Back | Home | Old Friendly Noise Label site

05. Ett frivilligt/ofrivilligt grepp på ens fantasi

Momus Solution 11-167.
The Book of Scotlands och The Book of Jokes

Återkommande visningar av Pasolinis Canterbury Tales, med upptejpade ögonlock, hade inte kunnat förbereda en läsare för vissa av delarna i Momus The Book of Jokes (inte heller långa studier med avtrubbande översättningsövningar av antikens fulaste påhopp, med husguden Priapus som en bekant gestalt och ett gediget sexuellt ordförråd som bonus). The Book of Jokes är, på så många sätt, ful: ”Bald arse, sagging like a sack, a fat ape slag/Isn’t she?”. Men jag tror att några års exponering för iMomus, Momus Click Opera och hans musik, (ihop med Calvinos De osynliga städerna och Evert Taubes ”Den kinesiska muren” eller liknande) kan ge en bra grund för The Book of Scotlands (vilken egentligen kan läsas lätt trots sin uppslagsrikedom).

De två kunde inte vara mer olika, fast de hör ihop, rentav fysiskt – delar av den ena återfinns i den andra. En halväcklig pendang som den ovan hade Momus i The Book of Scotlands förtrollat till idékorsningar man inte trodde var möjliga, men i världen som The Book of Jokes är kladdigt förankrad i, skulle samma tanke förvandlas, enligt bokens fräckislogik, till oheliga samrören och förvanskade associationer. Som när en snabbtänkt person hör något mer avancerat än vad fallet var i det man säger – eller när någon kvick jävel läser ingående tolkningar i ens mest blåögda utsaga (och skrockar på ens bekostnad).

Momus två litterära debutverk – om man kan tala om dem som det – har, med andra ord, sina lagar. Men det finns en till öppning till Momus. Det som jag alltid har gillat med honom, förutom när han bländar en med sina idéer, sin känsla för konst och sin skicklighet eller när hans ord, burna av hans lena röst, får ens öron att spetsas, är när det han gör emellanåt är mindre strängt uttänkt eller medvetet lekt med och han öppnar för igenkänning. Som referenser till egna låtar och självironiska blinkningar som utläses genom några av hans 156 Scotlands. Eller också: den oerhörda förmåga han har att dra in en i sin värld och få en att hitta i den.

När jag var student, dignade mina hyllor under glansiga böcker fulla med dystra fotografier på Leni Riefenstahl i sidbena på Piz Palü. Jag är det inte mer (Hisnande! Slut är omdömena som talade om att man hade förstått och lyckats. Borta, kurslitteraturen på formeln ”Xxxxxx Xxxxxxxx and the Xxxxxxxxx of Xxxxxx Xxxxxxxx: An Introduction with Commentary”.) Jag hade inte tänkt på det avslut Momus fångar in:

”Back when you were a student, your shelves heaved with glossy coffee table books filled with moody photographs of Sean Connery as a conquistador on an Amazonian raft”. Vi befinner oss i ”Scotland 109”, på turné som förband till ’Sonic Flower Groove’ i ett avsnitt fullt av nutids- och pophistoriska beröringspunkter lagda i kors. Momus upprättar symmetri i den tillfälliga ordningen, där Edinburgh fortfarande delas av muren när han når staden med sina drogade landsmän, tyska förstås, och han kommer vidare till det slags detaljer som alltid har varit det generösa med Momus: den söta studenten han får bo hos, filmerna de ser och miljöerna han känner igen på deras promenader, som leder in honom på den nya skotska filmvågen från 70-talet som han älskat – ”another purchase Scotland has on your imagination”.

Ett annat av Nick Curries Scotlands är fast i nuet. Skottarna har ställt in sig på den innevarande sekunden så långt att all information som når dem kan vara den viktigaste någonsin. Hellre än någonsin: hittills. Med en nästan religiös känsla förflyter deras dagar i ständig beredskap för det omvälvande skede som aldrig kommer. Det låter som delar av internet och konsekvensen, den blir allvarlig. Den eviga vakan de frivilligt fått inlagd i sina hjärnor via ett chip gör att de förlorar sin förmåga till längre bibehållen koncentration. Det enda de till sist får ut av informationen är vissa synestetiska kvaliteter, vissa färgväxlingar i blippar och spasmer. Momus, som efter februari inte längre ska publicera sig dagligen i det stora flödet, har i stället i The Book of Scotlands författat ett verk där varje idé bara uttöms en gång, ingen historia får berättas två gånger, allt som kunde ha spridit sig över hundratals sidor måste lämnas efter tre så att en ny världsidé kan påbörjas. Den sak han uppnår i denna ständiga kreativa omprövning är fantastisk timing. Just när jag började undra om jag var intresserad av den stora mängden av Momus fiktioner direkt efter varandra, dök ”Scotland 67” upp, så bra att det knappast går att formulera något om den. Den ger samma totala upplyftelse, eldad av inspiration, som Tilda Swintons film Derek om Derek Jarman gjorde när jag hade sett den. En film som var så stark att jag på något sätt glömde att jag sett den. Jag trodde inte att den fanns i samma värld som jag åkte hem igenom. Det problemet tar sig Momus runt, från värld till värld som liknar varandra och från gren till gren.

