Cover FZN3

01. Intro

1/1 Det skulle passa bra att inleda det tredje numret av Friendly Noise Magazine (FZN 03) med en limerick. Inledningsraden kunde vara ”En psykogeograf från London...”. Eller kanske ”En sällsynt begåvning från New York...”. Specifika platser är nämligen viktiga den här gången. Vi skriver om en gammal film och

ett nytt nummer av en tidskrift om London, ”a catalogue of modern miseries”, enligt Patrick Keiller; vi avhandlar en bok om Arthur Russell med New Yorks kreativa miljö som centralt tema; vi rapporterar om en kväll i Malmö med improviserat tonsatta 20-tals­stumfilmer från Buenos Aires;

vi intervjuar ett gäng som, skämtsamt, tänker sig själva som ett Wu-Tang Clan från Johanneshov. Vi beskriver även elektroniska golgatavandringar rakt in i paranoians och den allt uppslukande ångestens land. Och mer än så. Goodtime också. Väl mött igen,

Mattias Holmberg


PS. Torsdag 11 februari firar vi Momus 50-årsdag på Snotty’s i Stockholm. Mer information här.

PS. 2. Missa inte den här viktiga länken till vårt gamla liv.

02. Tona Serenad

Tona Serenad

1/8 I FZN 02 sa Bid följande: "And people immediately are in debt when they’re young, they’re in debt and they’re depressed. Therefore they’re not necessarily gonna be interested in light, sort of happy, interesting indie. They just want raw stuff, you know.". Det är ord vars utgångspunkt tangerar det goda i det anslag som etiketten Tona Serenad har satt upp: en nära på befriande känsla av ett lätt, obekymrat trippande bortom ett frekvent vemod och mörker. "Transparence, clearness, I look for brightness", sjunger Anne Laplantine på en av Tona Serenad nyligen utgiven ep, vilket på något vis verkar vara synonymt med etiketten i sig.

När jag först hittade till er hemsida, slogs jag av oklarheten i vilka ni var. Den enda faktiskt personliga informationen på

2/8 hemsidan är till exempel en adress i Johanneshov. Vilka är egentligen Tona Serenad?

John Henriksson: Du har helt rätt, hemsidan säger inte så mycket om oss. Jag vet inte om det är en för- eller nackdel. Hur som helst är vi tre personer som driver Tona Serenad, tre vänner, precis som i de flesta sagor: Gustav (Klarinettmusiken), Joel (Musette) och jag heter John (Molnbär av John).

Joel Danell: Tre vänner som har det väldigt trevligt ihop.

Gustav Rådström: Jag är född i Söderhamn, en liten stad i Hälsingland, men utbildar mig till musiker på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Jag spelar saxofon, klarinett, tvärflöjt och en del andra instrument. Jobbar delvis som

vårdbiträde inom omsorgen, delvis som musiker, och spelar då bland annat med de band som är knutna till vårt skivbolag – Musette, Molnbär av John och DZR:P – men även en del i lite olika jazzsammanhang i Stockholm.

JH: Vi är Tona Serenad. Tona Serenad är ett företag som ger ut musik, hittills tre skivor, men hoppas på att fortsätta med det ett bra tag till. Joel och Gustav är vänner sedan tonåren, jag kom in i bilden långt senare. Yada yada och vi kände varandra och hade alla den här visionen. Vi kände oss som Den fantastiska fyran eller Wu-Tang Clan. Fast ni kan snabbt räkna ut att vi är långt ifrån Den fantastiska fyran, eller Wu-Tang Clan för den delen.

Vi är tre personer – typ muskler, utseende och en joker. Det är allt.

Kanske långt ifrån komplett, men allt vi behöver i dagsläget i alla fall.

Hur kommer det sig att ni började för ungefär ett år sen? Vad var det som skedde just då?

GR: Jag har varit vän med Joel i många år och gjort musik tillsammans med honom. Vi har alltid pratat om att skapa något slags forum för den typ av musik som vi själva uppskattar. När John flyttade till Stockholm föll bitarna på plats. John har inte bara en fantastisk musiksmak, han är också en grym illustratör som även är duktig på allt som har med internet och webbdesign att göra. Han kan med andra ord det hantverk som behövs för att sprida och presentera musiken på internet, men även i det traditionella formatet – alltså på cd och vinyler. Vi

3/8 bestämde oss för att skapa ett skivbolag. Vi registrerade en ekonomisk förening, och började tillsammans lära oss hur man sköter ett företag inom musikbranchen. Tanken var inte att sätta igång och tjäna pengar, utan snarare att göra skivorna ordentligt registrerade på det traditionella sättet. Tack vare det fick vi möjligheten att distribuera Joels musik först genom Dotshop, och numera genom P*Dis.

JD: Men Tona Serenad bildades och började smida sina planer långt innan det. För ett år sedan var debutskivan med Musette klar, vilket var startskottet till den fantastiska framgångssagan!

GR: John hade ritat en fantastiskt bild på en liten flicka som håller en ballong i ena handen. Vi bestämde oss för att hon skulle få bli vår logga och vi döpte henne.

Tona Serenad fick hon heta.

JH: Puuuh! För ett år sedan hade vi fått hem flera kartonger med vår första skiva, Musettes Datum. Vi spelade in den i ett vardagsrum i Blackeberg januari 2008. Vi hade ganska precis fått i ordning all den där skiten med att starta eget: papperen var inskickade, allt var klart – nu var det bara att lära sig allt om att sälja skivor. Vi hade ändå en bra start, måste jag säga, utifrån förutsättningarna och den begränsade tid som vi tre hade att jobba med att få ut skivan. Gustav flörtade med Anders på Dotshop och fixade distribution åt oss där.

Trots den här oklarheten i vilka ni var, kände jag att vi delade vissa intressen. I Stockholm finns exempelvis just nu en klubb som heter Skymning, där band från en,

uttryckligen, lokal neodeppscen spelar. Ni känns inte bara befriade från just den klubben eller scenen, utan även från något mer lokalt förankrat i stort. Vilka etiketter, människor eller scener känner ni själva samhörighet till, kultursociologiskt?

GR: Neodeppscen? Har faktiskt inte hört talas om den. Antar att man måste känna vissa personer för att veta när den där klubben äger rum, eller? Jag har inte haft så stort intresse av att vara fullständigt uppdaterad på allt som händer i Stockholm, men är alltid intresserad när det väl dyker upp nya uppslag.

JH: Neodeppscenen? Det vet jag ingenting om. Har aldrig hört talas om någonting sådant. Simon, kollega i honky tonk-bandet DZR:P, är ute i indiesvängen och känner säkert till

4/8 det. Ska fråga honom, han vet säkert. Annars tycker jag det känns oerhört befriande att inte behöva ta del av en sådan genre, eller sådant sammanhang. Det vrider sig nästan i magen då jag tänker på det. Jag lyssnar på rapp (helst mellan -90 och -95), chopped and screwed eller easy listening rakt upp och ned. Typ Raymond Scott med stråkar eller Black Moon. Neodepp vet jag ingenting om.

JD: Vi är neopepp och gillar honky tonk!

GR: Jag har alltid älskat det subkulturella och fascinerats av pionjärer inom jazz och popmusik som har gått sin egen väg långt bort från det kommersiella. Har alltid önskat att fler människor ska se det fantastiska i sådan musik. Jag tror inte att man uppnår ett mål genom att skapa en hemlig

krets kring musiken. Vårt mål har på något sätt varit att skapa en naiv och överdrivet inbjudande omgivning till vår ganska udda musik, så att man förhoppningsvis kan lura människor bort från idén om att man ska tillhöra något slags kulturell elit eller subkulturell krets för att ha tillåtelse att förstå och uppskatta den. Såna tankar har alltid varit väldigt centrala för mig, tror jag … kanske delvis för att man är uppvuxen i en småstad och velat få människorna där att gilla musiken. Att göra musiken tillgänglig för så många som möjligt är en av mina största målsättningar, utan att behöva ändra något i själva musiken. Det kanske handlar mer om attityd och vilja. Så min drivkraft har alltid varit att skapa och bidra till atmosfärisk ny musik. Jag gillar inte genrer eftersom jag alltid tyckt om lite ifrån alla och inte

har kunnat bestämma mig. Favoriter som Vincent Gallo och Joe Meek, och mycket jazz har det blivit.

Ni har precis givit ut två vinylsjuor, bland annat en med Anne Laplantine från Paris. Hur kom ni först i kontakt med henne?

