Back | Home | Old Friendly Noise Label site

05. Stark, stunning and on occasion even built


MILITANT MODERNISM
OWEN HATHERLEY (ZERO BOOKS)

Militant Modernism

Under marken någonstans i King’s Cross ligger ett Leninmonument och väntar på ljusare dagar. Lenin bodde under en period i närheten, en staty (en byst) gjordes senare och en gränd gavs hans namn, men Kalla Kriget hade konsekvenser. Monumentet, som stod tio år, fick motstå så många attacker av Londonfascister att dess skapare, den modernistiske arkitekten Berthold Lubetkin, en i Storbritannien mycket verksam sovjetisk immigrant, helt enkelt lät gräva ner det. Lenin Court blev Bevin Court.

Det brittiska intresset för tidiga sovjetiska strömningar, politiskt och i byggnader – i utopier, samhällsbygge och estetik; i skolor som förenade allt detta, såsom konstruktivismen – sopades bort något när tiderna ändrades. Den politiskt laddade modernismen gavs litet utrymme i amerikanska summeringar på konstmuseer och i illustrerade böcker. Brittiska bostadsprojekt står skamfilade, kanske utslängda lite för långt österut längs med Themsen, men byggda för att bära sina namn betydligt stoltare (som Thamesmead, där de boende skulle kunna gå på gångar över sjöar på söndagen och handla mat). Sovjetisk modernism läggs åt sidan (…presspalatset i Baku, arbetareklubben i Shaumian – Hatherley har hittat en fotograf som rest till dessa platser i forna öststater, Richard Pare) till förmån för kubiska nederländska hus för rika, när den moderna stilen ska beskrivas.

Husen kring Bevin Court, upplyser nätet, kom att i stället ära en utrikesminister känd som anti­kommunist. Owen Hatherley informerar oss inte så långt. Han håller blicken högre än så, hans språk är upphöjt av det politiska medvetande som berikar den unge skribentens tankar, aldrig nerlastat av det (det finns ingen anledning).

Han har en inspirerad penna i sin hand, en skarp blick, känsliga öron. Han kallar konservativa för reaktionära och befriar sin text från (själv)­censuren inför våra ögon. Förlaget har en liten text inflikad på sista sidan som är otroligt rolig i sin rättframhet: ”The informal censorship internalized and propagated by the cultural workers of late capitalism generates a banal conformity that the propaganda chiefs of Stalinism could only ever have dreamt of imposing.”

Vi lever i en kultur, skriver Zero Books, där anti-intellektualism flyter ur munnarna på dyrt utbildade journalister.


För arkitekturen (Owen Hatherleys specialområde), men för mer än det är Heritage culture en tydlig linje, mer politisk än den vill verka, för Hatherley att följa och granska: denna vurm för något ’mysigt förr i tiden’ och dess vårdande av historiserande småborgerlighet som tar stor plats i England och hela EU. Den premierar äldre hus om de passar en viss livsstil. Modernistiska byggnader som är lätta att tömma på idéer omhuldas. Man kan renovera dem finkänsligt och prata om dem på TV (med ”the faux-naïve stance of the televisual idiot-expert” som författaren Alain de Botton axlar i sitt fluffprogram för ’de admin­istrativa klasserna med begränsat kapital’, The Perfect Home). Londons Barbican-område, konstaterar Hatherley, är befolkat uteslutande av välbeställda akademiker. Heritage culture tycker han inte om och han kan dra viktiga paralleller som visar varför.

Militant Modernism

Till andra saker har Hatherley ett så pass öppet språk, insatt, intresserat, engagerat att han lyckas säga mycket utan att någon gång anlägga en motkultur. Hans verkliga intresse är utopin – drömmen om det för de många bra och tankeväckande formgivna. Han hittar inspiration för Militant Modernism i arkitektur, explosiva litterära och konstnärliga publikationer som BLAST från 10‑talet, rörelser laddade av utopisk helhetstanke, teater med agenda och upptåg, film som försökte ta sig an sitt nya mediums alla möjligheter till rörlighet, popmusik sprungen ur kommunala bostäder med en akut känsla för det moderna och eror under nittonhundratalet då man föreställt sig en ny sexualitet, bland mycket annat. Hatherley tittar på dessa visioner – inte begravda, inte färdigprövade – från vår närastående historia, med vår samtid närvarande (som då han bemöter författaren JG Ballard när han på äldre dar ifrågasätter att någon kunde bli förälskad på Heathrows glashotell men att folk varje dag blir kära inne på Louvren; eller hans kommentar till Baudrillards attack på de demokratiska möjligheterna i nya medier: ”the claim (…) would suggest that Baudrillard had never listened to London pirate radio”) och han hittar, i allt detta, skisser som spöklika glänser av kraft.

Katja Ekman