Back | Home | Old Friendly Noise Label site

10. Ariel Pink’s Haunted Graffiti bredvid kojorna i Malmö

Eldar och tyg fladdrade på den öde platsen där Solidars bageri brukade ligga. En iskall stad, som rest fanor och byggt upp tält samma vecka som Ariel Pink skulle besöka staden. Precis bredvid Debaser, framför Haunted Graffitis turnébil, hade någon undvarit en flagga som det stod Pace på. En protestaktion mot de troligen väldigt illa planerade husen som Peab köpt rum åt. Flera kvällar i den, ganska svarta, delen av oktober detta var hörde man trummor och hammare varje gång man passerade.

Ariel Pink stod senare på Debasers scen (22/10) och såg ut som kungen av de där hyddorna. Med svart runt sina vidöppna ögon som slukade situationen agerade han precis så som de unga i publiken som hoppade längst fram bara hade kunnat önska. Framför dem förvandlades han till en perfekt glamrockstjärna, en prettiest star som liksom viker sig kring sina smala ben.
Men Ariel Pink var också ledaren för den grupp musiker som utförde vad jag tror ingen hade kunnat veta att de verkligen skulle kunna, nämligen att spela bandets osannolika musik. Det man trodde skulle vara omöjliga lager inspelningar att nysta i luckrade de upp och … framförde. Det som såg ut att snart bli ohållbart, mänskligt ohållbart, och tekniskt, i fråga om takter fick de att leva, genom att spela omkring varandra utan att vi okunniga knastar på golvet ens såg på vilket håll det gick; bara de hittade tillbaka och möttes på samma punkt.

Det lät fantastiskt. Den kvällen strålade världen med något som plötsligt var det mest logiska: att en mytomspunnen figur som Ariel Pink ställde sig framför, fast på många sätt också bakom, ett skitbra band han lyckats hitta och att de var The Haunted Graffiti tillsammans och gav allt man bara trodde man skulle få nöta i sin dator (gav som en gammal biograf eller teater som i afton ger…).

Katja Ekman