Cover FZN4

01. Intro

1/1 Berättarramar, teman, avgräns­ningar, urval. Om någonting förenar innehållet i fjärde numret av Friendly Noise Magazine - från de 20 vykorten och porträtten som bildar strukturen i Jonathan Coes roman The Rain Before It Falls till Musik för astral miljö till NMFHU-filmen till Owen Palletts preten­tiösa temaalbum om en bonde till Death and Vanillas osvenska stäm­ning - så är det nog det.

Tanken med ramar, avgränsningar och urval bildar en skarp kontrast till andra halvan av 00-talets extrema fokus på distribution och relativa håg­löshet när det gällde allt annat. Den känns väldigt icke mp3-blogg, helt enkelt. Samman­fattningsvis vill vi säga att 10-talet har börjat som ett lovande musikdecennium.

Med hopp om god läsning,

Mattias Holmberg

02. Drömmar om ett vackert förfall

Death And Vanilla

1/3 DEATH AND VANILLA
6 MARS, KLUBB KRISTALLEN, KONG, MALMÖ
 

Kristallen måste vara den enda klubb i Sverige där man under en och samma kväll kan höra föredrag från alternativkulturens mest prominenta företrädare i Malmö, delta i gruppdiskussioner, se projektioner av "Kapten Zoom" och "Barbapapa", lyssna på konkretistisk poesi av Bengt Emil Johnson (inspelad) och barockmusik av von Falckenberg (live) och dessutom uppleva en ytterst lovande premiärspelning av ett ungt Malmöband.

Death And Vanilla släppte redan för ett år sedan den digitala singeln "Godspeed"/"Ghost In the Machine" på franska Beko och sedan i höstas ligger fyra låtar för nedladdning på Bandstand som är bland det mest lovande nya på senare tid. På bandets Myspace står Broadcast, Stereolab och Siouxsie and the Banshees nästan överst på "låter som-listan" och Ghostbox figurerar högt upp i den digra samlingen vänner.

Allt detta ger en ganska god indikation på i vilka hemsökta territorier bandets låtar utspelar sig, men viktigare ändå för att förstå att Death And Vanilla långt ifrån är en i raden av svenska epigoner med dåligt självförtroende är att fästa lika stor vikt vid det som göms längre ner i listorna: Motown, Piero Umiliani, Eggstone. Om jag sedan lägger till att Death And

2/3 Vanilla tagit sitt namn från en Nick Cave-text, att vibrafon är ett prominent inslag i ljudbilden vid sidan av analoga syntar, gitarr, bas och (riktiga!) trummor och att den emblematiska svartvita Aubrey Beardsley-bilden med en påfågel i förgrunden, som medföljer om man laddar ner Bandstand-kvartetten, är kongenial med musikens romantiska men spöklika stämningar, bör det stå klart att DAV har tillräckligt vida referensramar för att kunna skapa något intressant.

Death And Vanilla

Enligt ett arrangörsrykte var de fem bandmedlemmarna (begripligt) nervösa men förutom ett ivrigt tuggummituggande märktes inte mycket av det. När tekniken (oundvikligen) trilskades behölls lugnet och den potentiellt pinsamma tystnaden fylldes inte bara av sorl utan även av ominöst mullrande bas och spöklikt kvillrande synt, helt i linje med bandets estetik.

När trummaskinen till sist ville starta var "Godspeed" precis lika lysande som på ep:n med sin oroliga och oroande kontrast mellan nervöst uppspeedat rytmspår och rundmjuka vibrafonklanger och eftertänksam sång.
 Death And Vanilla är ju något så utdöende i de här sammanhangen som ett band med en traditionell rockrytmsektion och jag kommer på mig själv att förundras över hur bra jag tycker det låter. I riffbaserade låtar som "Run Rabbit

Run" måste jag erkänna att det jag hör kan kategoriseras som rock. Men jag gillar det, åtminstone i Death And Vanillas tappning.

Bandets enkla svarta kläder och nedtonat sympatiska framtoning utgör på Kongs layer cake-liknande scenkonstruktion en perfekt kontrast till det sensoriska överflöd som Kristallen erbjuder. Bandets nadir och zenit utgörs av gitarristen som står längst fram vid scenkanten, nästan inne i den stora plastkristall som tillhör utsmyckningarna denna afton och sångerskan/syntspelaren längst upp på det högsta podiet som konsertens svalt intellektuella poetissa och översteprästinna. Projektioner på flortunna dukar, psykedelisk ljussättning, rökelse - allt detta och mer därtill förminskar inte kraften i Death And Vanillas musik, utan skapar en behagligt narkotisk

Death And Vanilla

3/3 kuliss i gränslandet mellan Edward Gorey-dröm och vindpinad mailmöitisk hamnmagasinsverklighet.

