Cover FZN10

01. 109 + 17 + 47 = 10

1/1 FZN fyller härmed 10 nummer! Kom och fira med oss när vi spelar skivor hos Kulturföreningen Pluto i Stockholm lördag 4 december, då även Differnet gör sin första spelning på ett och halvt år.

Första FZN-numret kom i oktober förra året. Perioden sedan dess tycker vi är det bästa popåret på hur länge som helst, och kanske att vi bidragit med några strån till den stacken?

Vi har ungefär – det beror lite på hur man räknar – publicerat 109 inlägg och släppt 17 mp3:or. Hela 47 personer har medverkat med text, form och foto. Nämligen denna förnämliga skara, som samlade från a-ö är en syn som i dess kollektiva kraft och prakt – denna på många sätt kalla höst, inte minst politiskt – värmer mig mer än den tjockaste polotröja:

Fredrik Anderman, Moa Andersdotter, Philippe Auclair, Krister Bladh, Tomas Bodén, Maria Broberg, Anna-Karin Brus, Mikael Carlsson, Viet Cuong Truong, Katja Ekman, Anja Enerud, Alistair Fitchett, Johanna Frid, Nanna Fräki, Max Green Ekelin, Rikard Heberling, Petter Herbertsson, Martin Herterich, Elias Hillström, Mattias Holmberg, Ida Holmbom, Per Johansson, Sara Johansson, Mattias Jonsson, Niklas Karlsson, Nils Kullberg, Hugo Lavett, Cindy Lee, Gustav Lejelind, Henrik Lundström, Henrik Möller, Johan Neij, Joakim Norling, Sebastian Rozenberg, Åsa Samuelsson, Joakim Sandström, Viktor Sjöberg, Ashleah Sjöberg Brack, Klas Senatus Sjögren, Petter Strömberg, Rasmus Svensson, Henrik Söderström, Ibrahim Suleyman, Pär Thörn, Fanny Valentin, Jenny Westerlund och...

Stefan Zachrisson

02. Shoppinganteckningar från Tokyo

Tokyoshopping

1/3 Klockan är halv två, snart dags att sova! Surfar på en hyrd laptop. Jag dricker lite öl och beundrar en inramad litografi jag köpte på en utställning idag. Ett av mina mål var att hitta nåt med den snubben, så jag är nöjd! Var på en grym utställning idag där typ majoriteten av samtidskonstnärerna jag gillar var representerade. Jag är så himla nöjd bara på konsten jag köpte idag, BILLIGT, inga borgarpriser. Tokyo är helt whack. Hela stan är ju bara besatt av popkultur, oerhört fascinerande. Det är nästan det enda som finns. Bara jag hittar lp:n med Soft Cream (helt störd jpop) så är resan komplett. Språket är ju en svår barriär, men jag har aldrig varit på en plats med mer förföriska objekt att köpa. Och jag älskar att bli förförd. Stor och förvirrande stad dessutom.

***

Idag nådde den surrealistiska shoppingen i Tokyo helt nya höjder. Jag var på den fantastiska butiken Disk Union och bläddrade bland skivor på deras 70-talsavdelning och hittade lite koola grejer sa jag tänkte "fan vad grymt om jag skulle hitta The Peoria Folk Anthology Vol. 3. Två sekunder senare tittar jag upp och ser precis den skivan framfor mig på väggen. KANSKE DEN SKIVAN JAG VILL HA MEST I HELA VÄRLDEN! Jag började skaka i hela kroppen, jag har liksom finkammat hela internet efter ett exemplar men misslyckats. Ett magiskt ögonblick,

2/3 särskilt dyr var den inte heller. Trodde ALDRIG jag skulle hitta den i Tokyo. Skivan kostade "bara" en tusenlapp! Är faktiskt förvånad över prisbilden på en massa skivor har, MYCKET bättre än vad jag hade hört. Dock ska väl inte deras ekonomi vara hundraprocentig för tillfallet, så det hjälper väl till.

***

Detta är alltså den skiva där Jennie Pearls "Maybe in another year" finns med, jag tror åtminstone några av er måste ha hört den. En av världens vackraste låtar. Dessutom finns där EN TILL låt med henne som jag aldrig har hört, har aldrig sett den till nedladdning heller. Pepp, pepp, pepp! Läste detta på internet precis som nästan fick mig att börja gråta: “'Bye-gones' was the

first song Jennie ever wrote. 'Maybe in another year' was the second. She has not written another song since. Asked why she stopped writing songs, Jennie replied, 'I had never heard anyone other than family members say anything good about any of them.'"

***

Jag har faktiskt bara köpt en skiva kristen folk här i Tokyo! Annars har det som sagt mest vart chansningar på gammal j-pop med glada, gulliga tjejer på omslagen. Även en hel del vinyl­komplett­eringar, typ The Darkness, tidiga St Etienne, Antena-tolvor som jag sålt och ångrat, etc... Jag köpte så mycket skivor på Disk Union att jag var tvungen att åka tillbaks till hotellet, kunde inte springa runt stan mer med såna tunga påsar. Har chansköpt oerhörda mängder

tjejig j-pop fran 70-80-talet, ska bli skitkul att komma hem och lyssna på allt! Kommer dock vara tvungen att posta en del, ty jag tror inte jag kan få med allt på planet. Har köpt jättemycket konstböcker och sånt också.

***

Jag var ju på ett galleri igår som hade det bästa utbud konstböcker jag nånsin sett. Frågade om en bok som jag har letat som faaan efter, och de hade tre exemplar! Den trevliga snubben som hade stället lät väldigt ursäktande när han berättade att den var utgången och dyr, men inte fan tvekade jag när den kostade 800 spänn. Skulle lugnt ha betalt det dubbla. Bland det finaste jag sett. Av den här snubben Alphonse Inoue, samma jag köpte en grym litografi av på ett galleri. Kändes grymt att köpa

3/3 konst, kostade inte så mycket, men man blev behandlad som en VIP. Hans grejer var ju i den absoluta toppen av saker jag ville hitta i Tokyo.

