Back | Home | Old Friendly Noise Label site

05. Robinsons London

London.

En stad tampas man med. Den är i vägen när man är där, tills man kommer till en fredad plats och ens pulsliknande intryck får mer utrymme i hjärnan. För den som arbetar där, är staden overkligare och samtidigt mycket verklig, förstås, på de andra sätten. Det tumultartade och drömlika man kan vara med om är sällsyntare, något man bara når vid vissa typer av genomfart eller promenader.

Det fanns en oemotståndlig charm att ta den buss som de boende kallade för Londons mjölkbuss, när jag i höstas hade ett a och ett b att ta mig mellan där. Den tog oss inte dit vi skulle, men dit vi ville. Allt var den bästa delen av staden i den stund man satte sig på linjen, nummer 31. Luften badade i milt, överraskande solsken. Gatunamnen var fantastiska. Tegelhusen såg ut som Lund. Vi såg en äldre man i sitt kök, eller vardagsrum. Bruna rutor, rader av fönster, linjer, streck. Man fick en sniff av stadsuniversitet, genom fönstren på bokfyllda boenden. Gatorna böjde sig oväntat, miljön byttes hela tiden. Det blev lummigt, med plataner och små grindar, sedan glasat i finansiell 80-talsbebyggelse. Ett stråk med halvrisiga utomhuspubar var något att verkligen titta på. En kulle eller höjd följde, och en sväng och vi var i Swiss Cottage.

En mer förstummande upplevelse av samma stad är Patrick Keillers London från 1994. Väldigt tidigt kommer en berättare in, med en röst som är en sensation. Han slår an en lite frän ton som sedan utökas av största möjliga förtrolighet. Till historien som omsluter Keillers Londonvärld, lägger han en prägel som är oefterliknelig. I sju år har han färdats med kryssningsbåtar som fotograf och anländer nu i London via floden och tar upp kontakten med Robinson, som han en gång haft en ”tjafsande sexuell relation” med. Han gör Robinson sällskap och redogör för dennes idéer under dagsvandringar i olika trakter av intresse för Robinsons forskning om den engelska romantiken. Robinson vill finna dess rötter men tar sig nog an mer av dess metod. De hus han hittar, där olika författare bott under sin levnad, eller som franska poeter någon gång besökt, är nu lämnade. Han känner till pubar där nyckelfigurer i hans värld passerat, men vill inte gå in för att miljön känns obekväm. Till bilder av en pub som både har ett intressant förflutet och något över sig som man eventuellt skulle vilja undvika, berättas plötsligt om mängden bombningar som skett i pubar i London tiden precis före.

De två rösterna i filmen har en extra effekt. Talaren (som görs av Paul Scofield) har utrymme åt sådant som Robinson kanske inte skulle stoltsera med själv – sitt boende, sitt jobb – det är en form av dagbok vi befinner oss i trots allt… Men han ger även styrka åt Robinsons värderingar och observationer. Det är valtid 1992 och nära ett konservativt omval. Statistik har rapporterats om Labourledning, Robinsons vän tar upp den och kameran visar en stor skärm med börsnoteringar, med mörkgrått glas och malplacerade påskliljor kring. Siffrorna visar nedgång. Efter valet, då Torypartiet stärkt sin ställning, berättar ledsagaren att Robinson känner sig alienerad av en medelklass som fått för sig att de haft något att vinna och av en regering som verkar ha kunnat göra vad som helst utan att bli bortröstade. Medan blixtarna går av på valvakenatten får vi höra vad Robinson oroar sig för: den nedmontering av London som redan inletts starkt av det förortsboende styrandeskiktet, vad den innebär för honom, för att inte tala om för dem som har barn.

Efter en sådan episod har filmen ett avbrott i formen, hängivet åt formen. Man ser pappersstrimlor fladdra från hundratals fönster, i ett hus som man inte vet om det ska rivas eller är nybyggt. Man är inte säker på att någon annan som passerade den dagen såg det. En liknande inzoomning i perspektiv är bilden av två grindstolpar vid ingången till en park, som kameran verkar vara väl förtrogen med, om vilka det berättas att ”de slutade prata sedan valet”. Det blir ett slags stadens (husens, tingens) egen psykogeografi.

Texten är utsökt, bilderna har letats fram på ett sätt man bara kan föreställa sig arbetet bakom och varje gång intrycket av bilder och ord är negativt laddat, är den musik Keiller valt som mest kärleksfull. Det är en utsökt sammanfogning av bilder och ord. De långa tagningarna är långt från stillbilder. Filmen är en sådan upplevelse man egentligen bara får av en plats under sällsynta stunder.

Detaljerna har så mycket i sig att man älskar var de kom från. Robinson överrumplar en liten man, som han hittar läsande i en galleria, med sin sympati och han sluter sig till en konspirations­teoretiker på gatan. Keiller litar också på sina egna observa­tioner tillräckligt att kunna få ur sig dem med alla detaljer intakta. Om uppföljarfilmen Robinson in Space kommenterade han i ett samtal Tony Blair med betoning på medie­bild kontra hur han egentligen upplevs: ”He comes across as this guy who played second guitar in a pop group at Oxford, but actually when he was at Oxford, as far as I can gather, he spent a lot of time discussing theology with a middle-aged man from New Zealand in a bedsit…”

Kombinationen av vad som sägs och vad som syns i London är på samma sätt sinnrik (ofta komisk). Men det han har att säga om staden i stort är det viktiga.

En stad full av intressanta människor som hellre skulle vara någon annanstans. Den är ett politiskt centrum där de styrande har råd att fly staden, med en kärna där kungafamiljen disponerar de viktigaste delarna, och en spelplats för missbedömd kapitalism, med en beräkning att det finns 40 miljoner kvadratmeter tom kontorsyta. Keillers filmande ger kontrasterna en prägel av massor mot tomhet. Vandringarna som de två männen i filmen gör sker i händelsernas mitt, men blir alienerande politiska skeenden, och de sker i förstädernas utkanter, där det ibland går att få upp spåret efter något större.

Den ena dagen går de längs med kanten av en flod och lägger sig vid stranden och somnar, nästa betraktar Robinson precisionen och storslagenheten i kungliga flaggviftningsceremonier genom parkstråken i centrum och reagerar på resten av stadens sjavighet.

Den långsammaste film man kan se – och den mest engagerande.

Katja Ekman