På en klubb som Kristallen och en konsert som Death And Vanillas vill man uppleva något som man kan (dag)drömma om efteråt. Det gjorde jag.

Joakim Norling

Foto: Krister Bladh

03. Hemlig ljudupptagning

1/3 Musik för astral miljö. En sådan titel skulle mycket väl kunna rymma syntbaserad meditationsmusik främst ämnad för stammisarna på Drottninggatans esoterikahandel Vattumannen. Vilken lycka då att den hemlighetsfulla Enheten för musik och melodis nya skiva istället visar sig vara en sådan uppfriskande charmbomb av retrodoftande studiofunkig instrumentalmusik!

Som ett eko från en svunnen tid inleder ”Landning i toxisk atmosfär” med pompöst 1700-tals­klinkande cembalotoner för att sedan sömlöst glida över i ett tungt groove som närmast för tankarna till en hårdkokt spion­film. Flera andra låtar bär också en starkt filmisk prägel, som lyfta ur obskyra kultrullar från sjuttio­talet där filmmusiken oftast är mycket roligare än själva filmerna.

2/3 Trots låttitlar såsom ”Koper­nikanska vändningar”, ”Sfärisk hägring” och ”Statens celestiala landvinningar” hemfaller Enheten aldrig åt någon futuristiskt kitschig rymdromantik. Samtliga av de tio tre till fem minuter långa arrangemangen är ytterst tajta och bärkraftiga, var och en med distinkt karaktär, starka melodier och utan tråkiga transportsträckor.

”Rymdbasun” och efterföljande ”Roterande kroppar” skulle lätt platsa på en hipp samling med spirituell sjuttiotalsjazz eller udda rare grooves från kvalitets­bolag som Jazzman, Stones Throw, Soul Jazz eller BBE. Genomgående håller skivan en förbluffande hög och jämn kvalité, tyngd och finess utan att framstå som överarbetad.

Mina associationer går också till samtida grupper såsom

Heliocentrics, Budos Band, El Michaels Affair och Soul Jazz Orchestra, vars svängiga instrumentaler liksom Enheten ofta hämtar inspiration från forna dagars varma analoga ljudbild, liksom hyllade studiomusikgiganter som David Axelrod och de rika förråd av gammal library music som har grävts fram på senare år.

2007 släppte Friendly Noise en mp3-singel med två spår från Enhetens förra skiva Musik för stadsmiljö. Dessa drog mer åt slick och anonym storbandsbossa och även om jag personligen återvänt flera gånger till ett av dessa stycken låter gruppens nya skiva oerhört mycket mer spännande och vital.

Jag är övertygad om att Musik för astral miljö har en ljus framtid i kretsar med smak för smal funkig musik i stil med tidigare nämnda

referenser. Finnes det någon rättvisa i världen är det bara en tidsfråga innan de upptäcks på bredare front, måhända efter att någon tongivande person som radioprataren Gilles Peterson eller hiphop-producenten Madlib namndroppar, samplar eller kontrakterar dem.

Men med tanke på att gruppen förefaller vara aningen skygga och ej tycks nyttja de traditionella marknadsföringskanalerna (de har exempelvis mig veterligen ingen profilsida på myspace?) kan genombrottet dröja. Kanske är de inte heller intresserad av ett sådant. Av det professionella anslaget att döma kan jag bara spekulera i att de icke namngivna upphovsmakarna bakom detta hemlighetsfulla projekt med stor sannolikhet även musicerar på annat håll. Måhända rör det sig om rena

3/3 rama kändismusikers lilla lekstuga, kontrakterade på annat håll och därför ovilliga att avslöja sig? Med en sådan här pärla i garderoben lär de hursomhelst få kämpa för att bevara sin anonymitet.

