Back | Home | Old Friendly Noise Label site

11. Washed Out

Det händer ibland. Man träffar någon som tror sig ha drabbats av något av de där moderna tvångssyndromen som innebär att man behöver betablockerare för att inte svimma av beslutsångest på ICA eller i andra sammanhang där den orimliga valfriheten på olika sätt blottar sitt vulgära anlete. Jag vet inte exakt hur det där fungerar, men det är väl åtminstone inte svårt att begripa principen. En sådan kategori av abstrakt ångest säger mig exempelvis mycket mer om det ”digitala överflödet” än alla förnuftiga och akademiskt välformulerade utläggningar som vrider och vänder på ämnet, Det postdigitala manifestet och så vidare. Det är ju så lätt att uppfatta diverse metoder att orientera sig i musikens avgrund som eländigt andefattiga, att ”upptäcka” musik ter sig kanske stundtals för oss snäppet svagsintare mer som en form av hetsätande med avdomnade smaklökar, regelbundna fastekurer tycks nödvändiga för att undvika en inre algblomning.

På den vägen var det att 2009 blev året då jag förhöll mig till ”ny musik” som en viktväktare till dillchips. Det fanns ingen rationell tanke bakom det hela och det var väl inte så märkvärdigt egentligen. Allt föreföll plötsligt helt bedrövligt och om inte så hade det ju ändå en mikroskopiskt kort livslängd. Jag borde aldrig ha börjat lyssna på konstmusik, att botanisera i den förgängliga djungeln av MP3-bloggar synes lika romantiskt som nätdejting, det hade varit bekvämt att älska R. Kelly men det kommer jag aldrig att göra. Jag är bara inte intresserad längre, tänkte jag och spottade ut allt som inte kunde räknas till en besynnerlig svältkost med uppgift att upprätthålla de basala psykoakustiska funktionerna, avvaktade uppgivet något slags mirakel som skulle bota musiklyssnandets anemi.

Nu ska vi inte överdriva, eller varför inte, men jag tror att jag kan peka ut ganska exakt när det vände. Det var nästan nyss. Närmare bestämt en månad sedan, dagen innan julafton, sen eftermiddag efter en för dagen klassiskt neurotisk inköpsrond. Som alla andra idioter bogserade jag väl runt en massa dumheter utan värdig mening som jag handlat för pengar jag inte ägde åt folk som förtjänade bättre. Då detta tilldrog sig i närheten av Hebbershålet var det självklart överjordiskt svinkallt och snöade komiskt våldsamt. Blodsockret hade lagt sig tillrätta på en surrealistiskt låg krisnivå, och känslan av klaustrofobisk olust, som lätt infinner sig när man som grädde på moset har rökt en årsförbrukning dåliga cigaretter på två timmar i ren förvirring och den kallsvettiga andedräkten lagt sig över ansiktet som en disktrasa, gjorde det svårt att se hur man skulle kunna låta bli att dricka upp den abnorma mängden sprit, som inhandlats för att överleva julhelgen, innan julaftonsmorgon.

Jag satt i ett slumpmässigt trapphus med trasigt lyse och försökte tina upp märgen, väntade på skjuts hem. Det var tyst. Som någon slags deformerad rekonstruktion av det förtroliga musikutbyte som kanske blandbandet utgjorde innan 11 september-attackerna ungefär, var den lilla helvetesmaskinen tankad med valda delar ur någon duglig väns MP3-bibliotek. En lång, anonym lista som av nämnda orsaker förblivit helt outforskad. Men jag skulle få vänta länge och ändå inte lyckas lösa Teodicéproblemet, så för en gångs skull hade jag kanske ingenting att förlora på att förväntanslöst ge mig hän åt ”shuffle-funktionens nihilism”.

Washed Out – ”New Theory”. Såhär: En modfälld treackordsföljd, ett pulserande ljudtäcke och en ton i något obskyrt frekvensområde som ger en svårförklarlig déjà vu: man stod tryckte bakom en gardin i den nedsläckta matsalen och avvaktade med skräckblandad förtjusning, klassfest, tryckte-släppte i takt över öronen så att ljudet i rummet bultade surrealistiskt, Gyllene Tider kanske. Det låter sömnigt och klarvaket på samma gång, voluminöst men ändå minimalistiskt, som när det är sent om natten och man inspireras av stora idéer som egentligen inte riktigt ryms inom den begränsade ytan innanför sovrummets fyra väggar. Rösten är mjuk men övertygande och vill bara väl. Det händer inte mycket. Efter 2 minuter och 51 sekunder slutar det lika anspråkslöst som det började, och 30 minuter och 7 missade samtal senare har 10 lyssningar planterats som en tensid i hjärnan och löst upp smutshinnan av allomfattande antipati. Det här är otroligt fint.

