Cover FZN1

01. Friendly Noise är tillbaka! Från och med nu: journalistik

1/1 Fram tills nu har Friendly Noise i första hand setts som ett "skivbolag". Vi kände oss aldrig riktigt bekväma med benämningen. Försökte se den obekvämligheten, att inte känna sig hemma, som något positivt.

Mellan 2003 och 2009 gav vi visserligen ut mycket musik - som vi är väldigt stolta över att vara associerade med - men ändå: vi var aldrig ett "bolag" och produkten "skiva" kändes mer och mer främmande. Vi var (är) istället något slags löst ihophållen ideell kulturförening/socialt umgänge, och det första vi spred via namnet Friendly Noise var en text (liner notes till Embassys "Futile crimes").

Så... tänk om vi skalar bort allt som inte smakar så gott - vad har vi kvar då, vad består kärnan av?

Tänk om.

En av de mest befriande, kreativa känslorna för mig är ögonblicket när man plötsligt hittar en ny vinkel, en ny tanke om något visst. Det kan handla om små saker, en liten förskjutning... omformning... öppning... och plötsligt förändras allt. Insikten att man kan tänka fram förändring, för mig är det vackert. En abstrakt tanke sipprar ut i konkret verklighet, och det blir en ny smak, ny färg. Det är som en mildare, mer friendly, variant av ett berömt Picasso-citat som jag är perverst attraherad av: "every act of creation is first an act of destruction".

Friendly Noise är således numera "journalistik", i ett svenskt klimat där inte minst musik­journalister koketterar med sin ointresserade hållning. Ett

nummer i månaden, på nätet. Ingen blogg, ingen medföljande twitter, inga läsarkommentarer, ingen rss, inga taggar, inga länklistor, inga pseudo-kontexter, inga smarta affärsmodeller. Till formen som musiksidor på nätet kunde se ut för 10 år sedan. Fokus på innehåll, med stor, ödmjuk samhörighet och inspiration från både de historiska föregångarna och det inter­nationellt kontemporära. En kontinuitet från det släkträd som består av Id, Benno, Twisterella och The Jet Set Junta, med rötter redan ända tillbaka till tidigt 1980-tal.

Det här är en utgångspunkt. Första numret. För oss känns det spännande; bekant men nytt, lite ovant men trevligt. Inte alls obekvämt! "Time to dream, now".

Stefan Zachrisson

02. “Vi ser oss gärna som någonting mitt emellan, i ett gränsland”

Liminals Hearthand cover

1/4 Liminals består av Differnet-medlemmarna Tomas Bodén och Anna-Karin Brus. I denna nya konstellation gör de pulserande techno för såväl dansgolv som vardagsrum. Första skivsläppet, en fyraspårsvinyl kallad ”Hearthand”, är samtidigt sista släppet på Friendly Noise.

Vad är Liminals för er?
TB: Jag och Anna-Karin har alltid haft ett bra samarbete så det kändes självklart att göra något tillsammans. Med Differnet går det ofta ganska långsamt och det är många viljor inblandade vilket leder till kompromisser hela tiden.

Att starta Liminals var också ett sätt att hitta glädjen i att göra musik, att verkligen börja om från noll. För övrigt är det också bara vi två i Differnet som verkligen gillar klubbmusik och klubblivet.

2/4 AKB: Vi känner varandra väl och har utvecklat ett sätt att arbeta tillsammans som gör den ganska känsliga inspelningsprocessen enklare.

Så vad kan ni göra med Liminals som inte går att göra med Differnet?
TB: Tanken från början var att göra allting enklare än vad det är med Differnet. En chans att få göra disco och samtidigt låta lite retro. Jag har under lång tid lyssnat en hel del på house och techno från 90-talet och framåt. Med Liminals fastnade jag för tanken att göra vad man måste kalla ganska ohipp dansmusik. Direkta influenser är till exempel Seefeel, Underworld, Sabres Of Paradise och Orbital.

Hur är förhållandet till publiken? Finns det en tänkt lyssnare som ni ser framför er?

TB: Nej, jag har aldrig någonsin tänkt på det sättet. Ännu mindre nu med Liminals. Kanske är vi lite trötta på klyschan av att vara ett band som står på scen, med publiken stillastående och andaktsfull nedanför scenen. Vi ville komma bort från det där. Målet från början var att vi som Liminals aldrig skulle stå på en scen utan helst hamna i ett DJ-bås, framför en dansande publik.

AKB: Men det målet har vi redan misslyckats med, till exempel när vi spelade i Norge nyligen. Där hamnade vi på en scen. Men det gick bra att spela, folk dansade.

TB: Det känns viktigt att påpeka att vi är betydligt hårdare live än på skiva.

Genrer signalerar något, tvingar en att sätta ord på vad det är man

lyssnar på. Techno till exempel,vad är det egentligen? Etiketter är ju i grunden trubbiga verktyg – använder ni dem internt?
TB: Med Differnet pratar vi aldrig genrer. Och jag har aldrig någonsin lyckats göra musik i en viss genre, jag är alldeles för otålig och tröttnar snabbt om själva musikskapandet blir tråkigt och förutsägbart. Fast jag tycker att Liminals är techno. Musik som fyller en funktion, som ska få folk att dansa. Men visst blir det trubbigt. Värst är nog ordet electronica, det är liksom allt och inget.

AKB: Fast jag tror att du tänker genrer även om du inte säger det. Du vet i huvudet hur du vill att något ska låta även om det inte formuleras i ord. Det är egentligen samma sak, det är bara det att det inte är uttalat. Som konstnär

Liminals Hearthand heartside

3/4 känner jag släktskap med det där. Man vill göra många och bra saker men man vill inte förklara eller beskriva dem.

Det har hänt otroligt mycket med sättet som musik distribueras på. Både för artister och konsumenter. Vinyl, cd, mp3, stream, webben. Hur tänker ni kring distributions­kanaler, som de ser ut idag?
TB: Fördelen med mp3-or är att ju att de sprids snabbt och når många. För Differnet var det i början avgörande att folk, fler och fler, kunde få tag på musiken som musikfiler. Men att sälja cd-skivor har å andra sidan blivit jättesvårt. Sedan har de nya distributionskanalaren också ändrat sättet man lyssnar på musik. Jag gillar att lyssna på vinylskivor, det blir en rituell handling att lägga på en skiva, de låter bättre, man lyssnar noggrannare. Det finns

4/4 exempel på när jag tyckt att ett album varit tråkigt på mp3 men lysande när jag fått tag på det på vinyl.

Musik som går i loopar, som är minimalistisk, hypnotisk. Man talar ibland om bilmusik, kontinuerlig motorvägsmusik. Jag tänker lite så om Liminals. Om spåret är femton minuter eller tre timmar spelaregentligen ingen roll. Är detta något som ni har reflekterat kring?
TB: Det är en bra sak om det är så. Visst har jag gjort den kopplingen förut. Många ackord kräver korta låtar för att låta bra. Är det få ackord så krävs långa låtar. Man märker det hos tyska band som till exempel Neu! Det måste helt enkelt vara tjugominuterslåtar när det bara handlar om två ackord.

Varifrån kommer titeln ”Hearthand”?

TB: Vi ville som sagt göra det rent och enkelt, inte krånga till det. Det gäller även titlarna.

Och namnet Liminals? Jag sökte på ordet och fick ett antal träffar som handlar om ”liminal beings” inom mytologin.

Både människa och djur (hybrid), både människa och ande, både levande och död (spöke), både människa och grönsak (The Green Man), både människa och maskin, både människa och alien (Spock i Star Trek). Någon gränslandsvarelse som ni känner lite extra för?
TB: Människa och maskin passar nog oss. Vi ser oss gärna som någonting mitt emellan, i ett gränsland. Sång och röstljud kan samplas och förvrängas så att det inte går att känna igen, bli ett instrument bland andra. Slutresultatet blir någonting organiskt. Någonting mitt

emellan akustiskt och digitalt.

AKB: Fast det där med blandningen mellan människa och grönsak är ju extremt roligt.

Mattias Jonsson

Illustrations: Anna-Karin Brus

03. Liminals “The Swim”

Sebastian Rozenberg

04. Satan bjuds på te och biscuits

Broadcast & Focus Group

1/2 (Broadcast & The Focus Group Investigate Witch Cults of the Radio Age, 23 spårs-EP, Warp)

Radioålderns häxkulter. En utgångspunkt för Broadcasts första musikaliska samarbete med Julian House (The Focus Group) är att deras gemensamma inspirationskälla BBC Radiophonic Workshop och liknande pionjärer inom elektronisk musik kunde ses som utövare av häxkonster.

Ur dagens naturligt hauntologiska perspektiv är det ockultism snarare än retrofuturism som är den egentliga kärnan i det dessa höll på med. Det är inte särskilt svårt att likna deras metoder att använda bandmanipulering och okonventionella ljudkällor för att måla ljudlandskap och åstadkomma ljudeffekter vid magi och övernaturliga krafter.

2/2 Artisterna har grävt på ungefär samma ställen som vanligt efter inspiration till projektet, men om en vanlig Broadcast-låt påminner om White Noise (bandet där bl a Delia Derbyshire – ”häxa” anställd av Radiophonic Workshop – ingick), är det kanske ”Love Without Sound” eller ”Your Hidden Dreams” man först tänker på. Psykedeliskt, men ändå ljuvt. Den här gången finns det en mer direkt relevant referens hos samma band: ”The Black Mass - An Electric Storm in Hell”. Titeln är kongenial: Skräck och ockultism. Här är det dock viktigt att poängtera att den av lekfullhet och lätthet genomsyrade låtsasläskighet som kännetecknar Julian House etikett Ghost Box är grundtonen. Det ondskefulla och mörka har endast höjt röstläget en aning. Satan åkallas förvisso, men mest för att bli bjuden på te och biscuits.

Min enda egentliga invändning mot Investigate Witch Cults of the Radio Age är att den vissa gånger låter som ”The Best of Ghost Box” snarare än att röra sig i en ny riktning. En del filer ur Julian House ljudbibliotek har man hört flera gånger förut, på de tidigare Focus Group-skivorna. Partierna där Broadcasts närvaro inte är påtaglig är inte lika fantasirika, inte lika synestetiska som man vant sig vid, på t ex We are all Pan’s People. Faktum är att en viss mättnad infinner sig – musiken är roligare att läsa om än att lyssna på.

I en utmärkt intervju med Broadcast av Joseph Stannard i The Wire # 308 berättar Trish Keenan om psykedelians hjälp till jagupplösning; om hur hon upplever att hon har flera olika personer inom sig och att hon har bestämt sig för att låta deras röster komma

till tals (här tänker jag på Anneliese Michels demoner och på Jerzy Kawalerowiczs film om besatta nunnor, Mother Joan of the Angels). Det framstår, både vid lyssningen och läsningen, som uppenbart att Broadcast tjänat på att låta sin musik bli så mycket mer konturlös, mer icke-logisk som det här samarbetet har uppmuntrat till. ”I See, So I See So”, ”A Seancing Song”, ”Libra, the Mirror’s Minor Self”, ”Royal Chant”, ”What I Saw” och ”Let It Begin/Oh Joy” är musik med drömlika kvaliteter, den har drömmars all obegränsade avsaknad av logik.