  Johan Neij

Johan Neij delar emellanåt med sig av musik han vill slå ett slag för på den egna bloggen Jo/No’s Audio Delights och deltar även på den kollektiva jazzbloggen Spisa Enheten för musik och melodi kan nås på mejladressen enhetenformusikochmelodi@gmail.com

04. Enheten för musik och melodi “Statens celestiala landvinningar”


05. The Rain Before It Falls

The Rain Before It Falls

1/3 Att släppas in i The Rain Before It Falls, den värld med kvinnor den innesluter och den berättelse som ligger nästan helt i någons egna ord – den äldre kvinnan Rosamonds, parkerad framför fönstret med en mikrofon – är att ytterligare närma sig den sfär av ytterligt väl skrivna, och kända, passager som är Jonathan Coes universum. Som författare är han inte svår: man kliver inte över en tröskel för att mötas av en säregen doft (om man får säga det så) och sätt att uttrycka sig som kräver tillvänjning, utan klarsynen och kontakten börjar i hans böckers första ord. Magin i hans besjälade skrift ligger i känslighet och passioner. Klarögd Canterburysång bryts av smärtsamma leenden och förbyts i satirisk udd.

The Rotters Club är kanske det främsta exemplet: den kan jämföras vid ett temaalbum över det sena sjuttiotalet som har med allt, speglat i en skola i Birmingham. Boken som följer, The Closed Circle, skruvar åt det där leendet och det tvingas vändas inåt. The Rain Before It Falls (publicerad 2007, hittills i år den senaste av Coes böcker ute) är ett kliv närmre en person, inte i självironi, denna gång, utan i form av perspektiv. Humorn är mindre direkt. Det som svindlar är närheten till en persons stämma och boken känns förknippad med den del av brittiskt estetiskt liv som har störst känslighet. På något vis tänker jag på musik från Blueboy, Virginia Astley (Summer of Their Dreams), Jane (”It’s a Fine Day”) när den gamla damen pratar på bandet,

2/3 vilket transkriberat, och med snabbt tilltagande illusion (man glömmer källan, man glömmer pappret) utgör huvudberättelsen. Rosamond svär inte. Hon har en blick för färger, en förmåga att ställa sig åt sidan (hon ämnar inspelningen åt någon) och den stora verbala förmågan att även släppa fram och ge form åt alla sina tankar efter hand. Om Jonathan Coe i tidigare böcker kunde skriva en känsla, har han nu skrivit en annans röst.

Det går att jämföra med – faktiskt – ett ögonblick i Christopher Isherwood-filmen En enda man. Den stunds panik jag tyckte inföll i filmens slutskede, då filmens själva ögon sluts, med total förvirring över utan och innan och konturerna för vad vi ser, som följd. När den blick man har sett genom försvinner… jag visste inte

hur vi skulle fortsätta att titta på filmens miljöer.

Coe, med sina många tragedislut, gillar också avgränsningar. Berättaren har placerat sig vid vardagsrumsfönstret i det hus i norra England som hon flyttat till då hennes liv i London ebbat ut. Hon är tillbaka i sin barndoms trakter, och åter nära det hus på landet dit hon evakuerades under kriget och där hon drogs in i delen av familjen som hon bodde hos. Hon återupplever blodsysterskapet med en krävande och olycklig kusin, som blev början på hennes engagemang i raden av kvinnor i släkten med liknande öden. Hon talar när hon blivit gammal och börjat kunna se mönster och hon talar till en som hon hoppas kunna nå. För berättarramens betydelse spelar 20 bilder en viktig roll, som beskrivs för denna sista person i kedjan,

som inte är seende. För var och en av bilderna – foton, vykort… – gör Rosamond sitt yttersta för att återge det de föreställer för sin blinda adressat. Och det är en enastående struktur för boken. Rosamond överger inte sitt uppdrag, men kommer däremot längre och längre in i sin egen berättelse, tills hon kan släppa fram alltmer (från att ha börjat artigt och eftertänksamt). Med den gamla kvinnans rätt kan hon sedan delge det fulla spektrumet av sina upplevelser. Avgränsningen fungerar också genom att det allvetande perspektivet har övergivits. Det är hisnande när någon verkligt gammal vet att hon inte vet: ”This has never been explained to me.”

Den här bokens titel kommer från en låt av Michael Gibbs (jazz­kompositör och ’Rhodesian born’, ett begrepp jag såg någonstans och

3/3 som tveklöst hör Rosamonds värld till: det är roligt att höra henne beskriva huset i en badort, färgerna på vindskyddet, muslintyg och björnbär). Coe hörde låten i sin ipod när han skrev. Den har klanger som letar sig djupt in i bokens väv.

