Cover FZN2

01. Intro

1/1 VÄLKOMMEN till det andra FZN-numret i ordningen! Vi som medverkar till decenniets sista Friendly Noise-bidrag är en mix av gamla bekanta & nya ansikten: Fredrik Anderman, Tomas Bodén, Katja Ekman, Petter Herbertsson, Mattias Holmberg, Ida Holmbom, Niklas Karlsson, Nils Kullberg, Hugo Lavett, Henrik Möller, Joakim Norling, Sebastian Rozenberg, Åsa Samuelsson, Klas Senatus Sjögren, Strega samt undertecknad.

Vi blev mycket glada över den fina responsen på vårt första nummer - och på Friendly Noises trans­formation i allmänhet - och hoppas att december-innehållet faller i lika god jord (och att ni överlever 37 310 tecken Bid-intervju...). På återseende på 10-talet! 'Nuff said.

Stefan Zachrisson

02. “I like to sing songs on behalf of small creatures”: The Bid interview


1/18 This is a really long conversation, so let’s make the introduction brief. Fantasy band Scarlet’s Well, with their songs from the village of Mousseron, played at Odenteatern in Stockholm at November 21st. We met Bid, the charming, iconic, leader of the band – previously in the legendary and very special new wave Rough Trade/Cherry Red group The Monochrome Set, of course – at Café Corno for a nice little chat about life, politics, philosophy, history, music and everything in between (like mice, because mice get drunk as well!).


It’s been a while since I last did an interview like this. That was with Lawrence a couple of years ago, in 2006 I think.
Of Felt?

Yes, Lawrence of Felt! He played here with his new band, Go-Kart Mozart. I’m curious if you have had any contact with Lawrence, are you friends since Cherry Red days?
It’s interesting that you would ask me rather than assume that I knew him. You’re in the music business so you know that just because you’re on the same label, it doesn’t mean that you’ve ever met any of the other bands before. Because actually, the very first time I ever met Lawrence was when Cherry Red had a Mojo Award for the release of Pillows & prayers.

2/18 What year was this?
Last year, I think. They got an award for “best …”-something release, I can’t remember. Not re-release but sort of … oh, best catalogue release, whatever that means. Anyway, so I went along to the Mojo Awards and Lawrence was there and the guy from … edit this cleverly … because there is a guy from another band. Eyeless in Gaza! What’s his name?

You mean Martyn Bates?
Yes, I met Martyn Bates! Edit out the other bit. I think it was kind of the first time I met him, because it is possible we did a gig with them once but I never met him. It is just very typical of bands, you might even share a dressing room with someone but you never actually meet them, you just pass them by. I don’t think I ever saw Lawrence in the Cherry Red offices,

and we went in there quite a lot. We never passed each other, I never actually met them personally, but very very nice people. Possibly because we’re all mature now, so there’s no instinctual hatred.

That’s funny, because from the outside it’s really easy to think that you probably … you’re about the same age, you live in London …
There’s probably more people living in London than there is in the whole of Scandinavia! No, because when you’re in a band, and when you’re younger, and you’re focused on that band, and the band is at least semi-professional, then you’re just doing too many things to really associate with anybody else really, you just focus on the band. And you live your life and then you go and do the band. But you don’t sort of go out all the time looking for other bands. I

mean, some people do, but generally speaking, you know.

I don’t know particularly the other people of Rough Trade either. I might have got to know other bands from other labels just purely because we have toured with them or met them at motorway service stations. So we have got to be friends with certain people you wouldn’t assume we would’ve done, like Prag Vec. I mean, we’re all friendly people and we all get along very well but you just don’t get to meet the people in the first place because you’re just too busy.

Now I remember Momus mentioning you in his blog recently, a bit in the same way you’re talking about Lawrence now. You two never really met either, did you?
There was an album we did called Songs for the jet set which I

3/18 produced for Michael Alway and Nick (Momus) wrote one of the songs for it and we met in the studio and that was the first time we ever met. We got on very well. And subsequent to that, I think it was Nick that might possibly have given The Monochrome Set their last gig, in Athens. He put me in contact with a promoter. It’s really rare for people to help each other in the music business, it’s such a big thumbs up. So he’s a very good guy for doing something like that.

It sounds crazy, but when you’re in the music business … and the rest of the Scarlet’s Well have started understanding that over the past few years. I run this band along professional lines but we’re not professionals really. We get paid, and when they join I make the point there’s money involved. We might come away with a loss all the time

but when there’s money involved and when people pay to see you, you have to be good and you have to turn up on time, you have to do things, and when the record company have put up a few thousands to record you actually have to do stuff, you actually have to work at it. You can’t be like … Dan Treacy, and be an arsehole. And you can print that!

We can or we can’t?
You can. You actually have to be kind of professional, because this is a proper business. And I do say occasionally, you know, when you’re at a festival and you’re number four on the bill and you move to number five and the people on number five are moved to number four, that it’s really bad. And they say, “what is bad? It’s all great, the people love it!” When you’re number five on the bill

there’s 300 people in the audience, when you’re at number four it just so happens that another 1000 people walk in, and they’re all clapping you. They don’t know who the fuck you are, but they are gonna clap you anyway. And you suddenly look like a big band and you get invited back.

Things like that. So you try, in your own little way, to upstage other people all the time. It’s got nothing to do with wanting other people to do badly, but it’s just trying to make sure that you extend your career, make sure that you sell enough albums to keep the record company giving you a budget for another album. You don’t want to really support other people, if you start supporting people you get known as a support band. It’s just sort of trying to keep ahead of other people.

4/18 And, getting back to Nick, when other bands actually help you it’s a very big favour that they do, a very friendly genuine favour. And there’s a few of us that help each other. There are two German bands that I help and I give them lots of information and they give me lots of information. And you don’t share this with loads of other people. The information I’ve got have taken two or three years of just mailing people, and just being nice to them, you know. So you just don’t share it with people, and it’s not being nasty, it’s sort of halfway between hippieness and nasty professionalism, but I can’t explain that to the outside world.

During this decade there have been quite a lot of serious books written about the scene you’ve been involved in. I’m thinking of titles

like David Cavanagh’s My magpie eyes are hungry for the prize and Rob Young’s book about Rough Trade. Do you read these kind of books?
No, no. I don’t really read a lot anyway. If I’m going to read anything, I’ll read Lovecraft or Clark Ashton Smith, I’m not going to read books about music. When I come home from a rehearsal, the last thing I want to do is to listen to music or read about music because it’s in my head all day.

And, you know, a solicitor is not going to want to read books about law at the end of the day. It’s not the case. Peter (Momtchiloff) in Scarlet’s Well is a bit of a musicologist, but generally speaking, at least older musicians, they don’t know a lot about music because they just don’t want to know. Especially writers, it’s too much to have to listen to stuff all

the time, because you carry it in your head all the time.

And to a degree, because I’m experienced in what journalists say about bands and about me, I’m therefore not that interested in what people have to say about the period because I know it is wrong.

Because what was big in that period, in the late ’70s and early ’80s, was new wave, not punk. Punk was an extension of new wave. New wave came first, it didn’t come afterwards. Punk developed out of new wave, and they have always got that wrong.

New wave bands, in order to become punk, just doubled the speed of their songs. It sounds like punk, but it’s true. They either stayed new wave or they became punk. It wasn’t called anything then, but …

5/18 It seems like the term “new wave” has disappeared.
New wave has disappeared because it’s very difficult … The whole idea of new wave is that it was people, individual writers and performers, developing their own thing, therefore by definition it’s not easy to pigeonhole. All those bands were very very different, very individualistic, so when journalists look back they don’t want a lot of work in trying to explain each band and what they were doing. So much easier just to talk about one thing, the boy band new wave like Buzzcocks, who were never punk – they were just pop new wave – or just punk. And really, the only real punk bands were Sex Pistols and The Clash. And everyone else was just sort of a fake punk band. Like 999, they weren’t really a punk band. They wore all the stuff, but listen to it now and

it’s just standard pop/rock. If you listen to it as opposed to just see it.