Faktum är att Broadcast gjort sin mest intressanta musik hittills, Focus Group sin minst.

Mattias Holmberg

05. Ett frivilligt/ofrivilligt grepp på ens fantasi

The Book of Scotlands & The Book of Jokes

1/5 Momus Solution 11-167.
The Book of Scotlands och The Book of Jokes

Återkommande visningar av Pasolinis Canterbury Tales, med upptejpade ögonlock, hade inte kunnat förbereda en läsare för vissa av delarna i Momus The Book of Jokes (inte heller långa studier med avtrubbande översättningsövningar av antikens fulaste påhopp, med husguden Priapus som en bekant gestalt och ett gediget sexuellt ordförråd som bonus). The Book of Jokes är, på så många sätt, ful: ”Bald arse, sagging like a sack, a fat ape slag/Isn’t she?”. Men jag tror att några års exponering för iMomus, Momus Click Opera och hans musik, (ihop med Calvinos De osynliga städerna och Evert Taubes ”Den kinesiska muren” eller liknande) kan ge en bra grund för The Book of Scotlands (vilken

2/5 egentligen kan läsas lätt trots sin uppslagsrikedom).

De två kunde inte vara mer olika, fast de hör ihop, rentav fysiskt – delar av den ena återfinns i den andra. En halväcklig pendang som den ovan hade Momus i The Book of Scotlands förtrollat till idékorsningar man inte trodde var möjliga, men i världen som The Book of Jokes är kladdigt förankrad i, skulle samma tanke förvandlas, enligt bokens fräckislogik, till oheliga samrören och förvanskade associationer. Som när en snabbtänkt person hör något mer avancerat än vad fallet var i det man säger - eller när någon kvick jävel läser ingående tolkningar i ens mest blåögda utsaga (och skrockar på ens bekostnad).

Momus två litterära debutverk – om man kan tala om dem som det – har,

med andra ord, sina lagar. Men det finns en till öppning till Momus. Det som jag alltid har gillat med honom, förutom när han bländar en med sina idéer, sin känsla för konst och sin skicklighet eller när hans ord, burna av hans lena röst, får ens öron att spetsas, är när det han gör emellanåt är mindre strängt uttänkt eller medvetet lekt med och han öppnar för igenkänning. Som referenser till egna låtar och självironiska blinkningar som utläses genom några av hans 156 Scotlands. Eller också: den oerhörda förmåga han har att dra in en i sin värld och få en att hitta i den.

När jag var student, dignade mina hyllor under glansiga böcker fulla med dystra fotografier på Leni Riefenstahl i sidbena på Piz Palü. Jag är det inte mer (Hisnande! Slut är omdömena som talade om att man

hade förstått och lyckats. Borta, kurslitteraturen på formeln ”Xxxxxx Xxxxxxxx and the Xxxxxxxxx of Xxxxxx Xxxxxxxx: An Introduction with Commentary”.) Jag hade inte tänkt på det avslut Momus fångar in:

”Back when you were a student, your shelves heaved with glossy coffee table books filled with moody photographs of Sean Connery as a conquistador on an Amazonian raft”. Vi befinner oss i ”Scotland 109”, på turné som förband till ’Sonic Flower Groove’ i ett avsnitt fullt av nutids- och pophistoriska beröringspunkter lagda i kors. Momus upprättar symmetri i den tillfälliga ordningen, där Edinburgh fortfarande delas av muren när han når staden med sina drogade landsmän, tyska förstås, och han kommer vidare till det slags detaljer som alltid har varit

3/5 det generösa med Momus: den söta studenten han får bo hos, filmerna de ser och miljöerna han känner igen på deras promenader, som leder in honom på den nya skotska filmvågen från 70-talet som han älskat – ”another purchase Scotland has on your imagination”.

Ett annat av Nick Curries Scotlands är fast i nuet. Skottarna har ställt in sig på den innevarande sekunden så långt att all information som når dem kan vara den viktigaste någonsin. Hellre än någonsin: hittills. Med en nästan religiös känsla förflyter deras dagar i ständig beredskap för det omvälvande skede som aldrig kommer. Det låter som delar av internet och konsekvensen, den blir allvarlig. Den eviga vakan de frivilligt fått inlagd i sina hjärnor via ett chip gör att de förlorar sin förmåga till längre bibehållen

koncentration. Det enda de till sist får ut av informationen är vissa synestetiska kvaliteter, vissa färgväxlingar i blippar och spasmer. Momus, som efter februari inte längre ska publicera sig dagligen i det stora flödet, har i stället i The Book of Scotlands författat ett verk där varje idé bara uttöms en gång, ingen historia får berättas två gånger, allt som kunde ha spridit sig över hundratals sidor måste lämnas efter tre så att en ny världsidé kan påbörjas. Den sak han uppnår i denna ständiga kreativa omprövning är fantastisk timing. Just när jag började undra om jag var intresserad av den stora mängden av Momus fiktioner direkt efter varandra, dök ”Scotland 67” upp, så bra att det knappast går att formulera något om den. Den ger samma totala upplyftelse, eldad av inspiration, som Tilda Swintons

film Derek om Derek Jarman gjorde när jag hade sett den. En film som var så stark att jag på något sätt glömde att jag sett den. Jag trodde inte att den fanns i samma värld som jag åkte hem igenom. Det problemet tar sig Momus runt, från värld till värld som liknar varandra och från gren till gren.

I The Book of Jokes tar han sig runt i ett omtumlande förlopp från det ena oväntade inslaget till nästa fruktade fortsättning. Han går fram bunden av skämtets inneboende krav att hoppa de coq-à-l’âne, absurt och i ett logiskt virrvarr, vilket i skämtets värld styrs tydligare av tvång än förvirring.

Rörelsen i The Book of Jokes är som den Michail Bachtin ritar upp i sin genomgång av monstret Gargantuas fäblesser på dass, i studien

4/5 Rabelais och skrattets historia: den måste gå från det övre mot det nedre. Det måste utgå från något man inte väntade sig, något rentav vackert eller lättsamt, som sedan sugs in i skämtets form och får en ny innebörd när det, med nödvändighet, rör sig i spiralen nedåt, mot smutsen.

Stackars Gargantua vill bara hitta något bra att torka sig med där ryggen byter namn. Han testar med huvuddukar, halsdukar, och ”en annan gång med öronlappar av karmosinrött siden, men de förbannade guldbroderierna rispade sönder hela baken på mig; måtte den heliga Antonius bränna ändtarmen på den guldsmed som gjorde dem, och på den unga fröken som bar dem!”. En i mars född katt, kål, betor och kungsljus hinner bland annat gå samma kroppsdel till mötes. Bachtin

skriver: ”I denna långa uppräkning dyker varje föremål upp helt oväntat: ingenting förbereder eller motiverar dess uppenbarelse”. I den nya användningen ”får [vi] en ny förnimmelse av föremålet” i dess rörelse från det det var innan (huvudbonader, grönsaker) till deras ”nya plats och bestämmelse”: den nedåtgående rörelsen.

Momus älskar att göra så här. I The Book of Jokes är det Mördarens stora påse med stulna hemmafixarredskap som piskar ens ordningskänsla. Det är kul när verktygen radas upp; förfärande, när lövfräsen uppenbarar sig runt varje knut i en av episoderna. Momus tar Rabelais grepp och skruvar det ett varv. Gargantuas ilska när torkandet går snett är plötslig, men hans beskrivning är påfallande rak. Den skada han vållat, om inte ägarna så föremålen

i sig, förefaller honom helt enkelt vara konsekvensen av att han torkade sig på dem. I The Book of Jokes skall tingen samma väg vandra – här är de tyvärr inte ting utan människor – och vi har en mördare och en antastare i fängelse som med skönhet kan beskriva sina karriärer, samt Sebastian Skeleton, vars kreativa och nyfikna sidor varje gång eskalerar i olika former av övergrepp.

Momus vet att använda hela spektrat av det nedre. Någon är alltid upptagen med att ta sig mot de lägre regionerna i The Book of Jokes, på sig själv eller någon annan (eller sina barn, eller sina djur). Bokens logik är den, att om det finns något man inte får göra eller skoja om, så måste man skoja om det och huvudpersonerna i familjen Skeleton måste göra det. Den gränsöverskridningen är ofta

5/5 lockande, förutom det rent stötande i gärning efter gärning som av goda skäl är förbjudna.

Chocken ligger i tekniken att byta ut det man kan vänta sig och tolerera mot något man absolut inte vill föreställa sig i sammanhanget, men som man måste utbrista i uppspärrat skratt över i ren förfäran.

När The Book of Jokes fjädersex och excesser börjar stå en upp i halsen, varje uttryck till slut ser ut att signalera snusk (”in flagrante delicto, ja ja…”) och man är utmattad av att skaka på huvudet, knipa ihop ögonen eller skratta det orenas skratt, bryter Momus av, enligt den övre strukturen i en oerhört raffinerad bok. Stor omsorg har lagts vid att föra texten åter till varför den är i våldet på de fräcka skämten – det

är själva ödet för familjen som det kretsar kring.

Peter Skeleton, som berättar, måste, för att bli fri från en del av vitsarnas obändiga lagar, väva in detaljer som gör det möjligt att ana mänsklig värdighet, vilket är en enorm vinst för framställningen. Han gör det nämligen i språket. Hans far, som dominerar hälften av kapitlen, lyckas också plocka några poänger. Raderna om en ”fat ape slag” är från hans favoritdikt att hata och skriven av en gammal fiende. På familjepicknicken, när sonen läser den, ber han att få mer av det dåliga: ”It’s so, so bad” och fnissar, skakar på huvudet och säger: ”Go on!”. Han fascineras av den hemska dikten, inte för att den är obscen (jo, det med), utan för det grundläggande felet i den: hatet mot det sinnliga, förfulningen av det och i

förlängningen hatet mot livet. Det fula i The Book of Jokes, som man övergående känner grumlar världen såsom man upplever den, uppgår i en rik och vacker bild av den, hjälpt av språket utan tvekan (Momus ordförråd är en fröjd) och man kan, till slut, tänka sig meningen med det mustiga i Pasolinis Canterbury Tales. Kanske att förvåning har sina positiva effekter?

Det är rätt så kul att få konstatera: Momus, Momus, hur har du kunnat tänka så här? Tänk att du kunnat tänka så här!

