knyter an till en aspekt av detta i sin artikel om Serge Gainsbourg. Han menar att Gainsbourgs utskällda, svårlyssnade nazistskämt Rock Around the Bunker och hans bortglömda beställningskampsång åt israeliska armén, ”Le Sable et le Soldat”, är lika centrala som de upphöjda, kanoniserade Histoire de Melody Nelson och ”Je t’aime  … moi non plus”.  För att väcka liv i artister som gjorts uddlösa, klyschiga och förpackade av underhållningsindustrin bör man lyssna på deras ”sämsta”, mest utskällda skivor, menar Miller. Man bör följa sidospåren. Endast på så vis kan den energi som skapat artistens position förstås och hållas vid liv. Samma tanke går igen i Matt Thornes Gigolos Get Lonely Too, första delen av en essä om Prince sidoprojekt och skyddslingar.

Mark Fisher dyker djupare i sin essä Why Don’t Groups Split Up Anymore? Hans analys är marxistiskt färgad. Han beskriver popmusikens tidsåldrar och deras olika produktionsvillkor. Föreställningen om att band bör lägga av efter en tid, varifrån kommer den?, frågar sig Fisher.

Hans begrepp ”capitalist realism”, som grovt översatt innebär en kapitalistisk världsbild i avsaknad av alternativ, kommer till användning här. Han menar att föreställningen lever kvar hos en del numera till åren komna musiklyssnare vars ideal formats i en tid när den kapitalistiska världsbilden inte ännu var helt allenarådande. Enligt postpunkens ideal där reflektion, analys och självkritik var självklara var det helt naturligt att lägga av när man inte hade några nya estetiska, konstnärliga värden att komma med. Det är inte alls intressant att ställa sig den frågan inom kapitalismen. Artistens fans, som hängivet och troget förväntar sig återupprepning och leverans, blir härigenom artistens värsta fiender – ur postpunkidealets synvinkel då.

I en sådan här anmälan bör även Paul Morleys 36 000 ord långa Michael Jackson-essä nämnas, bara det att den finns. Fler intressanta skribenter som Simon Reynolds, Owen Hatherley och Tim Lawrence bidrar också.

Faber & Faber och Domino har med Loops lyckats skapa en musiktidning (eller musikbok) som anpassat sig efter tidens villkor. Trots att det mest skrivs om gamla saker kan man säga att den har fingret på pulsen. Den känner efter om det överhuvudtaget finns någon.

Mattias Holmberg