Ett annat spår på den skiva från 1974 som inkluderar ”The Rain Before It Falls” heter ”By Way of Preface”. Jag vet inte, jag är kanske inspirerad av alla trådar som binds ihop i denna saga, men så sitter man där med den i sin hand, med sidor som i min utgåva rivs isär från varandra i hörnen för varje steg man tar framåt, och så hittar man ett försättsblad med sådan här information:

1. Family secrets – Fiction
2. England – Fiction

3. Reminiscing in old age – Fiction
4. Domestic fiction

…sådant som måste hjälpa de vänliga själar som hjälper blinda att välja talböcker oändligt. Bibliotekarier eller kontaktpersoner som ska försöka hitta något som passar den icke seendes temperament. ”Det ska handla om livet”, ”helst biografier”, ”jag vill ha något med lite spänning”. Och så sitter jag själv med sidor jag sprättat varsamt, men mycket snabbare än jag hade tänkt. Läst snabbt som en talbok…

Katja Ekman

06. Most Valuable Players “Some Nerve”

1/1 Music: Most Valuable Players / looklook.at

Video: Home Video Production

07. Consider a new start and sail today for the Heartland

Owen Pallett

1/3 Jag har insett att det inte finns någon artist som jag har sett fler Youtube-klipp med än Owen Pallett. Samtidigt händer det ganska sällan att jag lyssnar igenom skivorna med hans före detta alias Final Fantasy i ett sträck. Det finns en täthet i musiken som

gör att den hittills har lämpat sig bättre för att avnjutas i små doser.

Samtidigt fascinerar och förbryllar Owen Pallett mig. De otaliga liveklippen med honom är full­ständigt magnetiska, som en

balansgång mellan skyskrapor. Genom loop på loop bygger han upp stora katedraler av ljud. Det borde egentligen inte fungera, det borde krackelera och falla samman, men det händer aldrig. Han gör det dessutom till synes utan ansträng­ning, fokuserad som en trollkarl. Ovanpå det hans röst som är så distinkt att han omedelbart äger även de låtar han gör covers av. Jag känner ofta att hans coverval handlar om att mejsla fram vad som egentligen innerst inne redan är Pallett-låtar. Det är bara ingen som vet om det ännu. ”Peach plum pear”, ”Paris 1919” och ”This modern love” har alla annekterats av den 30-årige kanadensaren och när jag nu hör originalen känns de för evigt förändrade.

Det är något med hans person som lägger sig som ytterligare ett lager ovanpå musiken och tar den

2/3 till nya och oväntade platser. Pallett är på en gång både omedelbar och undanglidande, genomsmart och närmast infantil. Hans referenser är ofta super­nördiga – Nintendospel, Dungeons and Dragons, kanadensiska indie­rockstjärnor och (förstås) Final Fantasy. Samtidigt har han konse­kvent motarbetat att hans musik ska förknippas med storföretag och kommers.

När Pallett nu släpper musik under sitt eget namn – Heartland (album, Domino) - signalerar han måhända en större ärlighet än tidigare. Men det är ingen tydlig självbiografi som radas upp i de tolv spåren. I marknadsföringen pratas det om hur den unge ultravåldsamme bonden Lewis i den fiktiva världen Spectrum talar till sin skapare Owen Pallett. Man skulle kunna fördjupa sig länge i de textlagren,

djupt marinerade i fantasyinslag och episka konflikter, men jag känner inte riktigt suget efter att göra det ännu. Jag förstår att Pallett själv är nöjd med texterna (han släppte dem själv långt före skivan) men det finns mer omedel­bara belöningar just nu när jag fortfarande befinner mig i förälskelsefasen. Någonstans under ytan finns kommentarer om upphovsmannens egen roll som berör mig mycket mer.

I plågsamt vackra ”E is for Estranged” sjunger han:
Haven't you heard? I am a flightless bird. I am a liar, feeding facts to a false fire. If pathos is borne, borne out of bullshit--in formal attire, I'll score you a string ensemble.

Det är brutalt. Men det är på många sätt en falsk blygsamhet, för även

om Owen Pallett kanske lider av samma skräck som många av oss dras med – den om att avslöjas som den fejk vi innerst inne misstänker att vi är – så har han bevisat gång på gång under de senaste åren att han har potential att uträtta storverk. Extraknäcken åt bland andra Last Shadow Puppets och Pet Shop Boys har vässat honom rejält och även om jag själv är lite besviken på det sistnämnda samarbetet har det ändå varit uppenbart att han till slut skulle lyckas nå hela vägen fram. När nu symfoniorkester, trummor och elektronik samsas med Palletts röst infrias många av förväntningarna som jag har haft tidigare.