Katja Ekman

06. A Day in the Life of Louis Philippe

Louis Philippe

1/3 I should call this: ‘a day in the life of Philippe Auclair’, really, as I don’t wake up (late‑ish – I wrote until 2.30am) to the promise of hours of singing and playing, and reclining artistically on a studio couch, but of toiling away in my other guise, that of the respected / famous / obscure / controversial (delete as appropriate) football writer and broadcaster. There’ll be music, of course. Only a few steps from my

desk is the piano (lid closed). A few scores are piled up on the top, mostly songs in progress.

I’ll be frank: it’s a horrible day. The London sky is a grey smear. I can hear the patter of rain on the sycamore trees. Lights on at 10 am. Not nice.

Right – cup of tea (Rose Pouchong), grapefruit juice, nothing else for the moment. Time for my morning

prayer, as Hegel said: reading the papers, starting from the back (football, you see). A cigarette is smouldering away, barely touched, a ritual more than an addiction.

Then, dealing with the correspondence. I receive between 40 and 50 emails a day, which is rather a lot to tend to. A friend is trying to offload a season ticket for the Emirates. The editor of an Arabic magazine I’ve just started writing for is wondering when my column will arrive. A very dear friend has sent me a beautiful message, which I’ll come back to throughout the day, I’m sure. An invitation to a wine-tasting (ooh – nice). Jerome from Orwell tells me which journalists he’s sent copies of Louise Le May’s mini-album to (thanks, J!). A Manchester United fanzine wants me to answer a list of questions related to my

2/3 biography of Eric Cantona, which has just been published in England. And it goes on, and on. The rain, too.

The phone lies threateningly silent next to me. On a bad day, it’ll needle me every few minutes, until...

(and bang on cue, drrring! It my friend Amy, from The Observer, to share a few quotes from Arsène Wenger from his last press conference. Interesting stuff)

Back to more emails, and work. I work rather a lot. 70-80 hours a week. But my work dovetails to such an extent with what I love doing anyway that these numbers are irrelevant. Bertrand Burgalat and I have often spoken about this: the word ‘holiday’ fills us with dread. If I can’t write or make music at

all, what can I do? (Quite a few wonderful things, of course, but you get my drift)

I glance in the little moleskine diary that I carry everywhere with me. Yesterday, on my way to a game, I ‘heard’ a little tune, and scribbled it as best I could on the bus. Music is a constant companion in that way. Walking automatically triggers ‘hearing’ new melodies – you’d be surprised by some of them, which have a distinctly ‘garage-y’ feel to them at the moment. It must be the beat of my footsteps.

Lunch is a hurried affair. I talked and gossiped with Amy far longer than I thought. In fact, can I call that lunch? I’ll do better tonight. Slow-roasted duck, yum-yum. But that’ll wait. The phone rings again – another footballing friend, and, this time, it’s serious stuff. X...

and I often work together on ‘sensitive’ stuff, all very cloak and dagger, which is fitting as, in a previous existence, he did detective work in Japan (and this is the truth). We’ve both been working on the subject of a manager we know has illegally siphoned millions in offshore accounts; given the strictness of England’s libel laws, we’ve got to be careful. But he’s just found out some rather delicious stuff...and so have I. So, for most of the afternoon, from my desk, I play the role of the football sleuth. Fun as this all is, I finally decide it’s time to flesh out the tune I ‘heard’ the day before. Most of these generally end up forgotten, 95 out of a 100, I’d say. But this one has got legs, I think, even if there is no way I can yet tell how far they’ll run. I try out a few chord substitutions, take some

3/3 fairly sharp harmonic turns...hmm...not bad. But I can’t quite see what this ‘song’ is about. That’s puzzling. It’s most definitely a tune that should be carried by a voice. When that’s the case, some images would suggest themselves, sometimes a fragmentary verse, but this time, nada, niente. Let’s have some duck. Ooh, nice. The wine isn’t bad either.

I realise that I haven’t gone out today. Not good, Philippe. Maybe it’s to do with the fact that I had the flat all to myself today. A bit like staying in bed through a whole day, knowing you can concentrate on doing precisely nothing. Then I walk to the french windows overlooking the garden. I can just make out arrows of rain drumming their relentless beat on the flagstones. Tomorrow will be early enough as far as ‘going out’ is

concerned. It is possible to travel in a room, you see. It can be as ‘exciting’ (I hate that word, but you see what I mean) and fun than doing all these things which are supposed to be ‘exciting’ and fun; and which I do a lot of anyway. Today just happened to be one of those sedentary affairs.

There’s still some travelling to do, though. Some diddly-doodle-ing on my Spanish guitar, a last attempt to make sense of the not-yet-song, which then morphs into a little game of ‘what if...?’ (what if I built every single of these chords that way, building them from the third upwards? A bit like solving cryptic crosswords, mental gymnastics. Which reminds me: I must must must go the pool tomorrow. I’ve put on three pounds, and I don’t like it. Too much duck, not enough swimming).

I grab one of the numerous books which pile up on the bedside table. Plutarch’s Lives. Gosh. That’s a bit hefty. But let’s go for it anyway. What a dude Alexander was.

Time to dream, now. Good night.

Philippe Auclair (aka Louis Philippe)

07. “Vi vill sprida okunskap” – Invisible jukebox med Auton

Auton

1/17 Ved - "Demis Roussos Internal"
(från epn med samma namn, 2006)

Douglas Holmquist (D): [efter ca tio sekunder] Nu när den här trumgrejen kom in så började jag tänka på NEU!...kanske.

Petter Samuelsson (PS): ja, helt klart något åt krauthållet.

Petter Herbertsson (PH): Det är betydligt senare än så kan jag säga.

D: Jaha. Det lät till och med som att det var vinyl i början, skrap...men det kanske var fejkat? Det kanske är nytt men ska låta gammalt.

PS: Säkert nåt obskyrt. Artister som nästan inte finns.

D: Skulle det kunna vara nån Ghost Boxgrej kanske? Men det känns ändå som att det finns någon Auton­koppling i ljudet, så som det lät i början. Kändes lite som våra improviserade grejer, sånt som Rikard skulle kunna spela på gitarr. Den här stämningen...

PS: Ja, men kanske just kanske att det är suggestiv musik, fast ändå inte frånkopplat resten av världen. Den ställer inte till det bara för att det ska ställas till det.

PH: Det är en bekant till er.

2/17 PS: Åh nej men...är det Matta?

D: Aha! Det var det? Är det Ved?

PS: Så sjukt bra!

D: Det är lätt att vara efterklok, men en sekund så tänkte jag att harmonierna lät lite som nåt som Matta skulle kunna göra. [gitarrerna kommer in] Här hade jag nog tagit det!

PS: Bra tajming i avslöjandet!

D: Det här har jag hört.

PS: Jag lyssnade på nån skiva som han har gjort i dagarna, som jag fått av Rikard... och insett hur otroligt bra det är. Min Malmö­favorit helt klart.

PH: Jag har alltså delvis tagit med det här för att jag tycker att ni

påminner en hel del om varandra, dels för att ni båda kommer från Malmö, och dels för att ni har olika grundförutsättningar, men kommer fram till liknande musik. Han är ensam och tre...

PS: Han är väl mer...jag vet iofs inte hur han gör sin musik, men det känns som att han bygger upp den i en dator, spelar in en grej i taget. Flera av våra låtar börjar ju med att vi tre spelar nånting ihop.

D: Men det känns som att både han och vi vill göra musik som får vara experimentell, droneig och ambient, men vi ändå har tydliga melodier med ibland. Det har ju han också, men vi kanske är mer jazziga, och han mer folkig...men det är tydliga melodislingor. Och det är mycket produktion. Mycket rymd i det.

PS: Han har ju den där egenskapen som mycket musik som jag lyssnar på har...när man lyssnar så blir man totalt lurad...man fattar inte vad det är för någonting, hur det hänger ihop. [musiken] Låtsas tillräckligt mycket för att vara någonting på riktigt. (skratt)

PH: Tror du att folk ser på er musik på det sättet?

PS: Det vet jag inte. Jag vet ju hur den är gjord, så den lurar inte mig på samma sätt, som annan musik gör. Men dom som lyssnar på oss får ju lyssna hur dom vill.

Lasse Färnlöf & Staffan Abeleen Quintet - "Fin sikt över havet" (från "Downstream", 1966)
D: Jag har nog inte hört den här låten, men..svenskt, 60-tal och jazz.

3/17 PH: Det låter ganska likt det som upphovsmannen är mest känd för.

D: Bedårande sommarvals tänker jag på.

PH: Du är nära.

PS: Jag vet inte vad det är.

PH: Ja vi har ju sagt, svensk jazz, 60-tal, sommar...och då är det...?

D: Är det Gunnar Svensson?

PH: Nej. Det finns en film man kan associera till.

D: "Att angöra en brygga"? Men vem har skrivit den?

PS: Bengt Hallberg?

D: Beppe Wolgers?

PH: Nja, han skrev väl ingen musik vad jag vet. Eller det kanske han gjorde förresten? Han spelade ju lite jazzgitarr ett tag, Beppe.

PS: Jag struntar i det här nu, jag försöker hitta kopplingar till vår musik.

PH: [Det är en] Trumpetare. Jaså, jag trodde ni skulle ta det här? Lasse Färnlöf heter han.

D: Aha...ja men det känner jag igen, men jag hade inte kunnat ta det.

PH: Okej, då vill jag försöka komma in på er inställning till jazz.

PS: Det är ju många som associerar vår musik till jazz i någon mening, men jag tror inte vi har tänkt på det vi gör som jazz. Men jazz kanske är en del av det vi har

lyssnat på, det som man har spelat tidigare.

PH: Jag tänker ibland att ni har funnit ett gemensamt uttryck där, att ni alla tre kommit från något slags jazzbakgrund, och att ni arbetar utifrån det. Fast ni kanske inte tänker så?

PS: Nej...För mig...jazz är någonting som man försökte med ett tag...som bara en av olika grejer man provat på. Och så fastnade vissa grejer, men jag fastnade inte på jazzen om man säger så. Men jag vet inte om det är likadant med er?

D: Nja...jag kom heller aldrig så långt in i att spela jazz. Jag blev aldrig så bra på att lära mig standards eller sola snabbt eller lära mig kyrkotonarter och så. Men Rikard var däremot ganska inne på det, så han hade säkert kunnat säga

4/17 hur jazzen påverkat hans spelsätt, för det har den säkert. Jo, det måste vara en ganska direkt påverkan. I alla fall dom Auton­grejer som är det mest melodiska, det är liksom jazzackord som han lägger, färgade ackord. Men sen har vi säkert lyssnat mycket på jazz, tagit till oss stämningar, mer än att vi "kan" spela riktig jazz.