***

Var på Kiddyland idag, den mest kända leksaksbutiken i Tokyo, och fan vad coola grejer de hade där alltså. Köpte en glasburk med en fjäril i, alltså inte en riktig, men när man knackar på locket sa flyger den omkring och ser asrealistisk ut!! Hoppas bara inte att tullen börjar gräva i min väska, inte för att jag har några hemskheter, men jag skulle tycka det kändes pinigt om de skulle vända och vrida på de perviga plastfigurer jag köpt i myntmaskiner. Typ såna automater där man i Sverige kan få studsbollar, men här kan man få

tjejer som lyfter på kjolen och visar trosorna. Jättekul, men som sagt pervigt som fan.

Per Johansson

03. Dance music that sounds like it’s made out of water

Caribou - Swim

1/2 Wow! Jag förväntade mig inget, var lite motvillig. Visst är det oftast just då man känner som starkast? ”Bowls” från nya Caribou-albumet Swim (City Slang) var som en present. Techno som med sitt rinnande harpljud lär vara för detaljerad och varierad för att spelas på bpm-reglerade dansgolv. Det låter nytt och gammalt på en gång, upplyftande, svävande, funkiga rytmer som tuffar på genom ett landskap som är bekant utan att helt gå att placera. När jag tittar runtomkring ser jag bekanta, positivt associerade, ansikten från helt olika perioder i historien: Dorothy Asbhy, T-Coy, Arthur Russell och Differnet...

Dan Snaith, kanadensaren bakom Caribou, beskriver sina tankar bakom Swim på ett sätt som inte bara är väldigt sympatiskt utan även starkt påminner om hur vi

2/2 pratade när Friendly Noise släppte Liminals Hearthand förra året: “I got excited by the idea of making dance music that’s liquid in the way it flows back and forth, the sounds slosh around in pitch, timbre, pan... Dance music that sounds like it’s made out of water rather than made out of metallic stuff like most dance music does”.

Det allra mest sympatiska är dock att ambitionen lever upp till vad den utlovar. “Bowl” och flera av de övriga låtarna på Swim (andra favoriter är ”Sun”, ”Leave house” och ”Hannibal”) är dansmusik som på riktigt undviker stiff, grå genre-funktionalitet och istället skiner i en viss ljus färgskala. Det vore dock en överdrift att säga att Swim är särskilt experimentell musik, utan albumet rör sig inom den bekanta, middle-brow pop/dansmusik-diskurs som formulerats de

senaste åren av till exempel Hot Chip, Junior Boys, Morgan Geist, Four Tet.

Jag var sen med Caribou. Swim var det första hela album jag hört med dem, även om jag gillat vissa låtar från tidigare skivor, till exempel Digfi-listhiten ”Subotnick”. Swim, som är femte albumet hittills, släpptes redan i april men gick mig då helt förbi. När jag nu lyssnar tillbaka på de tidigare skivorna bekräftas känslan att det är först nu Caribou nått ända fram.

Jag tycker nämligen att samtliga av de tidigare albumen är mediokra och opersonliga, nästan så att jag vill höja ett strängt varningens finger. De är mest intressanta som en provkarta över hur electronican rört sig och genre-expanderat under det senaste decenniet, från IDM till ny-shoegaze, sextiotals-

psykedelia och kraut-poppiga låtar som heter ”Yeti.

Swim är något annat. Men det handlar inte bara om kompetent formfulländning, Caribou börjar likna ett slags eget konstnärligt, genuint sökande uttryck. Sådant där som märks och känns både i vissa detaljer och i viss helhetskänsla.

Dock finns det utrymme för Caribou att ta ut svängarna ännu mer; Swim känns mest som en början, men inte desto mindre det bästa albumet i genren sedan det första med Junior Boys. Nästa gång: helt bortom tydligt definierade micro-genrer? Okej?

Stefan Zachrisson

04. P.E. Hewitt Jazz Ensemble – Winter winds. The complete works 1968-70

P.E. Hewitt Jazz Ensemble

1/4 "There is however another side of Phil; a side few people understand and many rarely see. It is all tied up with his concern, his compassion, his loves and hates, his frustrations, his hilarity, his ready wit and keen sense of humour and probably, most important, his innate ability to understand human nature. It is in short, Phil's music.

Where does he get his inspiration for his lyrically beautiful passages, his soulful rhythms in his intricate polyphony? Perhaps in the soaring of a plane to attain the heavens; perhaps in the quiet solitude of his father's church; perhaps in the inclined head of a pupil struggling with keyboard harmony. The results are here in Phil's third album; moremature, exciting and harmonic than the first two, but with that honest

2/4 statement about life, which, after all, is what Phil Hewitt is all about."
(M. Patricia Roybal)

Pianisten och vibrafonisten (sedermera även musikläraren, piloten och fotografen) Phil Hewitt var bara 16 år gammal när han 1968 bestämde sig för att spela in en LP med en handfull kompisar. Och snabbt skulle det gå.

Alla låtar var ju komponerade och färdigrepade, det fanns alltså ingen större anledning att vända sig till skivbolag eller musikförlag som kunde dra ut på tiden. Bättre att göra allt själv istället, och bara trycka upp skivan i 50 ex (fler skulle förmodligen ändå aldrig vara intresserade av att köpa den). Skivomslag då? De flesta jazzomslag såg ju så glassiga och tjusiga ut,

nej musiken skulle definitivt passa bättre i sällskap av en svart- och rödfläckig kartong. Och det var som sagt bråttom. Alla musiker var i ungefär samma ålder, sena tonåren, förutom trumpetaren och pianisten Dick Zemlin, som var "extremt" gammal (i själva verket någonstans i 40-årsåldern), och som fick vara med för att han spelat med Stan Kentons storband redan under Andra Världskriget.

Visst gillade Phil och hans kompisar kontemporär jazz som Miles Davis, John Coltrane och Don Ellis, men den stora utmaningen och viljan låg i att göra någonting helt annat, varför man med flit valde att inte lyssna på någonting annat under inspelningarna. Varför inte experimentera med rytmer och taktarter till exempel, det var väl ändå inte så vanligt? Inte förrän flera år senare, när Phil tagit sin

pilotexamen och börjat flyga världen runt och hamnade i Mellanöstern insåg han att det han skapat lät väldigt mycket som folkmusiken därifrån. Nå, Jawbones fick skivan heta, och man behövde bara sälja 35 ex för att gå jämt upp; resten kunde användas i promotionsyfte.

