Back | Home | Old Friendly Noise Label site

07. “Vi vill sprida okunskap” – Invisible jukebox med Auton

Ved – “Demis Roussos Internal”
(från epn med samma namn, 2006)


Douglas Holmquist (D): [efter ca tio sekunder] Nu när den här trumgrejen kom in så började jag tänka på NEU!…kanske.

Petter Samuelsson (PS): ja, helt klart något åt krauthållet.

Petter Herbertsson (PH): Det är betydligt senare än så kan jag säga.

D: Jaha. Det lät till och med som att det var vinyl i början, skrap…men det kanske var fejkat? Det kanske är nytt men ska låta gammalt.

PS: Säkert nåt obskyrt. Artister som nästan inte finns.

D: Skulle det kunna vara nån Ghost Boxgrej kanske? Men det känns ändå som att det finns någon Auton­koppling i ljudet, så som det lät i början. Kändes lite som våra improviserade grejer, sånt som Rikard skulle kunna spela på gitarr. Den här stämningen…

PS: Ja, men kanske just kanske att det är suggestiv musik, fast ändå inte frånkopplat resten av världen. Den ställer inte till det bara för att det ska ställas till det.

PH: Det är en bekant till er.

PS: Åh nej men…är det Matta?

D: Aha! Det var det? Är det Ved?

PS: Så sjukt bra!

D: Det är lätt att vara efterklok, men en sekund så tänkte jag att harmonierna lät lite som nåt som Matta skulle kunna göra. [gitarrerna kommer in] Här hade jag nog tagit det!

PS: Bra tajming i avslöjandet!

D: Det här har jag hört.

PS: Jag lyssnade på nån skiva som han har gjort i dagarna, som jag fått av Rikard… och insett hur otroligt bra det är. Min Malmö­favorit helt klart.

PH: Jag har alltså delvis tagit med det här för att jag tycker att ni påminner en hel del om varandra, dels för att ni båda kommer från Malmö, och dels för att ni har olika grundförutsättningar, men kommer fram till liknande musik. Han är ensam och tre…

PS: Han är väl mer…jag vet iofs inte hur han gör sin musik, men det känns som att han bygger upp den i en dator, spelar in en grej i taget. Flera av våra låtar börjar ju med att vi tre spelar nånting ihop.

D: Men det känns som att både han och vi vill göra musik som får vara experimentell, droneig och ambient, men vi ändå har tydliga melodier med ibland. Det har ju han också, men vi kanske är mer jazziga, och han mer folkig…men det är tydliga melodislingor. Och det är mycket produktion. Mycket rymd i det.

PS: Han har ju den där egenskapen som mycket musik som jag lyssnar på har…när man lyssnar så blir man totalt lurad…man fattar inte vad det är för någonting, hur det hänger ihop. [musiken] Låtsas tillräckligt mycket för att vara någonting på riktigt. (skratt)

PH: Tror du att folk ser på er musik på det sättet?

PS: Det vet jag inte. Jag vet ju hur den är gjord, så den lurar inte mig på samma sätt, som annan musik gör. Men dom som lyssnar på oss får ju lyssna hur dom vill.

Lasse Färnlöf & Staffan Abeleen Quintet – “Fin sikt över havet” (från “Downstream”, 1966)

D: Jag har nog inte hört den här låten, men..svenskt, 60-tal och jazz.

PH: Det låter ganska likt det som upphovsmannen är mest känd för.

D: Bedårande sommarvals tänker jag på.

PH: Du är nära.

PS: Jag vet inte vad det är.

PH: Ja vi har ju sagt, svensk jazz, 60-tal, sommar…och då är det…?

D: Är det Gunnar Svensson?

PH: Nej. Det finns en film man kan associera till.

D: “Att angöra en brygga”? Men vem har skrivit den?

PS: Bengt Hallberg?

D: Beppe Wolgers?

PH: Nja, han skrev väl ingen musik vad jag vet. Eller det kanske han gjorde förresten? Han spelade ju lite jazzgitarr ett tag, Beppe.