PS: Jag har tänkt på det idag, att vi håller på med två element som förknippas med jazz. Men vi gör det inte samtidigt, och därför blir det liksom inte jazz. Vi har låtar som bygger på något slags jazzharmonik och låter jazz, men i dom existerar ingen improvisation i princip. Dom är ganska arrangerade och fixa i hur dom är uppbyggda.

Sen finns det andra låtar som är mer fria, men då håller vi på med någonting annat. När vi

improviserar så är det inte jazz. Men det andra kanske låter lite så.

D: Det är ju också en fråga om definition. Det man generellt menar med begreppet jazz...då pratar man om en musikform som nästan är stagnerad. Att det är en musikform som måste innehålla ett tema och solon. Och det gör vi ju inte. Däremot kanske vi gör jazz i ett vidare, modernare perspektiv.

Improvisationsmusik helt enkelt. Men det är svårt med begreppen. Men det är lite så..att vi plockar russinen ur kakan. Vi plockar dom här vackra och snirkliga melodierna och sätter i ett sammanhang, och gör det mesta vi kan av det. Och sen plockar vi improvisations­momentet och sätter det i ett annat sammanhang, där det får vara "total" improvisation, inget harmonitänkande eller solon.

PS: Alla solar eller ingen solar.

Fint Tillsammans - "Jag skulle ju bara skoja" (från "Med drömmen som ström", 1996)
PS: Det låter 90-tal på nåt sätt tycker jag.

D: [sången kommer in] Ny Akustik?

PS: Fint Tillsammans? Åh kan vi inte få höra lite till? "Mötet med flygfolket" kanske, den har jag inte lyssnat på så mycket.

PH: Det här är faktiskt från deras allra första skiva.

D: Det är ganska mycket som första bob hundskivan.

PS: Jag tänkte på den också...rått på något sätt.

PH: "Jag skulle ju bara skoja"

Auton

5/17 heter den. Det är ju väldigt tydligt att dom åtminstone på den här tiden var väldigt påverkade av bob hund. Men dom lyckades skapa ett eget sound också, det känns som att dom bildade ett band för att

dom gillade bob hund så mycket. Men sen gjorde dom något helt eget av det.

D: Det är lite groovigare än bob hund, lite lösare liksom. Och den

där super-superdynamiken, det är fint.

PS: [tyst parti] Det här hörs ju nästan inte! Det är häftigt. Produktionsnostalgiskt...sånt som nästan inte får finnas på en skiva idag, liksom tystnad mitt i låtar. Jag vill mest sitta och lyssna! Bra musik som man inte har hört.

PH: Det finns en låt på er skiva som jag associerar till Fint Tillsammans. Jag kommer naturligtvis inte ihåg vad den heter nu, men den gick tidigare under namnet "David Bovidi".

D: Aha, "Lament"!

PS: Det finns en del i "David Bovidi" som inte finns med i "Lament". Den får vi se om nån får höra nån gång.

6/17 D: Tänker du på slidegitarren? Absolut!

PS: Jag har nog svårt att se kopplingen.

D: Jo men det är liksom, slide... det skeva i slidet, att det kommer med extratoner...sorgligt och skevt.

PH: Ja, jag ser produktionen som ganska lik det här. Kanske tidiga bob hund också.

PS: Ja, men det jag tänker på är andra band man spelat i. Eller ett annat band jag spelade med, eller som vi spelade med: Piotor. Att det var sån musik man ville göra då. Mycket att det skulle vara rakt, rak takt och rena ackord, men ändå göra det skevt på något sätt.

PH: Inte så mycket färgade ackord?

PS: Nej. Vi ville att det skulle låta poppigt i någon bemärkelse, och vara lätt att ta till sig. Fast när man kommit så långt att det blev lätt att ta till sig så skulle man göra fel någonstans, så att det skulle bli intressant.

D: Jag kom att tänka på det, att både jag och Rikard har ju gästat Piotor. Eller jag blev typ med i slutet, men Rikard var ju med på en sommarturné som trummis.

PS: Du var väl med länge?

D: Njae.

Faust - "Krautrock" (från "Faust IV", 1973)
PS: Det här låter 70-tal igen. Typ, vad heter dom här...Can?

D: Jamen....krautrock?

PS: Ja, väldigt pågående, minimalistiskt.

PH: Faktum är att låten heter "Krautrock".

D: Aha, är det Faust?

PS: Bra att du tog det! Första [gissningen]. (skratt) Jo men det här är ju också något som påminner lite om Autonmusik. Inspiration till vissa grejer som vi gjort.

D: Rikard är kanske den som lyssnat mest på sånt här, tror du inte det?

PS: Ja, han hade nog tagit det direkt.

D: Jag har lite hål att täcka där känner jag, med kraut...har bara hört dom mest självklara grejerna. Roligt att ta en krauthelg någon gång! (skratt)

7/17 PH: Faust var lite speciella som krautband betecknat. Dom var väl inte helt nöjda med genrebeteckningen, och det var väl därför dom gjorde en låt som hette just [Krautrock], för att driva med hela grejen. Om man förenklar litegrann så skulle man kunna säga att dom sammankallades av en journalist som tyckte att "nu ska vi skapa ett tyskt flum-band, och du och du och du ska vara med". Så även om att man märker att dom har väldigt mycket idéer, och att dom är ganska glada över alla dessa konstiga idéer, så kan man ju uppfatta dom som ganska ironiska. Men ni känns inte så ironiska.

D: Nej, det tror jag verkligen inte.

PS: Nej snarare att man tar det på lagom stort allvar själv, och sen när man spelar en konsert eller gör

en skiva, och funderar på vad det egentligen är, hur det upplevs, så känns det som att det kan uppfattas som pretentiöst. För icke-ironiskt! (skratt)

D: Ja det tror jag säkert! (skratt)

PH: Pretentiöst måste ju vara ironis motsats.

PS: Ja. Det kan kanske vissa störa sig på. Jag har inte reflekterat så mycket över det...men det är ju spännande att resultatet av det här, som du säger är ironisk musik...dom gör en låt med en ironisk titel...om man inte vet om det så kan man ju uppfatta det som vad som helst. Det är svårt att uppfatta syftet i det man hör.

PH: Jag tror inte att dom bara var ironiska, jag tror att dom i högsta grad var ganska allvarliga ibland.

Men att det ibland kan vara lite svårt att skilja dom här känslolägena åt kanske. Det är mitt favoritkrautband, Faust, eller åtminstone dom fyra första skivorna, sen tycker jag inte att det var så roligt längre.

PS: Jag har hört någon fantastisk grej med akustisk gitarr och någon fransman som sjöng. Det kanske är nummer fyra?

PH: Den är från fyran, den här låten. Det var väl minst en fransman med? (skratt) Dom var ju lite hemliga, eller specielt då. Julian Cope skriver i Krautrocksampler att på den tiden var det ingen som visste om det var ett skämt, om det här bandet verkligen fanns, om det bara var ett påhitt. Men sen gjorde dom en turné i England...eller dom kanske gjorde flera? Men där dom hade ett

8/17 flipperspel på scen, där medlemmarna gick och spelade flipper lite då och då, om dom var uttråkade. (skratt) Och sen hade dom också ett stort betongblock, som dom borrade i med en slaggborr.

PS: (skratt) Shit.

PH: Alltså innan Einstürzende Neubauten började göra sådana grejer. Det måste ha varit väldigt konstigt, då. Jag är helt övertygad om att den engelska publiken älskade det.

D: Det känns ju som att den tyska progressiva musiken låter mycket mer modern nu än vad den engelska progressiva musiken gör. Om man generaliserar så kan man säga att den engelska musiken handlade väldigt mycket om att vara duktig på sina instrument, och ha såna här stora teman kring det,

avancerat...medan det här handlar om att skapa helt sjuka stämningar.

PH: Dom känns helt klart mer som anarkister.

D: Ja...urmusik liksom.

John Coltrane - "Naïma" (från "Giant Steps", 1960)
D: [omedelbart] Coltrane?

PS: Det skulle jag också säga. Men jag vet inte vilken låt det är.

D: Det är lite samma stil som "Ballads" känns det som. Men det är inte den, för den har jag hört så fruktansvärt många gånger, så där kan jag varenda ton nästan.

P: Jag känner igen låten, men jag vet inte vad den heter.

PH: "Naïma" heter den, från "Giant

Steps". Nu har vi redan pratat om jazz, så det blir kanske lite överkurs...

PS: Man kan aldrig prata för mycket om jazz! (skratt) Outtömligt ämne. Men var det något speciellt du tänkte med den här låten, Auton-wise?

PH: Kanske att...den är väldigt vacker och lyrisk på något sätt, som jag även kan uppfatta er musik. Stillmsamt euforiskt. Det är väldigt lugnt, men samtidigt finns det en jättestor glädje...

PS: Ja. Vi borde spela in snart, och se vad det skulle bli. Det känns som att skivan vi gjorde var ganska mycket som ett bokslut över tre-fyra år med olika inspelningar...under en tid när vi också - som både musiker och människor utvecklades jättemycket,

9/17 och som band främst egentligen. Från början var inte ens jag med. Dom första låtarna fanns ju innan det. Och det som hände under den tiden. Men den delen känns som en del som vi också gillar, melodier och lyriskt...eller jag pratar bara för mig själv...

D: Nä men absolut.

PS: Grejer som man kanske kunde utvecklat, och försökt tränga djupare ner i...

D: Näe, det skulle man verkligen kunna göra.

PS: Och som den här musiken...att det finns så mycket, ja men som du säger, att det är väldigt lugnt och stillsamt, men att det är något som öppnar upp, att det finns massor av luft, det kan vara hur stort som

helst liksom.

D: Det känns som att vissa av dina låtar kan ha den här kvaliteten. Jag har associerat lite till Lars Gullin och Jan Johansson med vissa grejer du gjort, lite som att det hänger ihop, att även om det är lite mer moll-svenskt på något vis, så är det någonting här som har något gemensamt med dig. Så tänker jag i alla fall, om dina melodier.

PS: Mm.

Peggy Ahwesh & Barbara Ess - "One" (från "Radio Guitar", 2001)
D: Det här skulle ju kunna vara ditt soloprojekt, Sjtjekn! Men det är det inte?

PS: Det låter som rysk bandmusik...elektronmusikstudion i S:t Petersburg...

D: Ja! (skratt) Det är en väldigt kompetent gissning.

PH: Det är inte ryskt kan jag säga, och om ni tar det här så är jag otroligt imponerad! (skratt) Jag vet nämligen ingenting om människorna som är inblandade. Så man skulle kunna säga att det är väldigt obskyrt.

PS: Ja. Men nu när man börjar höra gitarrerna så börjar man fatta vad det är.

D: Det känns lite mer acid folk.

PH: Jag måste läsa på, för jag kommer inte ihåg...[hämtar skivomslaget] Det är två tjejer, dom heter Peggy Ahwesh och Barbara Ess. Och den här skivan heter "Radio Guitar",och det är precis vad det är. Det är nio låtar som bara heter 1,2,3,4,5,6,7,8,9, och

10/17 är bara helt improviserat gitarr och kortvågsradio.