Som tur var gick allt bra (Phil hade varit lite orolig för att han skulle vara tvungen att sälja sin cykel för att betala räkningarna), och promotionutskicken resulterade i en resa som tog dem ända till Washington DC där de skulle spela för dåvarande presidenten Richard Nixon. I Washington träffade de Terry, som blev deras nya vokalist, och Donna, en flicka med obotlig cancer som fick en låt dedicerad till sig på nästa album Since Washington (döpt så eftersom alla låtar skrivits sedan de var i

3/4 staden). Den gången slog man på stort och tryckte upp skivan i hela hundra exemplar. Samtidigt jobbade Phil som musiklärare på The Community School of Music and Arts, en skola för främst fattiga och handikappade barn. Det var inte ovanligt att hans elever dog, på grund av sina sjukdomar och handikapp. Skivorna spelades in i skolans danssal, ett gigantiskt rum med spegelväggar som påverkade akustiken i negativ riktning... pianot var ostämt också. Men har man bråttom så har man.

Även den tredje skivan, Winter Winds (den här gången inplastad och försedd med ett riktigt omslag förställande ett kargt vinterlandskap), spelades in i samma spegelsal. Vid det här laget hade Phil hunnit fylla 19, var utbildad pilot och hade hunnit flyga till bland annat Etiopien och

Helsingfors, något som givit honom intryck som avspeglades i musiken (låttexten till ”Oma Rakas”, minkärlek, på Winter Winds är till exempel skriven helt och hållet på finska). En fjärde LP spelades in kort därpå, men mastertaperna stals tyvärr ur Phils bil vid ett inbrott. Inga kopior fanns att tillgå, så Phil tog det sorgfyllda men till synes förnuftiga beslutet att ge upp musiken och satsa helhjärtat på sin pilotkarriär. Många år senare, efter ett kostsamt besök på en instrumentaffär, tog han dock upp musicerandet igen, och började utveckla teorier om hur man skulle kunna använda musiken som en helande kraft för människor i kris.

Phil Hewitts skivor säljs idag för fantasisummor på eBay och i samlarkretsar. Desto bättre att skivbolaget Now-Again har släppt alla tre i en fin samlingsbox,

nytryckta med exakt samma typ av kartongomslag som första gången (ett otränat öga skulle förmodligen inte kunna skilja originalet från nypressen). Vad är det då som fått den här märkliga musiken att stå emot tidens tand, varför känns Phil Hewitts musik minst lika aktuell idag som när den spelades in i slutet av 60-talet? På ett sätt är det ju bara fråga om halvtaskiga demoinspelningar, ganska ofta tämligen slarvigt framförda dessutom (glöm inte bort att alla gruppmedlemmar utom en var tonåringar).

Sanningen är att skivorna är helt igenom fascinerande, och inger en stark känsla av att tränga in i en annan människas psyke, att få ta del av en tvivelsutan genialiskt lagd ung mans tankeprocesser. Jag är vanligtvis inte speciellt förtjust i det som brukar kallas

4/4 "spiritual jazz" (sena John Coltrane, Pharoah Sanders, Don Cherry, Sun Ra med flera), men jag antar att en betydande del av materialet skulle kunna pressas in i det facket. Låtarna är oftast långa, elegiska och inåtvända, med ordlös kvinnlig sång och vibrafon som främsta kännetecken.

En referenspunkt är faktiskt skivan Soft Black Stars med Current 93 (sök på den fantastiska balladen "III Love Song" på Youtube) hur konstigt det än kan låta. Och jag antar att om Bill Fay varit jazzmusiker, och inte engelsk singer/songwriter med suicidala tendenser, hade han kunnat spela in skivor som låtit som det här. Men detta förklarar inte allt. Musiken är på samma gång energisk och lustfylld, och kan stundtals påminna om soundtracket till spionfilmer från samma tid. Lyssna

till exempel på "Bada Que Bash", som för övrigt har en sångtext som bara består av påhittade ord (även om det påminner i hög grad om portugisiska). På det sättet kan jag associera litegrann till Biljardkademien och The Muffins; det är liksom sällsamma och brusiga heminspelningar, framförda av maniska virrpannor till musiker som absolut inte kan tänka sig att lägga ner tid på något annat än den personliga visionen.

Men anslaget är oftast mörkt. Inte deppigt, men mörkt. Jag föreställer mig att inspelningarna skett på natten, då alla skolans lampor var nedsläckta. Utanför ryter stormen och snötäcket ligger tungt på skoltaket, hela skolan är insnöad. Phil och hans vänner står mitt i en kolsvart spegelsal och spelar musik som nästan ingen kommer att bry sig om förrän flera dekader senare,

men som betyder allt och lite till för dem själva just där och då.

Petter Herbertsson

05. “It sounds too much like a personal story” – The Position Normal interview

Position Normal

1/8 Sometimes it’s hard to put your finger on your particular reasons for doing something. Normally when I hear a new intriguing sound from an artist I’ve never encountered before I will just start writing. Yes, I do a little googling but mostly just rely on the feelings and ideas I get from the music. Not so with Position Normal. Very soon after I got bowled over by Position Normal (also known as the cassette album) last year I wrote to Chris Bailiff, the man behind the band name. The questions I asked now seem to be ludicrously pretentious (so pretentious in fact that I edited out the worst in the following), considering that Chris least of all is a pretentious person. The replies I got were elaborate and extremely open about the personal nature of Position Normals music.

One year after the interview was started Chris has been to Sweden on more than one occasion and made a huge impact on both me and others and it was time to bring the story up to date.

I completely missed out on your earlier stuff when it was released and first heard of Position Normal when Matt Ingram and then Simon Reynolds mentioned you in their blogs. Simon Reynolds even dubbed you "the Godfather of Hauntology", so my first question would be if you if you feel that title is justified and if you feel an affinity with Ghost Box and that whole aesthetic?

2/8 Being dubbed the “godfather” probably suggests that I'm getting old. With my music I have always kept myself to myself. I listen to a lot of sounds but I'm not aware of what's going on around me musically so I had no idea of Ghost Box or “hauntology” until very recently.