JD: Annes musik har alltid legat oss varmt om hjärtat. Hon har släppt så många bra skivor under åren och vi har alla följt hennes musik med överförtjusta öron. Anne gör även kortfilmer som vi eventuellt ska ge ut snart.

GR: Vi har varit stora fans av Annes musik sedan flera år tillbaka. Hennes album Summerisle med Momus och Hamburg tillhör mina absoluta favoritskivor, alla genrer. Åh, hon är så otroligt bra! Känns svårt att beskriva varför. Hon rör sig i en egen division på

5/8 något sätt. Så radikal och kompromisslös, med ett totalt ointresse av vad andra människor gillar, vad som är hippt och så vidare. Kanske är det hennes envisa konstnärskap som har gjort att hon inte har fått den uppmärksamhet som hon förtjänar. Få människor som jag har träffat har varit så ointresserade av att lyckas med karriären som hon. Musiken och hennes videokonst är allt som betyder något för henne, verkar det som. Men hon har å andra sidan en väldigt personlig kontakt med många av sina fans. Det var så vi först lärde känna henne. Jag tror att det var John eller Joel som först hörde av sig till henne via Myspace, började chatta och konversera lite med henne. Hon gillade vår musik väldigt mycket och det kändes som att det fanns en naturlig koppling mellan henne och Tona. John åkte ner till Paris med sin flickvän

Fanny. Fanny var också ett stort fan av hennes musik, och särskilt några inspelningar som vi senare kom att ge ut, nämligen "Spring won’t find us". Musiken fanns på internet sedan en tid och Fanny hade hittat den på någon hemlig hemsida eller blogg. Tror att det var Momus blogg, faktiskt.

JH: Well, förutom 90-talsrapp och easy listening har jag lyssnat mycket på Anne Laplantine (jag gjorde en hård generalisering i frågan ovan och ljög naturligtvis en aning). Anne Laplantine har varit en av våra favoritartister i många år. Hon gör enastående musik. Jag & Fanny åkte till Paris för någon sommar sedan och då hade jag haft en del kontakt med Anne tidigare. Jag berättade att jag skulle åka till Paris och frågade om hon hade någon konsert när jag skulle vara där. Hon svarade att

hon inte gjorde några konserter, men att vi kunde ses och att hon kunde visa oss runt i stället.

Vi blev goda vänner med både henne och hennes före detta man, Xavier Gautier. Jag åt lunch hemma hos Anne en dag och bad henne om att få släppa ”Spring won’t find us” på Tona Serenad. Hon blev en aning nervös, eftersom låtarna hade förblivit osläppta av en anledning, men gav till slut med sig och gav mig en cd-r med fyra spår inspelade samma tid.

GR: I somras åkte jag, John och Joel till Paris och spelade tillsammans med Anne. Vi gjorde tre uppskattade spelningar, bland annat på en pizzeria och på en impro-/frijazzfestival.

Det känns som att även den andra av dessa sjuor, med Molnbär av John,

Tona Serenad

6/8 har en koppling till Frankrike. Finns det ett musikaliskt fokus, en röd tråd, i Tona Serenads utgivning?

JD: Det är ju musik som vi tycker om, det är väl egentligen den enda kopplingen. Paris är dock en härlig stad där vi spenderar så mycket tid vi bara kan!

GR: För mig har Frankrike aldrig varit någon röd tråd. Det har väl kanske blivit lite franska influenser. Jag tycker nog att Musette inte är så odelat franskt som vissa tycker. Det där är nog lite individuellt, tror jag. Folk där verkar uppskatta det vi gör ibland. Sen så har vi ju en massa kompisar i Frankrike. Jag tror att

vår röda tråd är mycket atmosfär, bra melodier, värme och humor. Men om man lyssnar på Annes skiva så är den ju också väldigt mörk. Ingen neodepp kanske, men ändå.

JH: Märkligt att du säger det, men du har kanske rätt. Vi har nog alla en viss koppling till Frankrike, dels för att vi har många vänner där, varit där och spelat och sedan lyssnat en hel del på fransk musik. Allt från Josephine Baker till Erik Satie till Anne Laplantine. Vi har helt klart favoriter och ett uttryck som vi har inspirerats och präglats av och som – fastän det kanske inte är uttalat – går som en röd tråd i Tona Serenad. Hittills i alla fall. Vi har bara gjort tre släpp, men hoppas att det fortsätter så. Det är jag väldigt bekväm med. Så länge som vi inte blir associerade med neodepp eller vad det nu kan betyda.

7/8 Ni verkar ha en publik i Japan och ni har även givit ut en japansk utgåva av er första skiva, Musettes Datum, medan det i Sverige har varit relativt tyst om er. Vad tror ni att det beror på?

JD: Japan är ett stort land med ett stort musikintresse, så det går fort att sälja skivor där. Vår första skiva sålde slut på mindre än ett år och fick ungefär så mycket respons som vi hade hoppats på.

GR: I Japan har vi ett proffs som arbetar för oss. Hon heter Masami, är anställd på P*Dis och tjänar ihop sitt levebröd på att jobba med marknadsföring och distro.

Hon har gjort allt för oss, och vi har hennes arbete att tacka för att skivorna säljer där borta och i andra länder.

JH: Mellan Japan och Sverige verkar det alltid ha funnits en hemlig tunnel, någon speciell kommunikation eller spänning som gör att vi kommunicerar på ett liknande sätt, fastän det är helt olika språk. Gustav hade som sagt flirtat med Anders och det är inte helt enkelt, som de flesta av er känner till. Han hookade på Musette och innan han sjönk med Dotshop­skeppet (för att dra med några av bolagen till Playground) gjorde han oss en jättetjänst genom att introducera oss för det japanska skivbolaget och distributören P*Dis. Vi hade tidigare försökt att fånga uppmärksamheten hos dem, utan att lyckas, men fick nu Musette licensierad där i oktober. Vi hade haft rätt bra flyt med försälj­ningen av Musette här i Sverige och hade mer eller mindre sålt slut på alla 500 exemplar när vi fick kontakt med dem, men skivan

har sålt ännu bättre där. Nu ska vi trycka en ytterligare upplaga av Datum i Japan och se om den fortsätter att sälja. Anledningen till att det är tyst i Sverige är att vi inte har haft samma promotion här. Vi har skött det själva och gjort allt i den mån vi har tid och ork. Sedan köper inte folk musik på samma sätt i Sverige. Alla våra skivor finns på Pet Sounds, till exempel, men försäljningen står nog helt stilla. Skulle jag gissa, så är väskorna på de som lämnar Pet Sounds fyllda med neodepp.

Vilka planer har ni för 2010?

JD: Musette jobbar med en uppföljare till Datum, förmodligen en kassett. DZR:P har ett album på gång. I övrigt: ge ut Anne Laplantines filmer, Molnbär av Johns album, något med

8/8 Klarinettmusiken och med största säkerhet lite andra hemliga gäster.

JH: Tidigare i dag kom Joel förbi, lånade lite pedaler och visade mig sina nya inspelningar från sin Ipod. Han har definitivt hakat på grejen med klimatförändringarna och höjt temperaturen på musiken så pass att det säkert kommer att vara simmande isbjörnar och en sprängd termometer på konvolutet. Kanske kommer det en DZR:P-skiva också. DZR:P är mitt band som jag har haft tillsammans med Simon ”Krabban” Jonsson hur länge som helst. Vi spelar honky tonk och jobbar med en skiva som är tänkt att heta just Honky Tonk. Gustav har köpt en tvärföjt. Anne borde göra ett album på Tona Serenad. Directorsound är med i bilden och jag borde göra något med mitt band Molnbär av John. Förhoppningsvis blir det

något av det. Vi får se hur länge pengarna räcker, men jag sätter mina slantar på att det blir ett släpp med Directorsound, sedan Musette Den sista tsaren (lp), Molnbär av John Äggtoddy (lp), Klarinettmusiken Flöjtmusiken (lp) och Simon Jonsson Kommer ut ur garderoben (dvd).

JD: Vi hinner förmodligen inte med hälften, men vi hoppas på mer än så.

Niklas Karlsson

Foto sidan 1: Nils Kullberg

03. Anne Laplantine: Spring Won’t Find Us

1/1 ...

Tona Serenad

04. Badtime 2010

1/5 VINDICATRIX
DIE ALTEN BÖSEN LIEDER
(MORDANT MUSIC)

I det lilla musikintresserade mikrokosmos som var postpunk-scenen i Malmö/Lund i början av åttiotalet dominerade givetvis känslan av samhörighet, men även i en subkultur med kanske bara 200-300 i

kärntruppen uppstår grupperingar, skiljelinjer. En sådan skiljelinje gick mellan "goodtime" och "badtime". När jag och min vän Michael intervjuade Henrik Venant ganska kort efter att Underjordiska Lyxorkestern bildats ur ruinerna efter TT-Reuter och Garbochock ägnade Venant ganska stor energi åt att förklara att ULyx var goodtime

och att han för övrigt alltid identiferat sig mer med Iggy Pop än med Ian Curtis.

