Back | Home | Old Friendly Noise Label site

06. Smoke – a London peculiar #15

Har man inte lust att resa så finns det andra möjligheter.

Alternativ 1: Ett ryskt företag erbjuder resan som inte blev av, eller iallafall bevis på att den faktiskt hände. För en smärre avgift förses man med evidensmaterial: stämplade biljetter, visum, små hotelltvålar och kvitton från den lokala matbutiken. Ytterst trovärdiga men helt falska fotografier där man står framför pyramiderna eller Big Ben, ett knippe livliga anekdoter. Den sortens konkreta föremål som förvandlar illusion till realitet, och som bestänker den motsträvige resenären med en air av vagabond. Alibit är vattentätt.

Alternativ 2: Kräver inte så mycket hjälp av ryssarna som av det skrivna ordet, av pärmar som binder in doften av en ort, återskapar svetten från The Loft. Antingen regelrätta miljöskildringar, eller berättelser så djupt förankrade vid en viss plats att de vore omöjliga någon annanstans. När englandsresenärer stövlar obekymrat mot bibliotekets hylla Ne, så måste man ibland vara burdus och storma mellan med Virginia Woolfs essäsamling London. Den är lövtunn och det är åttio år tidigare, men den förklarar så mycket som tunnelbanekartor och faktarutor inte klarar av. Gatorna får pulsera av det smutsiga – en eldhärjad byggnad beskrivs som ”inte mer bedrövlig och glädjelös än grannhusen” – men också av den vardagliga skönhet som kan genomsyra en pappershandel just innan stängning. Vad hon framförallt skriver, och vad jag stryker över med neon, och vad som är väsentligt i den här texten, är ett lakoniskt konstaterande: ”Pusslet kommer aldrig att bli en statisk bild, hur länge vi än betraktar det.”

Det är här Smoke: A London Peculiar gör entré. Denna publikation med sina myllrande A5-sidor, som funnits i flera år och i femton nummer, men bara ett par veckor i mitt liv. En oumbärlig korrespondent för den som inte besöker England så ofta, och som inbillar sig att väsentliga förändringar ägt rum sedan 1931. Redaktör Matt Haynes kallar det ett kärleksbrev till London, ”to overheard stories and unexplored histories, the facts and the fictions, the accidental poetry and fugitive art of graffiti-slashed suburban stations and rain-splashed shopfronts… the out-of-shot lives half-glimpsed from a train window, or from a phone number scrawled on the back of a Travelcard, dropped on the night-bus stairs..”

Det är en lustfylld turistbyrå, en kacklande kakofoni av essäer, foton och serier, med den klarröda tråd som är stadsgränsen. Och självklart är det skillnad på någon som pekar på en karta, och någon som pekar på en karta och minns: “Precis här, 1968, delade en tomteklädd bedragare ut varuhusets leksaker till förbipasserande barn.” Så skapas topografi.

Guiderna i Smoke nr 15 är välsmorda munläder, operasångerskor intill författare, vissa breder ut sig och broderar, medan andra mest blixtrar till. Det är mörkt och mordiskt med turer kring dramatikern Joe Ortons brutala död, för att en snabb bläddring senare bli uppsluppna illustrationer av vad som går att hitta på bondemarknaden. Läsaren får snedda över Mahatma Gandhi Industrial Park, strax därpå ta del av en gryende romans på tunnelbanan. Smoke är Lonely Planet i 3D, First Class som popup-bok. Varje uppslag innebär stigar och bakgator och flera omvägar över Wikipedia för att bildas mer och gräva djupare. I folkmassan skymtas en gråhårig rasta och en gammal metafysiker, sedan en slaktare från Highbury som vunnit korvtävlingar över hela Europa. Förgäves vrider man huvudet för att se dem tydligare, men omedelbart höjer nästa talare rösten: ”Limited space meant that the time machine had to be constructed around the bed”.

Ibland infinner sig en lätt frustration, rösterna tystnar för snabbt. Man har presenterats för en gammal servitör i Soho som utför en improviserad ragtime, när historien tonas ut och avviker. Det blir en uppjagad känsla av Calvinos Om en vinternatt en resande; en berättelse inleds för att genast huggas av, och man finner sig stampande i undran hur han egentligen hamnade där, och vad han tänkte göra med ölunderläggen. Men det är en romanskadad invändning och själva styrkan ligger egentligen i glimtarna och lapptäcket. Det blir inte ett perspektiv på London, utan vartenda ett.

Jag läser en intervju i nättidningen Readers Voice, där Matt Haynes sjunger det kärnfullas lov: ”The shorter the better”, ”Short is always good”, ”1500 is the limit for most things”, “30 words or less”. Så talar mannen bakom Sarah Records, och det låter som glasklar sjutumslogik. Jag är inte sen att övertygas, det innebär tid för fler hållplatser och scenarion, nya vinklar på London. Ryssarna göre sig inte besvär. Efter nr 15 är jag spränglärd som en taxichaufför, men noterar att Smoke nr 1 verkar passera Suicide Bridge och nr 8 tycks runda Rotherhithe City Farm. Jag måste åka en vända till, jag måste samla fler kvitton och episoder, fler London’s campest statues. Och kanske får jag återse slaktaren från Highbury.

Ida Holmbom