But then that's how my first album happened. By me not caring at all about making "music of now". I suppose other people with their ears to the ground became aware of what I was doing and were influenced by it. It did feel a bit weird after what I suppose is so many years of other folks being influenced by my sounds and me not knowing anything about it. But I guess this sort of thing must happen a lot. I'm not bothered as to whether being the “godfather” is justified or not, I just respect

Simon Reynolds a lot for saying it and thanks to him for helping to put me back in the picture.

I can see that someone like Julian House must have been very influenced by how you splice together found sound from various sources and the odd bit that you play yourself. (Because you do, don't you?) I'm trying to think back now and can't really think of anyone working in quite a similar vein back in the 90's. Were there? Can you name someone who influenced the way you put together your music?
I think that Stop your nonsense sonically suggests that I had absolutely no idea of what musical scenes were happening around me at the time. But there were much more personal reasons for making music rather than wanting to be in a scene or part of something. If

anything, I made my own sound because all I could hear was sounds from people that wanted to be part of something as opposed to being themselves. I was listening to easy listening, electronic music, T Rex and whatever caught my ears. Church bells, fruit and vegetable markets, old music radio stations, the world service or radio interference or anything. You never know where the next lovely sounds are going to come from and what style or from what era they will be. There is no way of knowing, before you hear it, how you are going to feel or react. I was going to boot sales and charity shops to buy the cheapest music i could afford with beautiful artwork and photography /illustration.

I seem to remember reading some­where that you had a background in rave culture. Is that true? If so,

3/8 in what way do you think it has affected what you do as Position Normal?
I was aware of a lot of electronic music in the 90s and lived in a house in East London with a DJ friend who had loads of incredible electronic music but I was not interested in making anything like it. Instead I needed to make music that was connected to my life and personal to me and this has always been important. Escaping through dance music was and still is great but it's only one way of enjoying life and sounds and also only one way of coping with some of the shit times or things that happen. I was having a massively shit time in my mid teens to my early twenties. My family fell apart and my dad got Alzheimer's. It started to get to me and I found it incredibly difficult to the point of impossible to leave the fucking

house. I used to have to force myself to leave the house just to go to the small local library. My head buried down into my chest and sweating like a madman. When I got to the library that was just around the corner I was too damn nervous to even read.

There was never any intention to make or release an album or to be famous. In fact the thought of being out and about in the public eye was enough to make me physi­cally sick. I just loved and needed the concentrating, therapeutic motions and the focusing activity of making music.

What kind of qualities are you looking for when you decide which sources to use?
My dad went into hospital and had to sell the family home, I had to move out and whilst doing this I

found so many old records of his and records that he bought for me. Nursery rhymes, documentaries and jazz. I didn't want to throw anything away so took them with me. I started to listen to all of them and recorded on to tape my favourite sounds and made incredibly varied mix tapes. I then edited them down and down until there were what I suppose are called samples. I borrowed a Tascam 4 track tape machine from my college and a Marantz field recorder. It was in fact a college for graphic design, not art as such, but we did do a lot of art history and painting. They must have seen the look on my face because they let me borrow it constantly. If anyone needed to book the equipment the a.v. guy would tell me and I'd bring it back into college and pick it up when they'd finished.

Position Normal

4/8 Another college friend lent me his Amiga computer which had a very small memory sampler. Everything changed for me right there. Before that my loops were made by pressing and releasing the pause button. My brothers mini cassette machine would record and my dad’s tower hi fi would play, I would play guitar or a little keyboard and cover it all over with my duvet to soundproof it. So the four track and sampler was a mind blow. The world was recordable. An incredible feeling. Thanks to the field recorder I began to leave the house. I had a good reason to get out and about.

In all your publicity shots you’ve been wearing the yellow heads. I immediately understood them as a nod to the Residents and their eyeball heads. Was I right to think that?

5/8 My mind was blown when I first heard the Residents’ Meet the Residents album and also Negativland’s Escape from noise. They are American and have there own set of influences but I think listening to them was a great affirmation in relying on my own background and making sounds based on my own experiences. I heard the Residents first, then Negativland about five years after.

The yellowheads are a definite nod to them. A very cheap budget terrible version of them. It cuts out the need to wear the right clothes for a photo shoot or have to look cool and stylish. They never grow old or need a haircut or have a bad day or go bald. The yellowheads don’t give a shit but in the nicest of ways. I think of them as friendly. Photographers love working with them. They change

the feeling of a place. I’m very into location hunting for photo­graphs. We did a “hello from London” series where the yellow­heads were standing outside Westminister, Buckingham Palace, Tower Bridge, etc.

What other kinds of influences, musical or otherwise, do you think shine through in your music?
I love old rock and roll, classical music, electronic music and grew up on pop. I also love weird sounds and difficult noise. I just like hearing peoples characters and if their personality and who they are comes through in their sound somehow then that's superb and good on them. The activity involved with making sounds and learning and playing and learning and recording and learning guitar was and still is the most important thing for me.

I have played the guitar since i was eight and learnt all the bad habits of how not to play properly. There was a comedian in the UK in the 60's/70's/80's called Les Dawson. One of his acts was to sit down at a piano and play a serious song at the end of his act, a little cabaret-ish. As he started to play he would hit bad notes, off keys. he kept singing seriously but his playing would gradually get worse and worse. I used to piss myself laughing at him. Naturally funny man.

The only and biggest potential problem with the sounds I was and still making is that it was and to some extent still is difficult to categorise. Stop your nonsense came out when there was, as far as I am aware, nothing like it around. You can obviously categorise something when there is a lot of it about,

6/8 or at least more than one, but at the time I felt that music lovers enjoyed it. It was about London history to them. It seemed to reflect how they felt about their own background. but then recently someone from Paris told me that it reminds them of growing up there which I thought was awesome. Until this recent album I have had absolutely no idea at all if anyone has been buying it or if anyone at all gives a fart. I had no record company or website.

But your two first albums were released by “proper” record companies, weren’t they?
The label that released Stop your nonsense seemed to keep a lot of the cards quite close to their chests and Goodly time, the second album, was mostly bought by the Japanese fashion company that printed the sleeves. I saw some

reviews and articles for Eley Kishimoto in Japanese fashion magazines. I saw my album in womens’ magazines on pages full of handbags, broaches and scarfs along with all the “must haves” this season but nothing about the album itself. It was totally received as an Eley Kishimoto product. So now I have a website for the third album I am hearing from a few people around the world and it is amazing. I am shocked to say the least.