D: Wow! När är det ifrån?

PH: Jag har inte hitat någon uppgift här, men jag skulle gissa på att det är sent 90-tal, möjligtvis början på 2000-talet. Jag är ganska säker på att dom är amerikaner.

D: Jag tänker på Rikard med det här ockå...hans gitarrspel.

PS: Och vi får vara transistorradion! (skratt) Som ackompagnerar gitarren.

PH: Ni har ju vissa helt improviserade låtar. Och jag associerar väldigt mycket till det här, att det är samma typ av stämning.

D: Ja, verkligen!

PH: ...men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, vad det låter som. Men det är något i den här stämningen som får mig att tänka på vissa av era låtar.

D: Ja, det förstår jag. Men jag tror att det kan vara Rikards gitarrspel, och sen våra lite klock-lika klanger.

PS: men jag tror att det också handlar om att när vi improviserar, så improviserar vi horisontellt och inte vertikalt så mycket, man gör saker i det långa loppet...och kör en grej ett tag.

Så kändes det här också, att man är i en stämning, och så stannar man där. Och så utforskar man den lite, vad som händer när man är där. Och sen ändrar man lite kanske. Men

inte så mycket korta snabba grejer. Det gillar vi nog inte...

PH: Men jag får, uppenbarligen precis som ni, associationer till gammal elektronmusik. På ett sätt. Nu hör man naturligtvis att det är elgitarr, och det finns väl vissa grejer som tyder på att det är nytt. Men på ett sätt så skulle det ju kunna vara inspelat på 50-talet.

D: Det var ju det första du associerade till.

PS: Ja. Men dom jobbade ju också med dom grejerna. Dom spelade upp band, och använde verkligen kortvågsradio. Jag dras ju ganska mycket till improviserad musik som fungerar på det här sättet, som inte handlar om improvisationen i sig kanske. Att man ska uttrycka så mycket kanske, och säga det man vill säga rakt ut som mycket annan

11/17 fritt improviserad musik gör. Den här musiken bygger upp en stämning och är mer ambient.

Egg - Prelude (från "Civil Surface", 1974)
D: [efter ett par sekunder] Jag får en Canterburyvibb...

PH: Det är helt riktigt.

PS: Dom där banden kan du bättre än jag. Jag vet inte vad dom heter.

D: [när sången kommer in] National Health?

PH: Näe.

D: Men det är ju The Northettes. Är det Hatfield & The North? Jag borde ha hört det isåfall. Deras röster är ju så distinkta, så det känner man igen.

PS: Heter den vokalgruppen The Northettes? Hur många är dom, fem-sex tjejer?

D: Tre bara väl?

PS: Shit, det låter mäktigt!

D: Men vad kan det vara då, om det är samma människor. Jag skulle kunna gissa på namn, men det finns ingen grund för det. Inte så kvalificerade gissningar...Caravan, Egg...?

PH: Egg är rätt.

PS: Caravan har jag hört en gång, men det lät inte så. Det var mer synth och symf.

PH: Den här musiken är naturligtvis extremt hårt arrangerad, vilket jag sällan upplever med er musik. Ni har ju absolut givna strukturer

ibland, men det här är ju extremt strikt. Men det är ändå någonting som jag kan associera med er, förmodligen det här drömska anslaget, man är inte riktigt vid medvetande på något sätt.

Det är något slags musik från ens undermedvetna.

PS: Är det bra eller dåligt? (skratt)

D: Det är ju jättebra.

PH: För mig är det något väldigt positivt.

PS: Jag tänker att det kan ha något att göra med...ja, strukturerat på ett sätt, men det finns ingen början och inget slut på melodin och det som händer, så man liksom tappar orienteringen i musiken.

Auton

12/17 PH: Ja, det är lite som en labyrint.

D & PS: Ja, absolut!

PS: Och det är ju alltid bra!

(skratt) Men det kanske har lite att göra med det här, som du säger, undermedvetna, och att det är något positivt. Det jag inte fattar, det tycker jag är otroligt bra.

D: Just det! Det är sant! Så känner jag också.

PS: Dom låtarna som ni gjorde innan jag kom med i Auton, dom fattar jag fortfarande inte! (skratt)

Och det är ju därför jag gillar dom. Dom står fortfarande i ett speciellt skimmer pga. det. Någon gång har jag lärt mig att spela en liten melodislinga, men glömde den lika fort. Och jag förstår ändå inte hur det hänger ihop. (skratt)

D: Det där är ju en jättehärlig känsla. Jag känner fånigt nog så...med både tidiga Piotorlåtar, och tidiga Testbild!låtar får jag precis den känslan: "Men shit...hur...??!!" Det är ju en underbar känsla, man tycker att det är bra och man fattar verkligen inte hur det är sammansatt. Det är fantastiskt när det händer.

13/17 PS: Men egentligen så bidrar ju det till...jag kan dra slutsatsen av den känslan att man gillar den känslan så mycket att man aldrig borde göra någonting själv, man vill inte vara del av någonting för då helt plötsligt så förstår man någonting om vad det är. Men då får man kanske hoppas att man ger den känslan till någon annan...som inte fattar! (skratt)

D: (skratt) Vi vill sprida okunskap så mycket det går!

PS: Ja! Det är därför man borde spela sån här math rock, för det är ingen som fattar nånting. (skratt) Åh...jag såg ett jättekonstigt band, Secret Chiefs 3 hette dom. Dom körde math rock.

D: OK. Var det bra?

PS: Njäeh! Korta stunder.

D: Men det var konstigt?

PS: Ja det var konstigt. Men det var också arabiskt. Men också starka fusionelement, dom räknade mycket när dom spelade helt enkelt. Till ojämna tal. (skratt)

Neil Ardley - "Rainbow Six" (från "Kaleidoscope of Rainbows", 1976)
D: Oj vad fint...

PS: Det låter nästan som konstmusik.

D: Det här var ju fantastiskt bra!

PH: Det är ganska svårt att få några associationer kring det här kom jag just på, för det är väldigt otypiskt för den del av musikhistorien det representerar.

D: Nu började jag tänka att det skulle kunna vara Charles Mingus.

Att det är så mycket blåsinstrument och att det är som ett storband, fast flippat. Fast det är rätt mycket andra instrument också...

PS: Ja men det kan ju vara något sånt där, alltså typ...nu kände jag Chick Coreavibbar helt plötsligt. Fast det är lite för bra.

D: Ja, det är lite för emotionellt. Han känns inte så eftertänksam.

PH: Ni är ju helt klart i rätt område. Men det är fel land.

PS: Jamen det påminner en del om soundtracket till Kes! John Cameron. Men det är inte han? 70­tal någon gång. Filmmusik kanske? Jag kan inte så många britter...

PH: Han heter Neil Ardley, och har gjort massa mer eller mindre storskaliga projekt, men oftast

14/17 inom storbandsjazz. På 60­talet ledde han ett engelskt band som hette The New Jazz Orchestra, och sedan bildade han sina egna konstellationer på 70­talet. Den här skivan heter "Kaleidocope of Rainbows" och är ett antal stycken skrivna utefter en balinesisk tonskala som han blev fascinerad av, någon typ av pentatonik som han tyckte var väldigt intressant...

D: Pelog?

PH: Förlåt?

D: Pelog? Jag har för mig att den baliensika femtonskalan heter pelog. Eller slendro.

PH: Det stämmer säkert. Han blev väldigt fascinerad av det i alla fall, och ville bygga ett helt projekt på olka variationer av dom här fem tonerna, för något slags

storband. Det här är en av dom lugnare låtarna, men det finns vissa som nästan är rockiga, lite funkiga sådär. Och så finns det vissa som är helt flytande. Tänker ni någonsin utifrån skalor, bygger ni upp musik på det sättet?

D: Äääh...har vi gjort det nån gång...?

PS: Ja...i "DC-3" är det väl lite så? Men det är väl det där igen, att man hittar någon stämning som alstras av att det kommer några tonkrockar, som bygger på en skala någonstans i botten. Om jag spelar den, samtidigt som Rikard spelar den där andra tonen...då känns det på ett speciellt sätt. Den låten bygger mer eller mindre på sådana krockar, sådana stämningar.

PH: Skulle ni någonsin kunna göra en temaskiva på det här sättet?

PS: Det hade varit rätt kul.

D: Ja. Det kräver rätt mycket kompositionsarbete, om man bara ska utgå från en skala. Eller vem vet, det kanske skulle gå att skapa typ 60 minuters jättebra improvisationsmusik från en skala också? Det skulle det säkert.

PS: Ja. Det känns som att det kräver ganska stor medvetenhet på något sätt, att utforska något så grundligt. Att göra en hel skiva.

D: Det skulle vara kul på ett sätt, eftersom den förra skivan, som du pratade om, att den var något slags uppsamling och bokslut, att om man gör något nytt så skulle det istället utgå från en supertydlig idé.

Det skulle vara ett kul sätt att ta det vidare.

15/17 PS: Vi får inte avslöja för mycket! (skratt)

Jacobs Optical Stairway - "The Naphosisous Wars" (från "Jacobs Optical Stairway", 1995)
D: [efter några sekunder] Drum and bass!?

PS: Jag vet inte vad såna här band heter...(skratt)

D: Näe, här skulle vi nog behövt Rikards expertis också.

PH: Är Rikard den som är mest inlyssnad på olika saker?

D: Nja...vissa grejer i alla fall.

PS: Ja. Obskyra saker.

D: Ja. Och han hade nog en drum and bassperiod litegrann tror jag. Mest är det iofs Johan som hade det.

Johan Arnman [trummis i Dr Higgins]. Men jag tror han påverkade Rikard lite med såna grejer ett tag. Men nu ska vi se, vad finns det för såna...

PS: Det var väldigt fint. Det var innan det blev jungle, och...allt vad det blev! (skratt) Jag vet inte om det är tidigt, eller om det är sent. På nåt sätt känns det som att det är tidigt.

PH: Inte jättetidigt.

D: Mitten på 90...95? Det är ju lite sån här smartare drum and bass, det är ju inte sån där gräsrökar...(skratt)

PS: Gräs? (skratt)

PH: Det är sånt som kallas för "intelligent".

D & PS: Hahahaha!

PH: Ja men det gjorde faktiskt det!

D: Jaja. Omni Trio kanske? Eller vad var det dom hette...inte Orbital? Näe.

PS: Jag går bet på sånt här.

PH: Det är ett sidoprojekt kan jag säga. Själva det här namet gjorde bara den här skivan vad jag vet. Dom heter Jacobs Optical Stairway, men det är åtminstone en kille från ett band som heter 4Hero.

D: Ah 4Hero! Just det!

