Back | Home | Old Friendly Noise Label site

07. Upprättelsen av Arthur Russell, part 17 to 24

TIM LAWRENCE

“HOLD ON TO YOUR DREAMS. ARTHUR RUSSELL AND THE DOWNTOWN MUSIC SCENE, 1973-1992”

(Duke University Press)

Något förenklat, om en bra utveckling: 2010 vet alla seriöst musikintresserade vem Arthur Russell är. Det är till och med så att väldigt många seriöst musikintresserade faktiskt lyssnar på Arthur Russell. 1999 visste och lyssnade ingen, förutom de mest insatta disco-konnässörerna. Även om Russell fick viss uppmärksamhet under sin aktiva period, från tidigt 1970-tal till tidigt 1990-tal, hade han i stort sett glömts bort efter sin allt för tidiga bortgång i AIDS 1992, endast 40 år gammal.

Dock banade nollnolltalets återutgivningar och arkivfynd från entusiasterna på etiketter som Nuphonic, Soul Jazz och Audika pö om pö väg för ett intresse som mynnat ut i högstatusprodukter som häromårets film Wild combination och nu Tim Lawrences biografi Hold on to your dreams.

Upprättelsen av Arthur Russell, där hans makalösa kreativitet och gärning äntligen fått rättmätig uppmärksamhet, är definitivt en av nollnolltalets stora musikaliska gärningar och förtjänster. Bättre sent än aldrig, tänker jag. 2010 finns dessutom en fördjupad och vedertagen kunskap, där Russells musikaliska bredd ses som ett signum (till exempel är disco inte ens halva historien). Lawrences bok är i sin skola det mest gedigna jag läst sedan Tony Peakes tio år gamla Derek Jarman-tegelsten.

Det finns beröringspunkter mellan böckerna. Inte bara att det är fascinerande berättelser om sällsynt begåvade kreativa människor aktiva under ungefär samma tidsperiod i olika storstäder, New York respektive London, i den närmast oförståeligt grymma skuggan av AIDS. Det handlar om så mycket mer, från detaljerade anekdoter till den omgärdande tidens relevanta större sammanhang, om skapande, vänskap, kärlek, (homo)sexualitet, besatthet…

En förutsättning för det nya intresset för Russell har varit tillgängliggörandet av hans musik. På så sätt är han ett bra exempel på en tendens i nollnolltalet: genom tillgängligheten spelar det ingen roll att Russell rent fysiskt är borta, hans musik har levt och kommunicerat mer än någonsin. Det nya intresset för Russell kom precis när jag och många med mig – inte minst på grund av fildelningens smörgåsbord – på allvar började söka oss bakåt och sidleds i musikhistorien. Vägen fortsatte dock alltjämt framåt.

Associativt tycktes Russell höra hemma i samma närmast tidlösa skara av visionära och genreöverskridande musiker och inspirerande föregångare som till exempel David Axelrod och Dorothy Ashby (samtidigt som en gammal favorit för mig som Simon Turner är den jag relaterar Russell allra helst till, om man pratar friendly noiseiga genreöverskridare). Under ett nollnolltal där musikalisk innovativitet inte stått högt i kurs har upptäckterna av Russell och själsfränder fungerat som ett slags livlina, betydelsen går inte att underskatta.

Förutom Russell handlar Hold on to your dreams specifikt om ”downtown”-scenen, som väl inte minst med svenska New York-romantiska ögon, känns rätt vag. Det är vagt, men man kan säga att det börjar med hur New York under hela 1970-talet var särskilt hårt drabbat av den ekonomiska nedgången, och sågs som USA:s skräphög. Hög arbetslöshet, kriminalitet, smutsigt… ”It feels like the end of American civilization”, skrev Russell i ett brev efter att han, 21 år gammal, nyligen anlänt till New York. Stadsbilden förändrades: i en samtidig rörelse flydde många ur den vita medelklassen iväg till förortens lugn, samtidigt som konstnärer och gallerier började flytta in, använda och bosätta sig i evakuerade byggnader i det New York som utgjordes av SoHo-TriBeCa-NoHo-kvarteren på Manhattan.

