Back | Home | Old Friendly Noise Label site

06. Deutsche Elektronische Musik

Soul Jazz levererar med jämna mellanrum stiliga samlingsalbum som gör anspråk på att sammanfatta epoker och genrer. Det finns för­stås ett problem med det där undervisande, överblickande greppet – ett problem som kan resultera i en intressant booklet, men ett livlöst och fegt urval. För några år sen gav man sig på acid från Chicago med dubbelalbumet Acid – Can you Jack? och det fungerade, bortsett från några mindre relevanta utflykter från 90-talet, alldeles utmärkt. Acid är en tydligt avgränsad musikstil med begränsat uttryck, åtminstone sett med lekmannens ögon, och på två skivor fick man ihop lysande, illustrativ musik (även om de mest närsynta även här hade synpunkter på urvalet).

Det tyska 70-talet låter sig inte samlas under en flagg lika lätt, men det är intressant att Soul Jazz släpper Deutsche Elektronische Musik – Experimental German Rock And Electronic Musik 1972-83 just nu. Jag minns 90-talets krautrevival och hur den brukade ta på mig, men på senare år har inflytandet från den här epoken nästan tagit sig absurda proportioner. Ibland tror man att allt gott kan härledas härifrån. Sant är att få rörelser har fått ett större genomslag under så långa, återkommande perioder. Verkar man utanför en anglosaxisk sfär är det lättare för historieskrivarna att bunta ihop vitt spretande scener till en enda, och så kan det ibland kännas med krauten – det räckte med att det var tyskt. Börjar man sen skärskåda de tongivande banden ser man dock att flera av dem delade bandmedlemmar och inte sällan producent – Conny Plank. Är Plank inblandad kan man utgå från att det är bra, det har länge varit min förhållningsregel.

Jag har till exempel alltid varit kluven inför Can, och inte främst för att de i sina funkigaste stunder lät som James Browns teutoniska kompband, utan för att deras trummor tidigt i karriären var felproducerade. Långt bak i mixen, kraftlösa – ett sanslöst resursslöseri, då man hade tidernas kanske bästa trummis, Jaki Liebezeit. Plank hade garanterat lyft fram dem och satt stopp för eventuella hippietendenser. På Deutsche Elektronische Musik medverkar Can med två lite senare spår, ”A spectacle” och ”I want more”, och där låter trummorna rätt, men jag kan inte låta bli att tänka på Liebezeits närmast överjordiska insatser på Michael Rothers tre första soloskivor – egentligen de enda exempel på trumspel som kan framkalla tårar – varför finns inget därifrån representerat här? För mig personligen är det, jämte Kraftwerks samlade produktion och det bästa med Cluster, scenens allra främsta skivor, garanterat mer relevanta för 10-talet än exempelvis San Francisco-proggiga Gila, som här medverkar med den lättglömda ”This Morning”. Även Amon Düül II och Ash Ra Tempel påminner mer om vanliga, nerrökta amerikanska Woodstockband och deras status bör nog omvärderas.

Ash Ra Tempel blir dock intressanta genom två av sina medlemmar; Klaus Schulze och Manuel Göttsching. Schulze, med ganska exakt hundra album i sin diskografi, borde väl ha fått med åtminstone ett spår på en sån här samling? Och om syftet är att belysa det tyska 70-talets ständiga aktualitet är Göttschings solokarriär betydligt intressantare än Ash Ra Tempels; hans E2-E4 har det ju surrats oupphörligt om på senare år.

Man kan förstås påtala fler brister, som kanske grundar sig mer i personlig smak än krav på korrekt historieskrivning. Själv saknar jag bidrag från Riechmanns enda album Wunderbar, en mästerlig uppvisning i svävande lättkraut. Att Kraftwerk skulle släppa iväg något material hade väl ingen räknat med, men en tjusig sak som ”Tanzmusik” från deras mindre genomlyssnade period hade gjort sig bra här.

När man på 90-talet talade om kraut nämndes framförallt tre band; Can, Neu! och Faust. Samtliga är representerade här och jag har redan dryftat mina problem med Can. Jag har faktiskt aldrig varit helt bekväm med Faust heller, förutom den fantastiska ”Outside The Dream Syndicate” som de gjorde ihop med Tony Conrad. Det är ett utsökt, hårt disciplinerat verk, som dock tar upp för lång speltid för att rymmas i ett sånt här sammanhang. Vi får ”It’s a rainy day, sunshine girl” från bandets andra album och jag tänker på BBC:s briljanta Krautrockdokumentär The rebirth of Germany från förra året, där Faust bekräftade mitt intryck av dem som lite för kollektivknasiga.