Stop your nonsense comes from after The Bugger Sod, my first band, finished. An a&r sole asked if i would like to sign a deal. I thought it would be OK. It seemed like a tiny independent but later found that it was being bank rolled by Polygram who were just a big bag of egotistical arseholes and coke heads. When the bosses of Polygram found out that Position Normal was

on their label they went ape shit. They spent the next five months trying to kick me out.

I worked part time in a design studio, downstairs was the manage­ment for Massive Attack. He heard me playing my music and asked if I would like a publishing deal. I said OK. The owners of the publishing house was Tim Clarke, who used to run Island Records with Chris Blackwell, and David Enthoven who was managing Robbie Williams. It was massively fucking weird. Too weird. They paid for the first position normal 10". They stormed into Polygram unannounced and tore the shit out of the executives and got all my music back off them and I got paid as well. I still can't get my head around those days.

Goodly time was paid by the Princess trust, a grant funding for

7/8 small start up businesses. I told them i wanted to be a web and audio visual business. I’ve paid it all back. In the same design studio I was working in was a fashion designer and i made fashion shows music for her and then Eley Kishimoto and that’s how i got the nice sleeves.

A year has passed since we started this interview. In this space you’ve done a number of gigs around Europe, including two successful ones in Sweden. I have also learnt that you took most of 2010 off from work in order to concentrate on your music and the live shows. Has it been worth it?
Definitely. I’ve met so many lovely people this year. Totally dedicated and inspiring types. The two musicians for me this year are Paul Metzger and 10 (Itta Marquido). They’re hard working and positive

and that’s encouragement enough. Both utterly different from each other but incredible for their own reasons. The self gratification of concentrating and playing music for a year has come at a cost but I didn’t want to look back in a few years time and know that I didn’t even give it a go. On the other hand though, I look at my heating and electricity bills and think “how the fuck am I going to pay that?” But at least i did it.

When will the next Position Normal album be out? How will it differ from what you’ve put out so far?
All of the tracks that I’ve played at the gigs this year are complete­ly remade. They’ve become so diff­erent they’re just new tracks. It’s taken me a while to get that new sound together. I don’t want to turn up to a gig that good people have payed for and then all I have

for them is a quirky video and me sat there, triggering samples. I’ve always kind of understood why acts have done that but I can’t help feeling a bit short changed. And I’ve played guitar and vocalised for years, so I should share that. There’s a lot more effected guitars and real vocals now which is what I’ve been doing all along anyway. In fact my recorded sounds have grown closer to how I play live. When I make sounds and then play out I want to somehow present my­self and it’s important to me that my thoughts are much more than just a critique of other peoples applied creativity. Samples are still cool but only if the result is the that of the “musician” offering them­selves and their thoughts and samples are a part of it.

For 15 years I have been making music and putting stuff out when I

8/8 feel like I’ve got something worth putting out and that’s it. I most definitely do not put out sounds just for the sake of having an extensive back catalogue or to stay in the public domain.  Constantly maintaining a profile or persist­ently pissing people off on Face­book is OK if you're consistently releasing your best work but I’m convinced it’s got much more to do with poxy marketing ideals. In a way I feel great about not releas­ing all the time because I really feel that I’ve been doing it all for the right reasons. I’ve met loads of artists that think the same so that’s reassuring.

It sounds too much like a personal story but that's my music. That is what makes it what it is.

Joakim Norling

06. Omslag: Rasmus Svensson

Rasmus Svensson

1/4 När jag sensommaren 2006 stod tillfälligt hemlös innan min flytt till Malmö tvekade jag inte att höra av mig till min nyfunne vän Rasmus Svensson. Vi delade bekanta och lärde känna varann; i och med att vi båda befann oss i samma omloppsbana som kreativa aliens - med förkärlek till snedvriden leksaksnoise och oetablerade konstnärer som levererade grälla screentryck-publikationer - var det bara en fråga om tid tills vi skulle stöta på varandra. Efter några mail fram och tillbaks om bland annat att Malmö var Sveriges personråns-huvudstad bestämdes det att jag fick stanna i familjen Svenssons sexrummare på fjärde våningen med utsikt över St Paulis kyrkogård.

Med en familj i Berlin, hemvändning från studier i Göteborg samt diverse jobbsysslor som gav rätt

2/4 mycket fritid fick Rasmus utrymme att både inrätta en screentryck-facilitet uppe på vinden och mer tid att spela med Pistol Disco och egna projektet Chaos Through Programming. Det var via hans bolag Push the Button Records som jag började lära känna Rasmus Svensson. Vi verkade dela samma katalog av konstnärer som fått oss att lyfta på ett ögonbryn eller två. Dessa kreativa hjärnor som föddes ur DIY-scenen, punken och alternativa konstnärskollektiv, idoler som stavade Paper Rad, Jelle Crama, ShoboShobo, Mat Brinkman med flera. En av anledningarna till att Push The Button Records föddes var att Rasmus hade en teori om att tidningar gärna recenserade släpp om de hade ett bolag i ryggen. Hans mål var att hamna under skiv­recensionerna i Groove, men då inte under demo-sektionen. Och för att komma på de rätta sidorna i

tidningen lät han bygga upp sitt PTH-imperium.

Vad gör du just nu?
- Just nu 9 november kl. 12.59, tar jag för ögonblicket en paus från att skriva bokstaven O i röd ockrafärg, och jag har tidigare badat bastu och ska strax iväg till Sverige för att köpa marmorskivor till ett lampprojekt.

Under de senaste åren har Rasmus och hans fru Hanna Terese Nilsson skapat och producerat utställningar och trycksaker. Bland annat står paret bakom publikationen PWR Paper (#1 och #2) som finns distribuerad världen över och har haft en rad etablerade och oetablerade konst­närer, formgivare och musiker som bidragit med sitt material. Rasmus läste Grafisk formgivning på HDK i Göteborg, där han även bodde en tid. I höstas flyttade de nygifta

in på Norrebro i Köpenhamn där Rasmus gör utbytesår på Danmarks Designskola.

Utöver att du flyttat från Göteborg till Köpenhamn, samt gift dig, vad mer ska du göra i år?
- Flytta. Skaffa en hobby. Ägna mig åt inredning. Samt besöka Dubai.

