Back | Home | Old Friendly Noise Label site

08. Det naturliga steget från Canterbury – jazz med helt brittiskt tonfall

För några år sedan samman­ställde jag min kärlek till Canterbury i en artikelserie för The Jet Set Junta (som sedermera dök upp i en förkortad variant i tidningen Ondskan). Fascinationen och fixeringen vid den säregna blandning av psykedelisk pop, jazz och prog som Soft Machine, Hatfield & The North och Caravan erbjöd steg mig till slut åt huvudet, det blev för mycket helt enkelt. Något slags anglofil som jag trots allt är började se mig om efter annan brittisk musik som kunde frammana samma typ av svallande känslor, höstsol, sommarregn, stjärnklara nätter och apokalyps.

Vart skulle jag vända mig? Symfonirock har aldrig intresserat mig i större utsträckning, om det inte gäller tidiga Genesis förstås, men det där gick jag ju igenom redan på gymnasiet. Prog i största allmänhet ligger för nära hårdrock för att jag ska orka bry mig. Men Canterburyscenen gick ju alltid hand i hand med den engelska jazzen från samma tid…kunde det vara något?

Upptäckten av skivbolaget Trunk Records visade sig vara betydande. Inhandlandet av hyllningsskivan Mike Taylor Remembered (se nedan) ledde till att jag plötsligt lärde mig att hålla reda på de tyngsta namnen inom genren: Neil Ardley, Ian Carr, Michael Garrick, John Surman, Stan Tracey, Michael Gibbs, Keith Tippett, Henry Lowther osv osv. Köpte en osund mängd CD-skivor för att lyssna in mig och lära mig om vad det hela innebar…och jodå, vissa namn kände man ju till sedan innan.

Gitarristen John McLaughlin hade varit en favorit sedan länge; hans tidiga skivor med Mahavishnu Orchestra har spelats en hel del därhemma om man säger så. Det jag framför allt fastnade för nu, det som var nytt för mig, var den typ av egenartad storbandsjazz som uppenbarligen grasserade i England i skarven mellan 60- och 70-tal. Den lät liksom inte som någonting annat. Visst märker man att de inspirerats av amerikaner som Gil Evans, men uttrycket är otvivelaktigt engelskt, på samma sätt som Syd Barretts Pink Floyd måste ha låtit i en tid då de flesta popband hämtade inspiration från USA.

När Norma Winstone sjunger ”Will You Walk a Little Faster” (från Neil Ardleys skiva A Symphony of Amaranths) är tonläget inte bara genuint brittiskt pga. Lewis Carrolls text från Alice i underlandet, det viktiga är att hon inte försöker imitera svarta amerikanska sångerskor med soul. Hennes röst är helt och hållet hennes egen, och helt och hållet brittisk i sitt tonfall. Den påminner om mörkblått glas, kristallklar och stark, men på samma gång beslöjad, nästan drömsk. Ingen sjunger som Norma Winstone.

Jag tänker också att det är ungefär samma sak med musiken. Musikerna är självklart påverkade av amerikansk modern jazz som John Coltrane, Miles Davis och Ornette Coleman, i både stil och utförande. Men harmonierna stämmer inte. Kenny Wheelers Windmill Tilter låter inte ett dugg som Miles Davis och Gil Evans banbrytande Sketches of Spain, trots att båda är storbandsplattor med spanskt tema. Mike Westbrooks Marching Song må vara påverkad av Charlie Hadens Liberation Music Orchestra, men låter i realiteten som något helt annat. Den brittiska jazzen hittade alltså en helt egen identitet i slutet av 60-talet. Och det är den musiken jag är så förtjust i, det naturliga steget från Canterbury.

The Wire hade för några nummer sedan en genomgång av den här typen av jazz, och ställde upp en lista på rekommenderad lyssning som i mångt och mycket gick ut på att ta upp skivor som går att få tag på i CD-version. Så snäll tänker inte jag vara. Min lista består av det bästa, punkt slut. Om ni inte vill ladda ner får ni alltså, precis som jag, vänta och se om skivorna dyker upp på eBay eller Tradera. Och det blir inte billigt, det kan jag lova.