PH: Deras musik beskrevs som "intelligent" drum and bass, ofta väldigt jazzinspirerad, dom använde mycket Rhodes och sådär tillexempel. Men hur pass påverkade är ni av elektronisk musik?

16/17 PS: Alltså...en del? Vi har ju lyssnat båda två?

D: Sen är ju frågan hur mycket av det man tar med in i Auton? Eftersom vi aldrig har...vi har försökt oss på att programmera en rytm en gång när vi spelade in. Men vi kände på något sätt att det passade inte riktigt i Autons värld. Det var kanske inte så vi sa i stunden, då sa vi bara "fan, det här funkar inte!". Men det är absolut något som vi alla är intresserade av tror jag. Att lyssna på.

PS: Det som man har tagit med, som man kan härleda till Auton är kanske inte så mycket dansmusik när det gäller elektronisk musik, utan mer ambient musik, och...jag vet inte vad genren kallas, electronica? Band som jag har lyssnat mycket på som Oval eller

Fennesz...

PH: Det är ju lite roligt, för jag känner ju också att det finns något slags koppling till...om vi ska säga electronica för att göra det enkelt för oss. Men eran musik är ju väldigt organisk hela tiden, den är ju väldigt o-elektronisk på ett sätt. Samtidigt finns det något som känns som att ni kanske har inspirerats ganska mycket av elektronisk musik? Ibland i alla fall?

D: Ja men det tror jag säkert. Jag kan verkligen fortfarande gilla just drum and bass, och jag tror att det kommer att komma tillbaka i någon form...eller det känns som att det redan gör det, med dub step och sånt.

Det blev så utskällt ett tag...men att det finns en hel del att hämta.

Krzysztof Komeda - Walk on Water (från soundtracket till "Cul-de-sac", 1966)
PS: [omedelbart] nnmrcnn...

PH: Förlåt?

PS: Ennio Morricone.

PH: Det var en bra gissning.

PS: Jaha det här känner jag igen! Är det Krzysztof Komeda? Otroligt bra låt! Det är fantastiskt med sånt här, två melodier på en gång, man kan inte bestämma sig för vilken man ska lyssna på.

PH: Det är faktiskt just basen som spelar ledtemat här.

D: Ja, titta! Det andra är liksom bara en kompfras? Här känns det som att det finns supermycket gemensamt med till exempel den frasen vi

17/17 hade i originalversionen av det som sen blev "Lament", och som då hette "David Bovidi". Där det var en liten sån här fras som gick liksom hur länge som helst, ett sånt molltema, lite ryckigt sådär, na-na-na (nynnar)...och att ha melodin i basen, det känns också som nån av dina kompositioner litegrann.

PS: Jomen på något sätt så tror jag att vi dras emot en sån där väldigt fri tolkning av barockmusik...

D: Haha!

PS: ...där olika melodier ska krocka, olika fraser som går in i varandra, man känner en gemensam puls, men det man spelar hänger egentligen inte ihop, man spelar helt olika saker.

PH: Det här är ju då taget från

filmen "Cul-de-sac" av Polanski. Och naturligtvis då för att det är filmmusik, och för att er musik ofta är filmisk...

D: Vi gjorde ju filmmusik vid ett tillfälle. Det var rätt intressant.

PS: Nu frågar vi oss varför dom stora filmbolagen inte ringt ännu. (skratt)

D: Det känns ju verkligen som något vi kunde utforska mer. Det vore jättekul, att antingen göra specialskrivet, eller om någon skulle hitta nåt sammanhang att sätta in Autonmusik.

PS: Det skulle vara kul att göra musik som inte bara står still, som inte bara är en fin himmel i bakgrunden på filmen eller vad man ska säga, en scenografi, utan om man kan göra nåt som är mer

framträdande ihop med bilderna. Det här är sån filmmusik som ändå tar för sig, det är inte bara... aaah (sjunger)...ett snyggt ackord som ligger någonstans som dimma eller ett moln. Här händer det grejer!

D: Den går ner längs gatan!

PS: Ja! Ja men den är på väg någonstans.

D: Absolut.

PS: Man får många idéer! (skratt)

D: Ja verkligen! (skratt)

Petter Herbertsson

Photos: Moa Andersdotter, TBA & TBA

08. Det naturliga steget från Canterbury – jazz med helt brittiskt tonfall

1/7 För några år sedan samman­ställde jag min kärlek till Canterbury i en artikelserie för The Jet Set Junta (som sedermera dök upp i en förkortad variant i tidningen Ondskan). Fascinationen och fixeringen vid den säregna blandning av psykedelisk pop, jazz och prog som Soft Machine, Hatfield & The North och Caravan erbjöd steg mig till slut åt huvudet, det blev för mycket helt enkelt. Något slags anglofil som jag trots allt är började se mig om efter annan brittisk musik som kunde frammana samma typ av svallande känslor, höstsol, sommarregn, stjärnklara nätter och apokalyps.

Vart skulle jag vända mig? Symfonirock har aldrig intresserat mig i större utsträckning, om det inte gäller tidiga Genesis förstås, men det där gick jag ju igenom redan på gymnasiet. Prog i största

allmänhet ligger för nära hårdrock för att jag ska orka bry mig. Men Canterburyscenen gick ju alltid hand i hand med den engelska jazzen från samma tid…kunde det vara något?

Upptäckten av skivbolaget Trunk Records visade sig vara betydande. Inhandlandet av hyllningsskivan Mike Taylor Remembered (se nedan) ledde till att jag plötsligt lärde mig att hålla reda på de tyngsta namnen inom genren: Neil Ardley, Ian Carr, Michael Garrick, John Surman, Stan Tracey, Michael Gibbs, Keith Tippett, Henry Lowther osv osv. Köpte en osund mängd CD-skivor för att lyssna in mig och lära mig om vad det hela innebar…och jodå, vissa namn kände man ju till sedan innan.

Gitarristen John McLaughlin hade varit en favorit sedan länge; hans

tidiga skivor med Mahavishnu Orchestra har spelats en hel del därhemma om man säger så. Det jag framför allt fastnade för nu, det som var nytt för mig, var den typ av egenartad storbandsjazz som uppenbarligen grasserade i England i skarven mellan 60- och 70-tal. Den lät liksom inte som någonting annat. Visst märker man att de inspirerats av amerikaner som Gil Evans, men uttrycket är otvivelaktigt engelskt, på samma sätt som Syd Barretts Pink Floyd måste ha låtit i en tid då de flesta popband hämtade inspiration från USA.

När Norma Winstone sjunger ”Will You Walk a Little Faster” (från Neil Ardleys skiva A Symphony of Amaranths) är tonläget inte bara genuint brittiskt pga. Lewis Carrolls text från Alice i underlandet, det viktiga är att hon

2/7 inte försöker imitera svarta amerikanska sångerskor med soul. Hennes röst är helt och hållet hennes egen, och helt och hållet brittisk i sitt tonfall. Den påminner om mörkblått glas, kristallklar och stark, men på samma gång beslöjad, nästan drömsk. Ingen sjunger som Norma Winstone.

Jag tänker också att det är ungefär samma sak med musiken. Musikerna är självklart påverkade av amerikansk modern jazz som John Coltrane, Miles Davis och Ornette Coleman, i både stil och utförande. Men harmonierna stämmer inte. Kenny Wheelers Windmill Tilter låter inte ett dugg som Miles Davis och Gil Evans banbrytande Sketches of Spain, trots att båda är storbandsplattor med spanskt tema. Mike Westbrooks Marching Song må vara påverkad av Charlie Hadens Liberation Music Orchestra, men

låter i realiteten som något helt annat. Den brittiska jazzen hittade alltså en helt egen identitet i slutet av 60-talet. Och det är den musiken jag är så förtjust i, det naturliga steget från Canterbury.

The Wire hade för några nummer sedan en genomgång av den här typen av jazz, och ställde upp en lista på rekommenderad lyssning som i mångt och mycket gick ut på att ta upp skivor som går att få tag på i CD-version. Så snäll tänker inte jag vara. Min lista består av det bästa, punkt slut. Om ni inte vill ladda ner får ni alltså, precis som jag, vänta och se om skivorna dyker upp på eBay eller Tradera. Och det blir inte billigt, det kan jag lova.

Neil Ardley – A Symphony of Amaranths

Neil Ardley – A Symphony of Amaranths (1972)
Eventuellt världens bästa skiva. Det glittrar och sprakar och blänker och glimmar, som ljus­kaskader från ett hav av upplysta fontäner, som en miljon tomtebloss i en glasbubbla långt nere på havsbottnen. Neil Ardley genomförde många intressanta projekt, såsom ”Greek Variations” (stundtals tämligen funkiga variationer på

3/7 grekiska folkmelodier för större jazzgrupp), och ”Kaleidoscope of Rainbows” (storbandsjazzrock baserad på en balinesisk femtonskala…mycket bättre än vad det låter, kan jag försäkra!), men ingenting går upp mot det här. Norma Winstone gästar på tre låtar, mer oväntat är kanske Ivor Cutlers inhopp på ”The Dong With the Luminous Nose”. Finns inte på CD.

Norma Winstone – Edge of Time (1971)
Vad kan man saga om Normas första soloskiva, mer än att den naturligtvis är ett mästerverk? Stämningen är påfallande mörk och surrealistisk, något som låter sig anas redan när man ser omslagets underliga målning (ett…eeeh…stort ägg som droppar blå vätska ner på ett kargt bergslandskap). Lite annorlunda känslolägen än det man

är van vid när det gäller den engelska storbandsjazzen, helt enkelt.

Musiken kan i vissa fall dra åt Magmahållet, inte minst i John Surmankompositionen ”Erebus (Son of Chaos)”, som piskar upp en fullständigt hysterisk stämning i de sista minuterna. Efteråt är man andfådd och omtumlad. Finns på CD, men kan vara svår att få tag på.

Norma Winstone – Edge of Time

Kenny Wheeler – Song for Someone

Kenny Wheeler – Song for Someone (1973)
Trumpetaren och kanadensaren Kenny Wheelers (vid den här tiden verksam i England) andra skiva är ett utmärkt exempel på vad som händer när man sammanför musiker från olika traditioner, och får dem att arbeta tillsammans. De första kompositionerna är lyriska, nästan pastorala i sin karaktär, allt är lugnt och fridfullt. Sen, utan

4/7 minsta förvarning, kommer friformsdemonerna Evan Parker och Derek Bailey in och förstör stämningen med kaotiska improvisationer. Det är fantastiskt! Och resten av skivan går i samma stil; precis när man tror att man förstått vad det hela handlar om kommer ett nytt tema in och ruskar om en. Finns på CD.