Ett av mina roligaste musikminnen var när jag och Rasmus spelade ihop i ett avlägset industriområde i Köpenhamn. Det var i ett hus med rivningskontrakt som hade några månder kvar i nacken. När vi kom dit stod det för tillfället öppet för fria arrangörer och konstnärer som sökte större ateljeplatser. Sören från Smittekilde stod bakom kvällens line-up. Rasmus uppträdde som Chaos Through Programming och gjorde Meatloaf-remixer som sedan krämades ut genom diverse dist­pedaler och rejäl reverb. Jag minns

3/4 mycket väl när första beatsen slängdes ut ur högtalarna och hur Rasmus med en enorm energi kastade sig runt i rummet. Jag sidekickade som The Noise Machine där jag på en boom-box adderade det lite mer subtila skitiga ljudet.

Innan spelningen upptäckte vi att rummet bredvid spelstället var Tal Rs studio, en av Danmarks största konstnärer. Det var lustigt att stå och föra oväsen samtidigt som det hängde 2 x 2 meter stora Tal R-kollage i rummet bredvid. Känslan var enorm, att se dessa gigantiska tavlor och alla hans pennor, pappersurklipp och färgtuber utspridda i rummet. Vi avslutade den lyckade kvällen med att märka byggnaden med rosa sprayfärg: min första och enda tagg.

Efter Chaos Through Programming kom Smycken och PWR. Dina två senaste

projekt är något av det bästa jag hört och jag hoppas på mer material i framtiden. Vad händer på musik­fronten idag? Vad händer härnäst med Smycken, PWR och Pistol Disco som du numera är en del av? Och berätta om Die neue Mythologen!

- Om en vecka släpper Smycken en split-12" med Viking Jews på Release The Bats! Och en ny kassett är på väg på det amerikanska bolaget Demo/Forever, Portland, Oregon. Pistol Disco arbetar hårt och decentraliserat på ny musik. En skiva kommer snart. PWR är lite vilande just nu. Kanske kommer det under ett annat namn. Kanske även i ett annat utförande. PWR kanske uppstår. Mytologerna är en ljus­skygg grupp samtids­kommentatorer som jag inte kan gå närmare in på. Dock kan jag säga att även här är aktiviteten febril - även om det ser lugnt ut på ytan. Det är bara

en av de strategier Mytologerna använder för att förvirra.

Rasmus har alltid haft ett lite extra gott öga till kosmiska fenomen och ockultism i sina krea­tioner. Bilderna innehåller en salig variation av referenser, allt­ifrån de egyptiska pyramidernas mysterier, Memphis-gruppen, uni­versums svarta hål till 1980-talets dåliga uppfinningar och glömda / bortträngda trender. Samtidigt som Rasmus drar med det förgångna har han ett skarpt sinne för det sam­tida och kommenterar nuet på sitt eget speciella sätt. Den vackra och bisarra blandningen gör hans bild- och formspråk till något man rela­terar till; ibland med förskräck­else och ibland med glädje, be­roende på betraktarens upplevel­ser av 80-talet och den tidens rådande trender. Av omslaget till Friendly Noise #10 får jag inget än bara

4/4 goda minnen till mina gamla Mr Music-kassetter från 80-talets slut.

80-talets närvaro är väldigt passande nu när jag sitter och blickar ut över ett mörkt november-Malmö. Staden har gått från att vara en hård, ovänlig knegarstad, med ett knapert kulturutbud och en plats man gärna flydde ifrån i samma ögonblick man slukat sista smörgåstårtan på den egna student­skivan, till att idag vara en stad med ett musikutbud större än någon­sin, med kreativa små verk­städer och en scen för alternativ kultur- och konst som har rotat sig. Vinden har vänt och det kanske inte är ett sammanträffande att just väder och vind format Rasmus Svensson?

Cindy Lee

Cindy driver galleriet KRETS på Kristianstadsgatan 16 i Malmö.

07. Korallreven – The Truest Faith

08. En skiva: med uppskruvade förväntningar

Small craft on a milk sea

1/3 En god vän berättade en gång om när han lyssnade på Brian Enos Discreet music och lät locket på vinylspelaren vara öppet medan han gick ut i sommarvärmen och samtidigt lämnade fönstret på vid gavel. När han sen kom tillbaka in var skivan full av leriga kattspår. Han försökte spola av skivan med vatten, men blev inte av med de minsta sandkornen. Istället fick han nu lära sig att acceptera den raspiga rytmen som hade letat sig in bland band­looparna – och efter ett tag började han verkligen tycka om hur det lät.

Den här historien skulle kunna vara en beskrivning av hur Brian Eno arbetar, vill jag inbilla mig. Hans karriär är både historiens längsta rad av slumpmässiga fullträffar, samt resultatet av en högst med­vetet kalkylerad masterplan där idérikedom, upptäckarglädje och

2/3 framåtsträvan i rätt händer blev till musik som räknas till förra seklets mest egensinniga och banbrytande. Mer ett rymligt intellekt och idéspruta än riktig musiker, som med sin egen kortlek Oblique Strategies låter slumpen ta avgörande beslut, spelar det ingen roll hur många U2-skivor Brian Eno producerar. Han kommer aldrig att förlora sin särställning och status.

I början av 90-talet brydde jag mig inte särskilt mycket om honom, utan intresserade mig mer för det som hände i det unga Sheffield och allt som var knutet till Warp Records. Där undvek man också helst att tala om Eno annat än i pliktskyldiga summeringer över historien – som nu ändå skulle skrivas om med 1993 som år noll. Enos relevans skulle utifrån det här perspektivet minska med varje år som gick.

