Cover FZN5

01. Intro: Try again. Fail again. Fail better.

1/1 “To be romantic, to find a place that has a particular, unique ambience is a struggle. To actually create it is a struggle. To actu­ally deal with it is a struggle. People don’t want to struggle. They have been told they can have every­thing they want by just sitting in bed. If you are living in a culture like that then the last thing you are going to want is something you are going to have to walk ten miles through muddy fields to find. We live in what is easy. We have al­ready been told we are all a nation of middle class. No struggle.”
  “The Sex Pistols’ whole premise was: I’m going to be an artful dodger. I’m going to search for the authentic. I’m going to fucking write songs that I believe in. I’m going to write lyrics that haven’t been used before. I’m not following the old-fashioned template. I’m going to declare the ultimate

culture: DIY. You could say that The Sex Pistols, by struggling with their authenticity within the indu­stry, were accepting the fact that they were caught in a world of karaoke. They couldn’t fight it, it was impossible.”
  “Karaoke is a product that can be sold and the authentic is some­thing that isn’t as easily assimi­lated by capital, so therefore what is auth­entic isn’t necessarily what the culture wants on location, because it’s complicated, it’s messy, it’s difficult. You could say that the authentic in some ways is almost art for art’s sake, you are not necessarily doing it as a pursuit to create a product, to create success… rather it was the noble pursuit of failure.”
  * Rubriken har sitt ursprung i Samuel Becketts text Worstward Ho (1983). För en djupdykning i en politisk tolkning av epigrafet kan

den slovenske filosofen Slavoj Žižeks bok In defense of lost causes (Verso, 2008) varmt rekommenderas.
** Citaten är plockade från Jefferson Hacks långa intervju med Malcolm McLaren i boken
Star culture – The collected interviews from Dazed & Confused magazine (Phaidon), ursprungligen publicerad december 1999. De säger allt om Friendly Noise. Nästan.
*** Klippet nedan är videon till ”Double dutch”, singel från McLarens Trevor Horn-producerade album
Duck rock (1983): googla "livsbejakande" så lär det dyka upp högst upp bland träffarna. Från samma lieman som "drev Sid Vicious till döden" enligt en av årets mest pinsamma svenska kultursidestexter.
**** Detta, vårt femte, FZN-nummer tillägnar vi Malcolm McLaren (1946-2010).

Stefan Zachrisson

02. How many skips can you do?

03. Can’t see my ears

Ariel Pink's Haunted Graffiti - Before Today

1/2 ARIEL PINK'S HAUNTED GRAFITTI BEFORE TODAY (ALBUM, 4AD)

Ariel Pink är en sådan gestalt man stöter på ibland i musikhistorien. Mellan sedimenten går de någon gång att borsta fram: band eller andra musikskapare vars uttryck man gillar ungefär som en person. Med en röst man verkligen vill höra. Den är personlig på riktigt - men har inte de syften som i de lite missriktade formaten med påstått originella, och väldigt lika, artister.

Ariel låter fantastiskt mycket som Ariel Pink's Haunted Graffiti i varje "na na" han skänker till popen och i luften han släpper in när melodin närmar sig hans mörkaste. Utsökt. Projektet han lägger album efter album till går, genom rösten han tillför till låt efter låt, på sätt och vis förbi

2/2 vissa kvalitetsanalyser. Låtarna är just bidrag till den värld av pop­musik han verkar älska så mycket. Han ställer sig i dess tjänst.

Jag har väldigt mycket tid över till honom. Leken med stilar täcker så mycket av det man vill höra, att jag faktiskt kan tänka mig att stanna vid honom utan att höra annat, långa tider. Där finns någon rörelse framåt som gör att jag inte reflekterar överdrivet och det finns en spretighet som stimulerar, eller distraherar, till den grad att man kan stanna där. Formen kommer av väldigt bra produktion, kärleksfullt överladdad.

Before Today har en tidslinje som är mer som en spiral: en sam­existens av decennier. Jag tycker det är njutbart. Texterna är roliga. Hämtade, på samma sätt som

musiken, från de eror som våra skivletande vänner gräver fram åt oss. Dazzle, lady, hips, makes me tip...och tanken att han vill vara någons front man. Det är en kul bearbetning av den romantik som vi nästan bara låter andas i musik.

Den stora stunden på Before Today , förutom en uppfräschad och lite mer solbränd version av "Can't Hear My Eyes" mot den som läckte förra våren, är "Menopause Man".

Här finns "Round and Round" som är en sväng in på dansgolvets existen­tialism och "Reminiscences" som får in frekvenser till etiopiska musik­kanaler, men "Menopause Man" är, med sina lite hypnotiska kvali­teter, den låt på skivan som för mig återkommer mest. Textbitar dyker upp när jag har tid att tänka på ord, kanske på grund av laddningen i termerna (man glömmer

inte texter som varierar menstrual/maternal/fertile).

Ariel Rosenberg sjunger någon annanstans om "so many ways to unwind". Jag tror att han möjligen har några fler än jag. Men jag har det här. En substans som är omarbetad många gånger, kanske inte helt ren men fylld med ömhet. Kännetecknas av sin flyktighet; svår att dissekera, tar sig in genom huden.

Katja Ekman

04. När de många och tomma orden äntligen är betydelselösa: GAS-festivalen

GAS-festivalen

1/4 Det slutar med ett plötsligt avsked. Jag och min fru lämnar hastigt den lokal i vilken vi drygt nio månader tidigare tillsammans med släkt och vänner firade vår vigsel. Att jämföra vår bröllopsdag med ett musikevenemang är väldigt konstigt, men de personliga associationerna är samtidigt oundvikliga. Ett brudpar bör lämna sin bröllopsfest innan gästerna. Vi lyckades ganska bra med det.

När vi denna gång, på GAS-festivalens avslutande konsert, lämnar Skansen Kronan, är det däremot med ett väldigt språng i steget. Vi har precis insett att det är omöjligt att motivera vår delaktighet i det oerhört slentrianmässiga improvisations­framträdande som Keith Rowe och tre norrmän sammanbitet tvingar sig igenom. Några trappsteg ner möts vi av kvällssolen som skiner över en

2/4 av Göteborgs vackraste platser. En hund springer över gräsmattan. Medan vi promenerar hemåt jobbar Keith Rowe och norrmännen på lite till. De är kanhända något missnöjda med dagens arbete.