Händelsen säger något om vilken stark ställning den typ av musik som vi kallade badtime hade, inte bara i södra Skåne utan faktiskt i hela det svenska postpunk-landskapet. Tung, malande rock, fylld av ångest och dominerad av en känsla av vantrivsel i samhället och den samtida kulturen, utgjorde ett starkt alternativ till den lättsammare pop och rock som dominerade försäljningsstatistiken och mainstreammedia. Svensk badtime hittade förstås sina tidigaste förebilder i brittiska band som Joy Division, The Cure och Bauhaus men badtime var defintivt en internationell strömning, en global, estetisk gut reaction på de isande högervindar Thatcher, Reagan och andra nyliberala regimer hade

2/5 blåst in över stora delar av världen. Samtidigt fanns en utbredd känsla av maktlöshet som retade gallfeber på närmast föregående ungdomsgeneration, musikrörelsens moraliska minoritet. Avskyn mot det politiska klimatet var starkt men hoppet om att kunna förändra något mycket litet.

Jag kan faktiskt inte minnas att angst och ennui har varit lika starka inslag i undergroundmusiken någon gång sedan första hälften av åttiotalet. (Med reservation för att jag missade större delen av nittiotalet.) Det är inte förrän de allra senaste åren som det existentiella mörkret på allvar åter börjat sippra in och sprida sig i gränslandet mellan pop och experiment. En hel gren av dansmusiken, dubstep, har kommit att domineras av beats som är så nedskruvade att de knappast går att

3/5 dansa till längre och en ljudbild som tycks synkroniserad med den brittiska senkapitalismens förfall och brutalisering av stadslandskapet. Genren har också visat sig få fotfäste internationellt och tyvärr också visat sig vara minst lika rigid och trögutvecklad som postpunkens mörkerrock. Ändå har en av scenens främsta företrädare, Burial, gjort två skivor som lyckats förena en stark vision av ångest och förfall med estetisk nyfikenhet och särart. Och inom angränsande genresfärer har artister som The Caretaker och Kreng med utgångspunkt i ambient och hauntology skapat musik som tyckts balansera på en högspänningsledning med ett okänt och skrämmande mörker nedanför.

Det är mot den här bakgrunden jag vill förstå Vindicatrix och hans Die Alten Bösen Lieder som består

av en vinylskiva med fyra versioner av låten ”Something In the Night” och en cd-skiva med åtta kompositioner. Engelsmannen David Aird, som är Vindicatrix, har någon form av koppling till dubstepscenen och hans första låt på skiva, den ganska genretypiska "Private Places" på Mordant Musics Picking O'er the Bones, kan inte på något sätt förbereda för den säregna attack mot sinnena som Die Alten Bösen Lieder innebär.

Die Alten Bösen Lieder (ungefär ”De gamla arga sångerna”) framtonar Vindicatrix framför allt som en förryckt eller besatt crooner. Mark Fishers definition av Vindicatrix som ”a man who dreams that he´s Scott Walker, only to wake up and find that he’s a tramp in the gutter” är redan klassisk och rättvisande på mer än ett sätt. Musiken på Die Alten Bösen Lieder

är form- och melodilös på ett sätt som för tankarna till Walkers fyra år gamla The Drift. Samma känsla av utsatthet och hermetisk instängdhet dominerar båda. Det här är musik som är svår att lyssna på, inte för att den är komplicerad eller kaotisk, utan för att den kräver en förmåga till inlevelse och ställningstagande som popmusik sällan begär.

Att titeln är på tyska är ingen slump. Redan första låten ”Dein Schwert” är en minst sagt fri version av en Schubert-lied och längre fram lånar Vindicatrix friskt av orkestrala inslag från samme Schubert. Ett slags kamp med tyskheten är en av flera röda trådar som binder samman Die Alten Bösen Lieder.

Beats är i stort sett helt från­varande på Die Alten Bösen Lieder.

4/5 På några låtar finns en svag elektronisk puls kvar, mer som en motspänstig flämtning av liv i en döende kropp men mycket av musiken är orörlig, dominerad av kala glaciärer av syntar. Isigheten, det ofruktsamma skapar en fond mot vilken Vindicatrix utvecklar sina melodilösa elegier. Plötsliga eruptioner av congas och andra slagverk eller hydrauliska maskinljud bryter igenom som ett slags desperata signaler från nödställda. Trots musikens orörlighet tvingar Vindicatrix sina lyssnare till fascinerad om än motvillig, emellanåt nästan äcklad koncentration. Det är musik som inte kan nonchaleras.

Die Alten Bösen Lieder är en välkomponerad helhet. Inledande ”Dein Schwert” och ”Audi Nostra Suspiria” (”Hör vår klagan”) sätter effektivt tonen och etablerar den

oros- och ångestfyllda stämning som löper genom hela skivan. Airds klagande, operaliknande sång i ”Audi Nostra Suspiria” och den kristet mystiska tematiken kon­trasteras av ett rastlöst bankande på allsköns slagsverk och en obehaglig elektronisk puls som kommer och går. ”The Silken Cell” är om möjligt ännu märkligare – en nio minuter lång minisymfoni i fyra satser med svarta sjok av stråkar och Airds nästan uppgivna röst som avlöses av malströmsliknande orkestercrescendon och Aird vrålande på något som möjligen är tyska, möjligen en approximation av tyska, som en bindgalen koncentrationslägerkommendant. Ett skräckinjagande mästerverk.

I ”Lack Of Correspondance” saktar musiken ner till en frusen noll­punkt med Airds röst inledningsvis naken och fullständigt övergiven i

ett öde land, men snart bryter ett kakofoniskt mischmasch av röster och perkussivt avfall igenom som transmissioner från senkapitalismens hektiska dagliga liv. ”Rubbing Pages Out” är i det närmaste helt stillastående, en musikalisk illustration till ofruktsamma fjärran planeter.

Även ”Insulinde” är orörlig och klaustrofobisk innan ”Punctured” bryter av genom att vara enda låten med ett tydligt beat. Det är skivans minst originella låt men den bryter effektivt av före den magnifikt ohyggliga ”A Long Straight Road In A Cold City”, ett slags elektronisk golgatavandring rakt in i paranoians och den allt uppslukande ångestens land, bara avbruten av plötsliga utbrott av oförklarligt våld. Det verkar inte finnas något hopp vid slutet av vägen och det är logiskt att

5/5 vandringen längs den slutar i tystnad.

Om det inte redan framgått av det ovanstående måste det sägas rakt ut: Die Alten Bösen Lieder är en farlig skiva. Musiken på den har en sällsynt förmåga att få sina lyssnare att må dåligt. Det är inte en tripp jag kan rekommendera de nervsvaga. Jag har lyssnat mycket på skivan samtidigt som jag läst Mark Fishers bok Capitalist Realism och tillsammans har dessa två helt väsenskilda verk format sig till en ursinnig anklagelseakt mot den postmoderna realkapitalismen.

Fishers bok dissekerar den suveränt med hjälp av ett överlägset intellekt och Vindicatrix skiva tar temperaturen på dess emotionella landskap och finner det vara lika stelfruset som träden i parken utanför mitt fönster. Man kan

möjligen kalla det badtime för 2010, som jag gjort i rubriken, men Die Alten Bösen Lieder är ett mycket originellare verk än så.

Det är faktiskt en av de sällsynta skivor som på allvar lyckas vidga popens möjligheter ytterligare en aning.

Bonus:
Vindicatrix framför ”How I Love More Space” (ej på skivan), iklädd alldeles för stor överrock, solglasögon och ”a fringe like Roger McGuinns” stående i ett pentagram målat på scengolvet, här)

En ny video från Vindicatrix, ”Unborn In Vectors”.

Joakim Norling

05. Robinsons London

1/4 London.

En stad tampas man med. Den är i vägen när man är där, tills man kommer till en fredad plats och ens pulsliknande intryck får mer utrymme i hjärnan. För den som arbetar där, är staden overkligare och samtidigt mycket verklig, förstås, på de andra sätten. Det tumultartade och drömlika man kan vara med om är sällsyntare, något man bara når vid vissa typer av genomfart eller promenader.