Vad var det för något? Jag vet ju ingenting om någonting längre. Batterierna dog och jag fick ingen skjuts, det var en av de bättre promenaderna i 25 grader kall snöstorm. Okomplicerade efterforskningar förde mig till en mystisk blogg knuten till vardagsnamnet Ernest Greene. Av allt att döma, en ”helt vanlig kille” som sedan i somras vakat sig genom nätterna i föräldrahemmet i någon håla utanför Georgia till förmån för vad som mynnat ut i Washed Out. En ganska kort tidsrymd i den fysiska verkligheten, men den unge herren har ändå hunnit sprida en ansenlig mängd alster både i och med och utöver debut-EPn Life of Leisure som släpptes på Mexican Summer i september. Med näthajpernas tidsmått mätt motsvarar det väl å andra sidan en mindre evighet, för den som under hösten inte led av postdigitala tvångssyndrom är det i vilket fall ett namn som lär varit lätt att snubbla över. Jämsides Neon Indian, Toro Y Moi, Memory Casette/Tapes med flera, hör han till den fina flora som spirat ur jordmånen i diverse amerikanska Nowherevilles för att löpa stafett på Pitchforks Rising-sidor och sprida väldoft över en radie av föredömliga bloggar med mittpunkten någonstans omkring Gorilla vs. Bear.

Ansatser att tala i termer av ”genre” tycks mest resultera i nya utsiktslösa benämningar: no-fi, chillwave, glo-fi, hypnagogic pop, och så vidare i all oändlighet. Det är väl inte heller alltför intressant. Låtarna har ett tydligt popskelett, man skulle kunna tala om deras feberaktiga ljudbild och skruvade uppbyggnad som för tankarna i en snårig associations­bana längs Ariel Pink via Animal Collective såväl som det mesta som kan rymmas inom det något vanärade begreppet lo-fi-synth, alltsammans impregnerat med något lättare hallucinogent preparat baserat på Dr. Pepper och nermalda magnetremsor från någon gammal OMD-kassett. Men det utelämnar kanske något. Vem som helst med någorlunda gott musikaliskt omdöme kan väl ägna sig åt hemsydd, romantisk 80-tals nostalgi och med framgång bli en del i bruset. Mer är att därtill göra något som inte bara tycks anspela på tidslig hemlängtan i allmänhet, utan som i sina stunder av någon outgrundlig anledning låter mer som det sentimentala fenomenet av ett abstrakt doftminne. Det är oklart vad namnet Washed Out refererar till, men skulle det ha något som helst att göra med ett urtvättat plagg, som man aldrig har hjärta att slänga på grund av hur det kanske representerar grumliga minnen i motljus av något nästan glömt som finns kvar mer som en känsla än som en bild, så skulle jag inte protestera. Att åstadkomma totalt opretentiös musik som framkallar rätt pretentiösa känslor, helt enkelt, precis som det alltid borde vara, precis som Washed Out. Det är det jag menar.


Jag råkade slänga iväg en kärleksförklaring till Ernest Greene den där kvällen. Säkert lätt överentusiastiskt som det kan bli när mindre behärskade ska uttrycka sig om saker och ting, mina förväntningar att få något svar var så små att jag inte upptäckte detta i inboxen förrän igår. Det var nog lika bra. Jag hade ställt samma standardfrågor som överallt annars ändå. Det är väl bara att googla. Lyssna på Life of Leisure och det ytterligare halvtjoget låtar som släpptes på Mirror Universe, och varför inte de fina remixerna så som ”The Fantastic Symphony” (att han någonstans uppkäftigt beskrev detta som ”en modern version” av Hector Berlioz Symphonie Fantastique kan inte göra inte saken sämre). Håller du inte med så kan vi prata om något annat, jag kommer inte att spotta ut det innan jag ens har luktat den här gången. Men det är å andra sidan till viss del Washed Outs förtjänst.

Jenny Westerlund