PS: Jag struntar i det här nu, jag försöker hitta kopplingar till vår musik.

PH: [Det är en] Trumpetare. Jaså, jag trodde ni skulle ta det här? Lasse Färnlöf heter han.

D: Aha…ja men det känner jag igen, men jag hade inte kunnat ta det.

PH: Okej, då vill jag försöka komma in på er inställning till jazz.

PS: Det är ju många som associerar vår musik till jazz i någon mening, men jag tror inte vi har tänkt på det vi gör som jazz. Men jazz kanske är en del av det vi har lyssnat på, det som man har spelat tidigare.

PH: Jag tänker ibland att ni har funnit ett gemensamt uttryck där, att ni alla tre kommit från något slags jazzbakgrund, och att ni arbetar utifrån det. Fast ni kanske inte tänker så?

PS: Nej…För mig…jazz är någonting som man försökte med ett tag…som bara en av olika grejer man provat på. Och så fastnade vissa grejer, men jag fastnade inte på jazzen om man säger så. Men jag vet inte om det är likadant med er?

D: Nja…jag kom heller aldrig så långt in i att spela jazz. Jag blev aldrig så bra på att lära mig standards eller sola snabbt eller lära mig kyrkotonarter och så. Men Rikard var däremot ganska inne på det, så han hade säkert kunnat säga hur jazzen påverkat hans spelsätt, för det har den säkert. Jo, det måste vara en ganska direkt påverkan. I alla fall dom Auton­grejer som är det mest melodiska, det är liksom jazzackord som han lägger, färgade ackord. Men sen har vi säkert lyssnat mycket på jazz, tagit till oss stämningar, mer än att vi “kan” spela riktig jazz.

PS: Jag har tänkt på det idag, att vi håller på med två element som förknippas med jazz. Men vi gör det inte samtidigt, och därför blir det liksom inte jazz. Vi har låtar som bygger på något slags jazzharmonik och låter jazz, men i dom existerar ingen improvisation i princip. Dom är ganska arrangerade och fixa i hur dom är uppbyggda.

Sen finns det andra låtar som är mer fria, men då håller vi på med någonting annat. När vi improviserar så är det inte jazz. Men det andra kanske låter lite så.

D: Det är ju också en fråga om definition. Det man generellt menar med begreppet jazz…då pratar man om en musikform som nästan är stagnerad. Att det är en musikform som måste innehålla ett tema och solon. Och det gör vi ju inte. Däremot kanske vi gör jazz i ett vidare, modernare perspektiv.

Improvisationsmusik helt enkelt. Men det är svårt med begreppen. Men det är lite så..att vi plockar russinen ur kakan. Vi plockar dom här vackra och snirkliga melodierna och sätter i ett sammanhang, och gör det mesta vi kan av det. Och sen plockar vi improvisations­momentet och sätter det i ett annat sammanhang, där det får vara “total” improvisation, inget harmonitänkande eller solon.

PS: Alla solar eller ingen solar.

Fint Tillsammans – “Jag skulle ju bara skoja” (från “Med drömmen som ström”, 1996)

PS: Det låter 90-tal på nåt sätt tycker jag.

D: [sången kommer in] Ny Akustik?

PS: Fint Tillsammans? Åh kan vi inte få höra lite till? “Mötet med flygfolket” kanske, den har jag inte lyssnat på så mycket.

PH: Det här är faktiskt från deras allra första skiva.

D: Det är ganska mycket som första bob hundskivan.

PS: Jag tänkte på den också…rått på något sätt.

PH: “Jag skulle ju bara skoja” heter den. Det är ju väldigt tydligt att dom åtminstone på den här tiden var väldigt påverkade av bob hund. Men dom lyckades skapa ett eget sound också, det känns som att dom bildade ett band för att dom gillade bob hund så mycket. Men sen gjorde dom något helt eget av det.

D: Det är lite groovigare än bob hund, lite lösare liksom. Och den där super-superdynamiken, det är fint.