Neu!, däremot, älskar jag fortfarande innerligt. ”Hallogallo” låter fortfarande extremt modern. Få band har gett upphov till ett helt sound, få band höll en lika envist konsekvent linje som Neu! under sin tre album korta karriär. Det hade inte gått att dra det mycket längre. Dessutom tog ju Michael Rothers solokarriär vid, och Klaus Dinger bildade La Düsseldorf ihop med brodern Thomas. De nådde stora inhemska framgångar men är annars fortfarande ganska undervärderade.

Att Michael Rother skulle kunna göra något nytt av sitt gitarrspel var inte helt oväntat – Klaus Dinger måste ha haft en svårare uppgift att gå vidare från motoriktrummandet. Han gjorde det genom att uppfinna en ny sorts knäpp popmusik, som till stora delar byggde på iscen­sättningen av nostalgiska ljud (ett telefonsamtal från farmor), roliga synthljud, barnprograms­melodier och ibland skrålande sång i bakgrunden. Det finns samtidigt något djupt gripande med deras musik, väl fångat här i ”Rheinita”. Jag gissar att det var här Der Plan tog avstamp inför nästa stora tyska våg.


Några av skivans finaste stunder bjuder Cluster på. ”Heisse Lippen”, från deras tredje album, mästerverket Zuckerzeit, visar ett band i toppform som med enkla medel gör helt nyskapande technopop. Lika bra är Harmonia, som är Cluster plus Michael Rother, och emellanåt Brian Eno och Conny Plank vid rodret. Så mycket genialisk skaparkraft att studion borde ha imploderat – det mest imponerande är väl att det låter så pastoralt avslappnat; magisk, stjärnklar musik. Roedelius och Moebius har gjort så mycket oerhörda saker att det blir en aning futtigt att få några pärlor utströdda så här. Deras bandkollega från tiden då Cluster stavades Kluster, Conrad Schnitzler, har jag sämre koll på, därför är hans bidrag ”Auf Dem Schwarzen Canal” en välkommen fullträff i sammanhanget. Hans karriär kantas ju av fragmentariska skivsläpp, snarare än strängt sammanhållna album.

Jag gläds även åt Popol Vuhs enorma ”Aguirre 1”; det är ett av de vackraste stycken jag vet. I dokumentären Kraftwerk and the Electronic Revolution talas det om Popol Vuhs visionär Florian Fricke och hans enorma Moogsynthar i en avskild bergsby. Para det med Herzogs surrealistiska 1500-talsskildring så förstår man Frickes ambition att flytta framtiden 400 år bakåt i tiden. Det låter inte som något annat.

Det var just det som var de här tyska bandens styrka under 70-talet; man kunde skapa något helt eget eftersom man inte hade anledning att vara nostalgisk. Det var bara att ge sig ut i skogen och blicka mot stjärnhimlen, som Cluster, eller att återskapa rymdens tomhet i ljud, som Tangerine Dream, på album som Zeit (1972). Tangerine Dream, ett av mina absoluta favoritband, gynnas annars väldigt dåligt av samlingsskivor. Deras 70-tal måste man ta sig an i sin helhet, annars missar man väsentliga bitar. Det har Soul Jazz förstått, och lite överraskande har man valt ut ”No man’s land” från 1983 års Hyperborea. Mycket glädjande, inte minst för att jag själv ofta har avskrivit bandet från 1980 och framåt. Det här är dock en liten godbit, ganska långt från de patenterade sequenzermattorna, snarare finurligt lekfull elektropop som minner om 90-talets tidiga Warp-tolvor.

Det är lite mer såna oväntade initiativ jag annars saknar på Soul Jazz samling. Para de obligatoriska fullträffarna från Cluster, Harmonia, Neu! och Popol Vuh med undangömt guld från de stora elefanterna, samt lite oväntade bidrag. De mer okända namnen här, som Between, Ibliss och Kollectiv tillför inte mycket nytt.

På det stora hela blir det väl ungefär en hel skiva med bländande musik och en med utfyllnad, men det bestående intrycket är att den här epoken är för omstörtande för att klämmas in på en dubbel-cd. Det finns helt enkelt ingen anledning att nöja sig med detta och man får en bättre ingång genom närstudier av de mest framstående banden. Det är också ganska svindlande att så här i efterhand lyssna på musik från det tidiga 70-talet så sprängfylld av nyskapande idéer och utmanande ljudvärldar, och samtidigt fundera på vad som kom efteråt; punken – reaktionär, gitarrbaserad – låt vara slarvigt spelad – men i grunden djupt konservativ rock’n’roll. Tyskarna hittade förstås sin egen väg ur det där och jag tror att Soul Jazz skulle kunna utvinna betydligt mer med en retrospektiv över den efterföljande Neue Deutsche Welle, som gav oss så många briljanta popsånger.

Joakim Sandström