Back | Home | Old Friendly Noise Label site

09. Rediscovering Argentine silent cinema vol. II: 1920’s

ANLA COUTIS – VED – KLINGSOR. REDISCOVERING ARGENTINE SILENT CINEMA VOL. II: 1920’s

Ett samarrangemang av Sensurround & Frim/Syd på Panora i Malmö, 12 januari.

Biosalongen på Panora var så fullsatt att de sistkomna gästerna fick sitta på golvet när Anla Courtis från Buenos Aires skulle visa argentinsk stumfilm från 1920-talet, och själv improvisera musiken tillsammans med Malmös VED (Mattias Nihlén) och Klingsor (Adam Persson). Från 1860- till 1960-talet var Buenos Aires ett av de största målen för invandrare från Europa, framför allt från Spanien och Italien, men det finns också en stor grupp arabiska, judiska, irländska, kinesiska, japanska och koreanska invånare, samtidigt som det på 1920-talet ännu inte hunnit bli fattigt och överbefolkat. Det var en blomstrande storstad, 1914 fanns det 1,5 miljoner invånare, man byggde skyskrapor och boulevarder, och Buenos Aires var lika hippt som London, Paris eller New York; journalfilmerna vill uppenbart visa just det – modernitet, tillväxt, folknöjen, kultur, societeten som roar sig och defilerar på promenadstråken. Invigningar, jippon och folksamlingar.

Det är ett ganska vanligt filmurval av paradgator, glada människor, galamiddagar och folk som rör sig för snabbt och ler och vinkar mot kameran. Ovanligt för att vi aldrig har sett det i Buenos Aires. Ett ansikte här eller där fångar lite extra en stund, champagnefryntliga borgare som tramsar med varandras hattar på en bättre middag, eller låtsastjurfäktningen ute på landsbygden, där två män klätt ut sig till tjur och några andra är matador och picadorer. Den stumma åskådarskaran på staketen runtom tjurfäktningsarenan kiknar av tysta skratt. Det är charmigt.

Med vanligt stumfilmspiano hade det varit en ganska ordinär samling klipp från en svunnen, romantisk era. Som Champs-Élysées fast med palmer. Som spanska landsbygden fast i en annan världsdel. Mest intressant blir det inne på tryckeriet till La Nación, en av Buenos Aires stora dagstidningar, där man visar hur varje tidnings­sida sätts med typer, hur plåtar behandlas, pressas och hur journalisterna sitter ihopkrupna och skriver eller korrar för glatta livet. Vi möts av effektivitet och produktiva medborgare, tidningar i massupplaga, dagsfärska nyheter från en toppmodern storstad.

Musiken till filmen är helt annorlunda. De första minuterna av ljud ger en känsla av tung andning under vatten. Sedan växer obehaget och dissonansen, bilderna verkar på något sätt störande, förljugna. Kanske hemsökta. I de bästa stunderna uppstår en helt egen värld som varken är bilderna ensamma eller musiken ensam, utan ett oroande landskap däremellan. Det låter under flera minuter som om någon slänger metall nedför bergväggar i en djup dalgång, släpar dem efter sig i tunnlar, längs övergivna malmbanespår. Bilderna på glada människor verkar upplösas framför mina ögon, det är något mellan bildrutorna som berättar en helt annan historia. Jag får intrycket av att det inte alls är en tonsättning av de bilder vi får se, snarare en parallell berättelse om det som inte blev, det som inte syntes på filmerna. Minnen från andra platser och andra timmar. Oroliga sagor.

Det jag undrar lite under filmens och improvisationens gång är vems rösten är, om det är musikernas röst – Anla Courtis, Mattias Nihlén, Adam Persson – eller om det är människorna och platserna i filmen som talar genom musikerna. Vem är jaget? Platsen, människorna, ”Argentina”, ”Buenos Aires”? Improvisation till en film måste ju inte vara narrativ, men jag tänker mig ändå att den borde ligga närmare filmmusik än ett vanligt set mot en backdrop av journalfilm. Ibland är det kanske lite både och. Musiken kan ta över filmen något ibland, vissa ljud var ganska starka och genomträngande. Andra sekvenser är mycket suggestiva, och gör något helt nytt av bilderna som de inte hade varit musiken förutan.

Den här aftonen handlade trots allt ganska lite om att ”återupptäcka argentinsk stumfilm” och mer om att omforma kortare sekvenser journalfilm till en annan form av konstverk och upplevelse än den ursprungligen var. Om tolkningen, eller bruket om man så vill, av filmen var känslig eller ej beror nog helt på vilken utgångspunkt man har. Det är en improvisation som ställer sig rätt fri från bildmaterialet, å ena sidan, men å andra sidan kändes det hela tiden som om det faktiskt berättades en konsekvent historia i musiken parallellt med filmen. Det kanske inte var filmens röst, men det kan ha varit de ratade aktörernas röst. De som gick vilse i staden när det var invigning, de som stod längst bak i folkmassan, de som inte kunde hålla tempot på fabriken, de som blev sittande mitt på Pampas och inte orkade gå längre. Kanske. Jag lämnade salongen förvirrad men med känslan av att ha upplevt något spännande.

Text & foto sidan 2: Moa Andersdotter