The first two Blondie albums, that’s new wave. But that’s not written about. That was what made Blondie initially a success. Then they sold out and became commercial. I’m not saying they got worse, they just became commercial. But "I didn’t have the nerve to say no" and songs like that, they could easily have been done by The Residents.

Nobody talks about the very early Alice Cooper albums which is just insane experimental albums, before he became rock. Even when he was big, the School’s out album is half experimental rock, but people don’t realize that. So there is a lot of stuff there which is not mentioned and you’d think in a book, in a

journalistic thick book, they would bother to do that.

I think the historical line that usually is drawn is from punk to post-punk. Were The Monochrome Set post-punk?
It’s very difficult to describe The Monochrome Set, it’s impossible actually. You can’t say that we were post-punk because we weren’t any different to The B-Sides (the pre-Monochrome Set band) and The B-sides started in ’76, ’77. So it’s around the period of time, you know. And I think that one of the very early supposedly punk bands … what is Vic Godard’s band again?

Subway Sect.
Subway Sect weren’t really punk, exactly. I don’t consider them punk, I consider them hard new wave. So how do you say something came out of something else? I would

6/18 say that punk is really a concept. If bands hadn’t based themselves on The Clash and decided to follow that commercialism, you know, we wouldn’t have had a lot of crappy punk bands coming out in 1979 and post-1979. We wouldn’t be talking about punk at all, it’s just an aspect of the new wave. But now we talk about punk because it was an aspect of the new wave that a lot of bands followed. So it was one thread after this ball of threads, so it became a genre. The Monochrome Set influenced an awful lot of people, but it was sections of The Monochrome Set music. The guitar playing, the way the lyrics were written. But the actual genre of The Monochrome Set … there is no genre.

And it seems like The Monochrome Set really stood out in the period.
It’s possible that’s because we

just kept going, you know. It wasn’t … like, The Fall is very much you have to be into their politics or lyrics or something, but musically I’m not sure that The Fall stands out. The Monochrome Set is about everything, about music and lyrics, but you didn’t have to join the club. You didn’t have to understand, you weren’t necessarily meant to understand it, you just listened to it and liked it or didn’t like it.

So when you look back on it, maybe it stands out somehow. And we were also enclosed, we didn’t care about what other people were doing, we didn’t know what other people were doing, we just did our own stuff. And I suppose a lot of other bands were like that as well …

But something you had in common with other bands from that period

is that you shared a kind of artiness.
There was no way we were ever going to sell out anything. We never liked the idea of dressing up for someone else. So there’s no way we would ever have done seriously commercial videos. Be told what to do – no! Whether that was good or bad … Objectively that was obviously very bad, and stupid and childish or whatever. But we just weren’t going to do it, because we became musicians, because we picked up a guitar, it meant something suddenly to us.

If we wanted to just make money we would all have gone and do law or something. But if you want to be just an entertainer then you don’t even start with The Monochrome Set stuff, you start with something just much more commercial and you’re prepared to debase yourself.

7/18 So you make that decision at some point.

It’s also true to say when journalists look back at that period they just don’t know the reality of who was actually big and who wasn’t. Crass were very big, bigger than the Sex Pistols. Nobody knows that. They used to sell more records than the Sex Pistols. Sex Pistols never used to sell that many records, but they are iconic for the period. The Sex Pistols are like The Rolling Stones, they never used to sell that many records either but they are iconic for their period. Sex Pistols got to number one, but they are on Virgin, and Virgin controlled the charts. They just didn’t sell that many records. And then during the course of the early ’80s, Throbbing Gristle were a huge selling band, they never got into the charts so

nobody knows that. I know it because I know people in the record distribution business so they tell me things like that.


Now it’s time for the first real question that we’ve prepared!
All right! [laughter]

The thing is we have very few questions about actual music, it’s mostly about other things. Anyway. This is the fifth time since 2004 that you’ve visited Sweden with Scarlet’s Well. What’s your overall impression of these visits? How important is it to travel and see other countries?
From a technical point of view, for an indie band, it’s very very very important to play as many countries as possible. Young indie bands think it’s important to be big in

just their own country. And they of course, like most people in their age, don’t think ahead till their 40’s. It’s important because at some point you may not be big in your own country anymore, and then you’re finished. And actually, if you go out you find it’s nice to be big in other countries, and your own country becomes less and less important. You actually find people who are nicer in other countries than your own country. And if you spread it around to as many countries as possible you can keep yourself going.

This is going off at tangents slightly. But if you’re a writer and you don’t think that you ever want to be like Lily Allen, be a commercial star, you’ve got to say to yourself: I’m a failure. Before you even start. I’m never going to make any money, I’ve failed. Then

8/18 you can start to really enjoy yourself, then you can start to plan your own longevity, and play in a lot of countries and meet a lot of people. And to gain a different perspective of yourself as well, see how other people see you. Your own country will see you in a certain way, which ultimately psychologically affects the way you might write songs. However enclosed you are from that, it does affect how you perceive yourself and it affects how you create your art.

I think that’s true. The domestic environment can be a bit claustrophobic. You have to get out to get some new perspectives.
It’s very good for an artist to have a lot of different perspectives on yourself, because then you think to yourself – when you’ve written a song – and you can tell, "no, Swedish people won’t

like that". And, I mean, no matter how loved you are, but then you say to yourself, ”oh, Spain is worth though, I’m gonna carry on and doing it”. So, you just feel freer. I think, if you feel free as an artist, you feel better. You just feel more loved as an artist and that’s important. Commercial success isn’t necessarily important, but to actually be liked for what you do, to have your work liked, is quite important. You get more of that if you play around on different locations.

What’s been the friendliest countries and places you’ve been to during the last ten years?
I would say that the only unsuccessful place for us to play were Pop Revo, in a technical point-of-view. We also do website analytics and usually, just before we go somewhere, there’ll be a big

rise in site visits from that country – and a falloff, obviously. As a matter of interest, Sweden is the third highest in the world of visits to the Scarlet’s Well site.

You’ve talked about other European countries. How do they compare to the UK today?
The UK is a terribly depressed country. Although there is an awful lot of to do with the ’80s … I could make a very long complicated answer to this, because there’s an awful lot of society, education, bla bla bla, falling off standards. So there’s less of a expectation amongst young people or less a desire amongst young people to see interesting things. But the recession, the overpopulation, the bla bla, has made it a very, very unhappy country. And unhappy countries aren’t good for indie music. You know, after 9/11, indie

9/18 sales in America went like that [pointing downwards]. It’s absolutely true and it’s not good. We get a lof of site visits and it’s starting to go up a little bit in the UK. I don’t know why that is. Maybe because we know that we’re leaving Afghanistan or we’re not in Iraq anymore. Psychologically, it’s very deep-seated, I think. People are starting to relax a bit or something. It’s bizarre, but I think it’s got something to do with it. So there’s more interest for us now, but it hasn’t been very good.

How has it changed since the late ’70s?
What, in the UK?

It’s just that the society there has changed so much because you used to get paid to go to college.

The government used to pay you to go to college. Then it became more like Europe – you have to pay to go to college. When you had to pay to go to college, you no longer went to art school. When they paid you, you went to art school, formed a band and the last day of the three-year art course, you did a lot of shit and got your degree. And the previous three years, you’re in a band. And you were paid to be in a band. So that’s the difference. It’s very, very deep-seated, a very profound difference. The people don’t do art stuff at school anymore, they do IT. Or they’ll do something else, pharmacing. And people immediately are in debt when they’re young, they’re in debt and they’re depressed. Therefore they’re not necessarily gonna be interested in light, sort of happy, interesting indie. They just want raw stuff,

you know. To get drunk, listen to raw music.

Or maybe really soothing music like Norah Jones. Or the music that we hear now [typical cafe muzak].
Yeah, whatever. And of course the rise of computer games and things like that.

People read less, but … I don’t know. The interest is going up recently, but it’s not been great for Scarlet’s Well, that’s for sure. In countries – I think – where there’s better education and there’s a more relaxed feel, then it’s good for us.

How do you fit in London then?

With this climate, how do you fit in?
With the band?

