Back | Home | Old Friendly Noise Label site

03. Can’t see my ears

ARIEL PINK’S HAUNTED GRAFITTI BEFORE TODAY (ALBUM, 4AD)

Ariel Pink är en sådan gestalt man stöter på ibland i musikhistorien. Mellan sedimenten går de någon gång att borsta fram: band eller andra musikskapare vars uttryck man gillar ungefär som en person. Med en röst man verkligen vill höra. Den är personlig på riktigt – men har inte de syften som i de lite missriktade formaten med påstått originella, och väldigt lika, artister.

Ariel låter fantastiskt mycket som Ariel Pink’s Haunted Graffiti i varje “na na” han skänker till popen och i luften han släpper in när melodin närmar sig hans mörkaste. Utsökt. Projektet han lägger album efter album till går, genom rösten han tillför till låt efter låt, på sätt och vis förbi vissa kvalitetsanalyser. Låtarna är just bidrag till den värld av pop­musik han verkar älska så mycket. Han ställer sig i dess tjänst.

Jag har väldigt mycket tid över till honom. Leken med stilar täcker så mycket av det man vill höra, att jag faktiskt kan tänka mig att stanna vid honom utan att höra annat, långa tider. Där finns någon rörelse framåt som gör att jag inte reflekterar överdrivet och det finns en spretighet som stimulerar, eller distraherar, till den grad att man kan stanna där. Formen kommer av väldigt bra produktion, kärleksfullt överladdad.

Before Today har en tidslinje som är mer som en spiral: en sam­existens av decennier. Jag tycker det är njutbart. Texterna är roliga. Hämtade, på samma sätt som musiken, från de eror som våra skivletande vänner gräver fram åt oss. Dazzle, lady, hips, makes me tip…och tanken att han vill vara någons front man. Det är en kul bearbetning av den romantik som vi nästan bara låter andas i musik.

Den stora stunden på Before Today , förutom en uppfräschad och lite mer solbränd version av “Can’t Hear My Eyes” mot den som läckte förra våren, är “Menopause Man”.

Här finns “Round and Round” som är en sväng in på dansgolvets existen­tialism och “Reminiscences” som får in frekvenser till etiopiska musik­kanaler, men “Menopause Man” är, med sina lite hypnotiska kvali­teter, den låt på skivan som för mig återkommer mest. Textbitar dyker upp när jag har tid att tänka på ord, kanske på grund av laddningen i termerna (man glömmer inte texter som varierar menstrual/maternal/fertile).

Ariel Rosenberg sjunger någon annanstans om “so many ways to unwind”. Jag tror att han möjligen har några fler än jag. Men jag har det här. En substans som är omarbetad många gånger, kanske inte helt ren men fylld med ömhet. Kännetecknas av sin flyktighet; svår att dissekera, tar sig in genom huden.

Katja Ekman