Det fanns en oemotståndlig charm att ta den buss som de boende kallade för Londons mjölkbuss, när jag i höstas hade ett a och ett b att ta mig mellan där. Den tog oss inte dit vi skulle, men dit vi ville. Allt var den bästa delen av staden i den stund man satte sig på linjen, nummer 31. Luften badade i milt, överraskande solsken.

2/4 Gatunamnen var fantastiska. Tegelhusen såg ut som Lund. Vi såg en äldre man i sitt kök, eller vardagsrum. Bruna rutor, rader av fönster, linjer, streck. Man fick en sniff av stadsuniversitet, genom fönstren på bokfyllda boenden. Gatorna böjde sig oväntat, miljön byttes hela tiden. Det blev lummigt, med plataner och små grindar, sedan glasat i finansiell 80-talsbebyggelse. Ett stråk med halvrisiga utomhuspubar var något att verkligen titta på. En kulle eller höjd följde, och en sväng och vi var i Swiss Cottage.

En mer förstummande upplevelse av samma stad är Patrick Keillers London från 1994. Väldigt tidigt kommer en berättare in, med en röst som är en sensation. Han slår an en lite frän ton som sedan utökas av största möjliga förtrolighet. Till historien som omsluter Keillers

Londonvärld, lägger han en prägel som är oefterliknelig. I sju år har han färdats med kryssningsbåtar som fotograf och anländer nu i London via floden och tar upp kontakten med Robinson, som han en gång haft en ”tjafsande sexuell relation” med. Han gör Robinson sällskap och redogör för dennes idéer under dagsvandringar i olika trakter av intresse för Robinsons forskning om den engelska romantiken. Robinson vill finna dess rötter men tar sig nog an mer av dess metod. De hus han hittar, där olika författare bott under sin levnad, eller som franska poeter någon gång besökt, är nu lämnade. Han känner till pubar där nyckelfigurer i hans värld passerat, men vill inte gå in för att miljön känns obekväm. Till bilder av en pub som både har ett intressant förflutet och något över sig som man eventuellt skulle vilja undvika, berättas plötsligt om

mängden bombningar som skett i pubar i London tiden precis före.

De två rösterna i filmen har en extra effekt. Talaren (som görs av Paul Scofield) har utrymme åt sådant som Robinson kanske inte skulle stoltsera med själv – sitt boende, sitt jobb – det är en form av dagbok vi befinner oss i trots allt… Men han ger även styrka åt Robinsons värderingar och observationer. Det är valtid 1992 och nära ett konservativt omval. Statistik har rapporterats om Labourledning, Robinsons vän tar upp den och kameran visar en stor skärm med börsnoteringar, med mörkgrått glas och malplacerade påskliljor kring. Siffrorna visar nedgång. Efter valet, då Torypartiet stärkt sin ställning, berättar ledsagaren att Robinson känner sig alienerad av en medelklass som fått för sig att de

3/4 haft något att vinna och av en regering som verkar ha kunnat göra vad som helst utan att bli bortröstade. Medan blixtarna går av på valvakenatten får vi höra vad Robinson oroar sig för: den nedmontering av London som redan inletts starkt av det förortsboende styrandeskiktet, vad den innebär för honom, för att inte tala om för dem som har barn.

Efter en sådan episod har filmen ett avbrott i formen, hängivet åt formen. Man ser pappersstrimlor fladdra från hundratals fönster, i ett hus som man inte vet om det ska rivas eller är nybyggt. Man är inte säker på att någon annan som passerade den dagen såg det. En liknande inzoomning i perspektiv är bilden av två grindstolpar vid ingången till en park, som kameran verkar vara väl förtrogen med, om vilka det berättas att ”de slutade

prata sedan valet”. Det blir ett slags stadens (husens, tingens) egen psykogeografi.

Texten är utsökt, bilderna har letats fram på ett sätt man bara kan föreställa sig arbetet bakom och varje gång intrycket av bilder och ord är negativt laddat, är den musik Keiller valt som mest kärleksfull. Det är en utsökt sammanfogning av bilder och ord. De långa tagningarna är långt från stillbilder. Filmen är en sådan upplevelse man egentligen bara får av en plats under sällsynta stunder.

Detaljerna har så mycket i sig att man älskar var de kom från. Robinson överrumplar en liten man, som han hittar läsande i en galleria, med sin sympati och han sluter sig till en konspirations­teoretiker på gatan. Keiller litar

också på sina egna observa­tioner tillräckligt att kunna få ur sig dem med alla detaljer intakta. Om uppföljarfilmen Robinson in Space kommenterade han i ett samtal Tony Blair med betoning på medie­bild kontra hur han egentligen upplevs: ”He comes across as this guy who played second guitar in a pop group at Oxford, but actually when he was at Oxford, as far as I can gather, he spent a lot of time discussing theology with a middle-aged man from New Zealand in a bedsit...”

Kombinationen av vad som sägs och vad som syns i London är på samma sätt sinnrik (ofta komisk). Men det han har att säga om staden i stort är det viktiga.

En stad full av intressanta människor som hellre skulle vara någon annanstans. Den är ett politiskt centrum där de

4/4 styrande har råd att fly staden, med en kärna där kungafamiljen disponerar de viktigaste delarna, och en spelplats för missbedömd kapitalism, med en beräkning att det finns 40 miljoner kvadratmeter tom kontorsyta. Keillers filmande ger kontrasterna en prägel av massor mot tomhet. Vandringarna som de två männen i filmen gör sker i händelsernas mitt, men blir alienerande politiska skeenden, och de sker i förstädernas utkanter, där det ibland går att få upp spåret efter något större.

Den ena dagen går de längs med kanten av en flod och lägger sig vid stranden och somnar, nästa betraktar Robinson precisionen och storslagenheten i kungliga flaggviftningsceremonier genom parkstråken i centrum och reagerar på resten av stadens sjavighet.

Den långsammaste film man kan se – och den mest engagerande.

Katja Ekman

06. Smoke – a London peculiar #15

Smoke 15

1/3 Har man inte lust att resa så finns det andra möjligheter.

Alternativ 1: Ett ryskt företag erbjuder resan som inte blev av, eller iallafall bevis på att den faktiskt hände. För en smärre avgift förses man med evidensmaterial: stämplade biljetter, visum, små hotelltvålar och kvitton från den lokala matbutiken. Ytterst trovärdiga men helt falska fotografier där man står framför pyramiderna eller Big Ben, ett knippe livliga anekdoter. Den sortens konkreta föremål som förvandlar illusion till realitet, och som bestänker den motsträvige resenären med en air av vagabond. Alibit är vattentätt.

Alternativ 2: Kräver inte så mycket hjälp av ryssarna som av det skrivna ordet, av pärmar som binder in doften av en ort, återskapar svetten från The Loft. Antingen regelrätta miljöskildringar, eller berättelser så djupt förankrade vid en viss plats att de vore omöjliga någon annanstans. När englandsresenärer stövlar obekymrat mot bibliotekets hylla Ne, så måste man ibland vara burdus och storma mellan med Virginia Woolfs essäsamling London. Den är lövtunn och det är åttio år tidigare, men den förklarar så mycket som tunnelbanekartor och faktarutor inte klarar av. Gatorna får pulsera av det smutsiga - en eldhärjad byggnad beskrivs som ”inte mer bedrövlig och glädjelös än grannhusen” - men också av den vardagliga skönhet som kan genomsyra en pappershandel just innan stängning. Vad hon

2/3 framförallt skriver, och vad jag stryker över med neon, och vad som är väsentligt i den här texten, är ett lakoniskt konstaterande: ”Pusslet kommer aldrig att bli en statisk bild, hur länge vi än betraktar det.”

Det är här Smoke: A London Peculiar gör entré. Denna publikation med sina myllrande A5-sidor, som funnits i flera år och i femton nummer, men bara ett par veckor i mitt liv. En oumbärlig korrespondent för den som inte besöker England så ofta, och som inbillar sig att väsentliga förändringar ägt rum sedan 1931. Redaktör Matt Haynes kallar det ett kärleksbrev till London, ”to overheard stories and unexplored histories, the facts and the fictions, the accidental poetry and fugitive art of graffiti-slashed suburban stations and rain-splashed

shopfronts... the out-of-shot lives half-glimpsed from a train window, or from a phone number scrawled on the back of a Travelcard, dropped on the night-bus stairs..”

Det är en lustfylld turistbyrå, en kacklande kakofoni av essäer, foton och serier, med den klarröda tråd som är stadsgränsen. Och självklart är det skillnad på någon som pekar på en karta, och någon som pekar på en karta och minns: "Precis här, 1968, delade en tomteklädd bedragare ut varuhusets leksaker till förbipasserande barn.” Så skapas topografi.