Ändå är jag inte särskilt förvånad nu när Warp 17 år senare ger utan Brian Enos nya fullängdare. Och jag ställer mig genast frågan: vilken part är mest beroende av den andre? När släppte egentligen Warp senast en betydande skiva? Det goda namnet vilar, om vi ska vara helt ärliga, på en hejdlöst kreativ period mellan 1993 och 1995 där man i stort sett inte gick vilse med ett enda släpp. Herregud, det är klart att de är värda sin bok, men ska man se krasst på det är Warp knappast ett sällskap som går i frontlinjen idag. Det gör förstås inte Brian Eno heller, men jag ska villigt erkänna att mina förvänt­ningar på Small craft on a milk sea har varit löjligt uppskruvade. Det var en så fin, symboliskt över­tydlig omslagsbild och det var lätt att föreställa sig en mästare i topp­form hålla hov och lektion för fans och lärjungar. Av bara farten

lät jag mig eldas på även av skiv­etiketten. Utan djupare reflek­tioner framstod det som om den perfekta symmetrin hade upp­nåtts. Men viktigast av allt – det var ju ändå uppföljaren till Another day on Earth, en av 00-talets mest underskattade skivor. Det är ett album där låt­skrivaren Brian Eno ges större utrymme än någonsin tidigare och jag spelar ofta skivan och för­undras över hur lättheten i pop­sångerna och den organiska elektroniken sömlöst går in i varandra.

Så här sitter man nu med Small craft on a milk sea och är väl ändå lite besviken. Man laddar upp med omsorgsfulla, förberedande strat­egier, men till sist måste man ändå ta tag i själva lyssnandet. Det första jag hörde var två min­uter av ”2 forms Of anger”, som gav associationer till den utmärkta

3/3 konsthallspopen på Pete Schwalm-samarbetet Drawn from life– här dock med en hårdare betongudd. Ljudklippet utelämnade dock gitarrerna, som gissningsvis är där för att skapa krautmangel (jag vägrar godta att Eno använder aggrogitarrer för att signalera ilska). Nej, det låter inget vidare när de tillåts brisera. De första genomlyssningarna var jag nära van­makt över det långa mitten­partiet från spår nummer 4 till nummer 10 (av totalt 15), och hörde bara ett sterilt mischmasch av något som i bästa fall närmade sig trötta Luke Vibert-remixer anno 1993, men i hörlurar anas lite mer textur. Riktigt så illa som direkt miss­lyckade rytmexperiment som The drop och Nerve net (Enos två sämsta skivor) blir det aldrig. Det går dock inte att helt lägga bort invändningarna om livlös studio­produkt. Det må låta abstrakt,

men inte en enda gång har jag föreställt mig Brian Eno komponerandes i studion när jag lyssnar på hans bästa skivor. Där har ljudvärldarna genast tagit rummet i besittning och målat över torra bilder av geniet i tanke­arbete. Här längtar man lite efter att den där Discreet Music-katten ska speka runt lite bland spåren, få dem att spraka, knastra och vibrera lite.

De första tonerna är dock ljuvliga. ”Emerald and Lime” överraskar genom att landa någonstans mellan de allra vänaste stjärnfallen på Cluster & Eno och Harold Budds/Clive Wrights kriminellt ignorerade albumtrilogi från i fjol. Möjligen har man känt sig understimulerad av tanken på att fortsätta i samma stil över ett helt album, men jag vet ju vilka spår jag själv kommer att återvända

till. ”Complex heaven” är nästan lika banalt underskön. Som medkompositörer står denna gång Jon Hopkins och Leo Abrahams. Leo Abrahams gitarrspel på titelspåret är sublimt, och jag vet ju att Hopkins gjorde så fina saker på ”And then so clear?” från Another day on Earth, så tre spår in är allt gott och därtill mycket lovande. Nog kan man programmera sig förbi halva skivan och få en riktigt fin miniplatta av det här, och det är egentligen inte så illa. Avslutningen med ”Written, forgotten” och den fantastiska (det var skönt att skriva det!) ”Late Anthropocene” är magnifik och får mig för ett kort ögonblick att lägga reservationerna åt sidan. Där hörs min Eno igen, detaljerad och rik, med briljant understöd från den här givens riktiga musiker.

Joakim Sandström

09. No more sad songs

Fast Trains and Telegraph Wires

1/3 Det känns märkligt att skriva en recension av Trembling Blue Stars sjunde skiva, Fast Trains and Telegraph Wires. Släppt med orden den allra sista, efter femton år. Det innebär över ett decenniums bekantskap och intensiv kärleks­affär för min del - det längsta förhållandet jag har haft, skulle man kanske kunna säga.

Som de flesta andra kärleks­relationer jag haft har denna pendlat mellan djupaste förälskelse och vardagstrist liknöjdhet. Efter Broken by Whispers (2000) kändes Trembling Blue Stars inte lika intressant eller gripande. I begynnelsen var ju Trembling Blue Stars ett soloprojekt, det var Bobby Wrattens brustna och blåslagna hjärta skildrat i ord och ton. Alla känslor som nupit sig fast hos honom - kvar­dröjande efter uppbrottet från Field Mice- och

2/3 Northern Picture Library-kollegan Annemari Davies - hade bleknat. Såren var läkta och Bobby hade gått vidare. Det märktes. Lidandet hade gett liv till varje ackord, varje ton, på de tre första albumen. De som följde var inte lika angelägna och värkande; vemodet och sårbarheten kändes påklistrad.

Efter The Seven Autumn Flowers (2007) sade jag tack och adjö. Jag sörjde att det band jag älskat så mycket hade blivit musikaliskt och känslomässigt ointressant. Jovisst: det fanns några guldkorn här och där. Jovars: jag köpte skivorna och lyssnade på dem, pliktskyldigast. Men mer än så var det inte.

Så hur närmar man sig ett band man egentligen har lämnat? Jo, ska det visa sig, precis som om man träffar ett ex för första gången sedan

uppbrottet: försiktigt nyfiket. Och det känns egendomligt välbekant, som att efter en längre tid ta någon i handen vars valkar, linjer och värme har etsat sig in i huden.

---
Jag var dryga tjugo, låg på en säng i ett rum tapetserat med blå tapeter, självlysande stjärnor i taket, en Smiths-skiva upphängd på väggen, "Abba on the Jukebox", Benno-tidningar i tidskrifts­samlaren på golvet, vännerna i en helt annan stad, nerver som spretar och värker och ett liv som inte var vad jag föreställt mig. Musiken som enda sällskap; och över Trembling Blue Stars låg en air av romantik och melankoli som passade en misslyckad, avhoppad student med kvardröjande tonårsangst.