Kenny Wheeler – Windmill Tilter (1969)
Kenny Wheeler första skiva är ett temaalbum om Don Quijote. Det hörs lustigt nog inte. Man kan nog gissa att Wheeler tagit intryck av både Gil Evans och Duke Ellington, men det ljudande resultatet blir aldrig någon sammanslagning av storbandsjazz och flamenco à la Sketches of Spain, utan går sina egna vägar. Resultatet är i alla fall storslaget och episkt, om än en smula hemligt. Finns inte på CD.

Kenny Wheeler – Windmill Tilter

Graham Collier Music – Symphony of Scorpions

Graham Collier Music – Symphony of Scorpions (1976)
Graham Collier gjorde många fina skivor på 60- och 70-talen. Den här är enligt mig hans allra främsta. Storbandsjazzen är i det här fallet både skev och expressiv; Collier hade en idé om att få kompositionerna att låta så frijazziga som möjligt, även om de i själva verket var strikt komponerade. Improvisationerna skulle ske i flera olika lager, ibland kollektivt i bakgrunden och ibland ett intensivt ensamt instrument i förgrunden, så att man som lyssnare inte riktigt skulle känna sig säker. Stämningsläget är påfallande esoteriskt, ibland nästintill transcendentalt och mardrömslikt. Sista låten, ”Forest Path to the Spring” är däremot genomharmonisk och underskön, ett välkommet avslut på en ganska krävande skiva. Finns på CD.

5/7 John Dankworth – Zodiac Variations (1965)
En lite annorlunda skiva i sammanhanget, eftersom den kom ut redan 1965, och är inspelad med enbart av amerikanska musiker, undantaget John Dankworth själv. Musiken är åt det mer traditionella hållet, men oupphörligen intressant och vackert ljudande. Tema med variationer, allt baserat på zodiaken.

John Dankworth – Zodiac Variations

Saxofonisten Dankworth började sin karriär redan på 40-talet, och är annars mest känd för att ha komponerat fina soundtracks till flera filmer på 60- och 70-talen (Modesty Blaise och The Idol är två exempel). Finns inte på CD.

Michael Garrick – Home Stretch Blues (1972)
Pianisten Michael Garrick och hans lilla pluton, inkl fanjunkare Norma Winstone, på permission. På omslaget är musikerna lätt Monty Pythonskt utklädda till en grupp trötta soldater som väntar på tåget hem, eller som förlustar sig på aftondansen på markan. Ledtemat för också tankarna till andra världskrigets storbandsdansmusik som Glenn Miller eller Benny Goodman, men det är naturligtvis framfört i en modern och lite skruvad kontext. Resten av skivan är i huvudsak stillsam och vacker,

med ”Fire Opal And Blue Poppies”, ett stycke som täcker hela andra sidan, som självklar höjdpunkt. Experter brukar föredra Garricks ”The Heart is a Lotus” framför denna skiva, men för mig är det här hans främsta stund. Finns på CD, men är tyvärr utgången.

Michael Garrick – Home Stretch Blues

John Surman – How Many Clouds Can You See? (1969)
Furiös och kompromisslös jazz som

6/7 ibland drar åt det helt fria hållet. Saxofonisten John Surman är inte känd för att ha gjort några lättlyssnade skivor på den här tiden precis, och det här är inget undantag.

John Surman – How Many Clouds Can You See?

Inledande låten ”Galata Bridge” är till det yttre fullständigt kaotisk, men under den råa ytan finns melodier som kan röra en till tårar. Och precis som på Graham

Collierskivan ovan finns här flera lugna och vackra ballader. Det är nog det jag gillar mest med den engelska jazzen, musikernas förkärlek för att blanda stilar, kaos med lugn, friform med komposition, disharmoni med harmoni. Finns på CD.

Mike Taylor Remembered (1973, 2007)
Min inkörsport till den engelska jazzen, en jag verkligen kan rekommendera. Mike Taylor, ofta beskriven som jazzens svar på Syd Barrett, var en banbrytande engelsk pianist som i början av 60-talet gjorde sig både känd och ökänd i Londons klubbvärld som en jobbig figur, ständigt i jakt på nya idéer och arrangemang. Han hann med att skriva ett antal låtar till gruppen Cream (både Jack Bruce och Ginger Baker började sina karriärer som jazzmusiker innan de övergick till att spela rock), släppa två skivor

under eget namn samt medverka på den underbara skivan Le Déjeuner Sûr L’herbe med Neil Ardleys New Jazz Orchestra. Under arbetet med sin andra skiva upptäckte han LSD, vilket ledde till ett snabbt förfall (mot slutet sägs han ha gått omkring som en uteliggare på Londons gator, bankandes på en liten trumma istället för att kommunicera verbalt), och slutligen hans död i en drunkningsolycka redan 1969.

På den här skivan har ett stort gäng samlats för att postumt hylla denne märklige visionär, och resultatet är enastående. Mörkt och mystiskt precis som på Norma Winstones ”Edge of Time”, med enbart Mike Taylorlåtar i storbandsversioner, då och då med ett inslag av analogsynthar, något som måste ha varit rätt ovanligt i jazzvärlden på den tiden. Den

7/7 spelades in redan 1973, men kom av okänd anledning inte ut förrän 2007, vilket inte gör den mindre intressant. Finns på CD.

Mike Taylor Remembered

Mike Westbrook – Marching Song vol 1&2 (1969)
Det är ingen hemlighet att Marching Song är influerad av amerikanen Charlie Hadens Liberation Music Orchestra (en antiimperialistisk skiva till stöd

för folken i Vietnam och Spanien under slutet av 60-talet, som blandade jazz, friform och folkmusik).

Mike Westbrook – Marching Song vol 1&2

Mike Westbrooks öppet vänster­politiska skivor (utgivna som två separata LP på den tiden, nyligen släppta som en dubbel-CD) är snäppet djärvare och mer experi­mentella än sin föregångare. Definitivt bättre. Musiken är

överlag tämligen collage­artad, men de mer tradi­tionella marscherna och jazzvalserna på första skivan vägs upp av det totala kaoset i avslutningen på volym 2.

Petter Herbertsson

09. The Wire #308: En gurglande ordmetall

The Wire #308

1/3 Jag är så fruktansvärt trött på popjournalistik. Åtminstone på den popjournalistik som antingen blivit synonym med konsument­upplysning eller ängsligt måste leta efter legitimitet på annat håll än i den musik som förhoppningsvis ändå är anledningen till att en del fortfarande drivs till att skriva. I Sverige har vi fått en popjournalistik som debatterar distributionsformer in absurdum och får uppmuntrande klappar på axeln av journalist­etablissemanget. En utomordentligt låg självkänsla göms bakom ett skickligt navigerande bland de de godkända typer av kreddjournalistik som ger stjärnor i boken och belönas med tidskriftspriser. Under de senaste par åren har de texter jag gillar, som bygger på en kombination av uppriktigt intresse för popmusik och en kritisk hållning, varit försvinnande få.

2/3 Det står lite bättre till i Storbritannien, där ett flertal kvalitativa bloggar för den seriösa popkritiken vidare. Den breda musikpressen är sedan länge nostalgigeschäftets banérförare, med The Wire som ett lysande undantag.

För några år sedan var jag mindre intresserad av The Wire. Då tycktes tidningen röra sig på en bana mellan postrock och ljudexperiment, där den typ av lekfullhet och oväntade kombinationer som jag förknippar med spännande popmusik sällan verkade få utrymme.

Man såg ett led av allvarliga, humorlösa medelålders män i rutiga skjortor och laboratorierockar framför sig när man läste. Enstaka nummer köptes för intervjuer med artister man ändå beundrade eller var nyfiken på.

Sedan dess har något hänt. Till det yttre är senaste numret, det trehundraåttonde i raden, väldigt likt de senaste årens. Layouten är lika stram och avskalad som alltid, men det jag kunde uppfatta som anemiskt och tråkigt framstår nu som en tillgång. Eftersom The Wire är ett magasin där texten står i självklart fokus är formen främst inriktad på att lyfta fram det skrivna ordet och göra det så lätt som möjligt att ta till sig. Jämfört med snart sagt varje kommersiellt magasin man kan tänka sig används bilder sparsamt och för att verkligen tillföra texten ett värde, inte som ett slags ögongodis för de som egentligen inte alls vill läsa.

Och läsa vill man. Nr 308 innehåller bland annat en intressant intervju med Broadcast, en omdebatterad men mycket läsvärd

introduktion till kosmische musik, en fascinerande text om atomfysikfetischisterna Dopplereffekt och som vanligt en omfångsrik recensionsavdelning med höjdpunkter som Mark Fishers reevaluering av Kraftwerks samlade produktion och Ian Penmans initierade sågning av David Sylvians senaste.

Ljudexperimenten, laptop­electronican och improvisations­radikalerna har fortfarande sin givna plats i The Wire, men fokus har flyttats några grader mot de arenor där det framkants­experimentella konvergerar med popen. Till de nya bekantskaperna i nr 308 hör artister som Sun Araw och Gary War som förmodligen inte kan betraktas som nydanande i ett seriöst konstmusikperspektiv men som framstår som radikala i en popkontext.

3/3 Det finns ett pedagogiskt patos i The Wire som är mycket tilltalande. De bästa skribenterna verkar vilja nå bortom de invanda referenssystemen och hitta ett litterärt och fantasirikt språk för att ge överraskande och nyansrika föreställningar om musiken man skriver om.

Som skribent kan man bli lite avundsjuk på till exempel Nick Richardsons uppskruvade och samtidigt exakta beskrivning av de (o)ljudkaskader som attackerar öronen på "Horribles Parade", Gary Wars debutalbum:

On Horribles Parade everything is subordinate to an extraordinary molten rush of processed analogue synth, a soup of viscous, slubbering chrome that whistles about the ears. War's vocals are similarly textured. Warped by a

battery of effects, his voice is a sloshy alien gurgle, a subset of the synth's sonic remit...

Den här formuleringsförmågan gör mig upprymd. Den kommer ur en nyfikenhet som är förutsättningen för allt spännande skrivande. I The Wire kombineras den dessutom med förmågan att placera saker i ett historiskt och estetiskt sammanhang och därför fungerar tidningen i sina bästa stunder just nu som ett ideal för den intressanta popkritiken.

Joakim Norling

10. Brus 7 oktober 2009

Sötbox

1/2 »Ljudfantaster brukar säga att brus är allt det där som inte är musik, spillet som ska höras så lite som möjligt och därför bör reduceras.«

Brus heter också en serie konsertkvällar som äger rum på Uppsala Konsert & Kongress. Namnet och det citerade utdraget ur programförklaringen kan förvisso

lätt övertolkas som en direkt fortsättning på hundra år gamla futuristiska idéer, men musiken på Brus är oftast mer sympatisk än oljud. Likväl är kopplingen till futurismen relevant, eftersom arrangemanget är en satsning av kommunen, som på sätt och vis bryter mot sitt eget utbudsmönster. Varje kväll inleds med en kort presentation av akterna. Denna gång presenteras Sötbox, Lisa & Kroffe och Tomas Bodén.

