Back | Home | Old Friendly Noise Label site

09. No more sad songs

Det känns märkligt att skriva en recension av Trembling Blue Stars sjunde skiva, Fast Trains and Telegraph Wires. Släppt med orden den allra sista, efter femton år. Det innebär över ett decenniums bekantskap och intensiv kärleks­affär för min del – det längsta förhållandet jag har haft, skulle man kanske kunna säga.

Som de flesta andra kärleks­relationer jag haft har denna pendlat mellan djupaste förälskelse och vardagstrist liknöjdhet. Efter Broken by Whispers (2000) kändes Trembling Blue Stars inte lika intressant eller gripande. I begynnelsen var ju Trembling Blue Stars ett soloprojekt, det var Bobby Wrattens brustna och blåslagna hjärta skildrat i ord och ton. Alla känslor som nupit sig fast hos honom – kvar­dröjande efter uppbrottet från Field Mice- och Northern Picture Library-kollegan Annemari Davies – hade bleknat. Såren var läkta och Bobby hade gått vidare. Det märktes. Lidandet hade gett liv till varje ackord, varje ton, på de tre första albumen. De som följde var inte lika angelägna och värkande; vemodet och sårbarheten kändes påklistrad.

Efter The Seven Autumn Flowers (2007) sade jag tack och adjö. Jag sörjde att det band jag älskat så mycket hade blivit musikaliskt och känslomässigt ointressant. Jovisst: det fanns några guldkorn här och där. Jovars: jag köpte skivorna och lyssnade på dem, pliktskyldigast. Men mer än så var det inte.

Så hur närmar man sig ett band man egentligen har lämnat? Jo, ska det visa sig, precis som om man träffar ett ex för första gången sedan uppbrottet: försiktigt nyfiket. Och det känns egendomligt välbekant, som att efter en längre tid ta någon i handen vars valkar, linjer och värme har etsat sig in i huden.




Jag var dryga tjugo, låg på en säng i ett rum tapetserat med blå tapeter, självlysande stjärnor i taket, en Smiths-skiva upphängd på väggen, “Abba on the Jukebox”, Benno-tidningar i tidskrifts­samlaren på golvet, vännerna i en helt annan stad, nerver som spretar och värker och ett liv som inte var vad jag föreställt mig. Musiken som enda sällskap; och över Trembling Blue Stars låg en air av romantik och melankoli som passade en misslyckad, avhoppad student med kvardröjande tonårsangst.

Nu, en livssituation som är helt annorlunda, dryga trettio, rekonstruerade tjugotalstapeter och vuxenkonst på väggarna, ettåring som pockar på uppmärk­samhet, babysång och barnmats­burkar. Fast Trains and Telegraph Wires lyckas tränga igenom blöj­byten och vardagsleda, det krävs mycket för att göra det. Det låter fortfarande romantiskt och melan­koliskt, men kanske på ett tillbakablickande nostalgiskt sätt mer än som ett försök upprepa ett tidigare framgångsrecept. Lyckat är det hur som helst.

Samsas om utrymmet på Fast Trains and Telegraph Wires - som egentligen är ett dubbelalbum, med medföljande bonusen Cicely Tonight Volume I - gör Wrattenskt lågmälda, vemodiga poplåtar och Northern Picture Library-aktigt ambient­knaster – som ibland till för­villelse blandar sig med bakgrunds­ljudet från en över­arbetad, nerkyld ventilationsfläkt och knäppningar från en allt frusnare timmer­hus­stomme. Det är passande, överlag känns Fast Trains and Telegraph Wires som en rimfrostig skiva, flertalet låtar är liksom täckta av klirrande iskristaller. Ett av undantagen är bossainspirerade “Imperfection of Memory”. Den gästas av Cath Carroll på sång, vars varma altröst kryper ur hög­talarna för att lägga sig nära, nära.

Jag skulle kunna räkna upp många låtar jag tycker är i klass med det Bobby Wratten gjorde tillsammans med Field Mice, som är i klass med det han gjorde på Her Handwriting och Broken by Whispers, som visar vilken fingertoppskänsla och förmåga att skapa magi han har som kompositör och melodimakare. Melodiösa “Cold Colours” är något av det bästa jag har hört av Trembling Blue Stars totalt, “In Arrivals” är sällsam och fängslande. Det är dock inte bara enstaka guldkorn, som helhet är Fast Trains and Telegraph Wires alldeles underbar och ett mycket värdigt farväl från Trembling Blue Stars. Jag är glad för den här skivan, och att jag kan minnas popmagi istället för ett band som bara föll i glömska.

Det finns ett dolt spår på Cicely Tonight Part I. Med sin karakt­äristiska, lätt nasala röst sjunger Bobby Wratten de allra sista stroferna, de avslutande orden på en nästan femton år lång karriär som Trembling Blue Stars och – för min del – en kärleksaffär som varade i ett drygt decennium:

Nothing’s wrong / and there will be no more sad songs / no more sad songs.


Tack för försoningen, tack för den tid som varit. Jag kommer att sakna er.

Maria Broberg