Med den mängd konstnärsmänniskor som nu kom att befinna sig på ungefär samma plats under ungefär samma tid med liknande ambitioner fanns en grogrund för en miljö av korsbefruktningar mellan traditioner och samarbeten mellan människor som ville tänja på gränserna. Downtown-scenens estetiska karaktär beskrivs i boken i ett härligt citat från konstkritikern Carlo McCormick: ”The vernacular of Downtown was a disjunctive language of profound ambivalence, broken narratives, subversive signs, ironic inversions, proliferate amusements, criminal interventions, material surrogates, improvised impersonations, and immersive experimentality.”

Scenen formades av unga konstnärer som kände samhörighet med och inspiration från en ung musikscen och vice versa, och som rörde sig från respektive fälts etablissemang. Det var strömningar som låg i tiden, medan punk/postpunk/no wave/hiphop fortfarande befann sig i sina tidiga, vitala stadier. Tiderna förändrades dock, enter kuturell gentrifiering och det högljudda mer kommersiella no-nonsense New York-1980-tal vi känner genom Madonna, Beastie Boys osv.

Russell rörde sig lika gärna på The Kitchen (den tidens motsvarighet till Fylkingen ungefär) som på disco-klubbarna The Loft och Paradise Garage (även om han inte dansade). Som musikansvarig på The Kitchen 1974 bjöd han in The Modern Lovers att spela och fick de mest renlärigt seriösa av avantmänniskorna att klia sig i skägget extra hårt; när han gjorde disco var det musik ville vara populär men inte hade förmågan att vara populistisk, lättplacerad och funktionell. ”Impossible dancemusic”, som Simon Reynolds kallade tolvan ”Let’s go swimming”.

Folkpop, konstnärlig instrumental­musik, disco not disco, sång/cello-meditationer, eller Buddhist bubblegum music, som Allen Ginsberg, en av Russells längsta vänskaper, kallade det. Särskilt nu när arkivgömmorna öppnats är det svårt att att bestämma Russells musikaliska huvudfokus. Det ursprungligt utgivna är ju inte representativt för det som ursprungligen skapades. Bästa svaret är nog att Russell inte ville vara lojal mot genrer, han ville vara lojal mot sin musik.

Lawrence beskriver Russell som öppen gentemot allt utom det nihilistiska och aggressiva, på så sätt är det kanske inte konstigt att hans position inom downtown-scenen ofta nedvärderats i mer no wave/Lydia Lunch/aggro/disco sucks-historieskrivningar. Russell byggde inte heller sitt varumärke genom att muta in en viss igenkännlig stil så som mer framgångsrika kompositörer från samma period gjorde, till exempel den närstående minimalisten och vännen Philip Glass. Så som framgångsrika musiker i alla perioder mer eller mindre måste göra. Många av dagens musiker, inte minst inom den svenska ”alternativa” scenen”, är ju så pass varumärkesstrategiska att de lika gärna kunde lägga ner sin energi på att starta en reklambyrå som skriva låtar, det har blivit en del av popmusikens entreprenöra självbild.

Lawrence kopplar i Hold on to your dreams Russell teoretiskt till Deleuzes och Guittaris begrepp rhizom. Det som återkommer under hela Russells karriär är hur han trodde på det gemensamma, icke-hierarkiska, löst strukturerade skapandet av musik framför det individualistiska. All musik Russell skapade kom från samarbeten med en mängd olika musiker, producenter, remixare, och hans sätt att använda pseudonymer (Dinosaur, Loose Joints, Killer Whale) betonade gruppen framför just hans egen solitära närvaro. Han demokratiserade musicerandet genom att uppmuntra improvisation från sina medmusikanter, han spelade in mängder av versioner av samma låtar, så att man knappt visste vilken som var den definitiva versionen. Han bejakade processen framför resultatet, livespelningar framför den slutgiltiga inspelningingen. Han engagerade sig i kulturer som var socialt inkluderande till skillnad från exklusivt uteslutande, och pekade på kopplingar mellan olika traditioner och olika scener, som ofta associerades med det feminina, det svarta, det gay, den icke-dominanta kulturen.

Till sist: Hold on to your dreams är en för mig väldigt rörande bok, på väldigt många olika sätt. Ju längre de 400 sidorna sträcker sig desto mer så, det är något väldigt sorgligt över allt. Men samtidigt fint. Boken är rikt illustrerad med fotografier, med Arthur Russells forskande blick som lämnar sidorna och tittar på mig. Det är en blick som är svår att slå ifrån sig. Och det vill man inte heller.

Stefan Zachrisson