Back | Home | Old Friendly Noise Label site

04. Badtime 2010

VINDICATRIX

DIE ALTEN BÖSEN LIEDER

(MORDANT MUSIC)

I det lilla musikintresserade mikrokosmos som var postpunk-scenen i Malmö/Lund i början av åttiotalet dominerade givetvis känslan av samhörighet, men även i en subkultur med kanske bara 200-300 i kärntruppen uppstår grupperingar, skiljelinjer. En sådan skiljelinje gick mellan “goodtime” och “badtime”. När jag och min vän Michael intervjuade Henrik Venant ganska kort efter att Underjordiska Lyxorkestern bildats ur ruinerna efter TT-Reuter och Garbochock ägnade Venant ganska stor energi åt att förklara att ULyx var goodtime och att han för övrigt alltid identiferat sig mer med Iggy Pop än med Ian Curtis.

Händelsen säger något om vilken stark ställning den typ av musik som vi kallade badtime hade, inte bara i södra Skåne utan faktiskt i hela det svenska postpunk-landskapet. Tung, malande rock, fylld av ångest och dominerad av en känsla av vantrivsel i samhället och den samtida kulturen, utgjorde ett starkt alternativ till den lättsammare pop och rock som dominerade försäljningsstatistiken och mainstreammedia. Svensk badtime hittade förstås sina tidigaste förebilder i brittiska band som Joy Division, The Cure och Bauhaus men badtime var defintivt en internationell strömning, en global, estetisk gut reaction på de isande högervindar Thatcher, Reagan och andra nyliberala regimer hade blåst in över stora delar av världen. Samtidigt fanns en utbredd känsla av maktlöshet som retade gallfeber på närmast föregående ungdomsgeneration, musikrörelsens moraliska minoritet. Avskyn mot det politiska klimatet var starkt men hoppet om att kunna förändra något mycket litet.

Jag kan faktiskt inte minnas att angst och ennui har varit lika starka inslag i undergroundmusiken någon gång sedan första hälften av åttiotalet. (Med reservation för att jag missade större delen av nittiotalet.) Det är inte förrän de allra senaste åren som det existentiella mörkret på allvar åter börjat sippra in och sprida sig i gränslandet mellan pop och experiment. En hel gren av dansmusiken, dubstep, har kommit att domineras av beats som är så nedskruvade att de knappast går att dansa till längre och en ljudbild som tycks synkroniserad med den brittiska senkapitalismens förfall och brutalisering av stadslandskapet. Genren har också visat sig få fotfäste internationellt och tyvärr också visat sig vara minst lika rigid och trögutvecklad som postpunkens mörkerrock. Ändå har en av scenens främsta företrädare, Burial, gjort två skivor som lyckats förena en stark vision av ångest och förfall med estetisk nyfikenhet och särart. Och inom angränsande genresfärer har artister som The Caretaker och Kreng med utgångspunkt i ambient och hauntology skapat musik som tyckts balansera på en högspänningsledning med ett okänt och skrämmande mörker nedanför.

Det är mot den här bakgrunden jag vill förstå Vindicatrix och hans Die Alten Bösen Lieder som består av en vinylskiva med fyra versioner av låten ”Something In the Night” och en cd-skiva med åtta kompositioner. Engelsmannen David Aird, som är Vindicatrix, har någon form av koppling till dubstepscenen och hans första låt på skiva, den ganska genretypiska “Private Places” på Mordant Musics Picking O’er the Bones, kan inte på något sätt förbereda för den säregna attack mot sinnena som Die Alten Bösen Lieder innebär.

Die Alten Bösen Lieder (ungefär ”De gamla arga sångerna”) framtonar Vindicatrix framför allt som en förryckt eller besatt crooner. Mark Fishers definition av Vindicatrix som ”a man who dreams that he´s Scott Walker, only to wake up and find that he’s a tramp in the gutter” är redan klassisk och rättvisande på mer än ett sätt. Musiken på Die Alten Bösen Lieder är form- och melodilös på ett sätt som för tankarna till Walkers fyra år gamla The Drift. Samma känsla av utsatthet och hermetisk instängdhet dominerar båda. Det här är musik som är svår att lyssna på, inte för att den är komplicerad eller kaotisk, utan för att den kräver en förmåga till inlevelse och ställningstagande som popmusik sällan begär.