Sötbox börjar och låter en ensam gitarr spela utan varken effekter eller sång. Det är musik som självklart är besläktad med det som först var folktronica och senare utvecklades till mer renodlad folk, men även en mer kontinental trubadurkänsla infinner sig i vissa låtar. Ändå finns den typiskt svenska melankoliska stämningen där, vilket medvetet kontrasteras

2/2 mot de mestadels naivt konstskole­estetiska stop motion-animationer som projiceras samtidigt. I dessa föll jag framför allt för sekvensen där bitar av ingefära hackas upp, hackas av och sätts i hop, för att till sist röra sig i en nästan sexuell dans. Av låtarna är det bästa ett stycke ungefär i mitten av deras »Fyra årstider« och som gissningsvis därför borde vara sommaren.

Lisa & Kroffe gör en improvisation på varsin Moogsynth. Ett par gånger förflyttar sig Lisa från sin position bakom synthen och tar till en plastklarinett. Musiken kan placeras i ett fint flummigt elektroniskt sjuttiotal – det låter varmt & mjukt precis som det ska – samtidigt som det tas flera avsatser till att skapa melodiska hållpunkter. Just dessa avsatser upplever jag som en negativt

tudelad velighet. Det framförda känns onödigt komplicerat och hade gärna fått ta en tydligare riktning åt ett håll. Tack vare de vackra ljuden, så transformeras så småningom den initiala besvikelsen trots allt till en önskan om fortsättning & vidareutveckling.

Tomas Bodén framför ett stycke indelat i två delar (med kort paus). Den första delen börjar ytterst minimalistiskt och påminner mig i stunden om Carsten Nicolai. En repeterande basmelodi av det konkreta slaget ackompanjeras av ett högfrekvent ljud som påminner om när en särskild typ av plast gnids mot hud, eller när en uddlös whiteboardpenna med alldeles för stor kraft dras mot sin tavla. Ett plötsligt tjut och en klapprande melodi tar sedan vid. Tanken blir att detta är det svåraste som Bodén någonsin har åstadkommit framför en

publik. Och visst, den i bodénska sammanhang relativt vanligt förekommande repliken »är det nåt fel eller ska det låta så där?« hörs även den här gången. I det andra stycket låter ett regn skapa en ovanifrån nästan fysiskt betungande och tryckande känsla på luften i salen (och passande nog viskar någon »fan vad det regnar!«). Styckets båda delar – och kvällen – avslutas med varsitt kritiskt ögonblick: Bodéns egna inspelade hjärtslag.

Niklas Karlsson

Photo: Gustav Lejelind

11. 3 x Live at Krets, Malmö, 11 july 2009: Positiv & Ring Snuten!

1/3 Positiv performing live at Krets, Malmö, 11 july 2009, at an event organized by Kalligrammofon.

Part I.

www.myspace.com/positivbandet

Sebastian Rozenberg

2/3 Positiv performing live at Krets, Malmö, 11 july 2009, at an event organized by Kalligrammofon.

Part II.

www.myspace.com/positivbandet

Sebastian Rozenberg

3/3 Ring snuten! live at Krets, Malmö, 11 july 2009, at an event organized by Kalligrammofon.

www.myspace.com/grundlagen

Sebastian Rozenberg

12. 00-talsretro: Studio “Out there”

Romain Rolland

1/2 Under 00-talet gick det fortfarande väldigt bra att döma en skiva efter dess post-digitala omslag. Ett vinyl-album på egen etikett, i begränsad 500 ex-upplaga, ett svart omslag,

minimalt med information och en öppningslåt på 16 minuter... Inte en helt omedveten presentation. Post-punk? Dansmusik? Nytt? Gammalt? Eftersom denna skiva – Studios debutalbum West coast

- uppenbarade sig just hösten 2006 var det inte särskilt konstigt att svaret var ”ja” på alla frågor.

Musik som lämnade treminuters­låtformatet därhän och sökte sig vidare. Musik med ena foten i dansmusik och den andra i postpunk/indie/prog-med-ett-g. Intensivt torrt sväng, flödande, repetitivt. Inget nytt i sig. ”Out there” gjordes med sådan pondus att det ändå kändes som första gången. Det var i mina öron en verklig tour de force och för Studio pånyttfödelse. En låt i rakt nedstigande led från Joy Divisons ”Disorder”, men utsträckt till en evighet. När jag tre år senare återvänder till ”Out there” är jag fortfarande imponerad, jag spetsar fortfarande öronen.

”Baleariskt”. Jag hajjade nog aldrig riktigt vad som menades.

2/2 Något med havet. Jag föreställde mig något mycket mer lekfullt och radikalt än Chris Rea, vågskvalp och en drink på yachten. Min hjärna seglade fel och tänkte istället på Manuel Göttsching och Martin Hannett. Bra grejer! Studio fick, som all annan bra musik, funka som en kompass för att hitta och sålla vidare bland alla olika trådar till dået och nuet. Allt hänger samman, mycket är vad man tror, på andra sätt än man trodde.

Havet som metafor är gammal och välanvänd. Ständigt detta hav! På 1920-talet pratade den franske författaren Romain Rolland (mannen på bilden som illustrerar denna text) om ”den oceaniska känslan”. Han menade att den sanna källan till religiösa känslor var ”a sensation of 'eternity', a feeling as of something limitless, unbounded - as it were, 'oceanic'".

Spola framåt till 1980-tal, överför till musik och den lösa genre-beteckningen “oceanic rock”. Drömsk, hypersensibel musik från AR Kane, Cocteau Twins och My Bloody Valentine. Tillbaka till 00-talet: ”Out there”. Musik att pulsera med i, lösas upp i, in i evigheten. Standing on a beach, staring at the sea.

Stefan Zachrisson

13. “Friendly Noise Survival Kit”

Friendly People Making Noise

1/3 För en månad sedan bjöd vi på Facebook och hemsida in alla som kände sig manade att skicka in sina personliga topp 10-listor över favorit-Friendly Noise-låtar genom åren. Vi räknade ihop listorna och sammanställde en gemensam topp 50; "Friendly Noise Survival Kit"! En gratis zip-fil för nedladdning som ett dokument över vår sexåriga, nu avslutade, historia som skivetikett. Här är en fin text Johanni Sandén skrev som eftermäle till vår 03-09-period.

De som röstade:
Tomas Bodén, Erik Bråvander, Katja Ekman, Peter Fernold, Rikard Heberling, Andreas Gredegård, Petter Herbertsson, Elias Hillström, Mattias Holmberg, Arek Jasinski, Robert Jakobsson, Patric Kiraly, David Larsson, Hugo Lavett, Ivar Lavett, Sara Johansson, Mattias Jonsson, Niklas Karlsson,

2/3 Markus Lindehoff, Johannes Nilsson, Joakim Norling, Billy Rimgard, Sebastian Rozenberg, Gustav Rosengren, Åsa Samuelsson, Johanni Sandén, Joakim Sandström, Viktor Sjöberg, Klas Senatus Sjögren, Petter Strömberg, Fredric Thorén, A Yamamoto, Stefan Zachrisson, Ulf Österström

*****
*******

1. Most Valuable Players – Rondo
2. Differnet - Magnetic memories
3. Differnet – Mikrophonie
4. Testbild! – En gång i Stockholm
-. Sarto – Den vita staden
6. Dr Higgins – Dempf
7. Testbild! - My brother the submariner
8. Lars Blek – Tristess
-. Lars Blek ft. Action Biker - My everything
10. Auton – Aerikanne

11. Liminals – Shine
--. Paddington DC - Little variations
13. Testbild! – The Moorish café
--. Enheten för musik och melodi – Sol genom lövverket
15. Petter Eklund - Simtag och goda råd
16. Ved – Stratoscope
17. Testbild! - Where did this begin?
18. Most Valuable Players – Snow in May
19. Erik De Vahl – Running
20. Action Biker – Refridgerator
--. Testbild! – Aquatint
22. Differnet – Revolution Nein
--. V. Sjöberg - Jack (Lullaby)
24. The Field – Cola
--. Testbild! – Evening star
--. Robotboy – Nuclear romantics
27. Differnet – Edison
28. Malkovic -1959y
--. Differnet – Settled
--. Testbild! – Sodaine

31. Action Biker – Frosty snow winter
--. The Radio Dept. – Bachelor kisses
--. Kuryakin – Onie
34. Action Biker – Hesperian Puisto
--. Friday Bridge – It girl
--. Top Sound – A matter of precision
37. Differnet feat Action Biker - Albuquerque
--. The Radio Dept. – Mad about the boy
--. Flow Flux Clan – Fascination Street --. Most Valuable Players - Stockholm doesn't belong to me
41. The Dreamers – Petit nuage
42. Differnet – Lady Macbeth
--. Flow Flux Clan – Shut out
--. Conduo Orchestra – Referencia (remix)
--. Testbild! - The dying mirage
--. Differnet – Pattern of parklands
47. Peter Jackson - Hultviksvägen 7

3/3 48. Robotboy – September
49. Differnet – Viloläge
50. Testbild! – Lighthouse glow
--. Peter Jackson – Bognor regis
--. Differnet – Mycobacaterium tuberculosis

********************************

Ladda ner hela zip-filen här! (446.6 MB)

14. Vin+maskin

Vin+maskin1

Old friends revisited. Chateau La Tour de By 2004 + Simmons SDS9.

truly beautiful disaster with boss ds-1 + jaffelin mercurey 2006. makes serious noise.

Tomas Bodén

15. These are a few of our friendliest things: oktober

1/1 Leyland Kirby – When we parted my heart wanted to die (album)

Leyland Kirby - When we parted my heart wanted to die

Fernando Pessoa (författare)

Daisies (film av Vera Chytilová, 1966)

"Dawning", 1992 av James Turrell (permanent verk på Magasin 3)

Kenny Wheeler "Gentle Piece" (låt)

Duke Ellington "Tourist Point of View" (låt)

Neil Ardley & Ivor Cutler "The Dong With the Luminous Nose" (låt)

Yusef Laatef "The Plum Blossom" (låt)

Position Normal "Bad Tempered Eyes" (låt)

A To Austr "Thumbquake & Earthscrew" (låt)

"Al Vino Al Vino Enoteca" (etablissemang, Rom)

"Thomas Bernhard for life" (artikel)

Mother Joan of the Angels (film av Jerzy Kawalerowicz, Polen, 1961)

Salem "Frost" (låt)

Roj – The transactional dharma of Roj (album)

"The Munich Train" (dikt ur Jonathan Coes The Closed Circle)

Prefab Sprout – Let’s change the world with music (album)

Die Gesellschaft zur Emanzipation des Samples – Circulations (album)

Antoine - "La Troisième Roue De Ton Vélo" (låt)

Toots Thielemans & Elis Regina "Volta" (låt)