Back | Home | Old Friendly Noise Label site

02. Tona Serenad


I FZN 02 sa Bid följande: “And people immediately are in debt when they’re young, they’re in debt and they’re depressed. Therefore they’re not necessarily gonna be interested in light, sort of happy, interesting indie. They just want raw stuff, you know.”. Det är ord vars utgångspunkt tangerar det goda i det anslag som etiketten Tona Serenad har satt upp: en nära på befriande känsla av ett lätt, obekymrat trippande bortom ett frekvent vemod och mörker. “Transparence, clearness, I look for brightness”, sjunger Anne Laplantine på en av Tona Serenad nyligen utgiven ep, vilket på något vis verkar vara synonymt med etiketten i sig.

När jag först hittade till er hemsida, slogs jag av oklarheten i vilka ni var. Den enda faktiskt personliga informationen påhemsidan är till exempel en adress i Johanneshov. Vilka är egentligen Tona Serenad?

John Henriksson: Du har helt rätt, hemsidan säger inte så mycket om oss. Jag vet inte om det är en för- eller nackdel. Hur som helst är vi tre personer som driver Tona Serenad, tre vänner, precis som i de flesta sagor: Gustav (Klarinettmusiken), Joel (Musette) och jag heter John (Molnbär av John).

Joel Danell: Tre vänner som har det väldigt trevligt ihop.

Gustav Rådström: Jag är född i Söderhamn, en liten stad i Hälsingland, men utbildar mig till musiker på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Jag spelar saxofon, klarinett, tvärflöjt och en del andra instrument. Jobbar delvis som vårdbiträde inom omsorgen, delvis som musiker, och spelar då bland annat med de band som är knutna till vårt skivbolag – Musette, Molnbär av John och DZR:P – men även en del i lite olika jazzsammanhang i Stockholm.

JH: Vi är Tona Serenad. Tona Serenad är ett företag som ger ut musik, hittills tre skivor, men hoppas på att fortsätta med det ett bra tag till. Joel och Gustav är vänner sedan tonåren, jag kom in i bilden långt senare. Yada yada och vi kände varandra och hade alla den här visionen. Vi kände oss som Den fantastiska fyran eller Wu-Tang Clan. Fast ni kan snabbt räkna ut att vi är långt ifrån Den fantastiska fyran, eller Wu-Tang Clan för den delen.

Vi är tre personer – typ muskler, utseende och en joker. Det är allt. Kanske långt ifrån komplett, men allt vi behöver i dagsläget i alla fall.

Hur kommer det sig att ni började för ungefär ett år sen? Vad var det som skedde just då?

GR: Jag har varit vän med Joel i många år och gjort musik tillsammans med honom. Vi har alltid pratat om att skapa något slags forum för den typ av musik som vi själva uppskattar. När John flyttade till Stockholm föll bitarna på plats. John har inte bara en fantastisk musiksmak, han är också en grym illustratör som även är duktig på allt som har med internet och webbdesign att göra. Han kan med andra ord det hantverk som behövs för att sprida och presentera musiken på internet, men även i det traditionella formatet – alltså på cd och vinyler. Vi bestämde oss för att skapa ett skivbolag. Vi registrerade en ekonomisk förening, och började tillsammans lära oss hur man sköter ett företag inom musikbranchen. Tanken var inte att sätta igång och tjäna pengar, utan snarare att göra skivorna ordentligt registrerade på det traditionella sättet. Tack vare det fick vi möjligheten att distribuera Joels musik först genom Dotshop, och numera genom P*Dis.

JD: Men Tona Serenad bildades och började smida sina planer långt innan det. För ett år sedan var debutskivan med Musette klar, vilket var startskottet till den fantastiska framgångssagan!

GR: John hade ritat en fantastiskt bild på en liten flicka som håller en ballong i ena handen. Vi bestämde oss för att hon skulle få bli vår logga och vi döpte henne. Tona Serenad fick hon heta.