Det senaste året har jag lyssnat mer på album än jag gjort på länge. Jag fastnar för artister som lyckas skapa och hålla ihop sin egen ljudvärld. Karin Dreijer Andersson kan den konsten, likaså Scott

3/3 Walker och Patrick Wolf. Men den skiva som jag verkligen har återupptäckt är Björks mästerverk Homogenic som är det jag närmast skulle vilja likna Heartland vid. Pallett har alltid varit konsekvent i sin musik, med tydliga teman både musikaliskt och textmässigt. När han nu för in beats i musiken påminner resultatet om när Björk jobbade med en begränsad palett (hoppsan!) bestående av i stort sett uteslutande stråkar, trummaskiner och samplingar för att bygga sin värld på Homogenic. Att Heartland är inspelad på Island är nog bara en slump i sammanhanget, även om jag önskar att det skulle betyda något. Samtidigt är det musik utan plats och med få andra ljudmässiga referenser än sina egna. Den är sin egen mytologi.

Heartland fångar in mig. Till en början är jag närmast motvillig när

rastlösheten i ”Midnight directives” smattrar ut ur högtalarna. Det är musik som oroligt stressar och rusar fram. Men för varje spår som sömlöst glider över i nästa bleknar omgivningen bort och någonstans runt ”Red sun no 5” är jag fast i Palletts värld. Liksom filmen Pans labyrint är det vackert, hotfullt, upplyftande och sorgset om vartannat.

Att skivan är en sådan helhet gör det svårt att välja ut enskilda delar, men om jag skulle försöka omvända någon så skulle jag använda mig av ”The great elsewhere” som svingar sig uppåt mot den allra högsta av himlar, skimrande, stolt och lycklig. Ett större äventyr lär vi inte få höra i år. Samtidigt är det just vid en koncentrerad lyssning som Heartland verkligen ger utdelning. Skönheten och

anspråken förflyttar mig och världen blir ny igen. Jag kan inte låta bli att undra vad det här kommer att göra med mina Youtube-vanor och mitt förhållande till Owen Pallett.

Owen Pallett är, förutom skivan Heartland, aktuell med Sverige-spelningar: på Debaser i Stockholm den 1 april och på Babel i Malmö den 2 april.

Petter Strömberg

08. Nya band knyts och gamla bryts

1/3 Den DIY-främjande arrangörsgruppen Ny musik för hållbar utveckling har legat Friendly Noise varmt om hjärtat, löst associerad, sedan starten hösten 2008. Till exempel var Niklas Karlsson, från Friendly Noise och Vänskap, engagerad i NMFHU:s första fas och passade då på att mynta det kongeniala namnet (NMFHU), med lika delar känsla av förpliktigande allvar och glimt i ögat.

Numera består NMFHU av Anja Enerud, Marin Herterich och Henrik Söderström, med assistans av Lava-producenten Jennifer Lee. Vad händer härnäst? Jo, efter åtta arrangemang, inklusive en festival, är det en film som händer. Premiärvisning i april på Kulturhuset i Stockholm.

Filmen dokumenterar scenen runt

2/3 omkring NMFHU med intervjuer som gjorts i Malmö, Stockholm och Göteborg i år. Redan nu finns en trailer ute som ger mig flashbacks till första nu sex år gamla säsongen av This is our music. Den serien handlade ju egentligen om just "ny musik för hållbar utveckling" och inte om det "människorna bakom musiken"-myspys/form framför innehåll som det mainstream-medialt mynnat ut i. Bland de intervjuade som flimrar förbi i trailern hittar vi Cosy Den, Utmarken, Krets, Mother, Rasmus Svensson och Nadine Byrne. Vi mejlade några frågor till NMFHU för att få veta lite mer, och här är deras kollektiva svar:

Om den svenska DIY-scenen var en spelfilm vilken genre skulle det vara? Och var i handlingen befinner vi oss?

Om man får fristajla lite tycker vi

att den svenska scenen påminner om en lite löjlig relationsbaserad sitcom i stil med Vänner. Alla avsnitt har mer eller mindre samma upplägg, så historien tenderar till återkommande mönster med vissa ytliga förändringar. Det finns ett gäng sköna människor som känner varandra eller åtminstone hänger ihop, oftast har de roligt tillsammans, men ibland ryker de ihop. Nya band knyts och gamla bryts. Sen äter alla pizza och blir kompisar igen.