Guiderna i Smoke nr 15 är välsmorda munläder, operasångerskor intill författare, vissa breder ut sig och broderar, medan andra mest blixtrar till. Det är mörkt och mordiskt med turer kring dramatikern Joe Ortons brutala död, för att en snabb

bläddring senare bli uppsluppna illustrationer av vad som går att hitta på bondemarknaden. Läsaren får snedda över Mahatma Gandhi Industrial Park, strax därpå ta del av en gryende romans på tunnelbanan. Smoke är Lonely Planet i 3D, First Class som popup-bok. Varje uppslag innebär stigar och bakgator och flera omvägar över Wikipedia för att bildas mer och gräva djupare. I folkmassan skymtas en gråhårig rasta och en gammal metafysiker, sedan en slaktare från Highbury som vunnit korvtävlingar över hela Europa. Förgäves vrider man huvudet för att se dem tydligare, men omedelbart höjer nästa talare rösten: ”Limited space meant that the time machine had to be constructed around the bed”.

Ibland infinner sig en lätt frustration, rösterna tystnar för snabbt. Man har presenterats för en

3/3 gammal servitör i Soho som utför en improviserad ragtime, när historien tonas ut och avviker. Det blir en uppjagad känsla av Calvinos Om en vinternatt en resande; en berättelse inleds för att genast huggas av, och man finner sig stampande i undran hur han egentligen hamnade där, och vad han tänkte göra med ölunderläggen. Men det är en romanskadad invändning och själva styrkan ligger egentligen i glimtarna och lapptäcket. Det blir inte ett perspektiv på London, utan vartenda ett.

Jag läser en intervju i nättidningen Readers Voice, där Matt Haynes sjunger det kärnfullas lov: ”The shorter the better”, ”Short is always good”, ”1500 is the limit for most things”, “30 words or less”. Så talar mannen bakom Sarah Records, och det låter

som glasklar sjutumslogik. Jag är inte sen att övertygas, det innebär tid för fler hållplatser och scenarion, nya vinklar på London. Ryssarna göre sig inte besvär. Efter nr 15 är jag spränglärd som en taxichaufför, men noterar att Smoke nr 1 verkar passera Suicide Bridge och nr 8 tycks runda Rotherhithe City Farm. Jag måste åka en vända till, jag måste samla fler kvitton och episoder, fler London's campest statues. Och kanske får jag återse slaktaren från Highbury.

Ida Holmbom

07. Upprättelsen av Arthur Russell, part 17 to 24

Hold on to your dreams

1/5 TIM LAWRENCE
“HOLD ON TO YOUR DREAMS. ARTHUR RUSSELL AND THE DOWNTOWN MUSIC SCENE, 1973-1992”
(Duke University Press)

Något förenklat, om en bra utveckling: 2010 vet alla seriöst musikintresserade vem Arthur Russell är. Det är till och med så att väldigt många seriöst musikintresserade faktiskt lyssnar på Arthur Russell. 1999 visste och lyssnade ingen, förutom de mest insatta disco-konnässörerna. Även om Russell fick viss uppmärksamhet under sin aktiva period, från tidigt 1970-tal till tidigt 1990-tal, hade han i stort sett glömts bort efter sin allt för tidiga bortgång i AIDS 1992, endast 40 år gammal.

Dock banade nollnolltalets återutgivningar och arkivfynd från entusiasterna på etiketter som Nuphonic, Soul Jazz och Audika pö om pö väg för ett intresse som mynnat ut i högstatusprodukter som häromårets film Wild combination och nu Tim Lawrences biografi Hold on to your dreams.

Upprättelsen av Arthur Russell, där hans makalösa kreativitet och gärning äntligen fått rättmätig uppmärksamhet, är definitivt en av nollnolltalets stora musikaliska gärningar och förtjänster. Bättre sent än aldrig, tänker jag. 2010 finns dessutom en fördjupad och vedertagen kunskap, där Russells

2/5 musikaliska bredd ses som ett signum (till exempel är disco inte ens halva historien). Lawrences bok är i sin skola det mest gedigna jag läst sedan Tony Peakes tio år gamla Derek Jarman-tegelsten.

Det finns beröringspunkter mellan böckerna. Inte bara att det är fascinerande berättelser om sällsynt begåvade kreativa människor aktiva under ungefär samma tidsperiod i olika storstäder, New York respektive London, i den närmast oförståeligt grymma skuggan av AIDS. Det handlar om så mycket mer, från detaljerade anekdoter till den omgärdande tidens relevanta större sammanhang, om skapande, vänskap, kärlek, (homo)sexualitet, besatthet...

En förutsättning för det nya intresset för Russell har varit tillgängliggörandet av hans musik.

På så sätt är han ett bra exempel på en tendens i nollnolltalet: genom tillgängligheten spelar det ingen roll att Russell rent fysiskt är borta, hans musik har levt och kommunicerat mer än någonsin. Det nya intresset för Russell kom precis när jag och många med mig – inte minst på grund av fildelningens smörgåsbord – på allvar började söka oss bakåt och sidleds i musikhistorien. Vägen fortsatte dock alltjämt framåt.

Associativt tycktes Russell höra hemma i samma närmast tidlösa skara av visionära och genreöverskridande musiker och inspirerande föregångare som till exempel David Axelrod och Dorothy Ashby (samtidigt som en gammal favorit för mig som Simon Turner är den jag relaterar Russell allra helst till, om man pratar friendly noiseiga genreöverskridare). Under ett

nollnolltal där musikalisk innovativitet inte stått högt i kurs har upptäckterna av Russell och själsfränder fungerat som ett slags livlina, betydelsen går inte att underskatta.

Förutom Russell handlar Hold on to your dreams specifikt om ”downtown”-scenen, som väl inte minst med svenska New York-romantiska ögon, känns rätt vag. Det är vagt, men man kan säga att det börjar med hur New York under hela 1970-talet var särskilt hårt drabbat av den ekonomiska nedgången, och sågs som USA:s skräphög. Hög arbetslöshet, kriminalitet, smutsigt... ”It feels like the end of American civilization”, skrev Russell i ett brev efter att han, 21 år gammal, nyligen anlänt till New York. Stadsbilden förändrades: i en samtidig rörelse flydde många ur

3/5 den vita medelklassen iväg till förortens lugn, samtidigt som konstnärer och gallerier började flytta in, använda och bosätta sig i evakuerade byggnader i det New York som utgjordes av SoHo-TriBeCa-NoHo-kvarteren på Manhattan.

Med den mängd konstnärsmänniskor som nu kom att befinna sig på ungefär samma plats under ungefär samma tid med liknande ambitioner fanns en grogrund för en miljö av korsbefruktningar mellan traditioner och samarbeten mellan människor som ville tänja på gränserna. Downtown-scenens estetiska karaktär beskrivs i boken i ett härligt citat från konstkritikern Carlo McCormick: ”The vernacular of Downtown was a disjunctive language of profound ambivalence, broken narratives, subversive signs, ironic inversions, proliferate amusements,

criminal interventions, material surrogates, improvised impersonations, and immersive experimentality.”

Scenen formades av unga konstnärer som kände samhörighet med och inspiration från en ung musikscen och vice versa, och som rörde sig från respektive fälts etablissemang. Det var strömningar som låg i tiden, medan punk/postpunk/no wave/hiphop fortfarande befann sig i sina tidiga, vitala stadier. Tiderna förändrades dock, enter kuturell gentrifiering och det högljudda mer kommersiella no-nonsense New York-1980-tal vi känner genom Madonna, Beastie Boys osv.

Russell rörde sig lika gärna på The Kitchen (den tidens motsvarighet till Fylkingen ungefär) som på disco-klubbarna The Loft och

Paradise Garage (även om han inte dansade). Som musikansvarig på The Kitchen 1974 bjöd han in The Modern Lovers att spela och fick de mest renlärigt seriösa av avantmänniskorna att klia sig i skägget extra hårt; när han gjorde disco var det musik ville vara populär men inte hade förmågan att vara populistisk, lättplacerad och funktionell. ”Impossible dancemusic”, som Simon Reynolds kallade tolvan ”Let’s go swimming”.

Folkpop, konstnärlig instrumental­musik, disco not disco, sång/cello-meditationer, eller Buddhist bubblegum music, som Allen Ginsberg, en av Russells längsta vänskaper, kallade det. Särskilt nu när arkivgömmorna öppnats är det svårt att att bestämma Russells musikaliska huvudfokus. Det ursprungligt utgivna är ju inte representativt för det som

4/5 ursprungligen skapades. Bästa svaret är nog att Russell inte ville vara lojal mot genrer, han ville vara lojal mot sin musik.