PS: [tyst parti] Det här hörs ju nästan inte! Det är häftigt. Produktionsnostalgiskt…sånt som nästan inte får finnas på en skiva idag, liksom tystnad mitt i låtar. Jag vill mest sitta och lyssna! Bra musik som man inte har hört.

PH: Det finns en låt på er skiva som jag associerar till Fint Tillsammans. Jag kommer naturligtvis inte ihåg vad den heter nu, men den gick tidigare under namnet “David Bovidi”.

D: Aha, “Lament”!

PS: Det finns en del i “David Bovidi” som inte finns med i “Lament”. Den får vi se om nån får höra nån gång.

D: Tänker du på slidegitarren? Absolut!

PS: Jag har nog svårt att se kopplingen.

D: Jo men det är liksom, slide… det skeva i slidet, att det kommer med extratoner…sorgligt och skevt.

PH: Ja, jag ser produktionen som ganska lik det här. Kanske tidiga bob hund också.

PS: Ja, men det jag tänker på är andra band man spelat i. Eller ett annat band jag spelade med, eller som vi spelade med: Piotor. Att det var sån musik man ville göra då. Mycket att det skulle vara rakt, rak takt och rena ackord, men ändå göra det skevt på något sätt.

PH: Inte så mycket färgade ackord?

PS: Nej. Vi ville att det skulle låta poppigt i någon bemärkelse, och vara lätt att ta till sig. Fast när man kommit så långt att det blev lätt att ta till sig så skulle man göra fel någonstans, så att det skulle bli intressant.

D: Jag kom att tänka på det, att både jag och Rikard har ju gästat Piotor. Eller jag blev typ med i slutet, men Rikard var ju med på en sommarturné som trummis.

PS: Du var väl med länge?

D: Njae.

Faust – “Krautrock” (från “Faust IV”, 1973)

PS: Det här låter 70-tal igen. Typ, vad heter dom här…Can?

D: Jamen….krautrock?

PS: Ja, väldigt pågående, minimalistiskt.

PH: Faktum är att låten heter “Krautrock”.

D: Aha, är det Faust?

PS: Bra att du tog det! Första [gissningen]. (skratt) Jo men det här är ju också något som påminner lite om Autonmusik. Inspiration till vissa grejer som vi gjort.

D: Rikard är kanske den som lyssnat mest på sånt här, tror du inte det?

PS: Ja, han hade nog tagit det direkt.

D: Jag har lite hål att täcka där känner jag, med kraut…har bara hört dom mest självklara grejerna. Roligt att ta en krauthelg någon gång! (skratt)

PH: Faust var lite speciella som krautband betecknat. Dom var väl inte helt nöjda med genrebeteckningen, och det var väl därför dom gjorde en låt som hette just [Krautrock], för att driva med hela grejen. Om man förenklar litegrann så skulle man kunna säga att dom sammankallades av en journalist som tyckte att “nu ska vi skapa ett tyskt flum-band, och du och du och du ska vara med”. Så även om att man märker att dom har väldigt mycket idéer, och att dom är ganska glada över alla dessa konstiga idéer, så kan man ju uppfatta dom som ganska ironiska. Men ni känns inte så ironiska.

D: Nej, det tror jag verkligen inte.

PS: Nej snarare att man tar det på lagom stort allvar själv, och sen när man spelar en konsert eller gör en skiva, och funderar på vad det egentligen är, hur det upplevs, så känns det som att det kan uppfattas som pretentiöst. För icke-ironiskt! (skratt)

D: Ja det tror jag säkert! (skratt)

PH: Pretentiöst måste ju vara ironis motsats.

PS: Ja. Det kan kanske vissa störa sig på. Jag har inte reflekterat så mycket över det…men det är ju spännande att resultatet av det här, som du säger är ironisk musik…dom gör en låt med en ironisk titel…om man inte vet om det så kan man ju uppfatta det som vad som helst. Det är svårt att uppfatta syftet i det man hör.