Det är problematiskt att presentera en musikfestival i ord, både som kritiker och som producent. Orden blir lätt många och tomma.

Jag förstår att man som producent vill resonera och kontextualisera, men jag kan samtidigt tycka att om man inte riktigt kommer fram till något substantiellt kanske man skulle tänka sig lite närmare för. Det fanns nämligen ett visst glapp mellan festivalens program­förklaring och dess program. Det som presenterades som en festival centrerad kring ”en mix av uttryck som har en brinnande attityd som inte är avskärmad från

verkligheten” (lite oklar på vad detta egentligen betyder… vad som inte är avskärmat och vad som är verklig­heten osv etc) var i själva verket bara lite mer än en klassisk konstmusikfestival kryddad med ett par politiskt orienterade semi­narier. Det är inget fel med det, men är GAS-festivalen egentligen något mer än en Metaltown eller Pier Pressure för konstmusikfansen? Teori och kontextualiseringsbehov istället för svåra logotyper på svarta t-shirts och genomarbetat raka luggar.

”Årets festival presenterar indi­vider, grupper och fenomen som kännetecknas av ett brinnande engagemang och som alla har en potential att skapa debatt. Artister och akter har en öppenhet inför nya möten samtidigt som man klart kan se varje artists särart.” Ur Stefan Mossenmarks

programförklaring. Ambitionen är härlig, men det är inte härligt om det i praktiken innebär att jag bara för att jag vill se Phill Niblock snällt måste lyssna till en skådespelare som läser högt ur Förenta nationernas stadgar i en kvart. Personligen är jag ytterst fascinerad av den inte helt okomplicerade förening som Niblocks kalla drone och hans filmer av ”urbefolkningar” utgör. Här kan ni föra ett samtal om demokratisering och engagemang, det vore säkert roligt och spännande.

Göteborgs drone-elit verkade nöjd ändå. Och även om jag inte kunde framkalla någon vidare entusiasm bjöd Niblock och protegen Thomas Ankersmit tveklöst på en högklassig show, där Ankersmits mest orkestrala parti var bäst. Annars föredrog jag helt klart när min kompis Johan fick högfrekventa

3/4 toner att låta som popmusik dagen därpå. För mig inleddes alltså festivalen med Niblock/Ankersmit och den avslutades med Rowe och norrmännen. Däremellan spelade flera artister som både var jättebra och under 70!

En av dessa var Mattias Nihlén, som för första gången någonsin presenterade en bandversion av sitt Ved. De avslutade premiärkvällen på Pusterviksteatern och det var inte utan förväntningar som jag såg bandet inleda spelningen med ett par minuters rätt traditionellt Ved-drönande. Sedan introducerade man långsamt nya former och ett offensivt trumkomp tog ledningen. Blickar utbyttes på scenen och det var både lite spänt och lite spännande. Det var en försiktig och glidande upptakt som sedan tonades ner ytterligare för att slutligen malas ner i den effektiva maskin

som bandversionen av Ved ska visa sig vara. Den här musiken känns som en fulländning av ett uttryck. Den är fullständigt självklar och samtidigt originell. Mattias är kompromisslös utan att vara världsfrånvänd eller förutsägbar. Det är funkigt. Ved är det enda bandet på hela GAS-festivalen där rytmik och harmonik är ett, arbetandes mot ett riktigt hederligt sväng.

Jag är inte bekant med Steve Reichs senaste verk ”Double Sextet” (uruppfört 2008) när NEO framför den på Nefertiti under fredags­kvällen. En livs levande sextett spelar till en inspelad sextett. Utan att tuta i egen lur slås jag att jag genomförde precis samma idé i en Reich-inspirerad dänga med min jazzgrupp just 2008. Jag hinner tänka att det här är rätt klassisk Reich och att det är jättebra innan

en man i pensionsåldern dyker upp bakifrån och slår mig stenhårt på armen. Han hastar iväg lika snabbt som han dök upp. Det är konstig stämning. Några timmar och en strupsångerska senare avslutar jag kvällen halvsovandes till NEO:s oerhört vackra framförande av Gavin Bryars ”Jesus’ Blood Never Failed Me Yet”.

Söndagen var William Basinskis dag. Festivalens mest lyckade lokalval val var utan tvekan att placera Basinski på en liten platå strax ovanför bassängen på Hagabadet. Det var en fantastisk upplevelse och något annat än det där ”att gå på konsert” som man ju är så van vid. Det är - i positiv bemärkelse - en lite märklig situation att i en och en halv timma flyta runt i en pool med främlingar och bekanta. William Basinski spelar ”Vivian & Ondine”, förmiddagssolen strålar in genom

4/4 takfönstren, vattnet är bara lite för kallt och volymen bara lite för låg. Det är med andra ord nästan helt perfekt.

William Basinski

Direkt från bassäng via bastu och dusch till en konsert med Hans Appelqvist. Med barytonsax som främsta melodiinstrument, upp till tre akustiska gitarrer och en sjungande dinosaurie gjorde Appelqvist festivalens allra bästa spelning. Jag har aldrig tidigare sett en regelrätt Hans Appelqvist-spelning, men jag tänker mig ändå att han nog aldrig har varit bättre.

”Vad som helst kan hända” är en klyscha som ofta är tänkt att ge ”experimentella” musikaliska sammanhang ett existensberättigande. Under Appelqvists spelning känns den faktiskt sann för första gången på väldigt länge.

Det är en genuint spännande upplevelse. Det är lätt­samt och knepigt och stört. De många och tomma orden är äntligen

betydelselösa. Ibland behöver det varken vara svårare eller enklare än så.

