Back | Home | Old Friendly Noise Label site

07. Consider a new start and sail today for the Heartland

Jag har insett att det inte finns någon artist som jag har sett fler Youtube-klipp med än Owen Pallett. Samtidigt händer det ganska sällan att jag lyssnar igenom skivorna med hans före detta alias Final Fantasy i ett sträck. Det finns en täthet i musiken som gör att den hittills har lämpat sig bättre för att avnjutas i små doser.

Samtidigt fascinerar och förbryllar Owen Pallett mig. De otaliga liveklippen med honom är full­ständigt magnetiska, som en balansgång mellan skyskrapor. Genom loop på loop bygger han upp stora katedraler av ljud. Det borde egentligen inte fungera, det borde krackelera och falla samman, men det händer aldrig. Han gör det dessutom till synes utan ansträng­ning, fokuserad som en trollkarl. Ovanpå det hans röst som är så distinkt att han omedelbart äger även de låtar han gör covers av. Jag känner ofta att hans coverval handlar om att mejsla fram vad som egentligen innerst inne redan är Pallett-låtar. Det är bara ingen som vet om det ännu. ”Peach plum pear”, ”Paris 1919” och ”This modern love” har alla annekterats av den 30-årige kanadensaren och när jag nu hör originalen känns de för evigt förändrade.

Det är något med hans person som lägger sig som ytterligare ett lager ovanpå musiken och tar den till nya och oväntade platser. Pallett är på en gång både omedelbar och undanglidande, genomsmart och närmast infantil. Hans referenser är ofta super­nördiga – Nintendospel, Dungeons and Dragons, kanadensiska indie­rockstjärnor och (förstås) Final Fantasy. Samtidigt har han konse­kvent motarbetat att hans musik ska förknippas med storföretag och kommers.

När Pallett nu släpper musik under sitt eget namn – Heartland (album, Domino) – signalerar han måhända en större ärlighet än tidigare. Men det är ingen tydlig självbiografi som radas upp i de tolv spåren. I marknadsföringen pratas det om hur den unge ultravåldsamme bonden Lewis i den fiktiva världen Spectrum talar till sin skapare Owen Pallett. Man skulle kunna fördjupa sig länge i de textlagren, djupt marinerade i fantasyinslag och episka konflikter, men jag känner inte riktigt suget efter att göra det ännu. Jag förstår att Pallett själv är nöjd med texterna (han släppte dem själv långt före skivan) men det finns mer omedel­bara belöningar just nu när jag fortfarande befinner mig i förälskelsefasen. Någonstans under ytan finns kommentarer om upphovsmannens egen roll som berör mig mycket mer.

I plågsamt vackra ”E is for Estranged” sjunger han:

Haven’t you heard? I am a flightless bird.
I am a liar, feeding facts to a false fire.
If pathos is borne, borne out of bullshit–in formal attire,
I’ll score you a string ensemble.

Det är brutalt. Men det är på många sätt en falsk blygsamhet, för även om Owen Pallett kanske lider av samma skräck som många av oss dras med – den om att avslöjas som den fejk vi innerst inne misstänker att vi är – så har han bevisat gång på gång under de senaste åren att han har potential att uträtta storverk. Extraknäcken åt bland andra Last Shadow Puppets och Pet Shop Boys har vässat honom rejält och även om jag själv är lite besviken på det sistnämnda samarbetet har det ändå varit uppenbart att han till slut skulle lyckas nå hela vägen fram. När nu symfoniorkester, trummor och elektronik samsas med Palletts röst infrias många av förväntningarna som jag har haft tidigare.

Det senaste året har jag lyssnat mer på album än jag gjort på länge. Jag fastnar för artister som lyckas skapa och hålla ihop sin egen ljudvärld. Karin Dreijer Andersson kan den konsten, likaså Scott Walker och Patrick Wolf. Men den skiva som jag verkligen har återupptäckt är Björks mästerverk Homogenic som är det jag närmast skulle vilja likna Heartland vid. Pallett har alltid varit konsekvent i sin musik, med tydliga teman både musikaliskt och textmässigt. När han nu för in beats i musiken påminner resultatet om när Björk jobbade med en begränsad palett (hoppsan!) bestående av i stort sett uteslutande stråkar, trummaskiner och samplingar för att bygga sin värld på Homogenic. Att Heartland är inspelad på Island är nog bara en slump i sammanhanget, även om jag önskar att det skulle betyda något. Samtidigt är det musik utan plats och med få andra ljudmässiga referenser än sina egna. Den är sin egen mytologi.

Heartland fångar in mig. Till en början är jag närmast motvillig när rastlösheten i ”Midnight directives” smattrar ut ur högtalarna. Det är musik som oroligt stressar och rusar fram. Men för varje spår som sömlöst glider över i nästa bleknar omgivningen bort och någonstans runt ”Red sun no 5” är jag fast i Palletts värld. Liksom filmen Pans labyrint är det vackert, hotfullt, upplyftande och sorgset om vartannat.

Att skivan är en sådan helhet gör det svårt att välja ut enskilda delar, men om jag skulle försöka omvända någon så skulle jag använda mig av ”The great elsewhere” som svingar sig uppåt mot den allra högsta av himlar, skimrande, stolt och lycklig. Ett större äventyr lär vi inte få höra i år.
Samtidigt är det just vid en koncentrerad lyssning som Heartland verkligen ger utdelning. Skönheten och anspråken förflyttar mig och världen blir ny igen. Jag kan inte låta bli att undra vad det här kommer att göra med mina Youtube-vanor och mitt förhållande till Owen Pallett.

Owen Pallett är, förutom skivan Heartland, aktuell med Sverige-spelningar: på Debaser i Stockholm den 1 april och på Babel i Malmö den 2 april.

Petter Strömberg