10/18 Yes, or personally. As a person just living in London.
Well, London’s different to the rest of the UK. It’s like Stockholm’s different to the rest of Sweden. It’s not so bad, it’s fine. It’s not so depressed in London, it’s very multicultural. So, we still have that, we still have a big audience in London, but it doesn’t feel like the right kind of audience for us. It just feels like that, as an instinct I can’t explain.


All those kind of things is politics, I think. The state of society and so on. Sometimes music like Scarlet’s Well can be described as escapist music. Are you a political person? How interested are you in political stuff?

Not excactly. I’m interested in philosophies of politics or philosophies of society, but not necessarily in politics itself. Politics is like … I mean democracy – practically speaking, not in theory but practically speaking – is the art of easily leading the easily led, that’s what it is. Easily led people aren’t necessarily stupid, easily led people are optimists. They work nine to five, they don’t want to start having protest rallies. They just vote for someone. They’ve got too much other things to do. I mean before the war in Iraq, the protest against the war was the biggest in England’s history. At the same time the real deal was – and I don’t know if you want to print this – that nobody in the UK seemed to notice that within two weeks of saying yes to helping the Americans going to war in Iraq, the Americans

stopped funding the IRA and we had peace in Northern Ireland. So now we know what the deal was. That’s why Britain went to war in Iraq. The Americans having funded the IRA for fifty years said ”okay, we’ll stop doing it – you help us”. So that’s our special relationship. They had us by the balls from that time. So, it’s … I don’t know.

Maybe you could argue that the message of Scarlet’s Well is kind of a philosophical take on a political question.
I have to think about that. All I know is I do discuss politics, but it’s on a particular forum. It’s one of the biggest forums in the UK, but it’s a football forum. They have loads of different sections to it and there are people on there that just have ideas. There are people on there like me, who just ask people to question those ideas:


11/18 are you sure about that? Just think about what’s actually happened. And that’s the thing, if people thought about not what is meant to happen or what people say is gonna happen, but actually what’s happened.

I mean, the thing is about the UK – why it’s so depressed – is that there is sixty millions people living on a tiny island. And it’s not a manifacturing heart, it’s not the center of a huge empire.

Sixty million people are forty millions too many. And that’s the problem. So they lie about the unemployment. There are millions of unemployed in Germany, and in the UK, and in France. France is in a terrible state. Gradually pensions get taxed, this gets taxed and that gets taxed. The educations goes down, the help goes down. You can’t write songs, protest songs, about that. You’re not gonna change … all you can do is to appeal to people’s other side. Because maybe if you appeal to people’s other side, indirectly you change them.

And probably that’s how culture works, how it affects people in a postinspirational state.
If you’re not taking away someone’s gun, but if you take away their concrete and you plant a garden there, maybe they’ll be less violent.

12/18 Absolutely, I think you’re right. Now, I think this was the first question we decided on, and it’s a big question. It will probably be a really short answer. But, in life, do you have any really, really, really strong beliefs? Like, this is what motivates you, these are your passions or this is what gets you out of bed in the morning? This is what it’s about.
No, probably …

That’s a short answer.
No …

It sounds quite depressing.
Depressing? No, it’s not at all.

But is it writing a new song or is it maybe …
No, it’s just that you sort of carry on. I’m quite happy. I don’t really think about, I have to do

this, I have to do that. That’s just part of the flow of life, you know. I don’t have any motivations, but I have addictions, one which is songwriting. And I can’t stop it, so I have to deal with it, you see, by allowing it to happen.

There’s no real motivations, I just allow myself to do things and I don’t allow myself to kill people, but I allow myself to do what I want to do within reason. I don’t know how to explain it, but no, there is no I have to do this and I have to do that. I mean, there are specific things, but not generally, no.

After a while, when you reach my age, you just sort of carry on and you’re quite happy to carry on. That’s it. I don’t have a great, huge opinion about myself, in particular.


You have not converted to an extreme religious belief lately or …
No, I’m a Brahman, but being a Brahman doesn’t mean to say you’re a hindu. This is not a hidden history about Brahmans; there is a large part of it which is atheistic. People don’t understand that, because you can’t be a priest in Christianity without believing in God, but actually Hinduism came after Brahmanism, just like punk came after new wave. [laughter] Hinduism is just a philosophy, and there’s a large part of Brahmanism which doesn’t believe in God. But it’s philosophical, a different philosophy, different beliefs. It’s a sort of vibrant atheism, which is belief in kind of consciousness down to quite a small level, possibly even inanimate. But in

13/18 ways we can understand, because atoms of conscious – if you can describe them in a certain way, properly – you could perceive it as consciousness, with the way they interact with each other. Kind of.

And also the fact that you’re changing everyday. Your body changes everyday because you get rid of lots of it, and you make a lot of it everyday with the food. The past ten years you’ve lost quite a lot of your body, so you have to ask yourself who you are. Because you’re not the same you were ten years ago. You’re just a past memory of yourself. So how could you be that bigheaded, because you’re just … The new past that you’re making are told what to do by the old past. So, they weren’t always there. They’re learning how to become you. You can’t be too bigheaded and too

motivated ultimately, I think, to do this or that. And then you gain a respect for other creatures as well.

Do you know the title of the latest Prefab Sprout album?

You haven’t heard it?

It was released this autumn. It’s called Let’s change the world with music.
Is it a joke title?

No. [laughter] How about the importance of art …
Well, the importance of music … music is not like any other art form at all. All other creatures understand music, but they don’t understand art necessarily. Music exists outside the human being and

it exists outside of life itself. Hummings and vibrations – it’s all music, in a sense, as you can put a tuning fork, you know, it’s just a vibration made by an inanimate object. So music is quite important, but if you can change the world with it? I don’t know. I think you can with culture generally, but first you’ve got to feed people. It’s all to do with the quality of life as well, generally speaking. If people have a good quality of life, they might … they probably want to create music themselves rather than having music forced upon them. They should have a nice quality of life and want change, that’s the main thing.

I think Paddy McAloon is almost like a music evangelist. He’s almost religious about music. There is a phrase on the record that says "Music is a princess / I’m just a

14/18 boy, in rags / I’m glad to carry her bags" or something like that. It’s really interesting to read the interviews that Paddy McAloon did when the record came out. He’s getting blind, has hearing problems and he always has this addiction of writing songs. He just keep on writing songs, but he can’t finish records. His whole apartment is just unreleased songs in boxes, which must be really, really frustrating for someone … for a musician and an artist.
You see, the thing is – you say – to change the world with music, but how about all those people in Iraq? There must have been rather young people there. I know Zarah, from the first Scarlet’s Well album, one of the singers. She was Jewish and from Teheran. And I knew, a couple of years ago, a Catholic girl from Teheran. There’s this culture there, so loads of different sorts

of people come from there, not just fundamental Islamic. How about all those young people who live in Baghdad, who are actually indiepop? They had computers and they were just about to buy a guitar and do something when a bomb came in. See, people in America don’t even know where Baghdad is. They think it’s a country somewhere near Ghana or something.

But there’s all these people there. How to change the world with music is letting music happen by itself, not invading a country. Being friends with them, that’s how you change the world. Because you can’t force music, you’ve got to just let it come up somehow. So, that’s the thing. I think that other cultures will have clever artistic, creative people coming out of them eventually, if you just let them come out. They way to do it is try

to help them, not convert them. Helping countries too much is wrong, but invading them is also wrong. Just letting them come up with their own thing will change the way you think as well. I think I would never say to be too political in music, it’s just better trying to persuade people not to do things like that.

But for people to make things themselves, they have to get input from something.
Well, I don’t really know if … You could possibly say that the American protest people might have helped or forced America to leave Vietnam a day earlier than they would have done. But, you know, they were losing anyway.


Actually, the last part of the question was: What’s your input of æsthetic experiences?
I don’t know. What influences me to write?

I don’t know, that’s the thing. And I don’t want to know. I don’t want to be influenced necessarily by anyone. Things just happen and I don’t know how they happen. I’ve got a vague idea of how they happen. Once, I’ve just written a lyric called "The Society of Figurines", a very bizarre lyric. It’s written a little bit like a letter, and I just happened to see this letter from a society – and I just wrote a song. I didn’t know what I was writing, though, it’s really strange. So that influenced me. Things that I can’t predict

influence me. I’ve got to allow myself to be not stretched, not distracted by this or that. I just write. I don’t really know what I write, but that’s the way it is.