Viktor Sjöberg

Foto: Ashleah Sjöberg Brack

05. Per’s picks of 2010, part 1: The Secret History

The Secret History

1/8 The World That Never Was, the freshly released debut album from The Secret History, starts with what I presume to be the voices of Italian soccer fans rejoicing. I've never quite under­stood the appeal that sports seem to have on a vast number of people worldwide, so at first it leaves me in a bit of aesthetic discomfort. But as the music kicks in I come to the realization that, even if it's hardly probable that I'll ever sit in front of the telly rooting for a group of color-coordinated athletes battling it out with another group of color-coordinated athletes, at least I can sympathize with that basic "us against them"-mentality. Because I do have a team that I root for. A team of my own.

The members of my team however doesn't play together at an arena against an easily defined enemy,

2/8 they might actually not be aware that they are fighting together at all. But whether they know it or not, I do believe that the people involved share a lot of kindness and conscience and good, old-fashioned indie mentality and ideology together. I will here in a series of articles present some of the members of my team, those ones who've released an album during 2010 of power, integrity and musical beauty. And if my team have a star player, then it undoubtedly is The Secret History. I've had a relationship of love and friendship with this group for fourteen years, and if you're wondering how I possibly could have devoted such long time to a band who've just released their debut then I guess it's time for a re-cap.

The Secret History are rising from the ashes of much loved NYC indie

legends My Favorite. I guess one should actually bracket the much love with quotation marks, since they unfortunately never received the accolades that their fans believed they rightly deserved.

It is probable that their music just were too smart and too beautiful to succeed since, as history have told us, artists who actually manages to combine heart on the sleeve sincerity with wit rarely becomes the darlings of the music press. They only focus on the former, leaving the world for most people less interesting, less intelligent because of it.

But for some reason My Favorite did manage to seize a moderately sized but faithful audience here in Sweden, returning several times to keep sensitive aesthetes dancing with tears in their eyes to peaks

of human creativity like "Working Class Jacket" and the achingly perfect "Burning Hearts". And these trips to Sweden weren't only beneficial to the audience, the band have themselves said that the gigs My Favorite did here persuaded them in times of doubt to keep going even if they were largely ignored in their homeland. But in 2005 the good times came to an end when singer Andrea Vaughn announced her departure from the group, and with that the rest of the bunch decided to drop their all too fitting, but highly ungoogable moniker to start anew.

Now, five years later, we at last have The World That Never Was. My Favorite is now The Secret History, and two new vocalists have been added, Lisa Ronson as lead singer and Erin Dermody on backing duties. But everything is still all the

3/8 same. In a good way. Released on connoisseur label Le Grand Magistery, TWTNW gives us at times a harder edged sound, bringing to the forefront the 70's glam rock influences that was always lurking about in My Favorite, while toning down, but still retaining, the 80' synth/post punk sounds. And the pale spectre of classic, british indiepop is of course still looming heavily above it all. I do hope that the rawkier sound (which at one point even takes the music into full-fledged heavy metal territory. Lovely stuff!) won't deter listeners of a more "twee" inclination, because it is an elegant, eloquent record, both musically and lyrically, whose heartfelt, manufactured sounds in my world makes it the proudly black sheep of a family who includes the likes of Prefab Sprout and The Blue Nile. Big words perhaps, but that

is the way I speak. And this graceful beast deserves them.

I sent off a few questions to The Secret History's songwriter and lyricist Michael Grace Jr about the new record. This is what the man had to say.

So, it's been five years since the demise of My Favorite until the release of The World That Never Was, how has the last years been treating you and the rest of the crew? Was it easy to decide on getting your ass out there and find a new vocalist, or did you guys ever think about throwing in the towel?

It wasn't easy at all to find a new singer, but luckily we did before the impulse to give up overtook us. I mean I'd compare it to moving to completely new country. You are

still you, but all the short-cuts and routines you had to express yourself are gone and you have to find a new way, a new path. But when I give up, it will because I want to, not because a collaborator decides to do other things.

How is your relation to the album now when it is out and about? Do you avoid the recordings, or do you revel in them? Do you ever sit down for a prolonged amount of time to hold and look at the record?

Honestly this is the first thing I've ever done that I've enjoyed listening to with two years of it being released. It's within 10% of what I wanted it to be, and what I wanted it to be was “Wuthering Heights”, “Night of The Living Dead”. It’s a pretty good pop record, and a pretty good work of art, and you can't say that about

The Secret History

4/8 many records of the last ten years. Now in terms of sitting down and staring at the record... I don't need to... I just close my eyes and I'm in the cover photo, in the world that never was. I’m always just a wormhole away.

Would you be offended if I'd describe your music as crescendo porn?

Crescendo porn, isn't that redundant? I am only offended by fascism and the lazy university student notion that the universe is without magic

Well, what I meant is that your works, almost all of them, feels like they're fetischizing the noble art of dramaturgy and climax. And many times we are treated to an extra, totally different chorus at the end as a way to pump up the

5/8 song to a higher level, instead of using clichés such as changing into a higher key. Is this something you think about while writing the songs, or does it just come by default?

Ha ha sometimes people say that I go too far. I am jealous sometimes of two minute pop songs. I was listening to the first Lucinda Williams album on Rough Trade, and she didn't so much as write a middle eight on any song. Just verse/chorus... sometimes we'd get a bridge. I think you make a good point about dramaturgy. I write parts based on where I want the story or feeling to go, not on traditional patterns or gimmickry, though I'm always for a good gimmick. So we sometimes get this operatic ending. “Crescendo porn”. It’s not very pop of me, or maybe it's a postmodern reality. It takes

three pop songs in a bus wreck to capture one mediocre life.

If My Favorite was by some called an 80s retro band then The Secret History is more obviously referencing the 70s. Was this a conscious decision to separate the band from it's predecessor, or just natural progression? If there had been a second full length from My Favorite do you imagine that it would've sounded quite alike to this one or not?