Varför en film nu, och hur resonerade ni med urval och upplägg?
Förutom de återkommande spelningarna har vi ordnat festival, gjort fanzines och släppt en liveskiva. Till 2010 ville vi göra nån sorts dokumentation och film kändes som det enda vi inte prövat hittills. Vi har riktat in

oss på några enskilda personer och kretsar så det skulle bli praktiskt genomförbart, och vi gör inte anspråk på att visa en heltäckande bild av den svenska DIY-scenen. Filmen är helt inspelad mellan januari och mars 2010 och ska ses som en ögonblicksbild snarare än en djupdykning. Genom intervjuer vill vi visa hur scenen rör sig, men fokus ligger mer på helheten än de enskilda aktörerna.


Vilken var den mest intressanta nya insikten ni fick medan ni höll på med filmen?

Nästan alla vi har pratat med verkar vara väldigt medvetna om vad de gör och varför. Folk verkar reflektera mer över sin verksamhet än vad man kanske väntar sig. Som vi skrev i trailern handlar filmen lika mycket om politik som musik - när vi diskuterat på djupet har det överraskande ofta kommit att handla

3/3 om just politik.

Det är också intressant hur tillvägagångssätt och åsikter skiljer sig åt, även inom samma scen eller vänkrets. Vi tycker att denna spretighet är något spännande, och det kanske är den största insikten i filmen.


Så här ett och halvt år efter NMFHU:s start: hur ser ni på er funktion och roll?
Vi känner att vi i stort sett fortfarande har samma roll som när vi började, det vill säga att vara medvetna om vad vi bokar och lyfter fram, och sätta in det vi gör i ett sammanhang. Vi har inte ändrat konceptet så värst mycket, vi har till exempel fortfarande spelningar på söndagar i Kulturhuset, en lite annan miljö än vad många är vana vid. Vi försöker jobba journalistiskt och undersökande,

istället för att bara boka bra band i allmänhet och sälja öl. Vilket också är trevligt, men det är kul med alternativ.

Stefan Zachrisson


Foto: Nils Kullberg

09. Capitalist Realism – Is there no alternative?

Capitalist Realism

1/3 Mark Fisher tillhör en skara bloggare som teoretiserar kring musik, kultur och politik i en brittisk vänsterfalang aktiv i ett flertal discipliner. Det löst sammanfogade nätverket utmärker sig bland annat genom märkbart likformiga länklistor och ett nästan cirkulärt refererande till varandras texter. Dessutom skriver somliga av dem för musiktidskriften The Wire.

Diskursen på dessa bloggar, som ofta föranleder det skrivna materialet, är kollaborativt framarbetad så till vida att den ofta bygger på relativt långvariga diskussioner och till viss del på en förståelse av ett vidare estetiskt samband förenat med ett antal införstådda nyckelbegrepp. Inte helt oväntat består Fishers första bok till stor del av en rad texter som redan publicerats på nätet och diskuterats på hans blog K-punk. Titeln Capitalist Realism – Is there no alternative? (Zero Books) anger huvudproblemet. Vi har vant oss vid kapitalism som det enda rådande, fungerande samhällssystemet till den grad att vi inte längre ser något alternativ.

Fishers kritik spänner över sjukvård/hälsa, utbildningsväsende, kultur och arbetsliv med ett ganska tydligt brittiskt fokus. I denna ”capitalist realism” finner vi oss själva ställda inför den totala, individuella valfriheten med självhjälp och coaching som tidstypiska beteckningar. Med valfriheten följer ett fullkomligt ansvar för dina val och även ett ansvar för de

2/3 eventuella misstag du begår längs vägen. Om misstagen är så grava att de leder till psykisk ohälsa, då vet alla vem som är att skylla. Ingen tanke går till att analysera validiteten i valens definition och dess ursprung från ett absorberande, omformulerande system som automatiskt distribuerar förklaringen till en självförvållad, isolerad händelse. Detta system med så många olika alternativ tillåter dock inget alternativ till sin egen existens.

Som lärare på universitet har Fisher funnit paradoxala effekter av ”capitalist realism” i form av en sorts nybyråkrati som på något sätt mött äldre former av statskontrollerad diktatur på andra sidan 180 grader. Lärare tvingas till ändlösa granskningar av studenternas resultat och välmående utan att dessa metoder egentligen

bidrar till ett effektivare lärande eller bättre studieresultat. Tiden för att utföra och följa upp dessa externa granskningar kalkyleras sällan in i den dagliga läroplanen vilket skapar en enorm stress. Läraren flyttas omedvetet från det centrala, undervisningen, till ett slags virtuellt universitet som endast fungerar som ett reflexivt valideringssystem. I centrum står eleven som aldrig under sin livstid upplevt något alternativ till systemet och vars tankesfär begränsas av dess ramar, som ett slags allomfattande Truman Show. Effekterna leder till vad Fisher kallar för reflexiv impotens i vilken studenten vet att hon inte kan ändra på något och istället ägnar sig åt en tidstypisk ”uppkopplad” strävan efter njutning i en slags kollektiv, narcissistisk underhållning på facebook, twitter och myspace.

