Back | Home | Old Friendly Noise Label site

06. Terapi med skämtlynne

POSITION NORMAL
POSITION NORMAL

Position Normal är en kille vid namn Chris Bailiff som gör ljud­kollage av snuttar av konversation från gamla filmer och tv-shower, musik från loppisskivor och egenhändigt och ganska taffligt spelad gitarr som behandlas, förvrängs, vänds ut och in, hackas, males och mixas. Om tillvägagångssättet låter bekant är det inte Chris fel. Han har hållit på med det här sedan mitten av nittiotalet och hans första skiva som Position Normal kom 1997 (Stop Your Nonsense).

Nya albumet, det tredje i ordningen, heter bara Position Normal och kommer på färgglada kassetter och som nedladdningslänk. Det börjar med gangsterjazz och en spöklik, närmast besatt röst, fortsätter med en drucken Albert Finney som grälsjukt orerar om “a fart in a bottle”, spel på dåligt spända gitarrsträngar, brottstycken ur Vetenskapens värld, och övergår sedan i den vackra, svävande och ganska rörande “Got To Be Good” där Chris sjunger om svårigheterna att vara en god make och far.

Nästa låt, “Bad Tempered Eyes”, en av albumets bästa, kombinerar röster från flera olika källor, cha cha cha, elektronisk pionjärmusik och eftertänksamma efter­behandlingar till en närmast perfekt pärla som startar en korseld av associationer och motstridiga känslostormar.

På det här viset fortsätter det i ytterligare 17 spår, nästan alla under tre minuter långa. Som lyssnare kastas man mellan det hysteriska och det humoristiska, mellan det paranoida och det paranormala. Position Normals musikaliska värld rymmer med ett slags nonchalant lätthet allt från electronica och experimentmusik till pubrock och cocktailjazz och miraklet består i att han lyckas få ihop extremt disparata (och många!) källor till en helhet som inte bara är genom­gående fascinerande utan dessutom personlig och känslo­mässigt utmanande.


Efter de senaste årens intensiva Ghostbox-diggande är det frestande att se Position Normal som ett slag buskisvariant av The Focus Group, men jag skulle vilja placera in PN i ett kontinuum som sträcker sig ända tillbaka till Dada och Fluxus och som använder sig av humoristiska sabotage och provokativ meningslöshet för att skapa en konst som är i positiv mening förvirrande. Man kan följa en linje från Triztan Tzaras framträdanden på Cabaret Voltaire i Zürich, via bandet Cabaret Voltaires cut up-musik från slutet av 70-talet till Position Normals bitvis vildsinta och tålamodsprövande, men hela tiden noga kontrollerade, vägran att låta sina lyssnare hitta den röda tråden.

En annan linje kan dras från The Residents, den amerikanska avant garde-gruppen som gett ut bisarra och provokativa skivor på egna skivbolaget Ralph Records sedan sjuttiotalet. Residents medlemmar har troget hållit sina identiteter hemliga och på foton uppträtt i frack och ögonglober med hög hatt i stället för ansikten. I en inspirerad referens klär Position Normal ut sig i parkas och den typ av gula plastkupor som sitter överst på en svartvit stolpe vid obevakade övergångsställen i England. Det är en kongenial gimmick som både tydliggör de historiska sambanden och placerar Position Normal i en tydlig geografisk och historisk kontext.

Simon Reynolds kallade nyligen Position Normal för “the godfather of hauntology” och det är riktigt att PN ända sedan starten ägnat sig åt en sorts musikarkeologi som senare förfinats och estetiserats av Ghostbox-artisterna, The Caretaker med flera. Men som hedersbetygelse är den också, i en samtidskontext, missvisande. Om det mörkare stråket i den musik som kommit att associeras med hauntology har med det ockulta att göra, har den i Position Normals fall i stället sitt upphov i en privatare ångest. Man skulle kunna kalla PN:s musik för terapeutisk, men det är en terapi som har ett skämtsamt och anarkistiskt lynne. Genom återbruket och den omilda behandlingen av framför allt barndomens och föräldra­generationens musik och radio vill PN inte i första hand driva ett estetiskt projekt utan driva ut en eller annan i högsta grad privat demon. Gott så.

Joakim Norling