I'm not sure it was conscious at the beginning. But I see the 80s as this Faustian illusion of possibility and ecstasy through machines and plastics and cosmetics. Emotions as objects, products. And I think I dealt with that well in My Favorite. I suppose the 70s are more about the faded, failed promise of the 60s becoming

this complex swamp of experiments and radical expressions. A real concrete desperation and loss of bearing. But I think there is actually a mix of 60s/70s/80s on the record. I think it would be fair to say it's aesthetically about the end of the 20th century. Skipping through time and ending up in the 70s like the cast of Lost. I think if My Favorite had made another record it would have gone in that direction, but the end felt like the end of a dream, and I think that left us in a similar place as say Roxy Music. Nothing but trinkets and souvenirs. Or perhaps I just want to follow Lawrence's trajectory very closely.

Some of the songs on the album go quite a way back, for example ”Death Mods” must at least be eight or nine years old, since that's when I first heard it on a My

6/8 Favorite live webcast. During how long a period have the tracks on The world that never was been written? Which ones are the earliest and the latest?

“Death Mods”, “God Save”, “Backwards” and “Johnny Nightmare” are the oldest being potential My Favorite songs, though they all evolved in this band. “Living Dead” & “How I Saved My Life” were actually recorded and released by My Favorite. “Johnny Anorak”, “Stalingrad”, “Love Theme”, “Sister Rose”, “Palermo”, “Sex With Ghosts” are more recent. But honestly it all feels like one slow crawl away from wreckage. Is one meter of the dirt really distinct from another?

Most of the reviews that I've read of the new album has been very positive, and righteously so, but its eventual success can be hard to

gauge for a little swede on the other side of the Atlantic. Are you getting at least modestly more attention in the States now with the new project, or are you still doomed to only be loved to death by a precious few lucky enough to get exposed to your music? Although one could argue that there are at least some fates worse than the latter.

I really can't gauge the attention we are receiving here. It's not like Sweden. Over there if Sound Affects or Benno were writing about you and P3 were playing you, it seems like you had people's ear. The “spiritual” legacy of puck and indie really lingered there for some reason. Only commerce moves quickly across the Amercan plains. Art dies in the desert.

People who hear it seem to really appreciate the record. Shows have

been good, and people are excited. But getting casual music fans aware of it is difficult. Certain influential music blogs refused to as much as review a track, even though they covered my previous band frequently during a more innocent age, even though some of the bands they currently champion name me as an influence. So I think to some degree that syndicate, that sensibility doesn't know what to make of us. Subculture without content is a pose, and posers see actors as a threat. Because if words and melody and meaning become more important, then maybe blogs and dilettante ghetto aesthetics become less. You know what I mean?

If The Smiths were a Brooklyn band now, certain folks would turn their nose up at them on their way to see The Drums with no sense of irony. Our age is not Gilded, it's Dark.

7/8 So anyone who wants to love us to death is welcome, but they'll be the French Resistance, the White Rose Collective, the Garibaldini. There is no framework in America right now for what we are doing to be terribly "successful." The kids are being Dum Dum-ed down. But they'll never walk alone.

Unfortunately I have to say that the disaster, the disease of hipsterism have hit Sweden as well, and hit it hard. I think it's hard for any western country to avoid it these days, now with the flattening of the earth called internet. Even though I love that these post-post-modern days allows everything, reveres everything, it sadly seem to result in artists wearing their influences on their sleeve and only on their sleeve. The references is there to check and nothing more. The numbers of actually interesting

acts are dwindling for every year, and I don't think it's because I'm getting older, it's because I have the patience to listen. Maybe we need a new art? What acts of pure, blinding light do you feel are worthy of mentioning in this day and age?

I mean it's something I go over in my mind. Were Huggy Bear really better than Grizzly Bear... or am I just remembering exciting times and feelings? Biased? In the end I think it comes down to one's motivation and sense of purpose. And I'm not sure the current crowd has the same “belief” that Style Council fans had, or Smiths fans, or Sarah Records fans or Riot Grrrls etc. Now that may be a side effect of the technology. It's hard to have “sub-culture” when everything exists in an instantly accessible over-exposed virtual

“surface”. There is no “sub”. I mean we are all hipsters. We've always been hipsters. Lou Reed was a hipster. When Stuart Murdoch wrote about hipsters in 1995, it was like Eazy E writing about niggas. But there has to be a reason to “be cool”, it has to say something about what you think isn't cool. And for the longest time that thing that hipsters were reacting against was usually narcotic capitalism. But I fear the new hipsterism says just the opposite. We can not allow ourselves to become human I-phones. Like a recent writer said, "we are not gadgets".

I don't know about pure blinding light, Per! I'll take a few candles and torches. I'd be satisfied if The Secret History were a torch. As far as a “New Art”. We don't need a new art, we just need a renewed

8/8 commitment to making it. The rest will take take care of itself. People just need to be willing to be a little more audacious. A little less calculating. They say the personal is political, but the aesthetic is political too. Start with chords, melody and a story you know something about. I suggest a walk in the woods.

”The Swedish stakes have all gone sour” Lisa sings on one of the tracks on the album, I sure hope that isn't so! Do you have any plans yet to come back to our viking shores with Secret History? We need your love, and you need ours. You know that.

The "Swedish Stakes"? Why do I bother to print a lyric sheet? Hell we even made a digital booklet for Itunes. Also what kind of Sarah Records fan are you? The lyric is

“The sweetest aches have all gone sour!” However that is a great misshear! I'd like to think we could come back and conquer Sweden again, but only time will tell. Next year we will be recording, and the only place we want to play is Gothenburg.

"The World That Never Was" is available to buy from Le Grand Magistery or for streamed listening at Spotify.

Per Johansson

06. Deutsche Elektronische Musik

Deutche Elektronische Musik

1/5 Soul Jazz levererar med jämna mellanrum stiliga samlingsalbum som gör anspråk på att sammanfatta epoker och genrer. Det finns för­stås ett problem med det där undervisande, överblickande greppet – ett problem som kan resultera i en intressant booklet, men ett livlöst och fegt urval. För några år sen gav man sig på acid från Chicago med dubbelalbumet Acid – Can you Jack? och det fungerade, bortsett från några mindre relevanta utflykter från 90-talet, alldeles utmärkt. Acid är en tydligt avgränsad musikstil med begränsat uttryck, åtminstone sett med lekmannens ögon, och på två skivor fick man ihop lysande, illustrativ musik (även om de mest närsynta även här hade synpunkter på urvalet).

