Back | Home | Old Friendly Noise Label site

03. I remix a remix – it was back to normal

Om man skulle utse remixens mästare så är det möjligt att valet skulle falla på en fransk surrealistist. Raymond Queneaus bok Exercices de style från 1947 är en berättarteknisk kavalkad, som tydligare än något visar på remixens stora nöje. En mycket anspråkslös huvudintrig (två män möts, vid två tillfällen) spelas upp 99 gånger i lika många språkstilar, och visar sig vara oanat komplex. I den metaforiska tolkningen beskrivs en buss som ”skalbagge i stort vitt pansar” medan den i geometrisk tappning benämns “rekatangulär parallellepepiped”. Den spöklika versionen kastar mest dunkla skuggor över handlingen. Queneau är också ansvarig för den interaktiva diktsamlingen Cent mille milliards de poémes, där tio sonetter i ett snillrikt system av klippta remsor låter läsaren bläddra fram sina egna sammansättningar, bland hundra tusen miljarder olika kombinationsmöjligheter.

Men konkurrensen är hård: Jean Rhys som släppte ut Brontës missförstådda kvinna från vinden, Gun-Britt Sundström som gav röst åt Lydia från Söderbergs allvarsamma lek eller den stora grupp zombies och sjöodjur som utan förvarning invaderat Jane Austens romaner, vilket sannolikt lett till nya förvecklingar och en helt annan rytm. I Borges novell om Pierre Menard tilldelar huvudpersonen sig själv uppdraget att skriva om Don Quijote ordagrant, i övertygelsen att den nya tillkomsttiden ska sätta sitt avtryck på texten och vara Cervantes version överlägsen.

Fascinationen för remixen ligger naturligtvis i den inbyggda begränsningen, att från en bestämd utgångspunkt ta sats och slunga iväg ett givet material för att se hur långt bort det landar. Eller att istället tassa längs ett sidospår och strö ut ledtrådar om ett möjligt annat. När det här händer i musik tycker jag att det är fantastiskt. Likt en hermeneutisk vettvilling finner jag mig fladdrande från original till remix till originalet igen, för att försöka frammana skiftande nyanser. Ord som sveper in från periferin och seglar upp som meningsbärande, eller framväxande undertoner som eventuellt inte ens existerar.

Tvingas man utse en remixens mästare som fortfarande lever och som inte är fransk, så blir det kanske Dayve Hawk. Han har med projekten Weird tapes, Memory tapes och Memory cassette ägnat det senaste året åt att ta sig an tvivelaktigt råmaterial, för att stöpa om till något alldeles egensinnigt. Utan undantag har det för originalet inneburit en välsignelse och ett stort lyft. Yeah yeah yeahs får se sin spetsiga rockattityd bortslipad i hans version av “Heads will roll”, och Grum slipper sina påfrestande dataspelsvibbar när “Heartbeats” formas till något varsamt inbäddat. Likt en hjälporganisation tycks han bedriva en mission att omhänderta alla möjliga kringstrykare och förvandla dem till välmående underverk. I ett hastigt mail ber jag Dayve beskriva processen där original blir till tolkning, och får ett lika hastigt svar:

För det mesta lyssnar jag inte ens på originallåten, bara de bitar jag fått i uppdrag att arbeta med, och rycker tag i det första som fångar mig. På så sätt är det nästan som att skriva egna låtar, det är bara den första inspirationen som inte är min egen, så det blir mer ett slags samarbete. Jag får intrycket av att många är ute efter att förbättra originalet: större/mer dansant, men jag tar det bara som det kommer, utan någon uttalad plan. När någon anlitar mig så är den enda garantin att jag dyker upp.

Tidigt i höstas släppte Memory tapes Seek magic, och för att vara en debutskiva klingar den sällsamt bekant. Enligt all logik blir det här resultatet när lånade låtskelett avlägsnas och vad som omgav dem återstår: den diffusa atmosfären, gnissel och knarr, sneakersulor mot gymnastikgolv. Detaljer av den sort som strök kattlikt intill originalen spjälkas med en oförtruten lust att dansa och man förstår att det var såhär Dayve Hawk lät hela tiden.

Men det är faktiskt en remix som hugger sig fast och som vägrar släppa taget. Bicycle har, i klorna på nygotiska The Horrors, plockats isär och omformulerats. Raden ”under our feet, the rain paints the street” lösgörs från sin sömniga sommarlovskontext och dränks i regnmassor. Det är annalkande storm, åskdån och känslan av en plötslig vändning i händelseförloppet. Eller kanske en mörkare parallellhistoria, där cykelturen förflyttas till något ordlöst som skenar iväg. Jag frågar Dayve hur han uppfattar the Horrors fortsättning på historien:

Det påminner en hel del om mitt eget tillvägagångssätt. Till exempel så tolkade de en bendad syntslinga jag gjort som ett munspel, och konstruerade en hel bangårdsscen kring det. Jag föredrar när någon tar avstamp i ens idéer och gör något helt nytt, snarare än försöker förbättra dem.

Så, bortsett från att en var fransk och att en fortfarande lever, så tycks den största skillnaden mästarna emellan vara med vilken grad av tålamod de mött grund­texten. Där en upprepar huvud­plotten in absurdum, och kramar varje droppe ur vad man trodde var en ganska tunn soppa, så väljer den andre att inte ens lyssna ordentligt. Jag har inte den blekaste vad det här betyder, och undersökningsunderlaget är så magert att varje försök till slutsats med säkerhet vore miss­visande. I vilket fall kan känna en viss besvikelse över att aldrig få höra “Heads will roll” i komiskt utförande, eller som lipogram.

Ida Holmbom