Back | Home | Old Friendly Noise Label site

10. Brus 7 oktober 2009

»Ljudfantaster brukar säga att brus är allt det där som inte är musik, spillet som ska höras så lite som möjligt och därför bör reduceras.«

Brus heter också en serie konsertkvällar som äger rum på Uppsala Konsert & Kongress. Namnet och det citerade utdraget ur programförklaringen kan förvisso lätt övertolkas som en direkt fortsättning på hundra år gamla futuristiska idéer, men musiken på Brus är oftast mer sympatisk än oljud. Likväl är kopplingen till futurismen relevant, eftersom arrangemanget är en satsning av kommunen, som på sätt och vis bryter mot sitt eget utbudsmönster. Varje kväll inleds med en kort presentation av akterna. Denna gång presenteras Sötbox, Lisa & Kroffe och Tomas Bodén.

Sötbox börjar och låter en ensam gitarr spela utan varken effekter eller sång. Det är musik som självklart är besläktad med det som först var folktronica och senare utvecklades till mer renodlad folk, men även en mer kontinental trubadurkänsla infinner sig i vissa låtar. Ändå finns den typiskt svenska melankoliska stämningen där, vilket medvetet kontrasteras mot de mestadels naivt konstskole­estetiska stop motion-animationer som projiceras samtidigt. I dessa föll jag framför allt för sekvensen där bitar av ingefära hackas upp, hackas av och sätts i hop, för att till sist röra sig i en nästan sexuell dans. Av låtarna är det bästa ett stycke ungefär i mitten av deras »Fyra årstider« och som gissningsvis därför borde vara sommaren.

Lisa & Kroffe gör en improvisation på varsin Moogsynth. Ett par gånger förflyttar sig Lisa från sin position bakom synthen och tar till en plastklarinett. Musiken kan placeras i ett fint flummigt elektroniskt sjuttiotal – det låter varmt & mjukt precis som det ska – samtidigt som det tas flera avsatser till att skapa melodiska hållpunkter. Just dessa avsatser upplever jag som en negativt tudelad velighet. Det framförda känns onödigt komplicerat och hade gärna fått ta en tydligare riktning åt ett håll. Tack vare de vackra ljuden, så transformeras så småningom den initiala besvikelsen trots allt till en önskan om fortsättning & vidareutveckling.

Tomas Bodén framför ett stycke indelat i två delar (med kort paus). Den första delen börjar ytterst minimalistiskt och påminner mig i stunden om Carsten Nicolai. En repeterande basmelodi av det konkreta slaget ackompanjeras av ett högfrekvent ljud som påminner om när en särskild typ av plast gnids mot hud, eller när en uddlös whiteboardpenna med alldeles för stor kraft dras mot sin tavla. Ett plötsligt tjut och en klapprande melodi tar sedan vid. Tanken blir att detta är det svåraste som Bodén någonsin har åstadkommit framför en publik. Och visst, den i bodénska sammanhang relativt vanligt förekommande repliken »är det nåt fel eller ska det låta så där?« hörs även den här gången. I det andra stycket låter ett regn skapa en ovanifrån nästan fysiskt betungande och tryckande känsla på luften i salen (och passande nog viskar någon »fan vad det regnar!«). Styckets båda delar – och kvällen – avslutas med varsitt kritiskt ögonblick: Bodéns egna inspelade hjärtslag.

Niklas Karlsson

Photo: Gustav Lejelind