PH: Jag tror inte att dom bara var ironiska, jag tror att dom i högsta grad var ganska allvarliga ibland. Men att det ibland kan vara lite svårt att skilja dom här känslolägena åt kanske. Det är mitt favoritkrautband, Faust, eller åtminstone dom fyra första skivorna, sen tycker jag inte att det var så roligt längre.

PS: Jag har hört någon fantastisk grej med akustisk gitarr och någon fransman som sjöng. Det kanske är nummer fyra?

PH: Den är från fyran, den här låten. Det var väl minst en fransman med? (skratt) Dom var ju lite hemliga, eller specielt då. Julian Cope skriver i Krautrocksampler att på den tiden var det ingen som visste om det var ett skämt, om det här bandet verkligen fanns, om det bara var ett påhitt. Men sen gjorde dom en turné i England…eller dom kanske gjorde flera? Men där dom hade ett flipperspel på scen, där medlemmarna gick och spelade flipper lite då och då, om dom var uttråkade. (skratt) Och sen hade dom också ett stort betongblock, som dom borrade i med en slaggborr.

PS: (skratt) Shit.

PH: Alltså innan Einstürzende Neubauten började göra sådana grejer. Det måste ha varit väldigt konstigt, då. Jag är helt övertygad om att den engelska publiken älskade det.

D: Det känns ju som att den tyska progressiva musiken låter mycket mer modern nu än vad den engelska progressiva musiken gör. Om man generaliserar så kan man säga att den engelska musiken handlade väldigt mycket om att vara duktig på sina instrument, och ha såna här stora teman kring det, avancerat…medan det här handlar om att skapa helt sjuka stämningar.

PH: Dom känns helt klart mer som anarkister.

D: Ja…urmusik liksom.

John Coltrane – “Naïma” (från “Giant Steps”, 1960)

D: [omedelbart] Coltrane?

PS: Det skulle jag också säga. Men jag vet inte vilken låt det är.

D: Det är lite samma stil som “Ballads” känns det som. Men det är inte den, för den har jag hört så fruktansvärt många gånger, så där kan jag varenda ton nästan.

P: Jag känner igen låten, men jag vet inte vad den heter.

PH: “Naïma” heter den, från “Giant Steps”. Nu har vi redan pratat om jazz, så det blir kanske lite överkurs…

PS: Man kan aldrig prata för mycket om jazz! (skratt) Outtömligt ämne. Men var det något speciellt du tänkte med den här låten, Auton-wise?

PH: Kanske att…den är väldigt vacker och lyrisk på något sätt, som jag även kan uppfatta er musik. Stillmsamt euforiskt. Det är väldigt lugnt, men samtidigt finns det en jättestor glädje…

PS: Ja. Vi borde spela in snart, och se vad det skulle bli. Det känns som att skivan vi gjorde var ganska mycket som ett bokslut över tre-fyra år med olika inspelningar…under en tid när vi också – som både musiker och människor utvecklades jättemycket, och som band främst egentligen. Från början var inte ens jag med. Dom första låtarna fanns ju innan det. Och det som hände under den tiden. Men den delen känns som en del som vi också gillar, melodier och lyriskt…eller jag pratar bara för mig själv…

D: Nä men absolut.

PS: Grejer som man kanske kunde utvecklat, och försökt tränga djupare ner i…

D: Näe, det skulle man verkligen kunna göra.

PS: Och som den här musiken…att det finns så mycket, ja men som du säger, att det är väldigt lugnt och stillsamt, men att det är något som öppnar upp, att det finns massor av luft, det kan vara hur stort som helst liksom.

D: Det känns som att vissa av dina låtar kan ha den här kvaliteten. Jag har associerat lite till Lars Gullin och Jan Johansson med vissa grejer du gjort, lite som att det hänger ihop, att även om det är lite mer moll-svenskt på något vis, så är det någonting här som har något gemensamt med dig. Så tänker jag i alla fall, om dina melodier.

PS: Mm.

Peggy Ahwesh & Barbara Ess – “One” (från “Radio Guitar”, 2001)

D: Det här skulle ju kunna vara ditt soloprojekt, Sjtjekn! Men det är det inte?

