Back | Home | Old Friendly Noise Label site

05. The Rain Before It Falls

Att släppas in i The Rain Before It Falls, den värld med kvinnor den innesluter och den berättelse som ligger nästan helt i någons egna ord – den äldre kvinnan Rosamonds, parkerad framför fönstret med en mikrofon – är att ytterligare närma sig den sfär av ytterligt väl skrivna, och kända, passager som är Jonathan Coes universum. Som författare är han inte svår: man kliver inte över en tröskel för att mötas av en säregen doft (om man får säga det så) och sätt att uttrycka sig som kräver tillvänjning, utan klarsynen och kontakten börjar i hans böckers första ord. Magin i hans besjälade skrift ligger i känslighet och passioner. Klarögd Canterburysång bryts av smärtsamma leenden och förbyts i satirisk udd.

The Rotters Club är kanske det främsta exemplet: den kan jämföras vid ett temaalbum över det sena sjuttiotalet som har med allt, speglat i en skola i Birmingham. Boken som följer, The Closed Circle, skruvar åt det där leendet och det tvingas vändas inåt. The Rain Before It Falls (publicerad 2007, hittills i år den senaste av Coes böcker ute) är ett kliv närmre en person, inte i självironi, denna gång, utan i form av perspektiv. Humorn är mindre direkt. Det som svindlar är närheten till en persons stämma och boken känns förknippad med den del av brittiskt estetiskt liv som har störst känslighet. På något vis tänker jag på musik från Blueboy, Virginia Astley (Summer of Their Dreams), Jane (”It’s a Fine Day”) när den gamla damen pratar på bandet, vilket transkriberat, och med snabbt tilltagande illusion (man glömmer källan, man glömmer pappret) utgör huvudberättelsen. Rosamond svär inte. Hon har en blick för färger, en förmåga att ställa sig åt sidan (hon ämnar inspelningen åt någon) och den stora verbala förmågan att även släppa fram och ge form åt alla sina tankar efter hand. Om Jonathan Coe i tidigare böcker kunde skriva en känsla, har han nu skrivit en annans röst.

Det går att jämföra med – faktiskt – ett ögonblick i Christopher Isherwood-filmen En enda man. Den stunds panik jag tyckte inföll i filmens slutskede, då filmens själva ögon sluts, med total förvirring över utan och innan och konturerna för vad vi ser, som följd. När den blick man har sett genom försvinner… jag visste inte hur vi skulle fortsätta att titta på filmens miljöer.

Coe, med sina många tragedislut, gillar också avgränsningar. Berättaren har placerat sig vid vardagsrumsfönstret i det hus i norra England som hon flyttat till då hennes liv i London ebbat ut. Hon är tillbaka i sin barndoms trakter, och åter nära det hus på landet dit hon evakuerades under kriget och där hon drogs in i delen av familjen som hon bodde hos. Hon återupplever blodsysterskapet med en krävande och olycklig kusin, som blev början på hennes engagemang i raden av kvinnor i släkten med liknande öden. Hon talar när hon blivit gammal och börjat kunna se mönster och hon talar till en som hon hoppas kunna nå. För berättarramens betydelse spelar 20 bilder en viktig roll, som beskrivs för denna sista person i kedjan, som inte är seende. För var och en av bilderna – foton, vykort… – gör Rosamond sitt yttersta för att återge det de föreställer för sin blinda adressat. Och det är en enastående struktur för boken. Rosamond överger inte sitt uppdrag, men kommer däremot längre och längre in i sin egen berättelse, tills hon kan släppa fram alltmer (från att ha börjat artigt och eftertänksamt). Med den gamla kvinnans rätt kan hon sedan delge det fulla spektrumet av sina upplevelser. Avgränsningen fungerar också genom att det allvetande perspektivet har övergivits. Det är hisnande när någon verkligt gammal vet att hon inte vet: ”This has never been explained to me.”

Den här bokens titel kommer från en låt av Michael Gibbs (jazz­kompositör och ’Rhodesian born’, ett begrepp jag såg någonstans och som tveklöst hör Rosamonds värld till: det är roligt att höra henne beskriva huset i en badort, färgerna på vindskyddet, muslintyg och björnbär). Coe hörde låten i sin ipod när han skrev. Den har klanger som letar sig djupt in i bokens väv.

Ett annat spår på den skiva från 1974 som inkluderar ”The Rain Before It Falls” heter ”By Way of Preface”. Jag vet inte, jag är kanske inspirerad av alla trådar som binds ihop i denna saga, men så sitter man där med den i sin hand, med sidor som i min utgåva rivs isär från varandra i hörnen för varje steg man tar framåt, och så hittar man ett försättsblad med sådan här information:

1. Family secrets – Fiction

2. England – Fiction

3. Reminiscing in old age – Fiction

4. Domestic fiction

…sådant som måste hjälpa de vänliga själar som hjälper blinda att välja talböcker oändligt. Bibliotekarier eller kontaktpersoner som ska försöka hitta något som passar den icke seendes temperament. ”Det ska handla om livet”, ”helst biografier”, ”jag vill ha något med lite spänning”. Och så sitter jag själv med sidor jag sprättat varsamt, men mycket snabbare än jag hade tänkt. Läst snabbt som en talbok…

Katja Ekman