I can bet you that when people specifically want to write something, as a protest about this or that – there is one song, one or two songs where I could have done that – generally speaking, they just write a song and they make it a protest song, but it isn’t originally. It’s very difficult to force yourself to this or to do that, you have to kind of do something and then if you want, you can change it and make it about this or that. So I don’t like to analyze that part of it too much.

It’s like analyzing a room when it’s just a mess, just a thing – you just leave it, you know.

Personally, as a consumer of culture, do you have any specific “this have been the most important æsthetic experience I’ve ever had in my whole life” moment?
Yeah, one thing is listening to Rock ’n’ roll animal, because when I was at school everyone was listening to progressive music or disco music. To listen to Rock ’n’ roll animal and to get into Velvet Underground – it was just suddenly black & white from what I was listening to before. It was a way of playing music not necessarily being a brilliant musician. Just doing something and showing how to do something when you’re technically not that good, but actually doing something really well. So that was a big and I think to that degree, that influenced an awful lot of people. Rock ’n’ roll animal got a lot of people into Velvet Underground and therefore

16/18 got a lot of people into writing songs.

A lot of Yes stuff, like the Fragile album, was written just purely musicianly. Brilliant musicians sitting in a room together, writing a song, just like that. And you can’t do that if you’re 16 and just learned the guitar. Then you won’t be able to do that for another ten years.

But I suppose people are listening to Bob Dylan and things like that, just three chords, and then you get into music. I’ve known other people who’ve gotten into music through listening to very simple, meaningful simple, music. So that was a big thing. Since then, no, I won’t say anything specific.

When was this? Was it in the early ’70s?

Yes, the mid ’70s, about ’74, something like that.


I think we have a last question. Again, a big question. There’s a new decade in a month. Do you think in terms of decades?

Do you think about, this is the turn…
I didn’t think I was still going to be alive. When I was young I didn’t think I would live till I was forty. Nobody did. You don’t think about things like that. I remember when I was young and my grandfather once said to me, when he was seventy: “I wish I was a young man at fifty again” and I just laughed. And I’m fifty-one, I don’t laugh anymore. I wish I was a young man at thirty … No, I don’t think in

terms of decades, it comes and goes. I didn’t even think I was going to be alive to see 2001 – A space odyssey. And the reason there will never be a 2001 – A space odyssey is because Windows 7 comes out and starts crashing. Can you actually imagine 2001, where everything works fantastically? No, there will be ”ah, fucking hell, it’s crashed again”. [laughter] It’s not gonna happen. That’s why aliens have never come. People wonder why we never have seen aliens here. It’s because either they can’t afford it or their stuff keeps breaking. But they are all really advanced, they just can’t come here.

I think the world will go under now in 2012. There’s a new movie out, so we have a couple of years.
Have you ever seen the film Dark star? I think it’s a John Carpenter

17/18 film. It’s one of the very first science fiction films of the more modern period, early ’70s. Very funny. It’s kind of black humour, nothing runs, everything’s breaking.

Do you want to add something?
I’m a bit concerned about Swedish indie music, a little bit concerned about the immediate future. Swedish bands seem to … they’re really good, then they just fade away, for one reason or an other. Days, because they don’t have money to fly anywhere. They could have played this festival, that festival, but can’t afford the tickets. Kissing Mirrors because they just never manage to do one rehearsal. [laughter]

But that’s because … you’ve met Per …
Yeah, how’s the manager?

There’s a story about how they needed a GPS device to find their rehearsal space … [laughter]
Cats on Fire are doing stuff around, so they are kind of doing things in the right way. They play in Spain, they play in … but Swedish bands …

I think the answer is this: when you talk about DIY, there’s two really different broad traditions.

You have the Throbbing Gristle / Crass / Bid tradition – really carving out some kind of own culture and keep on doing it on your own terms. The other side can be really good and nice, but it’s also amateurish. People have problems to get motivated to see things in a longer perspective, because they just want to put out one single and play live like three times and then it’s over.

I think it might well be because, in a sense, Sweden isn’t an island, but it’s isolated as an island. So it’s not as if Swedish bands easily can drive over to Berlin and play a few gigs there. If they were all in Berlin, it would be easy. They’d just play a load of places and the near fact that there is this market there, would motivate them. But in Stockholm there’s a major problem with the cost of higher venues. It’s really expensive, much more expensive than London. In London, you get a place two or three times the size for the same amount of money.

For the next decade, you, Louis Philippe, Testbild!, Kevin Wright and some good Swedish bands should start a new label.
Noo! [laughter] I don’t associate myself with them. I’m not saying anything about the quality of the

18/18 music they make – it’s very high – but I definitely don’t associate myself with Louis Philippe and Kevin Wright.

I don’t want to be seen as anything apart from a mainly girl fantasy band or just a fantasy band – that’s what Scarlet’s Well is. I don’t want to get associated almost with anyone, anyone desperate. We’re just doing our own thing and we follow our own thing. You know, in America, the biggest site visits are from Nashville, because we actually write some very country songs. We could play at The Munich Beer Fest and we could also play Odenteatern in Stockholm. I don’t want to pigeonhole ourselves. Everybody likes us. In heavy rock clubs in Italy they like us, like heavy metal people. I don’t want to be too one thing or the other. That’s going to work badly for us,

but in one sense it’s going work well for us.

That’s the same thing as you would never, I guess, release a solo album under the name Bid.
I like working with people. I love the fact that, on the new album, the bassist and the keyboard player have just written a song that is really good. I love working with this band because they come up with ideas and it flows into it. They’re all starting to work together, and I love all that. I don’t want to be listened to by someone in a really cold flat who wants to listen to intellectual music, I don’t want that at all.

So you’re not the tortured solo artist.
No, I’m not tortured, not at all. And I also like to sing songs on behalf of small creatures.

Like mice, because mice get drunk as well.

Stefan Zachrisson & Niklas Karlsson

Photo: Nils Kullberg

03. I remix a remix – it was back to normal

1/3 Om man skulle utse remixens mästare så är det möjligt att valet skulle falla på en fransk surrealistist. Raymond Queneaus bok Exercices de style från 1947 är en berättarteknisk kavalkad, som tydligare än något visar på remixens stora nöje. En mycket anspråkslös huvudintrig (två män möts, vid två tillfällen) spelas upp 99 gånger i lika många språkstilar, och visar sig vara oanat komplex. I den metaforiska tolkningen beskrivs en buss som ”skalbagge i stort vitt pansar” medan den i geometrisk tappning benämns “rekatangulär parallellepepiped”. Den spöklika versionen kastar mest dunkla skuggor över handlingen. Queneau är också ansvarig för den interaktiva diktsamlingen Cent mille milliards de poémes, där tio sonetter i ett snillrikt system av klippta remsor låter läsaren bläddra fram sina

2/3 egna sammansättningar, bland hundra tusen miljarder olika kombinationsmöjligheter.

Men konkurrensen är hård: Jean Rhys som släppte ut Brontës missförstådda kvinna från vinden, Gun-Britt Sundström som gav röst åt Lydia från Söderbergs allvarsamma lek eller den stora grupp zombies och sjöodjur som utan förvarning invaderat Jane Austens romaner, vilket sannolikt lett till nya förvecklingar och en helt annan rytm. I Borges novell om Pierre Menard tilldelar huvudpersonen sig själv uppdraget att skriva om Don Quijote ordagrant, i övertygelsen att den nya tillkomsttiden ska sätta sitt avtryck på texten och vara Cervantes version överlägsen.

Fascinationen för remixen ligger naturligtvis i den inbyggda begränsningen, att från en bestämd

utgångspunkt ta sats och slunga iväg ett givet material för att se hur långt bort det landar. Eller att istället tassa längs ett sidospår och strö ut ledtrådar om ett möjligt annat. När det här händer i musik tycker jag att det är fantastiskt. Likt en hermeneutisk vettvilling finner jag mig fladdrande från original till remix till originalet igen, för att försöka frammana skiftande nyanser. Ord som sveper in från periferin och seglar upp som meningsbärande, eller framväxande undertoner som eventuellt inte ens existerar.

