Back | Home | Old Friendly Noise Label site

08. En skiva: med uppskruvade förväntningar

En god vän berättade en gång om när han lyssnade på Brian Enos Discreet music och lät locket på vinylspelaren vara öppet medan han gick ut i sommarvärmen och samtidigt lämnade fönstret på vid gavel. När han sen kom tillbaka in var skivan full av leriga kattspår. Han försökte spola av skivan med vatten, men blev inte av med de minsta sandkornen. Istället fick han nu lära sig att acceptera den raspiga rytmen som hade letat sig in bland band­looparna – och efter ett tag började han verkligen tycka om hur det lät.

Den här historien skulle kunna vara en beskrivning av hur Brian Eno arbetar, vill jag inbilla mig. Hans karriär är både historiens längsta rad av slumpmässiga fullträffar, samt resultatet av en högst med­vetet kalkylerad masterplan där idérikedom, upptäckarglädje och framåtsträvan i rätt händer blev till musik som räknas till förra seklets mest egensinniga och banbrytande. Mer ett rymligt intellekt och idéspruta än riktig musiker, som med sin egen kortlek Oblique Strategies låter slumpen ta avgörande beslut, spelar det ingen roll hur många U2-skivor Brian Eno producerar. Han kommer aldrig att förlora sin särställning och status.

I början av 90-talet brydde jag mig inte särskilt mycket om honom, utan intresserade mig mer för det som hände i det unga Sheffield och allt som var knutet till Warp Records. Där undvek man också helst att tala om Eno annat än i pliktskyldiga summeringer över historien – som nu ändå skulle skrivas om med 1993 som år noll. Enos relevans skulle utifrån det här perspektivet minska med varje år som gick.


Ändå är jag inte särskilt förvånad nu när Warp 17 år senare ger utan Brian Enos nya fullängdare. Och jag ställer mig genast frågan: vilken part är mest beroende av den andre? När släppte egentligen Warp senast en betydande skiva? Det goda namnet vilar, om vi ska vara helt ärliga, på en hejdlöst kreativ period mellan 1993 och 1995 där man i stort sett inte gick vilse med ett enda släpp. Herregud, det är klart att de är värda sin bok, men ska man se krasst på det är Warp knappast ett sällskap som går i frontlinjen idag. Det gör förstås inte Brian Eno heller, men jag ska villigt erkänna att mina förvänt­ningar på Small craft on a milk sea har varit löjligt uppskruvade. Det var en så fin, symboliskt över­tydlig omslagsbild och det var lätt att föreställa sig en mästare i topp­form hålla hov och lektion för fans och lärjungar. Av bara farten lät jag mig eldas på även av skiv­etiketten. Utan djupare reflek­tioner framstod det som om den perfekta symmetrin hade upp­nåtts. Men viktigast av allt – det var ju ändå uppföljaren till Another day on Earth, en av 00-talets mest underskattade skivor. Det är ett album där låt­skrivaren Brian Eno ges större utrymme än någonsin tidigare och jag spelar ofta skivan och för­undras över hur lättheten i pop­sångerna och den organiska elektroniken sömlöst går in i varandra.

Så här sitter man nu med Small craft on a milk sea och är väl ändå lite besviken. Man laddar upp med omsorgsfulla, förberedande strat­egier, men till sist måste man ändå ta tag i själva lyssnandet. Det första jag hörde var två min­uter av ”2 forms Of anger”, som gav associationer till den utmärkta konsthallspopen på Pete Schwalm-samarbetet Drawn from life– här dock med en hårdare betongudd. Ljudklippet utelämnade dock gitarrerna, som gissningsvis är där för att skapa krautmangel (jag vägrar godta att Eno använder aggrogitarrer för att signalera ilska). Nej, det låter inget vidare när de tillåts brisera. De första genomlyssningarna var jag nära van­makt över det långa mitten­partiet från spår nummer 4 till nummer 10 (av totalt 15), och hörde bara ett sterilt mischmasch av något som i bästa fall närmade sig trötta Luke Vibert-remixer anno 1993, men i hörlurar anas lite mer textur. Riktigt så illa som direkt miss­lyckade rytmexperiment som The drop och Nerve net (Enos två sämsta skivor) blir det aldrig. Det går dock inte att helt lägga bort invändningarna om livlös studio­produkt. Det må låta abstrakt, men inte en enda gång har jag föreställt mig Brian Eno komponerandes i studion när jag lyssnar på hans bästa skivor. Där har ljudvärldarna genast tagit rummet i besittning och målat över torra bilder av geniet i tanke­arbete. Här längtar man lite efter att den där Discreet Music-katten ska speka runt lite bland spåren, få dem att spraka, knastra och vibrera lite.

De första tonerna är dock ljuvliga. ”Emerald and Lime” överraskar genom att landa någonstans mellan de allra vänaste stjärnfallen på Cluster & Eno och Harold Budds/Clive Wrights kriminellt ignorerade albumtrilogi från i fjol. Möjligen har man känt sig understimulerad av tanken på att fortsätta i samma stil över ett helt album, men jag vet ju vilka spår jag själv kommer att återvända till. ”Complex heaven” är nästan lika banalt underskön. Som medkompositörer står denna gång Jon Hopkins och Leo Abrahams. Leo Abrahams gitarrspel på titelspåret är sublimt, och jag vet ju att Hopkins gjorde så fina saker på ”And then so clear?” från Another day on Earth, så tre spår in är allt gott och därtill mycket lovande. Nog kan man programmera sig förbi halva skivan och få en riktigt fin miniplatta av det här, och det är egentligen inte så illa. Avslutningen med ”Written, forgotten” och den fantastiska (det var skönt att skriva det!) ”Late Anthropocene” är magnifik och får mig för ett kort ögonblick att lägga reservationerna åt sidan. Där hörs min Eno igen, detaljerad och rik, med briljant understöd från den här givens riktiga musiker.

Joakim Sandström