PS: Det låter som rysk bandmusik…elektronmusikstudion i S:t Petersburg…

D: Ja! (skratt) Det är en väldigt kompetent gissning.

PH: Det är inte ryskt kan jag säga, och om ni tar det här så är jag otroligt imponerad! (skratt) Jag vet nämligen ingenting om människorna som är inblandade. Så man skulle kunna säga att det är väldigt obskyrt.

PS: Ja. Men nu när man börjar höra gitarrerna så börjar man fatta vad det är.

D: Det känns lite mer acid folk.

PH: Jag måste läsa på, för jag kommer inte ihåg…[hämtar skivomslaget] Det är två tjejer, dom heter Peggy Ahwesh och Barbara Ess. Och den här skivan heter “Radio Guitar”,och det är precis vad det är. Det är nio låtar som bara heter 1,2,3,4,5,6,7,8,9, och är bara helt improviserat gitarr och kortvågsradio.

D: Wow! När är det ifrån?

PH: Jag har inte hitat någon uppgift här, men jag skulle gissa på att det är sent 90-tal, möjligtvis början på 2000-talet. Jag är ganska säker på att dom är amerikaner.

D: Jag tänker på Rikard med det här ockå…hans gitarrspel.

PS: Och vi får vara transistorradion! (skratt) Som ackompagnerar gitarren.

PH: Ni har ju vissa helt improviserade låtar. Och jag associerar väldigt mycket till det här, att det är samma typ av stämning.

D: Ja, verkligen!

PH: …men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, vad det låter som. Men det är något i den här stämningen som får mig att tänka på vissa av era låtar.

D: Ja, det förstår jag. Men jag tror att det kan vara Rikards gitarrspel, och sen våra lite klock-lika klanger.

PS: men jag tror att det också handlar om att när vi improviserar, så improviserar vi horisontellt och inte vertikalt så mycket, man gör saker i det långa loppet…och kör en grej ett tag.

Så kändes det här också, att man är i en stämning, och så stannar man där. Och så utforskar man den lite, vad som händer när man är där. Och sen ändrar man lite kanske. Men inte så mycket korta snabba grejer. Det gillar vi nog inte…

PH: Men jag får, uppenbarligen precis som ni, associationer till gammal elektronmusik. På ett sätt. Nu hör man naturligtvis att det är elgitarr, och det finns väl vissa grejer som tyder på att det är nytt. Men på ett sätt så skulle det ju kunna vara inspelat på 50-talet.

D: Det var ju det första du associerade till.

PS: Ja. Men dom jobbade ju också med dom grejerna. Dom spelade upp band, och använde verkligen kortvågsradio. Jag dras ju ganska mycket till improviserad musik som fungerar på det här sättet, som inte handlar om improvisationen i sig kanske. Att man ska uttrycka så mycket kanske, och säga det man vill säga rakt ut som mycket annan fritt improviserad musik gör. Den här musiken bygger upp en stämning och är mer ambient.

Egg – Prelude (från “Civil Surface”, 1974)

D: [efter ett par sekunder] Jag får en Canterburyvibb…

PH: Det är helt riktigt.

PS: Dom där banden kan du bättre än jag. Jag vet inte vad dom heter.

D: [när sången kommer in] National Health?

PH: Näe.

D: Men det är ju The Northettes. Är det Hatfield & The North? Jag borde ha hört det isåfall. Deras röster är ju så distinkta, så det känner man igen.

PS: Heter den vokalgruppen The Northettes? Hur många är dom, fem-sex tjejer?

D: Tre bara väl?

PS: Shit, det låter mäktigt!

D: Men vad kan det vara då, om det är samma människor. Jag skulle kunna gissa på namn, men det finns ingen grund för det. Inte så kvalificerade gissningar…Caravan, Egg…?

PH: Egg är rätt.

PS: Caravan har jag hört en gång, men det lät inte så. Det var mer synth och symf.