Tvingas man utse en remixens mästare som fortfarande lever och som inte är fransk, så blir det kanske Dayve Hawk. Han har med projekten Weird tapes, Memory tapes och Memory cassette ägnat det senaste året åt att ta sig an tvivelaktigt råmaterial, för att

stöpa om till något alldeles egensinnigt. Utan undantag har det för originalet inneburit en välsignelse och ett stort lyft. Yeah yeah yeahs får se sin spetsiga rockattityd bortslipad i hans version av "Heads will roll", och Grum slipper sina påfrestande dataspelsvibbar när "Heartbeats" formas till något varsamt inbäddat. Likt en hjälporganisation tycks han bedriva en mission att omhänderta alla möjliga kringstrykare och förvandla dem till välmående underverk. I ett hastigt mail ber jag Dayve beskriva processen där original blir till tolkning, och får ett lika hastigt svar:

För det mesta lyssnar jag inte ens på originallåten, bara de bitar jag fått i uppdrag att arbeta med, och rycker tag i det första som fångar mig. På så sätt är det nästan som att skriva egna låtar, det är bara

3/3 den första inspirationen som inte är min egen, så det blir mer ett slags samarbete. Jag får intrycket av att många är ute efter att förbättra originalet: större/mer dansant, men jag tar det bara som det kommer, utan någon uttalad plan. När någon anlitar mig så är den enda garantin att jag dyker upp.

Tidigt i höstas släppte Memory tapes Seek magic, och för att vara en debutskiva klingar den sällsamt bekant. Enligt all logik blir det här resultatet när lånade låtskelett avlägsnas och vad som omgav dem återstår: den diffusa atmosfären, gnissel och knarr, sneakersulor mot gymnastikgolv. Detaljer av den sort som strök kattlikt intill originalen spjälkas med en oförtruten lust att dansa och man förstår att det var såhär Dayve Hawk lät hela tiden.

Men det är faktiskt en remix som hugger sig fast och som vägrar släppa taget. Bicycle har, i klorna på nygotiska The Horrors, plockats isär och omformulerats. Raden ”under our feet, the rain paints the street” lösgörs från sin sömniga sommarlovskontext och dränks i regnmassor. Det är annalkande storm, åskdån och känslan av en plötslig vändning i händelseförloppet. Eller kanske en mörkare parallellhistoria, där cykelturen förflyttas till något ordlöst som skenar iväg. Jag frågar Dayve hur han uppfattar the Horrors fortsättning på historien:

Det påminner en hel del om mitt eget tillvägagångssätt. Till exempel så tolkade de en bendad syntslinga jag gjort som ett munspel, och konstruerade en hel bangårdsscen kring det. Jag föredrar när någon tar avstamp i

ens idéer och gör något helt nytt, snarare än försöker förbättra dem.

Så, bortsett från att en var fransk och att en fortfarande lever, så tycks den största skillnaden mästarna emellan vara med vilken grad av tålamod de mött grund­texten. Där en upprepar huvud­plotten in absurdum, och kramar varje droppe ur vad man trodde var en ganska tunn soppa, så väljer den andre att inte ens lyssna ordentligt. Jag har inte den blekaste vad det här betyder, och undersökningsunderlaget är så magert att varje försök till slutsats med säkerhet vore miss­visande. I vilket fall kan känna en viss besvikelse över att aldrig få höra "Heads will roll" i komiskt utförande, eller som lipogram.

Ida Holmbom

04. Memory Cassette “Asleep At A Party / Last One Awake”

Sebastian Rozenberg

05. Stark, stunning and on occasion even built


Militant Modernism

Under marken någonstans i King’s Cross ligger ett Leninmonument och

väntar på ljusare dagar. Lenin bodde under en period i närheten, en staty (en byst) gjordes senare och en gränd gavs hans namn, men Kalla Kriget hade konsekvenser. Monumentet, som stod tio år, fick motstå så många attacker av Londonfascister att dess skapare, den modernistiske arkitekten Berthold Lubetkin, en i Storbritannien mycket verksam sovjetisk immigrant, helt enkelt lät gräva ner det. Lenin Court blev Bevin Court.

Det brittiska intresset för tidiga sovjetiska strömningar, politiskt och i byggnader – i utopier, samhällsbygge och estetik; i skolor som förenade allt detta, såsom konstruktivismen – sopades bort något när tiderna ändrades. Den politiskt laddade modernismen gavs litet utrymme i amerikanska summeringar på konstmuseer och i

illustrerade böcker. Brittiska bostadsprojekt står skamfilade, kanske utslängda lite för långt österut längs med Themsen, men byggda för att bära sina namn betydligt stoltare (som Thamesmead, där de boende skulle kunna gå på gångar över sjöar på söndagen och handla mat). Sovjetisk modernism läggs åt sidan (…presspalatset i Baku, arbetareklubben i Shaumian - Hatherley har hittat en fotograf som rest till dessa platser i forna öststater, Richard Pare) till förmån för kubiska nederländska hus för rika, när den moderna stilen ska beskrivas.

Husen kring Bevin Court, upplyser nätet, kom att i stället ära en utrikesminister känd som anti­kommunist. Owen Hatherley informerar oss inte så långt. Han håller blicken högre än så, hans språk är upphöjt av det politiska

2/3 medvetande som berikar den unge skribentens tankar, aldrig nerlastat av det (det finns ingen anledning).

Han har en inspirerad penna i sin hand, en skarp blick, känsliga öron. Han kallar konservativa för reaktionära och befriar sin text från (själv)­censuren inför våra ögon. Förlaget har en liten text inflikad på sista sidan som är otroligt rolig i sin rättframhet: ”The informal censorship internalized and propagated by the cultural workers of late capitalism generates a banal conformity that the propaganda chiefs of Stalinism could only ever have dreamt of imposing.”

Vi lever i en kultur, skriver Zero Books, där anti-intellektualism flyter ur munnarna på dyrt utbildade journalister.

För arkitekturen (Owen Hatherleys specialområde), men för mer än det är Heritage culture en tydlig linje, mer politisk än den vill verka, för Hatherley att följa och granska: denna vurm för något ’mysigt förr i tiden’ och dess vårdande av historiserande småborgerlighet som tar stor plats i England och hela EU. Den premierar äldre hus om de passar en viss livsstil. Modernistiska byggnader som är lätta att tömma på idéer omhuldas. Man kan renovera dem finkänsligt och prata om dem på TV (med ”the faux-naïve stance of the televisual idiot-expert” som författaren Alain de Botton axlar i sitt fluffprogram för ’de admin­istrativa klasserna med begränsat kapital’, The Perfect Home). Londons Barbican-område, konstaterar Hatherley, är befolkat uteslutande av välbeställda akademiker. Heritage culture tycker

han inte om och han kan dra viktiga paralleller som visar varför.

Militant Modernism

Till andra saker har Hatherley ett så pass öppet språk, insatt, intresserat, engagerat att han lyckas säga mycket utan att någon gång anlägga en motkultur. Hans verkliga intresse är utopin –

3/3 drömmen om det för de många bra och tankeväckande formgivna. Han hittar inspiration för Militant Modernism i arkitektur, explosiva litterära och konstnärliga publikationer som BLAST från 10‑talet, rörelser laddade av utopisk helhetstanke, teater med agenda och upptåg, film som försökte ta sig an sitt nya mediums alla möjligheter till rörlighet, popmusik sprungen ur kommunala bostäder med en akut känsla för det moderna och eror under nittonhundratalet då man föreställt sig en ny sexualitet, bland mycket annat. Hatherley tittar på dessa visioner – inte begravda, inte färdigprövade – från vår närastående historia, med vår samtid närvarande (som då han bemöter författaren JG Ballard när han på äldre dar ifrågasätter att någon kunde bli förälskad på Heathrows glashotell men att folk

varje dag blir kära inne på Louvren; eller hans kommentar till Baudrillards attack på de demokratiska möjligheterna i nya medier: ”the claim (…) would suggest that Baudrillard had never listened to London pirate radio”) och han hittar, i allt detta, skisser som spöklika glänser av kraft.

