Back | Home | Old Friendly Noise Label site

04. P.E. Hewitt Jazz Ensemble – Winter winds. The complete works 1968-70

“There is however another side of Phil; a side few people understand and many rarely see. It is all tied up with his concern, his compassion, his loves and hates, his frustrations, his hilarity, his ready wit and keen sense of humour and probably, most important, his innate ability to understand human nature. It is in short, Phil’s music.

Where does he get his inspiration for his lyrically beautiful passages, his soulful rhythms in his intricate polyphony? Perhaps in the soaring of a plane to attain the heavens; perhaps in the quiet solitude of his father’s church; perhaps in the inclined head of a pupil struggling with keyboard harmony. The results are here in Phil’s third album; moremature, exciting and harmonic than the first two, but with that honest statement about life, which, after all, is what Phil Hewitt is all about.”
(M. Patricia Roybal)

Pianisten och vibrafonisten (sedermera även musikläraren, piloten och fotografen) Phil Hewitt var bara 16 år gammal när han 1968 bestämde sig för att spela in en LP med en handfull kompisar. Och snabbt skulle det gå.

Alla låtar var ju komponerade och färdigrepade, det fanns alltså ingen större anledning att vända sig till skivbolag eller musikförlag som kunde dra ut på tiden. Bättre att göra allt själv istället, och bara trycka upp skivan i 50 ex (fler skulle förmodligen ändå aldrig vara intresserade av att köpa den). Skivomslag då? De flesta jazzomslag såg ju så glassiga och tjusiga ut, nej musiken skulle definitivt passa bättre i sällskap av en svart- och rödfläckig kartong. Och det var som sagt bråttom. Alla musiker var i ungefär samma ålder, sena tonåren, förutom trumpetaren och pianisten Dick Zemlin, som var “extremt” gammal (i själva verket någonstans i 40-årsåldern), och som fick vara med för att han spelat med Stan Kentons storband redan under Andra Världskriget.

Visst gillade Phil och hans kompisar kontemporär jazz som Miles Davis, John Coltrane och Don Ellis, men den stora utmaningen och viljan låg i att göra någonting helt annat, varför man med flit valde att inte lyssna på någonting annat under inspelningarna. Varför inte experimentera med rytmer och taktarter till exempel, det var väl ändå inte så vanligt? Inte förrän flera år senare, när Phil tagit sin pilotexamen och börjat flyga världen runt och hamnade i Mellanöstern insåg han att det han skapat lät väldigt mycket som folkmusiken därifrån. Nå, Jawbones fick skivan heta, och man behövde bara sälja 35 ex för att gå jämt upp; resten kunde användas i promotionsyfte.

Som tur var gick allt bra (Phil hade varit lite orolig för att han skulle vara tvungen att sälja sin cykel för att betala räkningarna), och promotionutskicken resulterade i en resa som tog dem ända till Washington DC där de skulle spela för dåvarande presidenten Richard Nixon. I Washington träffade de Terry, som blev deras nya vokalist, och Donna, en flicka med obotlig cancer som fick en låt dedicerad till sig på nästa album Since Washington (döpt så eftersom alla låtar skrivits sedan de var i staden). Den gången slog man på stort och tryckte upp skivan i hela hundra exemplar. Samtidigt jobbade Phil som musiklärare på The Community School of Music and Arts, en skola för främst fattiga och handikappade barn. Det var inte ovanligt att hans elever dog, på grund av sina sjukdomar och handikapp. Skivorna spelades in i skolans danssal, ett gigantiskt rum med spegelväggar som påverkade akustiken i negativ riktning… pianot var ostämt också. Men har man bråttom så har man.

Även den tredje skivan, Winter Winds (den här gången inplastad och försedd med ett riktigt omslag förställande ett kargt vinterlandskap), spelades in i samma spegelsal. Vid det här laget hade Phil hunnit fylla 19, var utbildad pilot och hade hunnit flyga till bland annat Etiopien och Helsingfors, något som givit honom intryck som avspeglades i musiken (låttexten till ”Oma Rakas”, minkärlek, på Winter Winds är till exempel skriven helt och hållet på finska). En fjärde LP spelades in kort därpå, men mastertaperna stals tyvärr ur Phils bil vid ett inbrott. Inga kopior fanns att tillgå, så Phil tog det sorgfyllda men till synes förnuftiga beslutet att ge upp musiken och satsa helhjärtat på sin pilotkarriär. Många år senare, efter ett kostsamt besök på en instrumentaffär, tog han dock upp musicerandet igen, och började utveckla teorier om hur man skulle kunna använda musiken som en helande kraft för människor i kris.

Phil Hewitts skivor säljs idag för fantasisummor på eBay och i samlarkretsar. Desto bättre att skivbolaget Now-Again har släppt alla tre i en fin samlingsbox, nytryckta med exakt samma typ av kartongomslag som första gången (ett otränat öga skulle förmodligen inte kunna skilja originalet från nypressen). Vad är det då som fått den här märkliga musiken att stå emot tidens tand, varför känns Phil Hewitts musik minst lika aktuell idag som när den spelades in i slutet av 60-talet? På ett sätt är det ju bara fråga om halvtaskiga demoinspelningar, ganska ofta tämligen slarvigt framförda dessutom (glöm inte bort att alla gruppmedlemmar utom en var tonåringar).

Sanningen är att skivorna är helt igenom fascinerande, och inger en stark känsla av att tränga in i en annan människas psyke, att få ta del av en tvivelsutan genialiskt lagd ung mans tankeprocesser. Jag är vanligtvis inte speciellt förtjust i det som brukar kallas “spiritual jazz” (sena John Coltrane, Pharoah Sanders, Don Cherry, Sun Ra med flera), men jag antar att en betydande del av materialet skulle kunna pressas in i det facket. Låtarna är oftast långa, elegiska och inåtvända, med ordlös kvinnlig sång och vibrafon som främsta kännetecken.

En referenspunkt är faktiskt skivan Soft Black Stars med Current 93 (sök på den fantastiska balladen “III Love Song” på Youtube) hur konstigt det än kan låta. Och jag antar att om Bill Fay varit jazzmusiker, och inte engelsk singer/songwriter med suicidala tendenser, hade han kunnat spela in skivor som låtit som det här. Men detta förklarar inte allt. Musiken är på samma gång energisk och lustfylld, och kan stundtals påminna om soundtracket till spionfilmer från samma tid. Lyssna till exempel på “Bada Que Bash”, som för övrigt har en sångtext som bara består av påhittade ord (även om det påminner i hög grad om portugisiska). På det sättet kan jag associera litegrann till Biljardkademien och The Muffins; det är liksom sällsamma och brusiga heminspelningar, framförda av maniska virrpannor till musiker som absolut inte kan tänka sig att lägga ner tid på något annat än den personliga visionen.

Men anslaget är oftast mörkt. Inte deppigt, men mörkt. Jag föreställer mig att inspelningarna skett på natten, då alla skolans lampor var nedsläckta. Utanför ryter stormen och snötäcket ligger tungt på skoltaket, hela skolan är insnöad. Phil och hans vänner står mitt i en kolsvart spegelsal och spelar musik som nästan ingen kommer att bry sig om förrän flera dekader senare, men som betyder allt och lite till för dem själva just där och då.

Petter Herbertsson