Back | Home | Old Friendly Noise Label site

09. Capitalist Realism – Is there no alternative?

Mark Fisher tillhör en skara bloggare som teoretiserar kring musik, kultur och politik i en brittisk vänsterfalang aktiv i ett flertal discipliner. Det löst sammanfogade nätverket utmärker sig bland annat genom märkbart likformiga länklistor och ett nästan cirkulärt refererande till varandras texter. Dessutom skriver somliga av dem för musiktidskriften The Wire.

Diskursen på dessa bloggar, som ofta föranleder det skrivna materialet, är kollaborativt framarbetad så till vida att den ofta bygger på relativt långvariga diskussioner och till viss del på en förståelse av ett vidare estetiskt samband förenat med ett antal införstådda nyckelbegrepp. Inte helt oväntat består Fishers första bok till stor del av en rad texter som redan publicerats på nätet och diskuterats på hans blog K-punk. Titeln Capitalist Realism – Is there no alternative? (Zero Books) anger huvudproblemet. Vi har vant oss vid kapitalism som det enda rådande, fungerande samhällssystemet till den grad att vi inte längre ser något alternativ.

Fishers kritik spänner över sjukvård/hälsa, utbildningsväsende, kultur och arbetsliv med ett ganska tydligt brittiskt fokus. I denna ”capitalist realism” finner vi oss själva ställda inför den totala, individuella valfriheten med självhjälp och coaching som tidstypiska beteckningar. Med valfriheten följer ett fullkomligt ansvar för dina val och även ett ansvar för de eventuella misstag du begår längs vägen. Om misstagen är så grava att de leder till psykisk ohälsa, då vet alla vem som är att skylla. Ingen tanke går till att analysera validiteten i valens definition och dess ursprung från ett absorberande, omformulerande system som automatiskt distribuerar förklaringen till en självförvållad, isolerad händelse. Detta system med så många olika alternativ tillåter dock inget alternativ till sin egen existens.

Som lärare på universitet har Fisher funnit paradoxala effekter av ”capitalist realism” i form av en sorts nybyråkrati som på något sätt mött äldre former av statskontrollerad diktatur på andra sidan 180 grader. Lärare tvingas till ändlösa granskningar av studenternas resultat och välmående utan att dessa metoder egentligen bidrar till ett effektivare lärande eller bättre studieresultat. Tiden för att utföra och följa upp dessa externa granskningar kalkyleras sällan in i den dagliga läroplanen vilket skapar en enorm stress. Läraren flyttas omedvetet från det centrala, undervisningen, till ett slags virtuellt universitet som endast fungerar som ett reflexivt valideringssystem. I centrum står eleven som aldrig under sin livstid upplevt något alternativ till systemet och vars tankesfär begränsas av dess ramar, som ett slags allomfattande Truman Show. Effekterna leder till vad Fisher kallar för reflexiv impotens i vilken studenten vet att hon inte kan ändra på något och istället ägnar sig åt en tidstypisk ”uppkopplad” strävan efter njutning i en slags kollektiv, narcissistisk underhållning på facebook, twitter och myspace.

Att tiden är kommen för att bryta mot ett system som endast tjänar ett fåtals intressen är uppenbart efter finanskrisen och bankernas kollaps till följd av oansvarig och egocentrisk spekulation, men till och med i denna situation visas prov på ”capitalist realism”. Det var otänkbart att låta somliga av dessa banker falla och därmed låta saken dras till sin spets. Frågan är vem som hade förlorat mest på att låta systemet falla och vad som tagit dess plats? Staterna tillskyndade med räddning i form av offentliga medel, ledningen och aktieägarna drog en lättnadens suck.

Större delen av boken ägnas åt betraktelsen av fenomenet ”capitalist realism”, en mindre del åt dess undertext, det vill säga alternativen. Ett aningen forcerat sista avsnitt – åtminstone kan det upplevas så om man läser boken ur ett ”bokkontext” – målar ett slags bild av återtagande av den publika sfären och insikten att en rad synbart singulära, negativa effekter på hälsa, utbildning och arbetsliv inte är enskilda, privata fenomen utan direkta, systematiska effekter av kapitalets realism. Att kräva en lösning är för tidigt. Vi står inför år noll. Det viktigaste nu är att samtalet vidgas från en skapad mental begränsning och blockad.

Ibrahim Suleyman