Nu, en livssituation som är helt annorlunda, dryga trettio,

rekonstruerade tjugotalstapeter och vuxenkonst på väggarna, ettåring som pockar på uppmärk­samhet, babysång och barnmats­burkar. Fast Trains and Telegraph Wires lyckas tränga igenom blöj­byten och vardagsleda, det krävs mycket för att göra det. Det låter fortfarande romantiskt och melan­koliskt, men kanske på ett tillbakablickande nostalgiskt sätt mer än som ett försök upprepa ett tidigare framgångsrecept. Lyckat är det hur som helst.

Samsas om utrymmet på Fast Trains and Telegraph Wires - som egentligen är ett dubbelalbum, med medföljande bonusen Cicely Tonight Volume I - gör Wrattenskt lågmälda, vemodiga poplåtar och Northern Picture Library-aktigt ambient­knaster - som ibland till för­villelse blandar sig med bakgrunds­ljudet från en över­arbetad, nerkyld

3/3 ventilationsfläkt och knäppningar från en allt frusnare timmer­hus­stomme. Det är passande, överlag känns Fast Trains and Telegraph Wires som en rimfrostig skiva, flertalet låtar är liksom täckta av klirrande iskristaller. Ett av undantagen är bossainspirerade "Imperfection of Memory". Den gästas av Cath Carroll på sång, vars varma altröst kryper ur hög­talarna för att lägga sig nära, nära.

Jag skulle kunna räkna upp många låtar jag tycker är i klass med det Bobby Wratten gjorde tillsammans med Field Mice, som är i klass med det han gjorde på Her Handwriting och Broken by Whispers, som visar vilken fingertoppskänsla och förmåga att skapa magi han har som kompositör och melodimakare. Melodiösa "Cold Colours" är något av det bästa jag har hört av

Trembling Blue Stars totalt, "In Arrivals" är sällsam och fängslande. Det är dock inte bara enstaka guldkorn, som helhet är Fast Trains and Telegraph Wires alldeles underbar och ett mycket värdigt farväl från Trembling Blue Stars. Jag är glad för den här skivan, och att jag kan minnas popmagi istället för ett band som bara föll i glömska.

Det finns ett dolt spår på Cicely Tonight Part I. Med sin karakt­äristiska, lätt nasala röst sjunger Bobby Wratten de allra sista stroferna, de avslutande orden på en nästan femton år lång karriär som Trembling Blue Stars och - för min del - en kärleksaffär som varade i ett drygt decennium:

Nothing's wrong / and there will be no more sad songs / no more sad songs.

Tack för försoningen, tack för den tid som varit. Jag kommer att sakna er.

Maria Broberg

10. Ariel Pink’s Haunted Graffiti bredvid kojorna i Malmö

Ariel Pink

1/2 Eldar och tyg fladdrade på den öde platsen där Solidars bageri brukade ligga. En iskall stad, som rest fanor och byggt upp tält samma vecka som Ariel Pink skulle besöka staden. Precis bredvid Debaser, framför Haunted Graffitis turnébil, hade någon undvarit en flagga som det stod Pace på. En protestaktion mot de troligen väldigt illa planerade husen som Peab köpt rum åt. Flera kvällar i den, ganska svarta, delen av oktober detta var hörde man trummor och hammare varje gång man passerade.

Ariel Pink stod senare på Debasers scen (22/10) och såg ut som kungen av de där hyddorna. Med svart runt sina vidöppna ögon som slukade situationen agerade han precis så som de unga i publiken som hoppade längst fram bara hade kunnat önska. Framför dem förvandlades han till en perfekt glamrockstjärna, en

2/2 prettiest star som liksom viker sig kring sina smala ben. Men Ariel Pink var också ledaren för den grupp musiker som utförde vad jag tror ingen hade kunnat veta att de verkligen skulle kunna, nämligen att spela bandets osannolika musik. Det man trodde skulle vara omöjliga lager inspelningar att nysta i luckrade de upp och ... framförde. Det som såg ut att snart bli ohållbart, mänskligt ohållbart, och tekniskt, i fråga om takter fick de att leva, genom att spela omkring varandra utan att vi okunniga knastar på golvet ens såg på vilket håll det gick; bara de hittade tillbaka och möttes på samma punkt.

Det lät fantastiskt. Den kvällen strålade världen med något som plötsligt var det mest logiska: att en mytomspunnen figur som Ariel Pink ställde sig framför, fast på många sätt också bakom, ett skitbra

band han lyckats hitta och att de var The Haunted Graffiti tillsammans och gav allt man bara trodde man skulle få nöta i sin dator (gav som en gammal biograf eller teater som i afton ger...).

Katja Ekman

11. Vin+Maskin goes Port

Vin+maskin

Dags för portvin och fläskigt analogt delay. SRS56 + 1988 Taylor's Quinta de Vargellas Vintage Port + Barão de Vilar 10 Year Old Tawny. Finarevinare om Vargellas: "Smaken är intensiv, nej rent av eruptiv - med en veritabel vulkan i mitten av smaken. Vilken dov, mörk kraft och längd! Som en fet orm av lava ringlar smaken fram". Ungefär så.

8" Xerox floppy discs + Portal late bottled vintage 2000. Portvin och pepparkakor är en bra kombination, men kan inte någon komma förbi med en skoj maskin som man kan använda de stora disketterna till?

Tomas Bodén

12. These are a few of our friendliest things: november

1/1 Hong Kong in the 60s - Places (gratis ep)

The Radio Dept. - "Never swallow fruit (dub by Pistol Disco)" (remix)

Ann Steel

Ann Steel (artist, fenomen och självbetitlad LP)

West Norwood Cassette Library (etikett)

Ann Steel

Neil Taylor - Document & eyewitness: an intimate history of Rough Trade (bok)

Martial Solal Joue Michel Magne - Electrodes (LP)

Bonjay - "Jamelia"

Agincourt

The Pentangle

Dâm Funk - Toeachizown (album)

Ulf von Strauss - Skogskyrkogården (tv-dokumentär)

Nescio - Titaneller (bok)

Antal Szerb - The Pendragon Legend (bok)

Moon Wiring Club A Spare Tabby at the Cat’s Wedding (LP)

Young Hunting - "Into Yr Mind" (låt)

Peter Gordon & The Love Of Life Orchestra - Self titled (album)

Pelle Forshed & Stefan Thungren - Stockholmsnatt (seriealbum)

Korallreven - "Honey mine" (låt)