Att tiden är kommen för att bryta mot ett system som endast tjänar ett fåtals intressen är uppenbart efter finanskrisen och bankernas kollaps till följd av oansvarig och egocentrisk spekulation, men till och med i denna situation visas prov på ”capitalist realism”. Det var otänkbart att låta somliga av dessa banker falla och därmed låta saken dras till sin spets. Frågan är vem som hade förlorat mest på att låta systemet falla och vad som tagit dess plats? Staterna tillskyndade med räddning i form av offentliga medel, ledningen och aktieägarna drog en lättnadens suck.

Större delen av boken ägnas åt betraktelsen av fenomenet ”capitalist realism”, en mindre del åt dess undertext, det vill säga alternativen. Ett aningen forcerat sista avsnitt - åtminstone kan det

3/3 upplevas så om man läser boken ur ett ”bokkontext” - målar ett slags bild av återtagande av den publika sfären och insikten att en rad synbart singulära, negativa effekter på hälsa, utbildning och arbetsliv inte är enskilda, privata fenomen utan direkta, systematiska effekter av kapitalets realism. Att kräva en lösning är för tidigt. Vi står inför år noll. Det viktigaste nu är att samtalet vidgas från en skapad mental begränsning och blockad.

Ibrahim Suleyman

10. Omslag: Anna-Karin Brus

Motherhood

1/2 Från och med FZN 04 kommer månadens omslagsmakare att presenteras med en kort intervju. Till det här numret har konstnären Anna-Karin Brus gjort omslaget. Anna-Karin är verksam i Uppsala och har nyligen haft finissage för separatutställningen Vanitas på Galleri Agardh & Tornvall i Stockholm.

Berätta om omslaget!
Tomas Bodén och jag håller på att göra ett objekt till en konst­utställning. Som material har vi tagit kasserade högtalare från elektronikskroten, demonterat dem och sparat membranen. När jag fick i uppdrag att göra det här omslaget, ville jag göra ett foto på ett slags lågteknologiskt collagevis, med bilder i bilden. Då gjorde sig högtalarelementen bra på bild, medan sladdarna fick kommunicera ord. Friendly Noise översatte jag till vänligt (på apparaten) och brus (med sladdarna). Man kan också se en fågel och ett bo med fågelungar som piper i mikrofonen.

Vanitas uppluckrar bilden av både djur & växter: djur inkorporeras i växter, vilket även leder till att växter i sin tur blir levande och kanske djurlika. En bild som samtidigt fördjupas av att djuren även kan vara döda – de är bara skelett. Har du själv någon speciell relation till en särskild växt- eller djurart?

2/2 Jag har ett stort intresse för naturen, som framför allt har närts av naturprogram på tv, och sedan följt upp med studier i biokemi och genetik. Jag är oerhört fascinerad av livets mångfald, så det är svårt att bara välja ut någon speciell art. När jag började göra mina collage/målningar i serien Vanitas, insåg jag att jag har en personlig relation till nästan alla blommor. Det kunde vara allt från att min farmor odlat dem, att en ört växte på en speciell plats en speciell tid eller till att jag läst om den i någon bok. Så har ju blommorna en symbolik som jag är ganska familjär med också.

När det gäller djuren, så tycker jag att deras naturliga beteende ger dem olika personlig­heter. Olika djur står för mig för olika saker. Det finns en allmän symbolik även för djuren, men jag använder nog

mest mina egna associationer. Måste jag välja en art, så är det väl ändå katten, mest för att jag hade en katt i 19 år och den blev en mycket god familjemedlem.

Fröspridare

Vad jobbar du med nu?
Just nu arbetar jag med att göra mer konst till två

separatutställningar i höst och med att spela in ny sång till Liminals.

Niklas Karlsson

Bild: Anna-Karin Brus

11. Sånger från våningen bredvid

Clinging to a Scheme

1/3 "People see rock and roll as youth culture and when youth culture becomes monopolized by big business, what are the youth to do? Do you have any idea? I think we should destroy the bogus capitalist process that is destroying youth culture."

