Back | Home | Old Friendly Noise Label site

10. Det postdigitala manifestet

DET POSTDIGITALA MANIFESTET. HUR MUSIK ÄGER RUM.
RASMUS FLEISCHER (INK BOKFÖRLAG)

I den postdigitala världen “äger musik rum”. Upplevelsen sker under viss tid och är påverkad av orsakssamband mellan de närvarande och övriga fysiska betingelser vid det unika tillfället. Den Deleuzeiska utgångspunkten bildar en reaktion på det som i Det postdigitala manifestet kallas singularitetspunkten “det digitala överflödet”, vilket i texten motsvarar musikens avgrund.

“Den ideologiska ståndpunkten ’Alla kan spela, alla ska vara med’ tolkade några bokstavligt och klev upp på scenen med medhavda instrument. Detta fungerade inte alltid ihop med det som vi höll på med. De kunde inte inse, att vårt samspel, var något som vi faktiskt hade arbetat mycket med – en intrikat kommunikation.” — Musikern Torbjörn Abelli om bristen på ansvar i en musikalisk situation.

I manifestet, som håller en angenäm akademisk ton, betonas relevansen av den närvaro som skapas genom en temporär lokalisering och en frigörelse från den traditionella dualismen mellan artist/kreatör och publik. Till skillnad från sextiotalets relaterade “alla ska vara med”-filosofi betonas dock vikten av ansvar och att somliga bär större ansvar än andra. Tack och lov för det. Ansvar för musik, i en kollektiv kontext, kan inte undervärderas.

Spridningen av musik utan nödvändig avgränsning och tanke är rentav skadlig och bidrar i hög grad till överflöd och “noise pollution”.


Det postdigitala manifestet

Musikintresserade kan knappast stå likgiltiga inför diskussionen i manifestet även om den genom sitt utpräglade kollektivistiska perspektiv ibland uppvisar lite väl hårdragen symbolik. I somliga beskrivningar ges en bild av hur vi “reduceras” till individer och konsumenter inför överflödet och står ensamma vid det tomma virtuella sökfönster som gläntar på dörren till biblioteket som förvarar all musik som någonsin spelats in. Poängen är dock klar.

En väsentlig del av skriften avhandlar fildelning, upphovsrätt och automatiserade rekommendationssystem vilka även de är ämnen som bidragit till den digitala mättnad som många av oss känner. Behovet av närvaro blir vitalt och häri ligger kanske den attraktivaste delen i Fleischers skrift och samtidigt dess kanske största kritik. Även om han tillstår att ett nödvändigt växelspel mellan individuellt lyssnande och kollektiva händelser är nödvändigt, så skattar han de senare högre. En sådan värdering känns aningen statisk då även det kollektiva kan verka störande mot bakgrund av ett fullkomligt utbud. Då kan den närvaro som skapas genom intima, isolerade upplevelser, helt utan samvaro, vara ett sätt att skapa lyhördhet och den är kanske helt nödvändig för att överhuvudtaget delta aktivt där musik äger rum. Nu är detta ett manifest och som sådant hade kanske syftet gått förlorat om man betonat individuella musikhändelser.

Fleischer lyfter fram några personliga exempel på postdigital verksamhet i form av den vådliga “analoga” bussresa som Piratbyrån genomförde genom Europa samt en postdigital fest helt utan musik. Han beskriver det paralyserande vakuum som inträdde när man plötsligt, efter 24 musikfria timmar, åter får tillgång till musiken: “Situationen kan bara beskrivas som en etisk förtätning, svarande mot överflödets singularitet”

Beskrivningen antar en ofrivilligt komisk skepnad men, visst, i sammanhanget måste det för de närvarande upplevts revolutionärt i stil med ett Cageiansk tystnadsexperiment a’la 4′33″. Nog går det att känna igen sig i dessa händelser och Ryoji Ikedas hypersensibla uppvisning på Fylkingen i slutet av 90-talet gör sig påmind.

Det var en metafysisk upplevelse på gränsen till hörbar uppfattning i kombination med en medveten förvirring avseende ljudkällornas spatiala ursprung. Att efteråt fantisera musik i total tystnad gav en inblick i vad den skulle kunna vara.


“Write about the bloody music!” “But it’s boring!” “I know! Say so! And say so before tomorrow, for Christ’s sake!!!” — NME-skribenten Cath Carroll i samspråk med sin dåvarande chefsredaktör.

En dryg halvsida ägnas åt att bland annat avfärda skivrecensionen som format i en relevant postdigital musikkritik. Dess nyhetsfokus och dekontextualisering av skivans ursprungssammanhang lyfts fram som skäl till förfallet. Det är viktiga aspekter och här skulle man kanske önska en vidare diskussion och nyansering. I sin mest oattraktiva form har musikkritiken, t ex på kvällspressens nöjessidor, reducerats till exercismässig konsumentinformation, där urvalet sannolikt är förutbestämt och i allt väsentligt helt opersonligt. Inget utrymme ges till diskussion eller ifrågasättande. Orsakerna till detta kanske borde undersökas och inte endast skyllas på det digitala överflödet. En stor del vilar på oansvarighet hos journalisten och en annan del måste bero på rent ekonomiska och kommersiella motiv. Man biter inte den hand som föder. Det räcker så.

De skivrecensioner som tidningen NME, och framför allt journalisten Paul Morley, skrev under sent 70-tal/tidigt 80-tal skulle kunna tjäna som språngbräda för en intressantare musikkritik i en postdigital värld. Den sociala och politiska kontexten, om än personlig, sattes i första rummet. Journalistiken inbjöd till diskussion och läsarnas reaktioner utgjorde en minst lika viktig aspekt som själva recensionen. Vid denna tid behövde studerande i Storbritannien inte arbeta för sin försörjning utan kunde fortfarande klara sig ekonomiskt genom studiebidrag. Studieavgifter hade ännu inte införts. Tid fanns därmed för intensiv och initierad debatt. De bästa musikjournalisterna lämnade det polariserande tyckandet till förmån för texter med konstnärliga ambitioner. Att lyfta sig i kragen är lika viktigt som att skapa nya former för musikkritik annars går även de ett bistert öde till mötes.

Förvånande nog nämns inte grammofonskivans tidigare roll som artefakt som en möjlig influens för en postdigital era. Estetiska parallelvärldar kunde innan cd-skivans inträde skapas genom väl valda omslag, typsnitt och text som ackompanjerade musiken. Skivbolag som Blue Note, Les Disques du Crépuscule, él, 4AD, Saturn, Factory, ESP och Mille Plateux lyckades alla förmedla konstnärliga, kollektiva profiler och med dem känslor som gick långt bortom enkel skivdistribution. Denna möjlighet föll till stor del bort i det digitala överflödet och webben visade sig vara ett tämligen odugligt format för att förmedla motsvarande känslor trots framstegen med digital design.

Rasmus Fleischer tar i Det postdigitala manifestet en längre ansats än vanligt i relaterade diskussioner och detta är i sig en postdigital handling som känns efterlängtad. Den som förväntar sig argumentation för eller emot fildelning och upphovsrätt blir sannolikt besviken. Villkoren är nya och kraven på musikalisk närvaro påkallar bland annat den kollektiva handling som sker när musik äger rum. Ett viktigt steg har tagits mot en modern form av situationism och tankarna har spritt sig till andra konstdiscipliner redan några månader efter skriftens utgivning.

Klas Senatus Sjögren