Lawrence beskriver Russell som öppen gentemot allt utom det nihilistiska och aggressiva, på så sätt är det kanske inte konstigt att hans position inom downtown-scenen ofta nedvärderats i mer no wave/Lydia Lunch/aggro/disco sucks-historieskrivningar. Russell byggde inte heller sitt varumärke genom att muta in en viss igenkännlig stil så som mer framgångsrika kompositörer från samma period gjorde, till exempel den närstående minimalisten och vännen Philip Glass. Så som framgångsrika musiker i alla perioder mer eller mindre måste göra. Många av dagens musiker, inte minst inom den svenska ”alternativa” scenen”, är ju så pass varumärkesstrategiska

att de lika gärna kunde lägga ner sin energi på att starta en reklambyrå som skriva låtar, det har blivit en del av popmusikens entreprenöra självbild.

Lawrence kopplar i Hold on to your dreams Russell teoretiskt till Deleuzes och Guittaris begrepp rhizom. Det som återkommer under hela Russells karriär är hur han trodde på det gemensamma, icke-hierarkiska, löst strukturerade skapandet av musik framför det individualistiska. All musik Russell skapade kom från samarbeten med en mängd olika musiker, producenter, remixare, och hans sätt att använda pseudonymer (Dinosaur, Loose Joints, Killer Whale) betonade gruppen framför just hans egen solitära närvaro. Han demokratiserade musicerandet genom att uppmuntra improvisation från sina medmusikanter, han

spelade in mängder av versioner av samma låtar, så att man knappt visste vilken som var den definitiva versionen. Han bejakade processen framför resultatet, livespelningar framför den slutgiltiga inspelningingen. Han engagerade sig i kulturer som var socialt inkluderande till skillnad från exklusivt uteslutande, och pekade på kopplingar mellan olika traditioner och olika scener, som ofta associerades med det feminina, det svarta, det gay, den icke-dominanta kulturen.

Till sist: Hold on to your dreams är en för mig väldigt rörande bok, på väldigt många olika sätt. Ju längre de 400 sidorna sträcker sig desto mer så, det är något väldigt sorgligt över allt. Men samtidigt fint. Boken är rikt illustrerad med fotografier, med Arthur Russells forskande blick som lämnar sidorna

5/5 och tittar på mig. Det är en blick som är svår att slå ifrån sig. Och det vill man inte heller.

Stefan Zachrisson

08. Differnet “Psalm”

Psalm

09. Rediscovering Argentine silent cinema vol. II: 1920’s

Buenos Aires

1/4 ANLA COUTIS - VED – KLINGSOR. REDISCOVERING ARGENTINE SILENT CINEMA VOL. II: 1920's

Ett samarrangemang av Sensurround & Frim/Syd på Panora i Malmö, 12 januari.

Biosalongen på Panora var så fullsatt att de sistkomna gästerna fick sitta på golvet när Anla Courtis från Buenos Aires skulle visa argentinsk stumfilm från 1920-talet, och själv improvisera musiken tillsammans med Malmös VED (Mattias Nihlén) och Klingsor (Adam Persson). Från 1860- till 1960-talet var Buenos Aires ett av de största målen för invandrare från Europa, framför allt från Spanien och Italien, men det finns också en stor grupp arabiska, judiska, irländska, kinesiska, japanska och koreanska invånare, samtidigt som det på 1920-talet

2/4 ännu inte hunnit bli fattigt och överbefolkat. Det var en blomstrande storstad, 1914 fanns det 1,5 miljoner invånare, man byggde skyskrapor och boulevarder, och Buenos Aires var lika hippt som London, Paris eller New York; journalfilmerna vill uppenbart visa just det – modernitet, tillväxt, folknöjen, kultur, societeten som roar sig och defilerar på promenadstråken. Invigningar, jippon och folksamlingar.

Det är ett ganska vanligt filmurval av paradgator, glada människor, galamiddagar och folk som rör sig för snabbt och ler och vinkar mot kameran. Ovanligt för att vi aldrig har sett det i Buenos Aires. Ett ansikte här eller där fångar lite extra en stund, champagnefryntliga borgare som tramsar med varandras hattar på en bättre middag, eller låtsastjurfäktningen ute på

landsbygden, där två män klätt ut sig till tjur och några andra är matador och picadorer. Den stumma åskådarskaran på staketen runtom tjurfäktningsarenan kiknar av tysta skratt. Det är charmigt.

Med vanligt stumfilmspiano hade det varit en ganska ordinär samling

klipp från en svunnen, romantisk era. Som Champs-Élysées fast med palmer. Som spanska landsbygden fast i en annan världsdel. Mest intressant blir det inne på tryckeriet till La Nación, en av Buenos Aires stora dagstidningar, där man visar hur varje tidnings­sida sätts med typer, hur plåtar behandlas, pressas och hur journalisterna sitter ihopkrupna och skriver eller korrar för glatta livet. Vi möts av effektivitet och produktiva medborgare, tidningar i massupplaga, dagsfärska nyheter från en toppmodern storstad.

Musiken till filmen är helt annorlunda. De första minuterna av ljud ger en känsla av tung andning under vatten. Sedan växer obehaget och dissonansen, bilderna verkar på något sätt störande, förljugna. Kanske hemsökta. I de bästa stunderna uppstår en helt egen

Anla Courtis

3/4 värld som varken är bilderna ensamma eller musiken ensam, utan ett oroande landskap däremellan. Det låter under flera minuter som om någon slänger metall nedför bergväggar i en djup dalgång,

släpar dem efter sig i tunnlar, längs övergivna malmbanespår. Bilderna på glada människor verkar upplösas framför mina ögon, det är något mellan bildrutorna som berättar en helt annan historia.

Jag får intrycket av att det inte alls är en tonsättning av de bilder vi får se, snarare en parallell berättelse om det som inte blev, det som inte syntes på filmerna. Minnen från andra platser och andra timmar. Oroliga sagor.

Det jag undrar lite under filmens och improvisationens gång är vems rösten är, om det är musikernas röst – Anla Courtis, Mattias Nihlén, Adam Persson – eller om det är människorna och platserna i filmen som talar genom musikerna. Vem är jaget? Platsen, människorna, ”Argentina”, ”Buenos Aires”? Improvisation till en film måste ju inte vara narrativ, men jag tänker mig ändå att den borde ligga närmare filmmusik än ett vanligt set mot en backdrop av journalfilm. Ibland är det kanske lite både och. Musiken kan ta över filmen något ibland, vissa ljud var ganska

4/4 starka och genomträngande. Andra sekvenser är mycket suggestiva, och gör något helt nytt av bilderna som de inte hade varit musiken förutan.

Den här aftonen handlade trots allt ganska lite om att ”återupptäcka argentinsk stumfilm” och mer om att omforma kortare sekvenser journalfilm till en annan form av konstverk och upplevelse än den ursprungligen var. Om tolkningen, eller bruket om man så vill, av filmen var känslig eller ej beror nog helt på vilken utgångspunkt man har. Det är en improvisation som ställer sig rätt fri från bildmaterialet, å ena sidan, men å andra sidan kändes det hela tiden som om det faktiskt berättades en konsekvent historia i musiken parallellt med filmen. Det kanske inte var filmens röst, men det kan ha varit de ratade aktörernas röst.

De som gick vilse i staden när det var invigning, de som stod längst bak i folkmassan, de som inte kunde hålla tempot på fabriken, de som blev sittande mitt på Pampas och inte orkade gå längre. Kanske. Jag lämnade salongen förvirrad men med känslan av att ha upplevt något spännande.

Text & foto sidan 2: Moa Andersdotter

10. Bands I’ve discovered via Myspace part 2: Mr. and Mrs. Muffins

Mr. and Mrs. Muffins

1/6 Ever since I was a child I have loved a certain type of dreamy picture books. Crictor, Where the Wild Things Are, the Church Mice series etc. My favourite one is probably a bit obscure today though, Alexander and the magic Mouse by Martha Sanders and Philippe Fix. It’s a wonderful story about a friendly alligator named Alexander, who lives with a yak, a squatting cat and a magic mouse (which sometimes turns invisible at will) at an old lady’s house upon a great hill. One day the magic mouse comes up with a premonition, and says it’s going to rain for 30 days and 30 nights, which will cause a terrible flood that threatens to wipe out the city below the hill. Alexander is sent with a message, but every one is dead scared of him, since they can’t tell the difference between a hostile and a friendly alligator.