Neil Ardley – A Symphony of Amaranths

Neil Ardley – A Symphony of Amaranths (1972)
Eventuellt världens bästa skiva. Det glittrar och sprakar och blänker och glimmar, som ljus­kaskader från ett hav av upplysta fontäner, som en miljon tomtebloss i en glasbubbla långt nere på havsbottnen. Neil Ardley genomförde många intressanta projekt, såsom ”Greek Variations” (stundtals tämligen funkiga variationer på grekiska folkmelodier för större jazzgrupp), och ”Kaleidoscope of Rainbows” (storbandsjazzrock baserad på en balinesisk femtonskala…mycket bättre än vad det låter, kan jag försäkra!), men ingenting går upp mot det här. Norma Winstone gästar på tre låtar, mer oväntat är kanske Ivor Cutlers inhopp på ”The Dong With the Luminous Nose”. Finns inte på CD.

Norma Winstone – Edge of Time (1971)
Vad kan man saga om Normas första soloskiva, mer än att den naturligtvis är ett mästerverk? Stämningen är påfallande mörk och surrealistisk, något som låter sig anas redan när man ser omslagets underliga målning (ett…eeeh…stort ägg som droppar blå vätska ner på ett kargt bergslandskap). Lite annorlunda känslolägen än det man är van vid när det gäller den engelska storbandsjazzen, helt enkelt.

Musiken kan i vissa fall dra åt Magmahållet, inte minst i John Surmankompositionen ”Erebus (Son of Chaos)”, som piskar upp en fullständigt hysterisk stämning i de sista minuterna. Efteråt är man andfådd och omtumlad. Finns på CD, men kan vara svår att få tag på.

Norma Winstone – Edge of Time

Kenny Wheeler – Song for Someone

Kenny Wheeler – Song for Someone (1973)
Trumpetaren och kanadensaren Kenny Wheelers (vid den här tiden verksam i England) andra skiva är ett utmärkt exempel på vad som händer när man sammanför musiker från olika traditioner, och får dem att arbeta tillsammans. De första kompositionerna är lyriska, nästan pastorala i sin karaktär, allt är lugnt och fridfullt. Sen, utan minsta förvarning, kommer friformsdemonerna Evan Parker och Derek Bailey in och förstör stämningen med kaotiska improvisationer. Det är fantastiskt! Och resten av skivan går i samma stil; precis när man tror att man förstått vad det hela handlar om kommer ett nytt tema in och ruskar om en. Finns på CD.

Kenny Wheeler – Windmill Tilter (1969)
Kenny Wheeler första skiva är ett temaalbum om Don Quijote. Det hörs lustigt nog inte. Man kan nog gissa att Wheeler tagit intryck av både Gil Evans och Duke Ellington, men det ljudande resultatet blir aldrig någon sammanslagning av storbandsjazz och flamenco à la Sketches of Spain, utan går sina egna vägar. Resultatet är i alla fall storslaget och episkt, om än en smula hemligt. Finns inte på CD.

Kenny Wheeler – Windmill Tilter

Graham Collier Music – Symphony of Scorpions

Graham Collier Music – Symphony of Scorpions (1976)
Graham Collier gjorde många fina skivor på 60- och 70-talen. Den här är enligt mig hans allra främsta. Storbandsjazzen är i det här fallet både skev och expressiv; Collier hade en idé om att få kompositionerna att låta så frijazziga som möjligt, även om de i själva verket var strikt komponerade. Improvisationerna skulle ske i flera olika lager, ibland kollektivt i bakgrunden och ibland ett intensivt ensamt instrument i förgrunden, så att man som lyssnare inte riktigt skulle känna sig säker. Stämningsläget är påfallande esoteriskt, ibland nästintill transcendentalt och mardrömslikt. Sista låten, ”Forest Path to the Spring” är däremot genomharmonisk och underskön, ett välkommet avslut på en ganska krävande skiva. Finns på CD.

John Dankworth – Zodiac Variations (1965)
En lite annorlunda skiva i sammanhanget, eftersom den kom ut redan 1965, och är inspelad med enbart av amerikanska musiker, undantaget John Dankworth själv. Musiken är åt det mer traditionella hållet, men oupphörligen intressant och vackert ljudande. Tema med variationer, allt baserat på zodiaken.