Att titeln är på tyska är ingen slump. Redan första låten ”Dein Schwert” är en minst sagt fri version av en Schubert-lied och längre fram lånar Vindicatrix friskt av orkestrala inslag från samme Schubert. Ett slags kamp med tyskheten är en av flera röda trådar som binder samman Die Alten Bösen Lieder.

Beats är i stort sett helt från­varande på Die Alten Bösen Lieder. På några låtar finns en svag elektronisk puls kvar, mer som en motspänstig flämtning av liv i en döende kropp men mycket av musiken är orörlig, dominerad av kala glaciärer av syntar. Isigheten, det ofruktsamma skapar en fond mot vilken Vindicatrix utvecklar sina melodilösa elegier. Plötsliga eruptioner av congas och andra slagverk eller hydrauliska maskinljud bryter igenom som ett slags desperata signaler från nödställda. Trots musikens orörlighet tvingar Vindicatrix sina lyssnare till fascinerad om än motvillig, emellanåt nästan äcklad koncentration. Det är musik som inte kan nonchaleras.

Die Alten Bösen Lieder är en välkomponerad helhet. Inledande ”Dein Schwert” och ”Audi Nostra Suspiria” (”Hör vår klagan”) sätter effektivt tonen och etablerar den oros- och ångestfyllda stämning som löper genom hela skivan. Airds klagande, operaliknande sång i ”Audi Nostra Suspiria” och den kristet mystiska tematiken kon­trasteras av ett rastlöst bankande på allsköns slagsverk och en obehaglig elektronisk puls som kommer och går. ”The Silken Cell” är om möjligt ännu märkligare – en nio minuter lång minisymfoni i fyra satser med svarta sjok av stråkar och Airds nästan uppgivna röst som avlöses av malströmsliknande orkestercrescendon och Aird vrålande på något som möjligen är tyska, möjligen en approximation av tyska, som en bindgalen koncentrationslägerkommendant. Ett skräckinjagande mästerverk.

I ”Lack Of Correspondance” saktar musiken ner till en frusen noll­punkt med Airds röst inledningsvis naken och fullständigt övergiven i ett öde land, men snart bryter ett kakofoniskt mischmasch av röster och perkussivt avfall igenom som transmissioner från senkapitalismens hektiska dagliga liv. ”Rubbing Pages Out” är i det närmaste helt stillastående, en musikalisk illustration till ofruktsamma fjärran planeter.

Även ”Insulinde” är orörlig och klaustrofobisk innan ”Punctured” bryter av genom att vara enda låten med ett tydligt beat. Det är skivans minst originella låt men den bryter effektivt av före den magnifikt ohyggliga ”A Long Straight Road In A Cold City”, ett slags elektronisk golgatavandring rakt in i paranoians och den allt uppslukande ångestens land, bara avbruten av plötsliga utbrott av oförklarligt våld. Det verkar inte finnas något hopp vid slutet av vägen och det är logiskt att vandringen längs den slutar i tystnad.

Om det inte redan framgått av det ovanstående måste det sägas rakt ut: Die Alten Bösen Lieder är en farlig skiva. Musiken på den har en sällsynt förmåga att få sina lyssnare att må dåligt. Det är inte en tripp jag kan rekommendera de nervsvaga. Jag har lyssnat mycket på skivan samtidigt som jag läst Mark Fishers bok Capitalist Realism och tillsammans har dessa två helt väsenskilda verk format sig till en ursinnig anklagelseakt mot den postmoderna realkapitalismen.

Fishers bok dissekerar den suveränt med hjälp av ett överlägset intellekt och Vindicatrix skiva tar temperaturen på dess emotionella landskap och finner det vara lika stelfruset som träden i parken utanför mitt fönster. Man kan möjligen kalla det badtime för 2010, som jag gjort i rubriken, men Die Alten Bösen Lieder är ett mycket originellare verk än så.

Det är faktiskt en av de sällsynta skivor som på allvar lyckas vidga popens möjligheter ytterligare en aning.


Bonus:

Vindicatrix framför ”How I Love More Space” (ej på skivan), iklädd alldeles för stor överrock, solglasögon och ”a fringe like Roger McGuinns” stående i ett pentagram målat på scengolvet, här)

En ny video från Vindicatrix, ”Unborn In Vectors”.

Joakim Norling