Back | Home | Old Friendly Noise Label site

02. Drömmar om ett vackert förfall

DEATH AND VANILLA

6 MARS, KLUBB KRISTALLEN, KONG, MALMÖ

 

Kristallen måste vara den enda klubb i Sverige där man under en och samma kväll kan höra föredrag från alternativkulturens mest prominenta företrädare i Malmö, delta i gruppdiskussioner, se projektioner av “Kapten Zoom” och “Barbapapa”, lyssna på konkretistisk poesi av Bengt Emil Johnson (inspelad) och barockmusik av von Falckenberg (live) och dessutom uppleva en ytterst lovande premiärspelning av ett ungt Malmöband.

Death And Vanilla släppte redan för ett år sedan den digitala singeln “Godspeed”/”Ghost In the Machine” på franska Beko och sedan i höstas ligger fyra låtar för nedladdning på Bandstand som är bland det mest lovande nya på senare tid. På bandets Myspace står Broadcast, Stereolab och Siouxsie and the Banshees nästan överst på “låter som-listan” och Ghostbox figurerar högt upp i den digra samlingen vänner.

Allt detta ger en ganska god indikation på i vilka hemsökta territorier bandets låtar utspelar sig, men viktigare ändå för att förstå att Death And Vanilla långt ifrån är en i raden av svenska epigoner med dåligt självförtroende är att fästa lika stor vikt vid det som göms längre ner i listorna: Motown, Piero Umiliani, Eggstone. Om jag sedan lägger till att Death And Vanilla tagit sitt namn från en Nick Cave-text, att vibrafon är ett prominent inslag i ljudbilden vid sidan av analoga syntar, gitarr, bas och (riktiga!) trummor och att den emblematiska svartvita Aubrey Beardsley-bilden med en påfågel i förgrunden, som medföljer om man laddar ner Bandstand-kvartetten, är kongenial med musikens romantiska men spöklika stämningar, bör det stå klart att DAV har tillräckligt vida referensramar för att kunna skapa något intressant.

Death And Vanilla

Enligt ett arrangörsrykte var de fem bandmedlemmarna (begripligt) nervösa men förutom ett ivrigt tuggummituggande märktes inte mycket av det. När tekniken (oundvikligen) trilskades behölls lugnet och den potentiellt pinsamma tystnaden fylldes inte bara av sorl utan även av ominöst mullrande bas och spöklikt kvillrande synt, helt i linje med bandets estetik.

När trummaskinen till sist ville starta var “Godspeed” precis lika lysande som på ep:n med sin oroliga och oroande kontrast mellan nervöst uppspeedat rytmspår och rundmjuka vibrafonklanger och eftertänksam sång.
 Death And Vanilla är ju något så utdöende i de här sammanhangen som ett band med en traditionell rockrytmsektion och jag kommer på mig själv att förundras över hur bra jag tycker det låter. I riffbaserade låtar som “Run Rabbit Run” måste jag erkänna att det jag hör kan kategoriseras som rock. Men jag gillar det, åtminstone i Death And Vanillas tappning.

Bandets enkla svarta kläder och nedtonat sympatiska framtoning utgör på Kongs layer cake-liknande scenkonstruktion en perfekt kontrast till det sensoriska överflöd som Kristallen erbjuder. Bandets nadir och zenit utgörs av gitarristen som står längst fram vid scenkanten, nästan inne i den stora plastkristall som tillhör utsmyckningarna denna afton och sångerskan/syntspelaren längst upp på det högsta podiet som konsertens svalt intellektuella poetissa och översteprästinna. Projektioner på flortunna dukar, psykedelisk ljussättning, rökelse – allt detta och mer därtill förminskar inte kraften i Death And Vanillas musik, utan skapar en behagligt narkotisk kuliss i gränslandet mellan Edward Gorey-dröm och vindpinad mailmöitisk hamnmagasinsverklighet.

På en klubb som Kristallen och en konsert som Death And Vanillas vill man uppleva något som man kan (dag)drömma om efteråt. Det gjorde jag.

Joakim Norling

Foto: Krister Bladh