John Dankworth – Zodiac Variations

Saxofonisten Dankworth började sin karriär redan på 40-talet, och är annars mest känd för att ha komponerat fina soundtracks till flera filmer på 60- och 70-talen (Modesty Blaise och The Idol är två exempel). Finns inte på CD.

Michael Garrick – Home Stretch Blues (1972)
Pianisten Michael Garrick och hans lilla pluton, inkl fanjunkare Norma Winstone, på permission. På omslaget är musikerna lätt Monty Pythonskt utklädda till en grupp trötta soldater som väntar på tåget hem, eller som förlustar sig på aftondansen på markan. Ledtemat för också tankarna till andra världskrigets storbandsdansmusik som Glenn Miller eller Benny Goodman, men det är naturligtvis framfört i en modern och lite skruvad kontext. Resten av skivan är i huvudsak stillsam och vacker, med ”Fire Opal And Blue Poppies”, ett stycke som täcker hela andra sidan, som självklar höjdpunkt. Experter brukar föredra Garricks ”The Heart is a Lotus” framför denna skiva, men för mig är det här hans främsta stund. Finns på CD, men är tyvärr utgången.

Michael Garrick – Home Stretch Blues

John Surman – How Many Clouds Can You See? (1969)
Furiös och kompromisslös jazz som ibland drar åt det helt fria hållet. Saxofonisten John Surman är inte känd för att ha gjort några lättlyssnade skivor på den här tiden precis, och det här är inget undantag.

John Surman – How Many Clouds Can You See?

Inledande låten ”Galata Bridge” är till det yttre fullständigt kaotisk, men under den råa ytan finns melodier som kan röra en till tårar. Och precis som på Graham Collierskivan ovan finns här flera lugna och vackra ballader. Det är nog det jag gillar mest med den engelska jazzen, musikernas förkärlek för att blanda stilar, kaos med lugn, friform med komposition, disharmoni med harmoni. Finns på CD.

Mike Taylor Remembered (1973, 2007)
Min inkörsport till den engelska jazzen, en jag verkligen kan rekommendera. Mike Taylor, ofta beskriven som jazzens svar på Syd Barrett, var en banbrytande engelsk pianist som i början av 60-talet gjorde sig både känd och ökänd i Londons klubbvärld som en jobbig figur, ständigt i jakt på nya idéer och arrangemang. Han hann med att skriva ett antal låtar till gruppen Cream (både Jack Bruce och Ginger Baker började sina karriärer som jazzmusiker innan de övergick till att spela rock), släppa två skivor under eget namn samt medverka på den underbara skivan Le Déjeuner Sûr L’herbe med Neil Ardleys New Jazz Orchestra. Under arbetet med sin andra skiva upptäckte han LSD, vilket ledde till ett snabbt förfall (mot slutet sägs han ha gått omkring som en uteliggare på Londons gator, bankandes på en liten trumma istället för att kommunicera verbalt), och slutligen hans död i en drunkningsolycka redan 1969.

På den här skivan har ett stort gäng samlats för att postumt hylla denne märklige visionär, och resultatet är enastående. Mörkt och mystiskt precis som på Norma Winstones ”Edge of Time”, med enbart Mike Taylorlåtar i storbandsversioner, då och då med ett inslag av analogsynthar, något som måste ha varit rätt ovanligt i jazzvärlden på den tiden. Den spelades in redan 1973, men kom av okänd anledning inte ut förrän 2007, vilket inte gör den mindre intressant. Finns på CD.

Mike Taylor Remembered

Mike Westbrook – Marching Song vol 1&2 (1969)
Det är ingen hemlighet att Marching Song är influerad av amerikanen Charlie Hadens Liberation Music Orchestra (en antiimperialistisk skiva till stöd för folken i Vietnam och Spanien under slutet av 60-talet, som blandade jazz, friform och folkmusik).

Mike Westbrook – Marching Song vol 1&2

Mike Westbrooks öppet vänster­politiska skivor (utgivna som två separata LP på den tiden, nyligen släppta som en dubbel-CD) är snäppet djärvare och mer experi­mentella än sin föregångare. Definitivt bättre. Musiken är överlag tämligen collage­artad, men de mer tradi­tionella marscherna och jazzvalserna på första skivan vägs upp av det totala kaoset i avslutningen på volym 2.

Petter Herbertsson