The Radio Dept. återkommer hela tiden till vikten av att vara oberoende, att få göra saker själva, på sitt eget vis. Möjligen är det ett politiskt ställningstagande men framförallt är det något som tycks vara absolut nödvändigt för att gruppen överhuvudtaget ska kunna fortsätta existera, göra musik och släppa skivor. På Clinging to a Scheme (album, Labrador) är kampen för detta oberoende ett tydligare tema än kanske någonsin förut. Någonting som kan ha att göra med att saker och ting – tvärtemot vad många

2/3 hävdar – faktiskt drogs till sin spets under det förra decenniets sista år. Nollnolltalet var förstås delvis årtiondet när många popgrupper spelade in och gav ut sina skivor själva, men det var också decenniet då många av de artister som en gång i tiden benämndes som indie faktiskt också uppträdde i Allsång på Skansen och i På spåret.

Clinging To A Scheme är förvisso bara The Radio Depts. tredje fullängdare men nästan varje år sen debutsingeln 2002 har de gjort någon låt som kvalat in som en av årets bästa. Många har aldrig hamnat på något album utan återfinns istället på EPs, singlar, samlingsskivor: ”This Past Week”, ”Mad About The Boy”, ”We Made The Team”, ”Freddie and The Trojan Horse” etc. Förra årets kanske bästa låt ”David” är visserligen

med också här men Clinging to a Scheme är inte något uppsamlings­heat eller någon hitkavalkad. Istället är det ett album som öppnas och sluts likt en blomma, en skiva med en början och ett slut där de olika delarna växer och tycks bli större när de får vara tillsammans.

Vid en första lyssning kan skivan kännas som en tillbakagång till gruppens allra tidigaste och brusigaste inspelningar. Till viss del kan det säkert stämma, det är i alla fall ett steg bort från Pet Griefs lite luftigare och ljusare ljudbild.

Samtidigt är det också någonting annat. Fortfarande många bedårande, fantastiska melodier men skivan är mörkare och mer komplex än tidigare alster; full av skärvor, brus och antydningar. Kalenderbitare kan

säkert hitta många mer eller mindre tydliga fragment och samplingar.

As applied to musics, hauntology is an attempt to define that particular sonic which is the sound of the present being audibly haunted by the past. Songs heard as if from three rooms away, in the middle of the night” är en definition av musikalisk hauntologi jag hittar på Whitechapel-forumet signerad Warren Ellis. “You feel that as you are hearing the songs you are forgetting them AND that what you are hearing is a remembered dream”, skriver Mark Fisher om Ariel Pink.

Om man vill kan man se Clinging to a Scheme som en avlägsen släkting till en del av den här musiken. Ibland låter det verkligen som om musiken kommer från våningen bredvid, filtrerad av väggarna,

3/3 uppblandad med ljuden från gatan. Det är alltså inte en dröm utan ljuden som lyckas återkalla minnet av en dröm som man lyssnar på. Clinging to a Scheme mynnar ut i en osäkerhet. Det finns hela tiden någonting där jag varken lyckas nå eller greppa, någonting som gör att jag vill fortsätta lyssna.

Elias Hillström

12. Vin+Maskin

Vin+maskin

Mousserande hos Brus. Placerade i kvalitetsordning, bäst till höger. Prosecco La Robinia + Krim Royal Sweet + Raventos i Blanc Cava + Lacheze Cremant du Jura + Delmas Crémant de Limoux. Det var tight i toppen, när jag tänker efter väljer jag nog helst Jura-vinet ändå. Och ryskt rött sött mousserande var inte så illa som man trodde.

Allt på sitt rätta ställe och ny årgång av Saint-Joseph (2007, mycket trevligt). Ingen som har en patchbay över?

Tomas Bodén

13. These are a few of our friendliest things: march/april

Tammy St John

1/1 Wigwam - "1936 Lost in the Snow" (song)

Tammy St John - "Dark Shadows & Empty Hallways" (song)

Geeta Dayal - Another Green World (book)

Ariel Pink's Haunted Graffiti - "Round and round" (song)

Loops (journal, issue #2)

Paavo - Cançó del Paó (album)

Enheten För Musik och Melodi - Musik för astral miljö (album)

Skeppet (live @ Skånes Konstförening)

Magnus Florin - Ränderna (book)

Sister Irene O'Connor - Fire of God's Love/Songs to Ignite The Spirit (album)

Joanna Newsom - Have One On Me (album)

Francoiz Breut - A l'aveuglette (album)

Momus - "Scary monsters (underneath the Arches") (song)

Hot Chip - "Alley cats" (song)

Nils Claesson - Blåbärsmaskinen (book)

Simon Turner - "A long time ago" (song)

Art Of Noise - "Eye of a needle" (song)