Katja Ekman

06. Terapi med skämtlynne

Position Normal


Position Normal är en kille vid namn Chris Bailiff som gör ljud­kollage av snuttar av konversation

från gamla filmer och tv-shower, musik från loppisskivor och egenhändigt och ganska taffligt spelad gitarr som behandlas, förvrängs, vänds ut och in, hackas, males och mixas.

Om tillvägagångssättet låter bekant är det inte Chris fel. Han har hållit på med det här sedan mitten av nittiotalet och hans första skiva som Position Normal kom 1997 (Stop Your Nonsense).

Nya albumet, det tredje i ordningen, heter bara Position Normal och kommer på färgglada kassetter och som nedladdningslänk. Det börjar med gangsterjazz och en spöklik, närmast besatt röst, fortsätter med en drucken Albert Finney som grälsjukt orerar om "a fart in a bottle", spel på dåligt spända gitarrsträngar, brottstycken ur Vetenskapens värld, och övergår sedan i den vackra, svävande och ganska rörande "Got To Be Good" där Chris sjunger om svårigheterna att vara en god make och far.

Nästa låt, "Bad Tempered Eyes", en av albumets bästa, kombinerar

Position Normal

2/3 röster från flera olika källor, cha cha cha, elektronisk pionjärmusik och eftertänksamma efter­behandlingar till en närmast perfekt pärla som startar en korseld av associationer och motstridiga känslostormar.

På det här viset fortsätter det i ytterligare 17 spår, nästan alla under tre minuter långa. Som lyssnare kastas man mellan det hysteriska och det humoristiska, mellan det paranoida och det paranormala. Position Normals musikaliska värld rymmer med ett slags nonchalant lätthet allt från electronica och experimentmusik till pubrock och cocktailjazz och miraklet består i att han lyckas få ihop extremt disparata (och många!) källor till en helhet som inte bara är genom­gående fascinerande utan dessutom personlig och känslo­mässigt utmanande.

3/3 Efter de senaste årens intensiva Ghostbox-diggande är det frestande att se Position Normal som ett slag buskisvariant av The Focus Group, men jag skulle vilja placera in PN i ett kontinuum som sträcker sig ända tillbaka till Dada och Fluxus och som använder sig av humoristiska sabotage och provokativ meningslöshet för att skapa en konst som är i positiv mening förvirrande. Man kan följa en linje från Triztan Tzaras framträdanden på Cabaret Voltaire i Zürich, via bandet Cabaret Voltaires cut up-musik från slutet av 70-talet till Position Normals bitvis vildsinta och tålamodsprövande, men hela tiden noga kontrollerade, vägran att låta sina lyssnare hitta den röda tråden.

En annan linje kan dras från The Residents, den amerikanska avant

garde-gruppen som gett ut bisarra och provokativa skivor på egna skivbolaget Ralph Records sedan sjuttiotalet. Residents medlemmar har troget hållit sina identiteter hemliga och på foton uppträtt i frack och ögonglober med hög hatt i stället för ansikten. I en inspirerad referens klär Position Normal ut sig i parkas och den typ av gula plastkupor som sitter överst på en svartvit stolpe vid obevakade övergångsställen i England. Det är en kongenial gimmick som både tydliggör de historiska sambanden och placerar Position Normal i en tydlig geografisk och historisk kontext.

Simon Reynolds kallade nyligen Position Normal för "the godfather of hauntology" och det är riktigt att PN ända sedan starten ägnat sig åt en sorts musikarkeologi som senare förfinats och estetiserats

av Ghostbox-artisterna, The Caretaker med flera. Men som hedersbetygelse är den också, i en samtidskontext, missvisande. Om det mörkare stråket i den musik som kommit att associeras med hauntology har med det ockulta att göra, har den i Position Normals fall i stället sitt upphov i en privatare ångest. Man skulle kunna kalla PN:s musik för terapeutisk, men det är en terapi som har ett skämtsamt och anarkistiskt lynne. Genom återbruket och den omilda behandlingen av framför allt barndomens och föräldra­generationens musik och radio vill PN inte i första hand driva ett estetiskt projekt utan driva ut en eller annan i högsta grad privat demon. Gott så.

Joakim Norling

07. En osalig ande som verkar tyngd av en bottenlös sorg



Om hauntology är en musikalisk genre har 2009 varit ett av dess mest livaktiga år. De bästa argumenten för mitt påstående är Rojs märkliga transdans kombinerad med tysk spoken word på The Transactional Dharma, Leyland Kirbys svårintagliga bitterhet och

kompakta mörker på When We Parted My Heart Wanted To Die och belgiska Krengs skräckblandade samplingsmusik på L'Autopsie Phénoménale de Dieu. Alla tre bygger de ljudmiljöer - utmejslade och isolerade - som egentligen inte låter som någonting annat.

Och de sistnämnda är bäst på att omvandla teori till praktik. Krengs musik är en osalig ande som verkar tyngd av en bottenlös sorg. Själen får inte ro. Mottot hämtat på gruppens MySpace är kongenialt till att den låter hård och isande kylig i all sin stillsamhet: ”Noise lost the power to insult, silence hasn’t”. Vid denna tysta vandring längs musikaliska kyrkogårdar uppstår något som skulle kunna beskrivas som ett slags inverterad black metal, en bitterljuv aggressivitet som, snarare än levs ut, trycks ned med hjälp av violin,

piano, trumvispar, märkliga ljudeffekter, skräckfilmsdialog och operaröster placerade bak i ljudbildens kulisser.

Ganska snart framträder hur storartad albumets komposition är. Redan i fjärde spåret ”Kolossus” inser man att lyssnaren inte erbjuds några utvägar, inga som helst andrum. Ibland hörs snyftningar, suckar och gråt som sväljs, ibland isande skrik. Det kommer fortsätta vara syrefattigt, dimmigt, fuktigt och mörkt till albumets slut, det vet man säkert. Om Bernard Herrmann komponerat musiken till HP Lovecrafts skäcklandskap eller Dantes inferno kunde det nog låta så här.

Det är värt att påpeka att visserligen är L'Autopsie Phénoménale de Dieu dyster och mörk, men på ett märkligt sätt ändå

2/2 upplyftande. Jag gissar att det beror på idérikedomen och finessen. Det finns något slags lekfullhet (om man nu kan använda den beskrivningen i det här fallet) i utförandet som jag verkligen uppskattar, som lyfter den högt över det ambient/exprimentella man vant sig vid.

Inledande ”Na de Sex” innehåller en filmsampling där en hårdkokt karl riktar en uppmaning till en sval kvinna: ”you witch! go turn yourself back into a cat. I like you better as a cat”. Då påminner det om Saint Etiennes ”Flugornas herre”-sampling på So Tough: ”Maybe he means it's some sort of ghost. Maybe that's what the beast is, a ghost”. Det finns med andra ord stråk av humor och det lättsamma också, vilket ger en komplexitet och motsägelsefullhet som är intressant. Sammantaget är

L'Autopsie Phénoménale de Dieu något av det allra bästa som hänt i år.

Mattias Holmberg

08. Imagine a balloon

1/1 Following up the message in a bottle on Vågor & strömmar from a couple of summers ago, this Testbild! single ("Radiofotografi", FYN 105) was released in a hot air balloon in Malmö on August 22nd. The song could only be heard on location in conjunction with the release. After that, it was permanently destroyed from all archives and forever lost. This film, though, is a document from that day.

Henrik Möller / Sebastian Rozenberg

09. Foxbase revisited

Foxbase Beta


Foxbase Alpha sammanfattade 90-talet innan det knappt hade hunnit börja. Släppt 1991 utgör albumet fortfarande en av de stora symbolerna för förra seklets sista årtionde och ska man ta sig an att utforska vad som hände musikaliskt i början av den digitala eran kan man lika gärna börja här. Mitt bland Saint Etiennes halvtaskiga men lika fullt precisa samplingar och sequencerspår modulerade till att leverera den sötaste popen med referenser till allt från Dusty Springfield till Donovan, klubbmusik i form av house och dubbiga basgångar.