PH: Den här musiken är naturligtvis extremt hårt arrangerad, vilket jag sällan upplever med er musik. Ni har ju absolut givna strukturer ibland, men det här är ju extremt strikt. Men det är ändå någonting som jag kan associera med er, förmodligen det här drömska anslaget, man är inte riktigt vid medvetande på något sätt.

Det är något slags musik från ens undermedvetna.

PS: Är det bra eller dåligt? (skratt)

D: Det är ju jättebra.

PH: För mig är det något väldigt positivt.

PS: Jag tänker att det kan ha något att göra med…ja, strukturerat på ett sätt, men det finns ingen början och inget slut på melodin och det som händer, så man liksom tappar orienteringen i musiken.

PH: Ja, det är lite som en labyrint.

D & PS: Ja, absolut!

PS: Och det är ju alltid bra! (skratt) Men det kanske har lite att göra med det här, som du säger, undermedvetna, och att det är något positivt. Det jag inte fattar, det tycker jag är otroligt bra.

D: Just det! Det är sant! Så känner jag också.

PS: Dom låtarna som ni gjorde innan jag kom med i Auton, dom fattar jag fortfarande inte! (skratt)

Och det är ju därför jag gillar dom. Dom står fortfarande i ett speciellt skimmer pga. det. Någon gång har jag lärt mig att spela en liten melodislinga, men glömde den lika fort. Och jag förstår ändå inte hur det hänger ihop. (skratt)

D: Det där är ju en jättehärlig känsla. Jag känner fånigt nog så…med både tidiga Piotorlåtar, och tidiga Testbild!låtar får jag precis den känslan: “Men shit…hur…??!!” Det är ju en underbar känsla, man tycker att det är bra och man fattar verkligen inte hur det är sammansatt. Det är fantastiskt när det händer.

PS: Men egentligen så bidrar ju det till…jag kan dra slutsatsen av den känslan att man gillar den känslan så mycket att man aldrig borde göra någonting själv, man vill inte vara del av någonting för då helt plötsligt så förstår man någonting om vad det är. Men då får man kanske hoppas att man ger den känslan till någon annan…som inte fattar! (skratt)

D: (skratt) Vi vill sprida okunskap så mycket det går!

PS: Ja! Det är därför man borde spela sån här math rock, för det är ingen som fattar nånting. (skratt) Åh…jag såg ett jättekonstigt band, Secret Chiefs 3 hette dom. Dom körde math rock.

D: OK. Var det bra?

PS: Njäeh! Korta stunder.

D: Men det var konstigt?

PS: Ja det var konstigt. Men det var också arabiskt. Men också starka fusionelement, dom räknade mycket när dom spelade helt enkelt. Till ojämna tal. (skratt)

Neil Ardley – “Rainbow Six” (från “Kaleidoscope of Rainbows”, 1976)

D: Oj vad fint…

PS: Det låter nästan som konstmusik.

D: Det här var ju fantastiskt bra!

PH: Det är ganska svårt att få några associationer kring det här kom jag just på, för det är väldigt otypiskt för den del av musikhistorien det representerar.

D: Nu började jag tänka att det skulle kunna vara Charles Mingus. Att det är så mycket blåsinstrument och att det är som ett storband, fast flippat. Fast det är rätt mycket andra instrument också…

PS: Ja men det kan ju vara något sånt där, alltså typ…nu kände jag Chick Coreavibbar helt plötsligt. Fast det är lite för bra.

D: Ja, det är lite för emotionellt. Han känns inte så eftertänksam.

PH: Ni är ju helt klart i rätt område. Men det är fel land.

PS: Jamen det påminner en del om soundtracket till Kes! John Cameron. Men det är inte han? 70­tal någon gång. Filmmusik kanske? Jag kan inte så många britter…

PH: Han heter Neil Ardley, och har gjort massa mer eller mindre storskaliga projekt, men oftast inom storbandsjazz. På 60­talet ledde han ett engelskt band som hette The New Jazz Orchestra, och sedan bildade han sina egna konstellationer på 70­talet. Den här skivan heter “Kaleidocope of Rainbows” och är ett antal stycken skrivna utefter en balinesisk tonskala som han blev fascinerad av, någon typ av pentatonik som han tyckte var väldigt intressant…

D: Pelog?