JH: Puuuh! För ett år sedan hade vi fått hem flera kartonger med vår första skiva, Musettes Datum. Vi spelade in den i ett vardagsrum i Blackeberg januari 2008. Vi hade ganska precis fått i ordning all den där skiten med att starta eget: papperen var inskickade, allt var klart – nu var det bara att lära sig allt om att sälja skivor. Vi hade ändå en bra start, måste jag säga, utifrån förutsättningarna och den begränsade tid som vi tre hade att jobba med att få ut skivan. Gustav flörtade med Anders på Dotshop och fixade distribution åt oss där.

Trots den här oklarheten i vilka ni var, kände jag att vi delade vissa intressen. I Stockholm finns exempelvis just nu en klubb som heter Skymning, där band från en, uttryckligen, lokal neodeppscen spelar. Ni känns inte bara befriade från just den klubben eller scenen, utan även från något mer lokalt förankrat i stort. Vilka etiketter, människor eller scener känner ni själva samhörighet till, kultursociologiskt?

GR: Neodeppscen? Har faktiskt inte hört talas om den. Antar att man måste känna vissa personer för att veta när den där klubben äger rum, eller? Jag har inte haft så stort intresse av att vara fullständigt uppdaterad på allt som händer i Stockholm, men är alltid intresserad när det väl dyker upp nya uppslag.

JH: Neodeppscenen? Det vet jag ingenting om. Har aldrig hört talas om någonting sådant. Simon, kollega i honky tonk-bandet DZR:P, är ute i indiesvängen och känner säkert till det. Ska fråga honom, han vet säkert. Annars tycker jag det känns oerhört befriande att inte behöva ta del av en sådan genre, eller sådant sammanhang. Det vrider sig nästan i magen då jag tänker på det. Jag lyssnar på rapp (helst mellan -90 och -95), chopped and screwed eller easy listening rakt upp och ned. Typ Raymond Scott med stråkar eller Black Moon. Neodepp vet jag ingenting om.

JD: Vi är neopepp och gillar honky tonk!

GR: Jag har alltid älskat det subkulturella och fascinerats av pionjärer inom jazz och popmusik som har gått sin egen väg långt bort från det kommersiella. Har alltid önskat att fler människor ska se det fantastiska i sådan musik. Jag tror inte att man uppnår ett mål genom att skapa en hemlig krets kring musiken. Vårt mål har på något sätt varit att skapa en naiv och överdrivet inbjudande omgivning till vår ganska udda musik, så att man förhoppningsvis kan lura människor bort från idén om att man ska tillhöra något slags kulturell elit eller subkulturell krets för att ha tillåtelse att förstå och uppskatta den. Såna tankar har alltid varit väldigt centrala för mig, tror jag … kanske delvis för att man är uppvuxen i en småstad och velat få människorna där att gilla musiken. Att göra musiken tillgänglig för så många som möjligt är en av mina största målsättningar, utan att behöva ändra något i själva musiken. Det kanske handlar mer om attityd och vilja. Så min drivkraft har alltid varit att skapa och bidra till atmosfärisk ny musik. Jag gillar inte genrer eftersom jag alltid tyckt om lite ifrån alla och inte har kunnat bestämma mig. Favoriter som Vincent Gallo och Joe Meek, och mycket jazz har det blivit.

Ni har precis givit ut två vinylsjuor, bland annat en med Anne Laplantine från Paris. Hur kom ni först i kontakt med henne?

JD: Annes musik har alltid legat oss varmt om hjärtat. Hon har släppt så många bra skivor under åren och vi har alla följt hennes musik med överförtjusta öron. Anne gör även kortfilmer som vi eventuellt ska ge ut snart.