Det tyska 70-talet låter sig inte samlas under en flagg lika lätt,

2/5 men det är intressant att Soul Jazz släpper Deutsche Elektronische Musik - Experimental German Rock And Electronic Musik 1972-83 just nu. Jag minns 90-talets krautrevival och hur den brukade ta på mig, men på senare år har inflytandet från den här epoken nästan tagit sig absurda proportioner. Ibland tror man att allt gott kan härledas härifrån. Sant är att få rörelser har fått ett större genomslag under så långa, återkommande perioder. Verkar man utanför en anglosaxisk sfär är det lättare för historieskrivarna att bunta ihop vitt spretande scener till en enda, och så kan det ibland kännas med krauten – det räckte med att det var tyskt. Börjar man sen skärskåda de tongivande banden ser man dock att flera av dem delade bandmedlemmar och inte sällan producent – Conny Plank. Är Plank

inblandad kan man utgå från att det är bra, det har länge varit min förhållningsregel.

Jag har till exempel alltid varit kluven inför Can, och inte främst för att de i sina funkigaste stunder lät som James Browns teutoniska kompband, utan för att deras trummor tidigt i karriären var felproducerade. Långt bak i mixen, kraftlösa – ett sanslöst resursslöseri, då man hade tidernas kanske bästa trummis, Jaki Liebezeit. Plank hade garanterat lyft fram dem och satt stopp för eventuella hippietendenser. På Deutsche Elektronische Musik medverkar Can med två lite senare spår, ”A spectacle” och ”I want more”, och där låter trummorna rätt, men jag kan inte låta bli att tänka på Liebezeits närmast överjordiska insatser på Michael Rothers tre första soloskivor

– egentligen de enda exempel på trumspel som kan framkalla tårar – varför finns inget därifrån representerat här? För mig personligen är det, jämte Kraftwerks samlade produktion och det bästa med Cluster, scenens allra främsta skivor, garanterat mer relevanta för 10-talet än exempelvis San Francisco-proggiga Gila, som här medverkar med den lättglömda ”This Morning”. Även Amon Düül II och Ash Ra Tempel påminner mer om vanliga, nerrökta amerikanska Woodstockband och deras status bör nog omvärderas.

Ash Ra Tempel blir dock intressanta genom två av sina medlemmar; Klaus Schulze och Manuel Göttsching. Schulze, med ganska exakt hundra album i sin diskografi, borde väl ha fått med åtminstone ett spår på en sån här samling? Och om syftet är att belysa det tyska 70-talets

3/5 ständiga aktualitet är Göttschings solokarriär betydligt intressantare än Ash Ra Tempels; hans E2-E4 har det ju surrats oupphörligt om på senare år.

Man kan förstås påtala fler brister, som kanske grundar sig mer i personlig smak än krav på korrekt historieskrivning. Själv saknar jag bidrag från Riechmanns enda album Wunderbar, en mästerlig uppvisning i svävande lättkraut. Att Kraftwerk skulle släppa iväg något material hade väl ingen räknat med, men en tjusig sak som ”Tanzmusik” från deras mindre genomlyssnade period hade gjort sig bra här.

När man på 90-talet talade om kraut nämndes framförallt tre band; Can, Neu! och Faust. Samtliga är representerade här och jag har redan dryftat mina problem med Can. Jag har faktiskt aldrig varit helt

bekväm med Faust heller, förutom den fantastiska ”Outside The Dream Syndicate” som de gjorde ihop med Tony Conrad. Det är ett utsökt, hårt disciplinerat verk, som dock tar upp för lång speltid för att rymmas i ett sånt här sammanhang. Vi får ”It’s a rainy day, sunshine girl” från bandets andra album och jag tänker på BBC:s briljanta Krautrockdokumentär The rebirth of Germany från förra året, där Faust bekräftade mitt intryck av dem som lite för kollektivknasiga.

Neu!, däremot, älskar jag fortfarande innerligt. ”Hallogallo” låter fortfarande extremt modern. Få band har gett upphov till ett helt sound, få band höll en lika envist konsekvent linje som Neu! under sin tre album korta karriär. Det hade inte gått att dra det mycket längre. Dessutom tog ju Michael Rothers solokarriär vid,

och Klaus Dinger bildade La Düsseldorf ihop med brodern Thomas. De nådde stora inhemska framgångar men är annars fortfarande ganska undervärderade.

Att Michael Rother skulle kunna göra något nytt av sitt gitarrspel var inte helt oväntat – Klaus Dinger måste ha haft en svårare uppgift att gå vidare från motoriktrummandet. Han gjorde det genom att uppfinna en ny sorts knäpp popmusik, som till stora delar byggde på iscen­sättningen av nostalgiska ljud (ett telefonsamtal från farmor), roliga synthljud, barnprograms­melodier och ibland skrålande sång i bakgrunden. Det finns samtidigt något djupt gripande med deras musik, väl fångat här i ”Rheinita”. Jag gissar att det var här Der Plan tog avstamp inför nästa stora tyska våg.

4/5 Några av skivans finaste stunder bjuder Cluster på. ”Heisse Lippen”, från deras tredje album, mästerverket Zuckerzeit, visar ett band i toppform som med enkla medel gör helt nyskapande technopop. Lika bra är Harmonia, som är Cluster plus Michael Rother, och emellanåt Brian Eno och Conny Plank vid rodret. Så mycket genialisk skaparkraft att studion borde ha imploderat – det mest imponerande är väl att det låter så pastoralt avslappnat; magisk, stjärnklar musik. Roedelius och Moebius har gjort så mycket oerhörda saker att det blir en aning futtigt att få några pärlor utströdda så här. Deras bandkollega från tiden då Cluster stavades Kluster, Conrad Schnitzler, har jag sämre koll på, därför är hans bidrag ”Auf Dem Schwarzen Canal” en välkommen fullträff i sammanhanget. Hans karriär kantas ju av fragmentariska

skivsläpp, snarare än strängt sammanhållna album.

