Back | Home | Old Friendly Noise Label site

07. En osalig ande som verkar tyngd av en bottenlös sorg

KRENG
L’AUTOPSIE PHENOMENALE DE DIEU (MIASMAH)

Kreng

Om hauntology är en musikalisk genre har 2009 varit ett av dess mest livaktiga år. De bästa argumenten för mitt påstående är Rojs märkliga transdans kombinerad med tysk spoken word på The Transactional Dharma, Leyland Kirbys svårintagliga bitterhet och kompakta mörker på When We Parted My Heart Wanted To Die och belgiska Krengs skräckblandade samplingsmusik på L’Autopsie Phénoménale de Dieu. Alla tre bygger de ljudmiljöer – utmejslade och isolerade – som egentligen inte låter som någonting annat.

Och de sistnämnda är bäst på att omvandla teori till praktik. Krengs musik är en osalig ande som verkar tyngd av en bottenlös sorg. Själen får inte ro. Mottot hämtat på gruppens MySpace är kongenialt till att den låter hård och isande kylig i all sin stillsamhet: ”Noise lost the power to insult, silence hasn’t”. Vid denna tysta vandring längs musikaliska kyrkogårdar uppstår något som skulle kunna beskrivas som ett slags inverterad black metal, en bitterljuv aggressivitet som, snarare än levs ut, trycks ned med hjälp av violin, piano, trumvispar, märkliga ljudeffekter, skräckfilmsdialog och operaröster placerade bak i ljudbildens kulisser.

Ganska snart framträder hur storartad albumets komposition är. Redan i fjärde spåret ”Kolossus” inser man att lyssnaren inte erbjuds några utvägar, inga som helst andrum. Ibland hörs snyftningar, suckar och gråt som sväljs, ibland isande skrik. Det kommer fortsätta vara syrefattigt, dimmigt, fuktigt och mörkt till albumets slut, det vet man säkert. Om Bernard Herrmann komponerat musiken till HP Lovecrafts skäcklandskap eller Dantes inferno kunde det nog låta så här.

Det är värt att påpeka att visserligen är L’Autopsie Phénoménale de Dieu dyster och mörk, men på ett märkligt sätt ändå upplyftande. Jag gissar att det beror på idérikedomen och finessen. Det finns något slags lekfullhet (om man nu kan använda den beskrivningen i det här fallet) i utförandet som jag verkligen uppskattar, som lyfter den högt över det ambient/exprimentella man vant sig vid.

Inledande ”Na de Sex” innehåller en filmsampling där en hårdkokt karl riktar en uppmaning till en sval kvinna: ”you witch! go turn yourself back into a cat. I like you better as a cat”. Då påminner det om Saint Etiennes ”Flugornas herre”-sampling på So Tough: ”Maybe he means it’s some sort of ghost. Maybe that’s what the beast is, a ghost”. Det finns med andra ord stråk av humor och det lättsamma också, vilket ger en komplexitet och motsägelsefullhet som är intressant. Sammantaget är L’Autopsie Phénoménale de Dieu något av det allra bästa som hänt i år.

Mattias Holmberg