GR: Vi har varit stora fans av Annes musik sedan flera år tillbaka. Hennes album Summerisle med Momus och Hamburg tillhör mina absoluta favoritskivor, alla genrer. Åh, hon är så otroligt bra! Känns svårt att beskriva varför. Hon rör sig i en egen division på något sätt. Så radikal och kompromisslös, med ett totalt ointresse av vad andra människor gillar, vad som är hippt och så vidare. Kanske är det hennes envisa konstnärskap som har gjort att hon inte har fått den uppmärksamhet som hon förtjänar. Få människor som jag har träffat har varit så ointresserade av att lyckas med karriären som hon. Musiken och hennes videokonst är allt som betyder något för henne, verkar det som. Men hon har å andra sidan en väldigt personlig kontakt med många av sina fans. Det var så vi först lärde känna henne. Jag tror att det var John eller Joel som först hörde av sig till henne via Myspace, började chatta och konversera lite med henne. Hon gillade vår musik väldigt mycket och det kändes som att det fanns en naturlig koppling mellan henne och Tona. John åkte ner till Paris med sin flickvän Fanny. Fanny var också ett stort fan av hennes musik, och särskilt några inspelningar som vi senare kom att ge ut, nämligen “Spring won’t find us”. Musiken fanns på internet sedan en tid och Fanny hade hittat den på någon hemlig hemsida eller blogg. Tror att det var Momus blogg, faktiskt.

JH: Well, förutom 90-talsrapp och easy listening har jag lyssnat mycket på Anne Laplantine (jag gjorde en hård generalisering i frågan ovan och ljög naturligtvis en aning). Anne Laplantine har varit en av våra favoritartister i många år. Hon gör enastående musik. Jag & Fanny åkte till Paris för någon sommar sedan och då hade jag haft en del kontakt med Anne tidigare. Jag berättade att jag skulle åka till Paris och frågade om hon hade någon konsert när jag skulle vara där. Hon svarade att hon inte gjorde några konserter, men att vi kunde ses och att hon kunde visa oss runt i stället.

Vi blev goda vänner med både henne och hennes före detta man, Xavier Gautier. Jag åt lunch hemma hos Anne en dag och bad henne om att få släppa ”Spring won’t find us” på Tona Serenad. Hon blev en aning nervös, eftersom låtarna hade förblivit osläppta av en anledning, men gav till slut med sig och gav mig en cd-r med fyra spår inspelade samma tid.

GR: I somras åkte jag, John och Joel till Paris och spelade tillsammans med Anne. Vi gjorde tre uppskattade spelningar, bland annat på en pizzeria och på en impro-/frijazzfestival.

Det känns som att även den andra av dessa sjuor, med Molnbär av John, har en koppling till Frankrike. Finns det ett musikaliskt fokus, en röd tråd, i Tona Serenads utgivning?

JD: Det är ju musik som vi tycker om, det är väl egentligen den enda kopplingen. Paris är dock en härlig stad där vi spenderar så mycket tid vi bara kan!


GR: För mig har Frankrike aldrig varit någon röd tråd. Det har väl kanske blivit lite franska influenser. Jag tycker nog att Musette inte är så odelat franskt som vissa tycker. Det där är nog lite individuellt, tror jag. Folk där verkar uppskatta det vi gör ibland. Sen så har vi ju en massa kompisar i Frankrike. Jag tror att vår röda tråd är mycket atmosfär, bra melodier, värme och humor. Men om man lyssnar på Annes skiva så är den ju också väldigt mörk. Ingen neodepp kanske, men ändå.

JH: Märkligt att du säger det, men du har kanske rätt. Vi har nog alla en viss koppling till Frankrike, dels för att vi har många vänner där, varit där och spelat och sedan lyssnat en hel del på fransk musik. Allt från Josephine Baker till Erik Satie till Anne Laplantine. Vi har helt klart favoriter och ett uttryck som vi har inspirerats och präglats av och som – fastän det kanske inte är uttalat – går som en röd tråd i Tona Serenad. Hittills i alla fall. Vi har bara gjort tre släpp, men hoppas att det fortsätter så. Det är jag väldigt bekväm med. Så länge som vi inte blir associerade med neodepp eller vad det nu kan betyda.


