Back | Home | Old Friendly Noise Label site

09. The Wire #308: En gurglande ordmetall

Jag är så fruktansvärt trött på popjournalistik. Åtminstone på den popjournalistik som antingen blivit synonym med konsument­upplysning eller ängsligt måste leta efter legitimitet på annat håll än i den musik som förhoppningsvis ändå är anledningen till att en del fortfarande drivs till att skriva. I Sverige har vi fått en popjournalistik som debatterar distributionsformer in absurdum och får uppmuntrande klappar på axeln av journalist­etablissemanget. En utomordentligt låg självkänsla göms bakom ett skickligt navigerande bland de de godkända typer av kreddjournalistik som ger stjärnor i boken och belönas med tidskriftspriser. Under de senaste par åren har de texter jag gillar, som bygger på en kombination av uppriktigt intresse för popmusik och en kritisk hållning, varit försvinnande få.

Det står lite bättre till i Storbritannien, där ett flertal kvalitativa bloggar för den seriösa popkritiken vidare. Den breda musikpressen är sedan länge nostalgigeschäftets banérförare, med The Wire som ett lysande undantag.

För några år sedan var jag mindre intresserad av The Wire. Då tycktes tidningen röra sig på en bana mellan postrock och ljudexperiment, där den typ av lekfullhet och oväntade kombinationer som jag förknippar med spännande popmusik sällan verkade få utrymme.

Man såg ett led av allvarliga, humorlösa medelålders män i rutiga skjortor och laboratorierockar framför sig när man läste. Enstaka nummer köptes för intervjuer med artister man ändå beundrade eller var nyfiken på.

Sedan dess har något hänt. Till det yttre är senaste numret, det trehundraåttonde i raden, väldigt likt de senaste årens. Layouten är lika stram och avskalad som alltid, men det jag kunde uppfatta som anemiskt och tråkigt framstår nu som en tillgång. Eftersom The Wire är ett magasin där texten står i självklart fokus är formen främst inriktad på att lyfta fram det skrivna ordet och göra det så lätt som möjligt att ta till sig. Jämfört med snart sagt varje kommersiellt magasin man kan tänka sig används bilder sparsamt och för att verkligen tillföra texten ett värde, inte som ett slags ögongodis för de som egentligen inte alls vill läsa.

Och läsa vill man. Nr 308 innehåller bland annat en intressant intervju med Broadcast, en omdebatterad men mycket läsvärd introduktion till kosmische musik, en fascinerande text om atomfysikfetischisterna Dopplereffekt och som vanligt en omfångsrik recensionsavdelning med höjdpunkter som Mark Fishers reevaluering av Kraftwerks samlade produktion och Ian Penmans initierade sågning av David Sylvians senaste.

Ljudexperimenten, laptop­electronican och improvisations­radikalerna har fortfarande sin givna plats i The Wire, men fokus har flyttats några grader mot de arenor där det framkants­experimentella konvergerar med popen. Till de nya bekantskaperna i nr 308 hör artister som Sun Araw och Gary War som förmodligen inte kan betraktas som nydanande i ett seriöst konstmusikperspektiv men som framstår som radikala i en popkontext.

Det finns ett pedagogiskt patos i The Wire som är mycket tilltalande. De bästa skribenterna verkar vilja nå bortom de invanda referenssystemen och hitta ett litterärt och fantasirikt språk för att ge överraskande och nyansrika föreställningar om musiken man skriver om.

Som skribent kan man bli lite avundsjuk på till exempel Nick Richardsons uppskruvade och samtidigt exakta beskrivning av de (o)ljudkaskader som attackerar öronen på “Horribles Parade”, Gary Wars debutalbum:

On Horribles Parade everything is subordinate to an extraordinary molten rush of processed analogue synth, a soup of viscous, slubbering chrome that whistles about the ears. War’s vocals are similarly textured. Warped by a battery of effects, his voice is a sloshy alien gurgle, a subset of the synth’s sonic remit…

Den här formuleringsförmågan gör mig upprymd. Den kommer ur en nyfikenhet som är förutsättningen för allt spännande skrivande. I The Wire kombineras den dessutom med förmågan att placera saker i ett historiskt och estetiskt sammanhang och därför fungerar tidningen i sina bästa stunder just nu som ett ideal för den intressanta popkritiken.

Joakim Norling