2/6 Eventually he saves the day, and gets a big medal from the mayor in the end. I’ve always wondered what the soundtrack to this book, or similar ones would be like. And since I discovered Mr. and Mrs Muffins I needn’t look any further. Dreamy soundscapes, unconventional harmonies and friendly surrealism, strange instrumental songs that don’t sound like anything else? Perfect! I’m in love!

Tell me a bit about yourselves.

Mr. and Mrs. Muffins is the artistic vision of Mr. Muffins (Noah Wilson) and Mrs. Muffins (Sofiariantika Primananda-Wilson), two dreamers sharing a similar dream and a love for music, children's literature, and art. We attempt to create richly detailed children's stories that are set to music and address topics that

resonate with both children and adults (i.e. fitting in, being yourself, respecting diversity, etc.). It would not be out of line to compare our work to that of Antoine de Saint-Exupéry's "The Little Prince" or Nilsson's "The Point," the latter being a huge influence in terms of the format in which we want to release our finished product.

The origins of this project date back to 2006, when we fell head over heals in love. It was around this time, October 24th to be precise, that Mr. Muffins flew to Indonesia to meet Mrs. Muffins in an encounter that can only be described as "magical." From that moment forth, we have shared our passion for minimalist, yet lush, musical soundscapes that attempt to evoke a full range of emotions and compliment the artwork/stories.

Thus far, we have written two children's books, which are both set to music and include illustrations by Mrs. Muffins. We have also played three shows -- one in Indonesia, one in Nebraska, and one in Seattle, where we reside. Over the past two years, the Muffins family has grown to include a small circle of friends, who have contributed their many talents to help us realize our artistic vision. Currently, we are putting the finishing touches on the music and illustrations for our first two stories and looking for someone interested in releasing both on a single 12" vinyl record.

Mr. Muffins has an M.A. in Education and a B.A. in Sociology with a minor in music. He cares very much about the youth around the world and specifically about the entertainment that they are

Mr. and Mrs. Muffins

3/6 consuming. In a very quiet way, Mr. and Mrs. Muffins attempts to invite all listeners (young and old) to put down the video games and television programs for a while and let their imaginations run wild.

Mrs. Muffins played guitar in the Indonesian band, Clover, and spends much of her time designing artwork for bands, magazines, and companies. She, too, is interested in creating positive entertainment for children and adults.

In summation, Mr. and Mrs. Muffins are two people who try to capture the magic of childhood. Through the art of music and storytelling, they do their best to transport the listener to a whimsical world where dreams and reality intertwine to create a unique listening and reading experience...

4/6 Does your inspiration come from stories in the first place, stories that you try to transform into music, or do you write the music separately?

Thank you for such a thoughtful question. The question of inspiration is a difficult one to answer. In actuality, there is no logical sequence that we follow to shape the songs/stories. Our first two stories have materialized in very different ways. The impetus for our first story, The Adventures of Ms. Rabbit and Mr. Carrot, came from Mrs. Muffins' illustrations. She sent me (Mr. Muffins) the artwork from Indonesia and then we wrote a story based on the illustrations I was given. Once the story started to take shape, Mrs. Muffins finished the artwork and I wrote music to accompany the story and art.

The Striped Ladybird, on the other hand, has been over two years in the making. Originally, the story spewed forth from my mouth, Kerouac style, in Mrs. Muffins' car outside of an independent movie theater in Jakarta. The story lay dormant in my mind for over a year. During that gestation period, I began to think of songs that would compliment the sentiment of an outcast ladybird. Finally, just this past summer, we put the story on paper and began putting the finishing touches on the music. Currently, Mrs. Muffins is creating artwork based entirely on a story that is already written -- quite the opposite of our first story.

Sometimes we use songs to steer the plot in a certain direction. For example, while composing "The Painter" a new character and sub-plot was actually being

developed. That song is used to introduce the idea of artists having a unique outlook on life, and also a perspective that could help the protagonist (a striped ladybird named Lilly) realize the seemingly elusive beauty of her appearance.

Other times we use the plot to generate the mood of a song. Perhaps the best example of this is "The Magic Cloud" from The Adventures of Ms. Rabbit and Mr. Carrot. This song was written to convey how the very shy Ms. Rabbit felt when she finally left her rabbit hole to explore an unknown world of intrigue, mystery and whimsical magic.

For us, the process of inspiration requires continuous contemplation and communication. This project is a labor of love, and one that we

5/6 want to continue for years to come. So, I suppose, when all is said and done -- however corny this may sound -- love is the source of inspiration for everything we create. Our stories and music come from a love that we share for each other and for art. Hopefully that comes close to answering your question.

It's very hard for me to point out things that could inspire you musically. You have sort of created a personal musical universe that's closely connected to the stories you write, and that is of course the beauty of it all.

But I'm curious; can you see yourselves working on a proper "album", I mean some sort of traditional pop record (or what you might want to call it) and leave the stories out at some point?

Or would that be a totally different project, under another moniker?

Both Mrs. Muffins and I have played music in several bands over the past few years, and we really enjoy playing in that setting. But this project is different because we have, as you said, created our own universe into which our songs are born and live. The music and stories generally coexist together as one.

However, it is never a great idea to put limitations on what a band can and can not be. So it is certainly not out of the question for Mr. and Mrs. Muffins to release a proper "album." And to be honest, we have only played one show that included a story being told. Our other live performances have been music-only. It is my hope that the

music stands on its own, and that the stories/illustrations only add to the wonder of it all.

In addition to our stories, we are inspired by many musicians and songs. Personally, I draw a lot of inspiration from film scores and melodic pop songs from the '30s, '40s, '50s, and '60s.

Some of our favorite artists are Burt Bacharach, The Beach Boys, Steely Dan, Louis Philippe, The Aluminum Group, Rose Melberg, Kings of Convenience, Astrud Gilberto, Perry Como, Nat King Cole, Antonio Carlos Jobim, Yann Tiersen, Henry Mancini, Graf Tati, Club 8, Sore, Cab Calloway, Michel Legrand, Michael Franks, The RAH Band, Debussy, Beaumont, White Shoes and the Couples Company, The Free Design, Chopin, Heatwave, Mr. Wright, Harpers Bizarre, Ennio

6/6 Morricone, Danny Elfman, Mocca, Orwell, Fantastic Something, Constantin Veis, La Buena Vida, Giorgio Tuma, Ella Fitzgerald, Chic, Satie, Vangelis, Mister Rogers, Quincy Jones, Toots Thielemans, and so on and so forth... Sorry for the ridiculously long list.

What may we expect from you in 2010?

2010 is going to be a busy year in Muffinland. We have recently booked three shows, which is equivalent to the total number of live shows we have played in our short existence. Then, of course, there is the prospect of releasing our book/record. The plan is to spend February shopping the project around to some record labels and possibly some publishing companies. If nobody bites in February, we

will move forward with a self-release. After everything has calmed down, we will begin to work on our third book/record...

Petter Herbertsson

11. Washed Out

Washed Out

1/5 Det händer ibland. Man träffar någon som tror sig ha drabbats av något av de där moderna tvångssyndromen som innebär att man behöver betablockerare för att inte svimma av beslutsångest på ICA eller i andra sammanhang där den orimliga valfriheten på olika sätt blottar sitt vulgära anlete. Jag vet inte exakt hur det där fungerar, men det är väl åtminstone inte svårt att begripa principen. En sådan kategori av abstrakt ångest säger mig exempelvis mycket mer om det ”digitala överflödet” än alla förnuftiga och akademiskt välformulerade utläggningar som vrider och vänder på ämnet, Det postdigitala manifestet och så vidare. Det är ju så lätt att uppfatta diverse metoder att orientera sig i musikens avgrund som eländigt andefattiga, att ”upptäcka” musik ter sig kanske stundtals för oss snäppet

2/5 svagsintare mer som en form av hetsätande med avdomnade smaklökar, regelbundna fastekurer tycks nödvändiga för att undvika en inre algblomning.

På den vägen var det att 2009 blev året då jag förhöll mig till ”ny musik” som en viktväktare till dillchips. Det fanns ingen rationell tanke bakom det hela och det var väl inte så märkvärdigt egentligen. Allt föreföll plötsligt helt bedrövligt och om inte så hade det ju ändå en mikroskopiskt kort livslängd. Jag borde aldrig ha börjat lyssna på konstmusik, att botanisera i den förgängliga djungeln av MP3-bloggar synes lika romantiskt som nätdejting, det hade varit bekvämt att älska R. Kelly men det kommer jag aldrig att göra. Jag är bara inte intresserad längre, tänkte jag och spottade ut allt som inte kunde räknas till en

besynnerlig svältkost med uppgift att upprätthålla de basala psykoakustiska funktionerna, avvaktade uppgivet något slags mirakel som skulle bota musiklyssnandets anemi.

