Back | Home | Old Friendly Noise Label site

03. Dance music that sounds like it’s made out of water

Wow! Jag förväntade mig inget, var lite motvillig. Visst är det oftast just då man känner som starkast? ”Bowls” från nya Caribou-albumet Swim (City Slang) var som en present. Techno som med sitt rinnande harpljud lär vara för detaljerad och varierad för att spelas på bpm-reglerade dansgolv. Det låter nytt och gammalt på en gång, upplyftande, svävande, funkiga rytmer som tuffar på genom ett landskap som är bekant utan att helt gå att placera. När jag tittar runtomkring ser jag bekanta, positivt associerade, ansikten från helt olika perioder i historien: Dorothy Asbhy, T-Coy, Arthur Russell och Differnet…

Dan Snaith, kanadensaren bakom Caribou, beskriver sina tankar bakom Swim på ett sätt som inte bara är väldigt sympatiskt utan även starkt påminner om hur vi pratade när Friendly Noise släppte Liminals Hearthand förra året: “I got excited by the idea of making dance music that’s liquid in the way it flows back and forth, the sounds slosh around in pitch, timbre, pan… Dance music that sounds like it’s made out of water rather than made out of metallic stuff like most dance music does”.

Det allra mest sympatiska är dock att ambitionen lever upp till vad den utlovar. “Bowl” och flera av de övriga låtarna på Swim (andra favoriter är ”Sun”, ”Leave house” och ”Hannibal”) är dansmusik som på riktigt undviker stiff, grå genre-funktionalitet och istället skiner i en viss ljus färgskala. Det vore dock en överdrift att säga att Swim är särskilt experimentell musik, utan albumet rör sig inom den bekanta, middle-brow pop/dansmusik-diskurs som formulerats de senaste åren av till exempel Hot Chip, Junior Boys, Morgan Geist, Four Tet.

Jag var sen med Caribou. Swim var det första hela album jag hört med dem, även om jag gillat vissa låtar från tidigare skivor, till exempel Digfi-listhiten ”Subotnick”. Swim, som är femte albumet hittills, släpptes redan i april men gick mig då helt förbi. När jag nu lyssnar tillbaka på de tidigare skivorna bekräftas känslan att det är först nu Caribou nått ända fram.

Jag tycker nämligen att samtliga av de tidigare albumen är mediokra och opersonliga, nästan så att jag vill höja ett strängt varningens finger. De är mest intressanta som en provkarta över hur electronican rört sig och genre-expanderat under det senaste decenniet, från IDM till ny-shoegaze, sextiotals-

psykedelia och kraut-poppiga låtar som heter ”Yeti.

Swim är något annat. Men det handlar inte bara om kompetent formfulländning, Caribou börjar likna ett slags eget konstnärligt, genuint sökande uttryck. Sådant där som märks och känns både i vissa detaljer och i viss helhetskänsla.

Dock finns det utrymme för Caribou att ta ut svängarna ännu mer; Swim känns mest som en början, men inte desto mindre det bästa albumet i genren sedan det första med Junior Boys. Nästa gång: helt bortom tydligt definierade micro-genrer? Okej?

Stefan Zachrisson