Jag gläds även åt Popol Vuhs enorma ”Aguirre 1”; det är ett av de vackraste stycken jag vet. I dokumentären Kraftwerk and the Electronic Revolution talas det om Popol Vuhs visionär Florian Fricke och hans enorma Moogsynthar i en avskild bergsby. Para det med Herzogs surrealistiska 1500-talsskildring så förstår man Frickes ambition att flytta framtiden 400 år bakåt i tiden. Det låter inte som något annat.

Det var just det som var de här tyska bandens styrka under 70-talet; man kunde skapa något helt eget eftersom man inte hade anledning att vara nostalgisk. Det var bara att ge sig ut i skogen och blicka mot stjärnhimlen, som Cluster, eller att återskapa

rymdens tomhet i ljud, som Tangerine Dream, på album som Zeit (1972). Tangerine Dream, ett av mina absoluta favoritband, gynnas annars väldigt dåligt av samlingsskivor. Deras 70-tal måste man ta sig an i sin helhet, annars missar man väsentliga bitar. Det har Soul Jazz förstått, och lite överraskande har man valt ut ”No man’s land” från 1983 års Hyperborea. Mycket glädjande, inte minst för att jag själv ofta har avskrivit bandet från 1980 och framåt. Det här är dock en liten godbit, ganska långt från de patenterade sequenzermattorna, snarare finurligt lekfull elektropop som minner om 90-talets tidiga Warp-tolvor.

Det är lite mer såna oväntade initiativ jag annars saknar på Soul Jazz samling. Para de obligatoriska fullträffarna från Cluster,

5/5 Harmonia, Neu! och Popol Vuh med undangömt guld från de stora elefanterna, samt lite oväntade bidrag. De mer okända namnen här, som Between, Ibliss och Kollectiv tillför inte mycket nytt.

På det stora hela blir det väl ungefär en hel skiva med bländande musik och en med utfyllnad, men det bestående intrycket är att den här epoken är för omstörtande för att klämmas in på en dubbel-cd. Det finns helt enkelt ingen anledning att nöja sig med detta och man får en bättre ingång genom närstudier av de mest framstående banden. Det är också ganska svindlande att så här i efterhand lyssna på musik från det tidiga 70-talet så sprängfylld av nyskapande idéer och utmanande ljudvärldar, och samtidigt fundera på vad som kom efteråt; punken – reaktionär, gitarrbaserad – låt vara slarvigt

spelad - men i grunden djupt konservativ rock’n’roll. Tyskarna hittade förstås sin egen väg ur det där och jag tror att Soul Jazz skulle kunna utvinna betydligt mer med en retrospektiv över den efterföljande Neue Deutsche Welle, som gav oss så många briljanta popsånger.

Joakim Sandström

07. Testbild! “Astroboy” vs Pär Thörn “Alla dina sändare nu förfallna till röst”

ALLA DINA SÄNDARE NU FÖRFALLNA TILL RÖST

tvåspråkiga ensamma liv
förlorade dagar i mellanvästern

elektriska boulevarder
ögon, vågformer

svälj din stolthet!

bilder av hjälplöshet
gamla kungar och drottningar

Radiostationerna:
- Deras fader i damm

Alla dina sändare nu förfallna till röst

Text: Pär Thörn

08. Omslag: Viet Cuong Truong

Viet Cuong Truong

1/4 För två år sedan ställde Viet Cuong Truong ut ett svart torn på Konstfacks vårutställning. På en skylt utanför stod det: ”Upplevelsen av installationen är endast avsedd för en besökare i taget. Barn måste ha sällskap av en vuxen.” Den ensamme besökaren fick treva in i tornet genom en korridor i totalt mörker, för att i det inre rummet översköljas av ljus i sakta skiftande färger från taket. Beroende på färg (lila, rött, blått, grönt, gult) uppenbarades tryck av bergstoppar på väggarna i det smala rummet. Ljuset från taket reflekterades i en brunnsliknande golvspegel och någonstans ifrån hördes dov loopad musik.

Det är en av mina största konstupplevelser. Och att titta på Viet Cuong Truongs omslag till detta nummer av Friendly Noise ger ungefär samma känslor, om än mindre fysiska. ”Svindel”, får jag ur mig, och det räcker kanske. Redemption, som tornet och hela magisterprojektet kallades, utgick från Richard Wagners tankar om ett ”Gesamtkunstwerk”, det perfekta allkonstverket som inrymmer allt: tragedi, ritualer, besvärjelser, alkemi, det andliga, det sublima; transcendens och frälsning. Det svarta tornet revs när vårutställningen var slut. Men tankarna lever fortfarande kvar, berättar Cuong idag.

Redemption handlade primärt om att utveckla min arbetsprocess – att våga ta vatten över huvudet, bränna broar för att tvingas

2/4 göra mer än jag annars hade gjort trots eller tack vare att jag riskerar platt fall. I det avseendet är Redemption alltid aktuell vare sig det handlar om "det perfekta allkonstverket", "det perfekta arbetet" eller "det perfekta livet".

Viet Cuong Truongs familj kom som flyktingar från Vietnam 1979. Då var han ett år gammal. De bodde ett tag i Lokabrunns flykting­förläggning för att sedan flytta till Karlskoga. I slutet av 80-talet flyttade de till Helsing­borg. 2002 började han programmet för grafisk design och illustration på Konstfack, från vilket han alltså tog sin Magister­examen 2008. Sedan dess jobbar han som frilansande grafisk formgivare.

Berätta om omslaget till FZN #5 – hur tänkte du?

– Jag valde att låta tankarna kretsa vilt kring musik och ljud i allmänhet. Musik i sin minsta beståndsdel är ju vibrationer som hjärnan tolkar. Därifrån började jag fundera på strängteorin inom fysiken som beskriver kosmos minsta beståndsdelar som vibrationer istället för partiklar. Sträng­teorin har varit ett försök att ta fram en förklaringsmodell som kan förklara allt om universum.