Nu ska vi inte överdriva, eller varför inte, men jag tror att jag kan peka ut ganska exakt när det vände. Det var nästan nyss. Närmare bestämt en månad sedan, dagen innan julafton, sen eftermiddag efter en för dagen klassiskt neurotisk inköpsrond. Som alla andra idioter bogserade jag väl runt en massa dumheter utan värdig mening som jag handlat för pengar jag inte ägde åt folk som förtjänade bättre. Då detta tilldrog sig i närheten av Hebbershålet var det självklart överjordiskt svinkallt och snöade komiskt våldsamt. Blodsockret hade lagt sig tillrätta på en surrealistiskt låg krisnivå, och

känslan av klaustrofobisk olust, som lätt infinner sig när man som grädde på moset har rökt en årsförbrukning dåliga cigaretter på två timmar i ren förvirring och den kallsvettiga andedräkten lagt sig över ansiktet som en disktrasa, gjorde det svårt att se hur man skulle kunna låta bli att dricka upp den abnorma mängden sprit, som inhandlats för att överleva julhelgen, innan julaftonsmorgon.

Jag satt i ett slumpmässigt trapphus med trasigt lyse och försökte tina upp märgen, väntade på skjuts hem. Det var tyst. Som någon slags deformerad rekonstruktion av det förtroliga musikutbyte som kanske blandbandet utgjorde innan 11 september-attackerna ungefär, var den lilla helvetesmaskinen tankad med valda delar ur någon duglig väns MP3-bibliotek. En lång, anonym

Washed Out

3/5 lista som av nämnda orsaker förblivit helt outforskad. Men jag skulle få vänta länge och ändå inte lyckas lösa Teodicéproblemet, så för en gångs skull hade jag kanske ingenting att förlora på att förväntanslöst ge mig hän åt ”shuffle-funktionens nihilism”.

Washed Out – ”New Theory". Såhär: En modfälld treackordsföljd, ett pulserande ljudtäcke och en ton i något obskyrt frekvensområde som ger en svårförklarlig déjà vu: man stod tryckte bakom en gardin i den nedsläckta matsalen och avvaktade med skräckblandad förtjusning, klassfest, tryckte-släppte i takt över öronen så att ljudet i rummet bultade surrealistiskt, Gyllene Tider kanske. Det låter sömnigt och klarvaket på samma gång, voluminöst men ändå minimalistiskt, som när det är sent om natten och man inspireras av stora idéer som

4/5 egentligen inte riktigt ryms inom den begränsade ytan innanför sovrummets fyra väggar. Rösten är mjuk men övertygande och vill bara väl. Det händer inte mycket. Efter 2 minuter och 51 sekunder slutar det lika anspråkslöst som det började, och 30 minuter och 7 missade samtal senare har 10 lyssningar planterats som en tensid i hjärnan och löst upp smutshinnan av allomfattande antipati. Det här är otroligt fint.

Vad var det för något? Jag vet ju ingenting om någonting längre. Batterierna dog och jag fick ingen skjuts, det var en av de bättre promenaderna i 25 grader kall snöstorm. Okomplicerade efterforskningar förde mig till en mystisk blogg knuten till vardagsnamnet Ernest Greene. Av allt att döma, en ”helt vanlig kille” som sedan i somras vakat sig

genom nätterna i föräldrahemmet i någon håla utanför Georgia till förmån för vad som mynnat ut i Washed Out. En ganska kort tidsrymd i den fysiska verkligheten, men den unge herren har ändå hunnit sprida en ansenlig mängd alster både i och med och utöver debut-EPn Life of Leisure som släpptes på Mexican Summer i september. Med näthajpernas tidsmått mätt motsvarar det väl å andra sidan en mindre evighet, för den som under hösten inte led av postdigitala tvångssyndrom är det i vilket fall ett namn som lär varit lätt att snubbla över. Jämsides Neon Indian, Toro Y Moi, Memory Casette/Tapes med flera, hör han till den fina flora som spirat ur jordmånen i diverse amerikanska Nowherevilles för att löpa stafett på Pitchforks Rising-sidor och sprida väldoft över en radie av föredömliga bloggar med mittpunkten

någonstans omkring Gorilla vs. Bear.

Ansatser att tala i termer av ”genre” tycks mest resultera i nya utsiktslösa benämningar: no-fi, chillwave, glo-fi, hypnagogic pop, och så vidare i all oändlighet. Det är väl inte heller alltför intressant. Låtarna har ett tydligt popskelett, man skulle kunna tala om deras feberaktiga ljudbild och skruvade uppbyggnad som för tankarna i en snårig associations­bana längs Ariel Pink via Animal Collective såväl som det mesta som kan rymmas inom det något vanärade begreppet lo-fi-synth, alltsammans impregnerat med något lättare hallucinogent preparat baserat på Dr. Pepper och nermalda magnetremsor från någon gammal OMD-kassett. Men det utelämnar kanske något. Vem som helst med någorlunda gott musikaliskt omdöme

5/5 kan väl ägna sig åt hemsydd, romantisk 80-tals nostalgi och med framgång bli en del i bruset. Mer är att därtill göra något som inte bara tycks anspela på tidslig hemlängtan i allmänhet, utan som i sina stunder av någon outgrundlig anledning låter mer som det sentimentala fenomenet av ett abstrakt doftminne. Det är oklart vad namnet Washed Out refererar till, men skulle det ha något som helst att göra med ett urtvättat plagg, som man aldrig har hjärta att slänga på grund av hur det kanske representerar grumliga minnen i motljus av något nästan glömt som finns kvar mer som en känsla än som en bild, så skulle jag inte protestera. Att åstadkomma totalt opretentiös musik som framkallar rätt pretentiösa känslor, helt enkelt, precis som det alltid borde vara, precis som Washed Out. Det är det jag menar.

Jag råkade slänga iväg en kärleksförklaring till Ernest Greene den där kvällen. Säkert lätt överentusiastiskt som det kan bli när mindre behärskade ska uttrycka sig om saker och ting, mina förväntningar att få något svar var så små att jag inte upptäckte detta i inboxen förrän igår. Det var nog lika bra. Jag hade ställt samma standardfrågor som överallt annars ändå. Det är väl bara att googla. Lyssna på Life of Leisure och det ytterligare halvtjoget låtar som släpptes på Mirror Universe, och varför inte de fina remixerna så som ”The Fantastic Symphony" (att han någonstans uppkäftigt beskrev detta som ”en modern version” av Hector Berlioz Symphonie Fantastique kan inte göra inte saken sämre). Håller du inte med så kan vi prata om något annat, jag kommer inte att spotta ut det innan jag ens har luktat den här gången.

Men det är å andra sidan till viss del Washed Outs förtjänst.

Jenny Westerlund

12. Vin+Maskin

Vin+maskin

Telefunken Echomixer + 2004 Maréchal Pommard La Chanière. Bland årets allra bästa pinot noir, mycket fin höstskog med viss mognad. Echomixer, kanske årets fynd. Ett välljudande, helt tyst och brumfritt fjäderreverb från 60-talet för halva priset av vinet. Snyggt är det också.

The Beauty & The Beast. Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice 2005 + Sherman Filterbank.

Tomas Bodén

13. These are a few of our friendliest things: january/february

1/1 Mikael Kristersson - Ljusår (film)

Alain Robbe-Grillet in Continental Film Review Vol 22 No 7, 1975 (interview)

The Residents - Intermission (EP, 1982)

Sia Sorbet Fläder

Sia Sorbet Fläder

David McCallum - "The Edge" (track)

Nico - "Strip-tease" (track, 1963)

Su Tissue - Salon de Musique (album)

Guilty guilty - Vill du bara prata? (short film)

Brown Sugar - "I'm in Love With A Dreadlocks" (track, 1976)

Appendix - Spacetrip (LP, 1973)

The River (film by Jean Renoir, 1951)

White Hinterland - "Icarus" (track)

Seeland - Captured (EP)

Moon Wiring Club - Striped Paint for the Last Post (CD)

Peter Gabriel - "Listening Wind" (track, Talking Heads cover)

Arthur Verocai - "Caboclo" (track)

Pekka Pohjola - "Bialoipokku's Dream" (track)

The Farmer's Boys - "For You" (track, 1983)

The Radio Dept - "Heaven's on fire" (track, 2010)