Alla kanske inte håller med om Foxbase Alphas storhet men helt klart är att Richard X (känd för att annars producera låtar för

2/3 Annie, Kelis, Sugababes med flera) gör det då han också nämnt det som ett av sina favoritalbum genom alla tider. Respekten för originalet finns där utan tvekan när han han bygger om det till en ny version: Foxbase Beta. Resultatet är blandat. Referenserna är förstärkta och tydligare, basen tyngre och ljudbilden både bredare och djupare. Nya instrument har lagts till, samplingarna är omarbetade och nya vokala spår har adderats.

Nostalgin försvinner en del i lyssningen men samtidigt är det de mer djärva bearbetningarna som verkligen gör det värt att addera Foxbase Beta till musiksamlingen. ”She's the one” är helt klart starkare än versionen från 1991, ”Wilson” mer låt än någonsin, kören på ”Like The Swallow” är både klockren och överraskande och ”Only

Love Can Break Your Heart” behåller känslan av något nytt och pro­gress­ivt genom de förändringar som har gjorts. ”Spring” tycker jag däremot kanske är skivans stora besvikelse. Här klarar inte Richard X att lyfta låten det minsta och det gör till och med lite ont i hjärtat då det samtidigt är en av mina stora favoriter på Foxbase Alpha.

Med på den limiterade versionen av Foxbase Beta följer en bonusskiva med kommentatorspår, samt alternativa versioner av ”Kiss and make up”, ”Richard III” samt ”Girl VII”. Kommentatorspåret kanske inte är det roligaste men ger ändå ökad förståelse för både arbetet med originalet och den nu omarbetade versionen; fler referenser dyker upp och ännu fler detaljer droppas som små ledtrådar för att ytterligare kunna navigera runt i skivans mikrokosmos.

I sin helhet kan jag förstå den uttalade ambitionen att ge ut en uppdaterad version av Foxbase Alpha skapad för 2009. Det material som släpptes 1991 förtjänar att lyftas fram igen och för att göra det idag krävs kanske också en om­bearbetning.

Jag kan hålla med om det och kanske ännu mer efter att ha hört resultatet. Men samtidigt förändrar Richard X även upp­levelsen av originalet. Samtidigt som han förstärker materialet så lyfter han också fram Foxbase Alphas svagheter och det blir svårt att inte höra dem när jag åter­vänder till vad jag hörde för första gången 1991.

Aktual­iseringen blir på så sätt samtidigt en förstärkt datering och kapitulation av Foxbase Alpha som något som hör pophistorien till och vars tydliga känsla av att

3/3 representera något nytt aldrig kommer tillbaka.

Fredrik Anderman

10. Det postdigitala manifestet


I den postdigitala världen "äger musik rum". Upplevelsen sker under viss tid och är påverkad av orsakssamband mellan de närvarande och övriga fysiska betingelser vid det unika tillfället. Den Deleuzeiska utgångspunkten bildar en reaktion på det som i Det postdigitala manifestet kallas singularitetspunkten "det digitala överflödet", vilket i texten motsvarar musikens avgrund.

"Den ideologiska ståndpunkten ’Alla kan spela, alla ska vara med’ tolkade några bokstavligt och klev upp på scenen med medhavda instrument. Detta fungerade inte alltid ihop med det som vi höll på med. De kunde inte inse, att vårt samspel, var något som vi faktiskt

hade arbetat mycket med - en intrikat kommunikation." -- Musikern Torbjörn Abelli om bristen på ansvar i en musikalisk situation.

I manifestet, som håller en angenäm akademisk ton, betonas relevansen av den närvaro som skapas genom en temporär lokalisering och en frigörelse från den traditionella dualismen mellan artist/kreatör och publik. Till skillnad från sextiotalets relaterade "alla ska vara med"-filosofi betonas dock vikten av ansvar och att somliga bär större ansvar än andra. Tack och lov för det. Ansvar för musik, i en kollektiv kontext, kan inte undervärderas.

Spridningen av musik utan nödvändig avgränsning och tanke är rentav skadlig och bidrar i hög grad till överflöd och "noise pollution".

Det postdigitala manifestet

Musikintresserade kan knappast stå likgiltiga inför diskussionen i manifestet även om den genom sitt utpräglade kollektivistiska perspektiv ibland uppvisar lite väl

2/4 hårdragen symbolik. I somliga beskrivningar ges en bild av hur vi "reduceras" till individer och konsumenter inför överflödet och står ensamma vid det tomma virtuella sökfönster som gläntar på dörren till biblioteket som förvarar all musik som någonsin spelats in. Poängen är dock klar.

En väsentlig del av skriften avhandlar fildelning, upphovsrätt och automatiserade rekommendationssystem vilka även de är ämnen som bidragit till den digitala mättnad som många av oss känner. Behovet av närvaro blir vitalt och häri ligger kanske den attraktivaste delen i Fleischers skrift och samtidigt dess kanske största kritik. Även om han tillstår att ett nödvändigt växelspel mellan individuellt lyssnande och kollektiva händelser är nödvändigt, så skattar han de

senare högre. En sådan värdering känns aningen statisk då även det kollektiva kan verka störande mot bakgrund av ett fullkomligt utbud. Då kan den närvaro som skapas genom intima, isolerade upplevelser, helt utan samvaro, vara ett sätt att skapa lyhördhet och den är kanske helt nödvändig för att överhuvudtaget delta aktivt där musik äger rum. Nu är detta ett manifest och som sådant hade kanske syftet gått förlorat om man betonat individuella musikhändelser.

Fleischer lyfter fram några personliga exempel på postdigital verksamhet i form av den vådliga "analoga" bussresa som Piratbyrån genomförde genom Europa samt en postdigital fest helt utan musik. Han beskriver det paralyserande vakuum som inträdde när man plötsligt, efter 24 musikfria timmar, åter får tillgång till

musiken: "Situationen kan bara beskrivas som en etisk förtätning, svarande mot överflödets singularitet"

Beskrivningen antar en ofrivilligt komisk skepnad men, visst, i sammanhanget måste det för de närvarande upplevts revolutionärt i stil med ett Cageiansk tystnadsexperiment a'la 4'33". Nog går det att känna igen sig i dessa händelser och Ryoji Ikedas hypersensibla uppvisning på Fylkingen i slutet av 90-talet gör sig påmind.

Det var en metafysisk upplevelse på gränsen till hörbar uppfattning i kombination med en medveten förvirring avseende ljudkällornas spatiala ursprung. Att efteråt fantisera musik i total tystnad gav en inblick i vad den skulle kunna vara.

3/4 "Write about the bloody music!" "But it's boring!" "I know! Say so! And say so before tomorrow, for Christ's sake!!!" -- NME-skribenten Cath Carroll i samspråk med sin dåvarande chefsredaktör.

En dryg halvsida ägnas åt att bland annat avfärda skivrecensionen som format i en relevant postdigital musikkritik. Dess nyhetsfokus och dekontextualisering av skivans ursprungssammanhang lyfts fram som skäl till förfallet. Det är viktiga aspekter och här skulle man kanske önska en vidare diskussion och nyansering. I sin mest oattraktiva form har musikkritiken, t ex på kvällspressens nöjessidor, reducerats till exercismässig konsumentinformation, där urvalet sannolikt är förutbestämt och i allt väsentligt helt opersonligt. Inget utrymme ges till diskussion eller ifrågasättande. Orsakerna

till detta kanske borde undersökas och inte endast skyllas på det digitala överflödet. En stor del vilar på oansvarighet hos journalisten och en annan del måste bero på rent ekonomiska och kommersiella motiv. Man biter inte den hand som föder. Det räcker så.