- Jag funderade på ett stycke ur Silmarillion av J.R.R Tolkien / Christopher Tolkien som jag läste för många år sedan. Arda (världen) skapas som en manifestation av Ainurs (andeväsen) sång. Tolkien hämtade många idéer från Bibeln och från skapelseberättelsen hittar jag samma händelseförlopp. Från början fanns inget och sedan börjar Gud skapa med en befallning. "Gud sade: ..." och världens skapelse börjar

med ett ord – ett ljud, en vibration – och då är jag tillbaka på strängteorin att allt är vibrationer med slutsatsen att allt kan vara musik.

- Med idén klar gällde det att hitta ett visuellt språk för att hitta rätt stämning. Himmel och stjärnorna får representera kosmos och det ursprungliga. Norrskenet – den mystiska guden. Landskapet – det betraktaren ser och kan ta på och i viss mån kanske förstå. Jag låter rubriken vibrera som en hint att allt omslaget representerar är musik och musik är allt. Vilket kan vara lämpligt för ett musikfanzine.

Vilket förhållande har du till musik när du jobbar? Lyssnar du på musik då?
– Usch! Här skäms jag en hel del. Sedan månader tillbaka lyssnar jag inte på musik. Jag har lätt för att

3/4 bli extremt insnöad på det jag för tillfället har i skallen och lägger enorm fokus på det, med konsekvens att allt annat som inte finns i blickfånget blir eftersatt. Just nu befinner sig musiken i periferin. Förhoppningsvis kommer intresset för musik snart tillbaka.

Att Viet Cuong Truong håller sig fokuserad under en arbetsprocess har jag sett på nära håll. För ett år sedan (alltså ett år efter Redemption) spenderade jag en halv dag i hans dåvarande ateljé några trappor upp på Konstfack. Det var en skoluppgift; på JMK skulle vi göra ett arbetsplatsreportage.

Jag var ”flugan på väggen” och Cuong var inne i slutarbetet med den grafiska formgivningen till vårutställningen. Något som hade tagit dygnets flesta timmar i flera månader. Arbetsbördan var enorm och

betalningen minimal. Under en paus berättade han:

– Vad jag är bra på det är att jobba väldigt, väldigt mycket. Jag är dålig på att slappna av, släppa det hela och gå hem. Jobbar jag mycket sover jag bättre.

”En blomma för Konstfack”, kallade jag till slut reportaget. Cuong och hans kumpan Alexis Holmqvist hade gjort en blomma. Eller rättare sagt 719 varianter av en blomma. De hade skickat ut en enkät till student­erna på Konstfack där de själva fick definiera sitt examens­projekt: Hur politiskt är verket, på en skala mellan 0 och 6? Hur mycket art? Beauty? Tradition? Playful? Commercial? Och så vidare. Utefter deras svar skapade de individuella blommor där kron­bladens form, längd och färg visade svaren. De hade uppfunnit en ”Floraformel”.

”Biografisk” fanns inte med som alternativ i enkäten. Men nu frågar jag Cuong om han ser sin konst som biografisk på något sätt.
– Är inte all konst biografisk på en glidande skala?

Dina verk är väldigt varierande, teknik- och innehållsmässigt. Allt från överdådiga Redemption till en floraformel till illustrationer av fantasidjur, katter, apor, berg och skog. Vad för slags konstnär skulle du själv säga att du är? Ser du dig som en konstnär eller grafisk formgivare? Och varför det ena eller det andra?
– Andra kanske upplever att mina arbeten spretar en del i uttryck. Men så ser inte jag på det. Jag ser en ganska tydlig tråd i mycket jag gör men i botten kanske det handlar om att jag främst ser mig som grafisk formgivare. Oftast handlar det om att lösa projektspecifika

4/4 problem och då upplevs olika projekt kanske spretigare, medan man som konstnär ofta jobbar betydligt längre och går djupare med varje enskilt projekt. Men i det stora sett över längre tid uppstår ändå en tydlighet mellan alla arbeten. Att jag främst ser mig som grafisk formgivare handlar främst om att det är en bra beskrivning av hur min arbetsprocess brukar se ut och hur jag ser och löser problem.

Viet Cuong Truongs hemsida hittar ni här. Där kan ni bland annat se hela processen i byggandet av Redemption. För en månad sedan vann Cuong och Alexis Holmqvist guld i design- och illustrationstävlingen Kolla! för sin Floraformel, i kategorin ”Rörlig bild – Digital identitetsdesign”. Motiveringen löd: ”Växande blommor är egentligen en uttjatad metafor för elever,

här med en klokare portfolio blir det bra. Tung, komplex och ändå effektiv applikation. Den tydliga pedagogiken gör både politik och humor enkelt.”

Hugo Lavett

09. Loops: Issue 02

Loops Issue 02

1/3 I Elisa Ambrogios novell Up Cedar Hill, som utspelar sig 1984 och sträcker sig mellan sidorna 38 och 45 i den mycket ambitiösa blandning av musiktidskrift och essäbok som utgör Loops 208-sidiga andra nummer, öppnas en grav. Jag vet inte om gravöppningen i fråga är avsedd att illustrera ett bakomliggande tema, men väl förstärker den de intryck jag får vid första anblicken: Det väller fram spöken när man vänder upp sidorna.

Redan på omslaget ställs två 1980-talsikoner bredvid varandra på nästan exakt samma sätt som jag minns att idoltidningen OKEJ gjorde i ett bildreportage just 1984: Kyska, oskuldsfulla Michael Jackson mot farliga, sexiga Prince (ungefär). Ett ytligt svep över innehållsförteckningen hittar ännu fler gamla saker som postpunk och Manchester, året 1973, The Cramps, Napalm Death, David Mancuso & the Loft, Thom Yorke osv.  Det drömska, mytiska skimmer som förknippas med omslag till gamla jazzskivor speglas ironiskt i illustrationer av de omskrivna eller nämnda skivorna i stiliserad form: Stone Roses debut, ZZ Tops Eliminator, The Orbs Adventures Beyond the Ultraworld och Giorgio Moroders From Here To Eternity m fl; alla handskas de med sitt åldrande genom att posera som ursnygga klassiska vinylskivomslag.

