Back | Home | Old Friendly Noise Label site

04. Satan bjuds på te och biscuits

(Broadcast & The Focus Group Investigate Witch Cults of the Radio Age, 23 spårs-EP, Warp)

Radioålderns häxkulter. En utgångspunkt för Broadcasts första musikaliska samarbete med Julian House (The Focus Group) är att deras gemensamma inspirationskälla BBC Radiophonic Workshop och liknande pionjärer inom elektronisk musik kunde ses som utövare av häxkonster.

Ur dagens naturligt hauntologiska perspektiv är det ockultism snarare än retrofuturism som är den egentliga kärnan i det dessa höll på med. Det är inte särskilt svårt att likna deras metoder att använda bandmanipulering och okonventionella ljudkällor för att måla ljudlandskap och åstadkomma ljudeffekter vid magi och övernaturliga krafter.

Artisterna har grävt på ungefär samma ställen som vanligt efter inspiration till projektet, men om en vanlig Broadcast-låt påminner om White Noise (bandet där bl a Delia Derbyshire – ”häxa” anställd av Radiophonic Workshop – ingick), är det kanske ”Love Without Sound” eller ”Your Hidden Dreams” man först tänker på. Psykedeliskt, men ändå ljuvt. Den här gången finns det en mer direkt relevant referens hos samma band: ”The Black Mass – An Electric Storm in Hell”. Titeln är kongenial: Skräck och ockultism. Här är det dock viktigt att poängtera att den av lekfullhet och lätthet genomsyrade låtsasläskighet som kännetecknar Julian House etikett Ghost Box är grundtonen. Det ondskefulla och mörka har endast höjt röstläget en aning. Satan åkallas förvisso, men mest för att bli bjuden på te och biscuits.

Min enda egentliga invändning mot Investigate Witch Cults of the Radio Age är att den vissa gånger låter som ”The Best of Ghost Box” snarare än att röra sig i en ny riktning. En del filer ur Julian House ljudbibliotek har man hört flera gånger förut, på de tidigare Focus Group-skivorna. Partierna där Broadcasts närvaro inte är påtaglig är inte lika fantasirika, inte lika synestetiska som man vant sig vid, på t ex We are all Pan’s People. Faktum är att en viss mättnad infinner sig – musiken är roligare att läsa om än att lyssna på.

I en utmärkt intervju med Broadcast av Joseph Stannard i The Wire # 308 berättar Trish Keenan om psykedelians hjälp till jagupplösning; om hur hon upplever att hon har flera olika personer inom sig och att hon har bestämt sig för att låta deras röster komma till tals (här tänker jag på Anneliese Michels demoner och på Jerzy Kawalerowiczs film om besatta nunnor, Mother Joan of the Angels). Det framstår, både vid lyssningen och läsningen, som uppenbart att Broadcast tjänat på att låta sin musik bli så mycket mer konturlös, mer icke-logisk som det här samarbetet har uppmuntrat till. ”I See, So I See So”, ”A Seancing Song”, ”Libra, the Mirror’s Minor Self”, ”Royal Chant”, ”What I Saw” och ”Let It Begin/Oh Joy” är musik med drömlika kvaliteter, den har drömmars all obegränsade avsaknad av logik.

Faktum är att Broadcast gjort sin mest intressanta musik hittills, Focus Group sin minst.

Mattias Holmberg