De skivrecensioner som tidningen NME, och framför allt journalisten Paul Morley, skrev under sent 70-tal/tidigt 80-tal skulle kunna tjäna som språngbräda för en intressantare musikkritik i en postdigital värld. Den sociala och politiska kontexten, om än personlig, sattes i första rummet. Journalistiken inbjöd till diskussion och läsarnas reaktioner utgjorde en minst lika viktig aspekt som själva recensionen. Vid denna tid behövde studerande i Storbritannien inte arbeta för sin försörjning utan kunde fortfarande

klara sig ekonomiskt genom studiebidrag. Studieavgifter hade ännu inte införts. Tid fanns därmed för intensiv och initierad debatt. De bästa musikjournalisterna lämnade det polariserande tyckandet till förmån för texter med konstnärliga ambitioner. Att lyfta sig i kragen är lika viktigt som att skapa nya former för musikkritik annars går även de ett bistert öde till mötes.

Förvånande nog nämns inte grammofonskivans tidigare roll som artefakt som en möjlig influens för en postdigital era. Estetiska parallelvärldar kunde innan cd-skivans inträde skapas genom väl valda omslag, typsnitt och text som ackompanjerade musiken. Skivbolag som Blue Note, Les Disques du Crépuscule, él, 4AD, Saturn, Factory, ESP och Mille Plateux lyckades alla förmedla

4/4 konstnärliga, kollektiva profiler och med dem känslor som gick långt bortom enkel skivdistribution. Denna möjlighet föll till stor del bort i det digitala överflödet och webben visade sig vara ett tämligen odugligt format för att förmedla motsvarande känslor trots framstegen med digital design.

Rasmus Fleischer tar i Det postdigitala manifestet en längre ansats än vanligt i relaterade diskussioner och detta är i sig en postdigital handling som känns efterlängtad. Den som förväntar sig argumentation för eller emot fildelning och upphovsrätt blir sannolikt besviken. Villkoren är nya och kraven på musikalisk närvaro påkallar bland annat den kollektiva handling som sker när musik äger rum. Ett viktigt steg har tagits mot en modern form av

situationism och tankarna har spritt sig till andra konstdiscipliner redan några månader efter skriftens utgivning.

Klas Senatus Sjögren

11. Band jag upptäckt via Myspace, del 1: Falls & Voices

Falls & Voices

1/3 Jag är inte helt säker på vad jag tycker om Myspace. Oftast är det bara till besvär; man är inte inloggad tillräckligt ofta för att kunna kommunicera, man blir ledsen över att man inte har fler vänner osv. Och framför allt är det mesta av musiken man kommer i kontakt med ren skit, precis som över allt annars. Det händer dock att man gör vissa upptäckter, och i sådana stunder är förstås allt förlåtet.

En sådan upptäckt är projektet Falls & Voices, som skickade en vänskapsförfrågan för något halvår sedan. Attityden var superhemlig; det fanns i princip ingen information alls att tillgå, förutom att lite mer namnkunniga Library Tapes kanske hade något med det hela att göra. Det fick helt enkelt bli en liten intervju med David Wenngren, som han heter till vardags.

2/3 Jag vet inte så mycket om dig, mer än att du uppenbarligen spelar i Library Tapes också.
Precis. Library Tapes är väl mitt huvudprojekt kan man säga och än så länge det enda jag spelar live med. Det är inte omöjligt att det blir spelningar med Falls & Voices i framtiden dock. Utöver det så gör jag musik under mitt eget namn och har precis släppt en skiva med min vän Danny Norbury under namnet Le Lendemain. Jag driver även ett ganska nystartat skivbolag som heter Auetic.

Vad skulle du säga är skillnaden på dina olika musikaliska projekt? Du är ju i stort sett den enda medlemmen, blir det inte svårt att hålla isär allt?
Faktiskt inte. Under Library Tapes så jobbar jag med en hel del olika människor så den musiken skulle jag aldrig känna mig bekväm med att

släppa i eget namn, så allt jag gör helt ensam hamnar istället där. Falls & Voices som skiljer sig lite från dessa två projekt ljudmässigt funderade jag först på att släppa i eget namn men kände tillslut att jag ville ge mig möjligheten att arbeta med andra människor både på skiva och scen i framtiden så det fick bli ett eget projekt av det med.

Jag tycker att ljudbilden är väldigt tredimensionell, och får väldigt starka bilder i huvudet. det låter ofta som att du står inuti en grotta och spelar, och att musiken liksom sipprar fram genom ett florstunt vattenfall... kan du beskriva lite hur du har tänkt när du spelat in/producerat musiken?
Jag tycker om den beskrivningen. Alla låtar är inspelade hemma med väldigt undermålig utrustning. Jag har använt en usel mikrofon direkt

in i en gammal dator och när jag har höjt upp volymen på ljudfilerna och arbetat med dom så har det varit väldigt märkliga och intressanta ljud som letat sig in i flertalet av låtarna. Själva inspelningen gick väldigt fort men väldigt mycket tid har lagts ned efteråt på att ge skivan en speciell ljudbild och låta som något jag inte gjort eller hört förut. Jag vet inte om jag lyckades fullt ut med det, men jag är väldigt nöjd med resultat i alla fall.

Vad använder du för instrument?
Det är bara piano och röst även om det låter som att jag har använt en hel del annat utöver det.

Preparerar du pianot på något sätt?
Ja, allting är kört genom otroligt många lager av diverse reverb. Förutom det har jag mestadels

3/3 jobbat väldigt mycket med olika frekvens-filter. Inga speciellt konstiga eller annorlunda grejer egentligen, men jag har använt mig av effekter betydligt mer än vad jag brukar och på ett annorlunda sätt än vad jag är van vid så det blev en väldigt intressant och rolig process.

Det är ganska svårt att peka på influenser...vad lyssnar du på just nu?
Ja, det ska bli väldigt intressant vad folk kommer jämföra skivan med. Erik Enockssons soundtrack till Man tänker sitt tycker jag väldigt mycket om och lite ny musik med Peter Broderick har det även blivit.

Annars har jag inte lyssnat på så mycket ny musik på sistone eftersom jag mest har spelat in en massa egen musik och det brukar alltid

bli så att jag undviker att lyssna så mycket på annan musik under tiden.

Åh, det är en skiva på väg alltså?
Om allt går som det ska kommer den ut i maj nästa år på Home Normal som bl.a. släppt Library Tapes och Le Lendemain och en handfull andra intressanta skivor sedan slutet på förra året. Skivan innehåller 13 låtar och tickar in på 24 minuter. Ett väldigt kort album alltså.

Petter Herbertsson

12. Strega – Too Hot


13. Vin+maskin


Crumar bit99 + Domaine de Entrefaux 2007. Det är något väldigt speciellt med Rhône-viner från 2007. Vore det här inte 50 kr dyrare skulle jag omedelbart byta ut Les Launes som husets vin. Granskog, mossa. Kryddigt och syrligt med massor av mineral, lätt och läskande med rejäl pondus. Väldigt långt ifrån en upp-pumpad extraherad CdP.

The last of the summer wine + Sennheiser MD4, en av deras första mikrofoner. Sista flaskan 1995 Karl Erbes Ürziger Würzgarten Riesling Auslese, fortfarande årets godaste vita vin. Djup underbar petroleumdoft med honungsmelon, te, mandel, honung...Lång lång smak, hög sötma men ändå så syrligt att det sliter i kinderna, mineraler, aprikos, honung och så vidare.

Tomas Bodén

14. These are a few of our friendliest things: december

1/1 Billion Dollar Brain (film)

Åsa Nelvin (writer)

Tim Lawrence - Hold on to your dreams. Arthur Russell and the Downtown Music Scene, 1972-1992 (biography)

Elizabeth City State - "Year of the V-neck" (song)

The Vernon Elliott Ensemble - "Apprehensive Music" (song)

Caterina Valente - "Kiss of fire" (song)

Sonia Rykiel pour H&M (kollektion)

Edward Williams - Life on Earth: Music from the 1979 BBC TV series (album)

Life on Earth: Music from the 1979 BBC TV series

Brendan Cass exhibion at Galleri Lars Bohman

Steve Dobrogosz - Golden Slumbers (album)

Robert B. Silvers & Barbara Epstein - The company they kept: Writers on unforgettable friendships (book)

School of Saatchi (BBC tv-series)

London, by Patrick Keiller (film)

Oni Ayhun - OAR003 (12”)

Pommeau de Normandie (drink)

Derek Jarman in Conversation with Richard Torry, 1979–1980 (interview)