PH: Förlåt?

D: Pelog? Jag har för mig att den baliensika femtonskalan heter pelog. Eller slendro.

PH: Det stämmer säkert. Han blev väldigt fascinerad av det i alla fall, och ville bygga ett helt projekt på olka variationer av dom här fem tonerna, för något slags storband. Det här är en av dom lugnare låtarna, men det finns vissa som nästan är rockiga, lite funkiga sådär. Och så finns det vissa som är helt flytande. Tänker ni någonsin utifrån skalor, bygger ni upp musik på det sättet?

D: Äääh…har vi gjort det nån gång…?

PS: Ja…i “DC-3″ är det väl lite så? Men det är väl det där igen, att man hittar någon stämning som alstras av att det kommer några tonkrockar, som bygger på en skala någonstans i botten. Om jag spelar den, samtidigt som Rikard spelar den där andra tonen…då känns det på ett speciellt sätt. Den låten bygger mer eller mindre på sådana krockar, sådana stämningar.

PH: Skulle ni någonsin kunna göra en temaskiva på det här sättet?

PS: Det hade varit rätt kul.

D: Ja. Det kräver rätt mycket kompositionsarbete, om man bara ska utgå från en skala. Eller vem vet, det kanske skulle gå att skapa typ 60 minuters jättebra improvisationsmusik från en skala också? Det skulle det säkert.

PS: Ja. Det känns som att det kräver ganska stor medvetenhet på något sätt, att utforska något så grundligt. Att göra en hel skiva.

D: Det skulle vara kul på ett sätt, eftersom den förra skivan, som du pratade om, att den var något slags uppsamling och bokslut, att om man gör något nytt så skulle det istället utgå från en supertydlig idé.

Det skulle vara ett kul sätt att ta det vidare.

PS: Vi får inte avslöja för mycket! (skratt)

Jacobs Optical Stairway – “The Naphosisous Wars” (från “Jacobs Optical Stairway”, 1995)

D: [efter några sekunder] Drum and bass!?

PS: Jag vet inte vad såna här band heter…(skratt)

D: Näe, här skulle vi nog behövt Rikards expertis också.

PH: Är Rikard den som är mest inlyssnad på olika saker?

D: Nja…vissa grejer i alla fall.

PS: Ja. Obskyra saker.

D: Ja. Och han hade nog en drum and bassperiod litegrann tror jag. Mest är det iofs Johan som hade det. Johan Arnman [trummis i Dr Higgins]. Men jag tror han påverkade Rikard lite med såna grejer ett tag. Men nu ska vi se, vad finns det för såna…

PS: Det var väldigt fint. Det var innan det blev jungle, och…allt vad det blev! (skratt) Jag vet inte om det är tidigt, eller om det är sent. På nåt sätt känns det som att det är tidigt.

PH: Inte jättetidigt.

D: Mitten på 90…95? Det är ju lite sån här smartare drum and bass, det är ju inte sån där gräsrökar…(skratt)

PS: Gräs? (skratt)

PH: Det är sånt som kallas för “intelligent”.

D & PS: Hahahaha!

PH: Ja men det gjorde faktiskt det!

D: Jaja. Omni Trio kanske? Eller vad var det dom hette…inte Orbital? Näe.

PS: Jag går bet på sånt här.

PH: Det är ett sidoprojekt kan jag säga. Själva det här namet gjorde bara den här skivan vad jag vet. Dom heter Jacobs Optical Stairway, men det är åtminstone en kille från ett band som heter 4Hero.

D: Ah 4Hero! Just det!

PH: Deras musik beskrevs som “intelligent” drum and bass, ofta väldigt jazzinspirerad, dom använde mycket Rhodes och sådär tillexempel. Men hur pass påverkade är ni av elektronisk musik?