Ni verkar ha en publik i Japan och ni har även givit ut en japansk utgåva av er första skiva, Musettes Datum, medan det i Sverige har varit relativt tyst om er. Vad tror ni att det beror på?

JD: Japan är ett stort land med ett stort musikintresse, så det går fort att sälja skivor där. Vår första skiva sålde slut på mindre än ett år och fick ungefär så mycket respons som vi hade hoppats på.

GR: I Japan har vi ett proffs som arbetar för oss. Hon heter Masami, är anställd på P*Dis och tjänar ihop sitt levebröd på att jobba med marknadsföring och distro.

Hon har gjort allt för oss, och vi har hennes arbete att tacka för att skivorna säljer där borta och i andra länder.


JH: Mellan Japan och Sverige verkar det alltid ha funnits en hemlig tunnel, någon speciell kommunikation eller spänning som gör att vi kommunicerar på ett liknande sätt, fastän det är helt olika språk. Gustav hade som sagt flirtat med Anders och det är inte helt enkelt, som de flesta av er känner till. Han hookade på Musette och innan han sjönk med Dotshop­skeppet (för att dra med några av bolagen till Playground) gjorde han oss en jättetjänst genom att introducera oss för det japanska skivbolaget och distributören P*Dis. Vi hade tidigare försökt att fånga uppmärksamheten hos dem, utan att lyckas, men fick nu Musette licensierad där i oktober. Vi hade haft rätt bra flyt med försälj­ningen av Musette här i Sverige och hade mer eller mindre sålt slut på alla 500 exemplar när vi fick kontakt med dem, men skivan har sålt ännu bättre där. Nu ska vi trycka en ytterligare upplaga av Datum i Japan och se om den fortsätter att sälja. Anledningen till att det är tyst i Sverige är att vi inte har haft samma promotion här. Vi har skött det själva och gjort allt i den mån vi har tid och ork. Sedan köper inte folk musik på samma sätt i Sverige. Alla våra skivor finns på Pet Sounds, till exempel, men försäljningen står nog helt stilla. Skulle jag gissa, så är väskorna på de som lämnar Pet Sounds fyllda med neodepp.

Vilka planer har ni för 2010?

JD: Musette jobbar med en uppföljare till Datum, förmodligen en kassett. DZR:P har ett album på gång. I övrigt: ge ut Anne Laplantines filmer, Molnbär av Johns album, något med Klarinettmusiken och med största säkerhet lite andra hemliga gäster.

JH: Tidigare i dag kom Joel förbi, lånade lite pedaler och visade mig sina nya inspelningar från sin Ipod. Han har definitivt hakat på grejen med klimatförändringarna och höjt temperaturen på musiken så pass att det säkert kommer att vara simmande isbjörnar och en sprängd termometer på konvolutet. Kanske kommer det en DZR:P-skiva också. DZR:P är mitt band som jag har haft tillsammans med Simon ”Krabban” Jonsson hur länge som helst. Vi spelar honky tonk och jobbar med en skiva som är tänkt att heta just Honky Tonk. Gustav har köpt en tvärföjt. Anne borde göra ett album på Tona Serenad. Directorsound är med i bilden och jag borde göra något med mitt band Molnbär av John. Förhoppningsvis blir det något av det. Vi får se hur länge pengarna räcker, men jag sätter mina slantar på att det blir ett släpp med Directorsound, sedan Musette Den sista tsaren (lp), Molnbär av John Äggtoddy (lp), Klarinettmusiken Flöjtmusiken (lp) och Simon Jonsson Kommer ut ur garderoben (dvd).

JD: Vi hinner förmodligen inte med hälften, men vi hoppas på mer än så.

Niklas Karlsson

Foto sidan 1: Nils Kullberg