Back | Home | Old Friendly Noise Label site

02. “Vi ser oss gärna som någonting mitt emellan, i ett gränsland”

Liminals består av Differnet-medlemmarna Tomas Bodén och Anna-Karin Brus. I denna nya konstellation gör de pulserande techno för såväl dansgolv som vardagsrum. Första skivsläppet, en fyraspårsvinyl kallad ”Hearthand”, är samtidigt sista släppet på Friendly Noise.

Vad är Liminals för er?

TB: Jag och Anna-Karin har alltid haft ett bra samarbete så det kändes självklart att göra något tillsammans. Med Differnet går det ofta ganska långsamt och det är många viljor inblandade vilket leder till kompromisser hela tiden.

Att starta Liminals var också ett sätt att hitta glädjen i att göra musik, att verkligen börja om från noll. För övrigt är det också bara vi två i Differnet som verkligen gillar klubbmusik och klubblivet.

AKB: Vi känner varandra väl och har utvecklat ett sätt att arbeta tillsammans som gör den ganska känsliga inspelningsprocessen enklare.

Så vad kan ni göra med Liminals som inte går att göra med Differnet?

TB: Tanken från början var att göra allting enklare än vad det är med Differnet. En chans att få göra disco och samtidigt låta lite retro. Jag har under lång tid lyssnat en hel del på house och techno från 90-talet och framåt. Med Liminals fastnade jag för tanken att göra vad man måste kalla ganska ohipp dansmusik. Direkta influenser är till exempel Seefeel, Underworld, Sabres Of Paradise och Orbital.

Hur är förhållandet till publiken? Finns det en tänkt lyssnare som ni ser framför er?

TB: Nej, jag har aldrig någonsin tänkt på det sättet. Ännu mindre nu med Liminals. Kanske är vi lite trötta på klyschan av att vara ett band som står på scen, med publiken stillastående och andaktsfull nedanför scenen. Vi ville komma bort från det där. Målet från början var att vi som Liminals aldrig skulle stå på en scen utan helst hamna i ett DJ-bås, framför en dansande publik.

AKB: Men det målet har vi redan misslyckats med, till exempel när vi spelade i Norge nyligen. Där hamnade vi på en scen. Men det gick bra att spela, folk dansade.

TB: Det känns viktigt att påpeka att vi är betydligt hårdare live än på skiva.

Genrer signalerar något, tvingar en att sätta ord på vad det är man lyssnar på. Techno till exempel,vad är det egentligen? Etiketter är ju i grunden trubbiga verktyg – använder ni dem internt?

TB: Med Differnet pratar vi aldrig genrer. Och jag har aldrig någonsin lyckats göra musik i en viss genre, jag är alldeles för otålig och tröttnar snabbt om själva musikskapandet blir tråkigt och förutsägbart. Fast jag tycker att Liminals är techno. Musik som fyller en funktion, som ska få folk att dansa. Men visst blir det trubbigt. Värst är nog ordet electronica, det är liksom allt och inget.

AKB: Fast jag tror att du tänker genrer även om du inte säger det. Du vet i huvudet hur du vill att något ska låta även om det inte formuleras i ord. Det är egentligen samma sak, det är bara det att det inte är uttalat. Som konstnär känner jag släktskap med det där. Man vill göra många och bra saker men man vill inte förklara eller beskriva dem.

Det har hänt otroligt mycket med sättet som musik distribueras på. Både för artister och konsumenter. Vinyl, cd, mp3, stream, webben. Hur tänker ni kring distributions­kanaler, som de ser ut idag?

TB: Fördelen med mp3-or är att ju att de sprids snabbt och når många. För Differnet var det i början avgörande att folk, fler och fler, kunde få tag på musiken som musikfiler. Men att sälja cd-skivor har å andra sidan blivit jättesvårt. Sedan har de nya distributionskanalaren också ändrat sättet man lyssnar på musik. Jag gillar att lyssna på vinylskivor, det blir en rituell handling att lägga på en skiva, de låter bättre, man lyssnar noggrannare. Det finns exempel på när jag tyckt att ett album varit tråkigt på mp3 men lysande när jag fått tag på det på vinyl.

Musik som går i loopar, som är minimalistisk, hypnotisk. Man talar ibland om bilmusik, kontinuerlig motorvägsmusik. Jag tänker lite så om Liminals. Om spåret är femton minuter eller tre timmar spelaregentligen ingen roll. Är detta något som ni har reflekterat kring?

TB: Det är en bra sak om det är så. Visst har jag gjort den kopplingen förut. Många ackord kräver korta låtar för att låta bra. Är det få ackord så krävs långa låtar. Man märker det hos tyska band som till exempel Neu! Det måste helt enkelt vara tjugominuterslåtar när det bara handlar om två ackord.

Varifrån kommer titeln ”Hearthand”?

TB: Vi ville som sagt göra det rent och enkelt, inte krånga till det. Det gäller även titlarna.

Och namnet Liminals? Jag sökte på ordet och fick ett antal träffar som handlar om ”liminal beings” inom mytologin.

Både människa och djur (hybrid), både människa och ande, både levande och död (spöke), både människa och grönsak (The Green Man), både människa och maskin, både människa och alien (Spock i Star Trek). Någon gränslandsvarelse som ni känner lite extra för?

TB: Människa och maskin passar nog oss. Vi ser oss gärna som någonting mitt emellan, i ett gränsland. Sång och röstljud kan samplas och förvrängas så att det inte går att känna igen, bli ett instrument bland andra. Slutresultatet blir någonting organiskt. Någonting mitt emellan akustiskt och digitalt.

AKB: Fast det där med blandningen mellan människa och grönsak är ju extremt roligt.

Mattias Jonsson

Illustrations: Anna-Karin Brus