Så tidstypiskt. Popmusiken har haft totalt fokus på att åldras ett tag nu och givetvis påverkas den av att vara fullt upptagen

2/3 med att vårda sina gamla minnen. Det gör någonting med förväntningar och fokus, med vilka värden som upphöjs. Man bläddrar i fotoalbumet, ser sådant som man vill minnas: De skivförsäljare som det går bra för har mycket återutgivningar i sina sortiment, gärna på vinyl. För artisterna har det blivit lukrativt med konserter där man uppför något av sina mest klassiska album från början till slut. Majoriteten av musiktidningarna fokuserar på mytbildning; på att berätta så mycket som möjligt om inspelningarna av skivorna som anses vara klassiska. I det andra spektret finns de minnen och njutningar som glömts bort eller förträngts under ett liv; drömmar och svårfångade minnesfragment; det undermedvetna.”Hauntology”-begreppet har använts en del de senaste åren för att analysera och beskriva

detta, men även ”hypnagogic pop” och ”guilty pleasure”-trenden kan nämnas här. Ducktails musikaliska drömlandskap med beståndsdelar från fragmentariska 80-talsminnen och förträngda njutningar som Chris de Burghs ”Lady in Red” och Don Henleys ”Boys of Summer” är typiska.

Loops, som publikation, står mitt i detta och blickar åt olika håll. Antecknar, bearbetar, fördjupar. Vill gräva djupt och veta allt, som en terapeut. Inte minst märker man en önskan och förhoppning om att det ska gå att utvinna ny, ännu icke-använd energi ur gamla fossiler. Andy Miller knyter an till en aspekt av detta i sin artikel om Serge Gainsbourg. Han menar att Gainsbourgs utskällda, svårlyssnade nazistskämt Rock Around the Bunker och hans bortglömda beställningskampsång åt

israeliska armén, ”Le Sable et le Soldat”, är lika centrala som de upphöjda, kanoniserade Histoire de Melody Nelson och ”Je t’aime  … moi non plus”.  För att väcka liv i artister som gjorts uddlösa, klyschiga och förpackade av underhållningsindustrin bör man lyssna på deras ”sämsta”, mest utskällda skivor, menar Miller. Man bör följa sidospåren. Endast på så vis kan den energi som skapat artistens position förstås och hållas vid liv. Samma tanke går igen i Matt Thornes Gigolos Get Lonely Too, första delen av en essä om Prince sidoprojekt och skyddslingar.

Mark Fisher dyker djupare i sin essä Why Don’t Groups Split Up Anymore? Hans analys är marxistiskt färgad. Han beskriver popmusikens tidsåldrar och deras olika produktionsvillkor.

3/3 Föreställningen om att band bör lägga av efter en tid, varifrån kommer den?, frågar sig Fisher.

Hans begrepp ”capitalist realism”, som grovt översatt innebär en kapitalistisk världsbild i avsaknad av alternativ, kommer till användning här. Han menar att föreställningen lever kvar hos en del numera till åren komna musiklyssnare vars ideal formats i en tid när den kapitalistiska världsbilden inte ännu var helt allenarådande. Enligt postpunkens ideal där reflektion, analys och självkritik var självklara var det helt naturligt att lägga av när man inte hade några nya estetiska, konstnärliga värden att komma med. Det är inte alls intressant att ställa sig den frågan inom kapitalismen. Artistens fans, som hängivet och troget förväntar sig återupprepning och leverans, blir

härigenom artistens värsta fiender - ur postpunkidealets synvinkel då.

I en sådan här anmälan bör även Paul Morleys 36 000 ord långa Michael Jackson-essä nämnas, bara det att den finns. Fler intressanta skribenter som Simon Reynolds, Owen Hatherley och Tim Lawrence bidrar också.

Faber & Faber och Domino har med Loops lyckats skapa en musiktidning (eller musikbok) som anpassat sig efter tidens villkor. Trots att det mest skrivs om gamla saker kan man säga att den har fingret på pulsen. Den känner efter om det överhuvudtaget finns någon.

Mattias Holmberg

10. Vin+Maskin

Vin+maskin

Premiär för nya Differnet-gitarren i rätta rock-färgen. Rabl Kamptal Vinum Optimum Riesling Reserve 2008 + Schloss Reinhartshausen Erbacher Schlossberg Riesling Auslese 2005. Rabl: klassisk rieslingdoft, ovanligt mjuk smak, nästan lite gräddig med strama syror i slutet, mycket bra. Reinhartshausen med syror som håller sötman i schack och lite knallpulver och aska inblandat i den för en auslese mer normala persiko och honungssmaken.

Bugbrand Weevil + Pinot noir-partaj. Camille Giroud Beaune Les Prévoles 1996, helt mogen med något uttorkad frukt, fortfarande hög syra, höstlöv samsas med hela bondgården. Domaine Mouton Givry Premier Cru 2007, fint pepprig klassisk PN, komplex och syrligt läskande, kanske liten lätt ekbeska på minuskontot.Neiss Spätburgunder 2007, klassisk grön sb, lätt söt godiskaktig ton. Jaffelin Mercurey 2007, ny årgång men fortfarande bästa bas-bourgognen på systemet.

Tomas Bodén

11. These are a few of our friendliest things: May/June

1/1 Roland Kovac - Trip to the Mars (LP, 1964)

Elizete Cardoso (singer)

Chemical Brothers - "Swoon" (song)

Frabjoy & Runcible Spoon - "Animal Song" (song)

Chocolate Barry - "Anzio '66" (song)

The Muffins - Secret Signals (tape, 1989)

The Muffins - Manna/Mirage (LP, 1978)

Showgirls - "Bye Bye mon ami - Plaisir Solitaire (Burgalat remix)"

Greenberg (movie)

Disco Dub Set - "Troyah" (7")

Que Tal America Det kongelige danske musikkonservatorium (building)

Momus - "Adoration" (Hypnoprism videosingle)

New Escapologist #3: The Practicalities Issue (magazine)

Best Before: A Dsico Fanzine (fanzine)

Tim Lawrence, Slow Blow Academy, May 15th (booktalk)

Two Man Sound - "Que Tal America" (song)

Drake feat. Jhene - "July" (song)

Oneohtrix Point Never - Returnal (album)