I The Book of Jokes tar han sig runt i ett omtumlande förlopp från det ena oväntade inslaget till nästa fruktade fortsättning. Han går fram bunden av skämtets inneboende krav att hoppa de coq-à-l’âne, absurt och i ett logiskt virrvarr, vilket i skämtets värld styrs tydligare av tvång än förvirring.

Rörelsen i The Book of Jokes är som den Michail Bachtin ritar upp i sin genomgång av monstret Gargantuas fäblesser på dass, i studien Rabelais och skrattets historia: den måste gå från det övre mot det nedre. Det måste utgå från något man inte väntade sig, något rentav vackert eller lättsamt, som sedan sugs in i skämtets form och får en ny innebörd när det, med nödvändighet, rör sig i spiralen nedåt, mot smutsen.

Stackars Gargantua vill bara hitta något bra att torka sig med där ryggen byter namn. Han testar med huvuddukar, halsdukar, och ”en annan gång med öronlappar av karmosinrött siden, men de förbannade guldbroderierna rispade sönder hela baken på mig; måtte den heliga Antonius bränna ändtarmen på den guldsmed som gjorde dem, och på den unga fröken som bar dem!”. En i mars född katt, kål, betor och kungsljus hinner bland annat gå samma kroppsdel till mötes. Bachtin skriver: ”I denna långa uppräkning dyker varje föremål upp helt oväntat: ingenting förbereder eller motiverar dess uppenbarelse”. I den nya användningen ”får [vi] en ny förnimmelse av föremålet” i dess rörelse från det det var innan (huvudbonader, grönsaker) till deras ”nya plats och bestämmelse”: den nedåtgående rörelsen.

Momus älskar att göra så här. I The Book of Jokes är det Mördarens stora påse med stulna hemmafixarredskap som piskar ens ordningskänsla. Det är kul när verktygen radas upp; förfärande, när lövfräsen uppenbarar sig runt varje knut i en av episoderna. Momus tar Rabelais grepp och skruvar det ett varv. Gargantuas ilska när torkandet går snett är plötslig, men hans beskrivning är påfallande rak. Den skada han vållat, om inte ägarna så föremålen i sig, förefaller honom helt enkelt vara konsekvensen av att han torkade sig på dem. I The Book of Jokes skall tingen samma väg vandra – här är de tyvärr inte ting utan människor – och vi har en mördare och en antastare i fängelse som med skönhet kan beskriva sina karriärer, samt Sebastian Skeleton, vars kreativa och nyfikna sidor varje gång eskalerar i olika former av övergrepp.

Momus vet att använda hela spektrat av det nedre. Någon är alltid upptagen med att ta sig mot de lägre regionerna i The Book of Jokes, på sig själv eller någon annan (eller sina barn, eller sina djur). Bokens logik är den, att om det finns något man inte får göra eller skoja om, så måste man skoja om det och huvudpersonerna i familjen Skeleton måste göra det. Den gränsöverskridningen är ofta lockande, förutom det rent stötande i gärning efter gärning som av goda skäl är förbjudna.

Chocken ligger i tekniken att byta ut det man kan vänta sig och tolerera mot något man absolut inte vill föreställa sig i sammanhanget, men som man måste utbrista i uppspärrat skratt över i ren förfäran.

När The Book of Jokes fjädersex och excesser börjar stå en upp i halsen, varje uttryck till slut ser ut att signalera snusk (”in flagrante delicto, ja ja…”) och man är utmattad av att skaka på huvudet, knipa ihop ögonen eller skratta det orenas skratt, bryter Momus av, enligt den övre strukturen i en oerhört raffinerad bok. Stor omsorg har lagts vid att föra texten åter till varför den är i våldet på de fräcka skämten – det är själva ödet för familjen som det kretsar kring.

Peter Skeleton, som berättar, måste, för att bli fri från en del av vitsarnas obändiga lagar, väva in detaljer som gör det möjligt att ana mänsklig värdighet, vilket är en enorm vinst för framställningen. Han gör det nämligen i språket. Hans far, som dominerar hälften av kapitlen, lyckas också plocka några poänger. Raderna om en ”fat ape slag” är från hans favoritdikt att hata och skriven av en gammal fiende. På familjepicknicken, när sonen läser den, ber han att få mer av det dåliga: ”It’s so, so bad” och fnissar, skakar på huvudet och säger: ”Go on!”. Han fascineras av den hemska dikten, inte för att den är obscen (jo, det med), utan för det grundläggande felet i den: hatet mot det sinnliga, förfulningen av det och i förlängningen hatet mot livet. Det fula i The Book of Jokes, som man övergående känner grumlar världen såsom man upplever den, uppgår i en rik och vacker bild av den, hjälpt av språket utan tvekan (Momus ordförråd är en fröjd) och man kan, till slut, tänka sig meningen med det mustiga i Pasolinis Canterbury Tales. Kanske att förvåning har sina positiva effekter?

Det är rätt så kul att få konstatera: Momus, Momus, hur har du kunnat tänka så här? Tänk att du kunnat tänka så här!

Katja Ekman