PS: Alltså…en del? Vi har ju lyssnat båda två?

D: Sen är ju frågan hur mycket av det man tar med in i Auton? Eftersom vi aldrig har…vi har försökt oss på att programmera en rytm en gång när vi spelade in. Men vi kände på något sätt att det passade inte riktigt i Autons värld. Det var kanske inte så vi sa i stunden, då sa vi bara “fan, det här funkar inte!”. Men det är absolut något som vi alla är intresserade av tror jag. Att lyssna på.

PS: Det som man har tagit med, som man kan härleda till Auton är kanske inte så mycket dansmusik när det gäller elektronisk musik, utan mer ambient musik, och…jag vet inte vad genren kallas, electronica? Band som jag har lyssnat mycket på som Oval eller Fennesz…

PH: Det är ju lite roligt, för jag känner ju också att det finns något slags koppling till…om vi ska säga electronica för att göra det enkelt för oss. Men eran musik är ju väldigt organisk hela tiden, den är ju väldigt o-elektronisk på ett sätt. Samtidigt finns det något som känns som att ni kanske har inspirerats ganska mycket av elektronisk musik? Ibland i alla fall?

D: Ja men det tror jag säkert. Jag kan verkligen fortfarande gilla just drum and bass, och jag tror att det kommer att komma tillbaka i någon form…eller det känns som att det redan gör det, med dub step och sånt.

Det blev så utskällt ett tag…men att det finns en hel del att hämta.

Krzysztof Komeda – Walk on Water (från soundtracket till “Cul-de-sac”, 1966)

PS: [omedelbart] nnmrcnn…

PH: Förlåt?

PS: Ennio Morricone.

PH: Det var en bra gissning.

PS: Jaha det här känner jag igen! Är det Krzysztof Komeda? Otroligt bra låt! Det är fantastiskt med sånt här, två melodier på en gång, man kan inte bestämma sig för vilken man ska lyssna på.

PH: Det är faktiskt just basen som spelar ledtemat här.

D: Ja, titta! Det andra är liksom bara en kompfras? Här känns det som att det finns supermycket gemensamt med till exempel den frasen vi hade i originalversionen av det som sen blev “Lament”, och som då hette “David Bovidi”. Där det var en liten sån här fras som gick liksom hur länge som helst, ett sånt molltema, lite ryckigt sådär, na-na-na (nynnar)…och att ha melodin i basen, det känns också som nån av dina kompositioner litegrann.

PS: Jomen på något sätt så tror jag att vi dras emot en sån där väldigt fri tolkning av barockmusik…

D: Haha!

PS: …där olika melodier ska krocka, olika fraser som går in i varandra, man känner en gemensam puls, men det man spelar hänger egentligen inte ihop, man spelar helt olika saker.

PH: Det här är ju då taget från filmen “Cul-de-sac” av Polanski. Och naturligtvis då för att det är filmmusik, och för att er musik ofta är filmisk…

D: Vi gjorde ju filmmusik vid ett tillfälle. Det var rätt intressant.

PS: Nu frågar vi oss varför dom stora filmbolagen inte ringt ännu. (skratt)

D: Det känns ju verkligen som något vi kunde utforska mer. Det vore jättekul, att antingen göra specialskrivet, eller om någon skulle hitta nåt sammanhang att sätta in Autonmusik.

PS: Det skulle vara kul att göra musik som inte bara står still, som inte bara är en fin himmel i bakgrunden på filmen eller vad man ska säga, en scenografi, utan om man kan göra nåt som är mer framträdande ihop med bilderna. Det här är sån filmmusik som ändå tar för sig, det är inte bara… aaah (sjunger)…ett snyggt ackord som ligger någonstans som dimma eller ett moln. Här händer det grejer!

D: Den går ner längs gatan!

PS: Ja! Ja men den är på väg någonstans.

D: Absolut.

PS: Man får många idéer! (skratt)

D: Ja verkligen! (skratt)

Petter Herbertsson

Photos: Moa Andersdotter, TBA & TBA